Honeybun & Medi

"Såja du kan ju." Ludwig smekte honom över håret och såg sedan upp och lade sig ner med Joshua i famnen för att inte li upptäckta.
"Jag lovar att se till att du inte döda flickan." Lovade han men släppte honom när han hörde steg och drog sig undan Joshua. Sedan försvann han och lämnade dem ensamma.
Ada hade börjat röra på sig men fortfarande var hon för trött i kroppen. Hon var kall och kved tyst av smärtan som repen om hennes armar och kropp.

En plötslig känsla av att ha sitt huvud fyllt med bomull intog Joshua. Han uppfattade knappt hur mannen förde honom mot marken och sedan plötsligt försvann.
"Joshua?"
Det var Eds röst som ropade på honom. Han var bara en bit därifrån, men det lät som om han vore flera kilometer bort. Han försökte öppna munnen för att svara, men det gick inte. Det gick flera sekunder, eller kanske minuter. Joshua öppnade sina ögon och såg återigen mot flickan på marken. Ett nytt sorts behov hade väckts inom honom, och först ville han röra sig närmare henne tills att en plötslig panik väcktes inom honom. En plötslig instinkt sa åt honom att springa därifrån. Bort, långt bort från flickan. Han ställde sig upp på skakiga ben. Han stirrade på flickan som plötsligt börjat röra på sig, men hans ben rörde sig åt andra hållet. Hans ben rörde sig snabbare. Han sprang, men han visste inte vad han sprang ifrån. Monstret? Flickan?
Utan att riktigt se sig för fastnade han plötsligt i en rot och han föll lelöst ner på marken igen. Det var då han hörde ljud igen. Ljudet av fotsteg.
"Vem där?" sa en röst. Robert.
Joshua reste sig upp på skakiga ben. Robert stod bara några meter ifrån honom med vapen i hand. Han stirrade.
"Jävlar, vad har hänt?" utbrast han och såg på Joshua med stora ögon. "Är du okej?"
Han kände sina ben röra sig mot Robert och snart stod han precis intill honom.
"Vad gör du? Är det där blod?"
Hungern var för mycket. Robert var inte längre en vän. Han var bara en kropp, en kropp fylld med blod.

Ludwig kom upp bakom Robert och log. Sedan såg han mot Joshua.
"Inte ska du äta honom? Han är din vän ju." Ludwig log svagt och såg mot Robert.
"Du förstår. Det sitter en tjej bunden tlll ett träd därborta. Hon behöver hjälp. Om hon inte får hjälp kanske något händer henne. Hon kan bli uppäten av andra eller frysa tills hon blir sjuk. Det är väl inte bra?" han såg mot Joshua.
"och du sluta." Han spännde ögonen i honom och förde sitt blonda hår ur ansiktet innan han vände på sig och började att springa ifrån dem.-

Joshuas uppmärksamhet skiftade mot mannen som plötsligt dykt upp igen. För en sekund verkade han få tillbaka sitt förstånd. Vad var det han höll på med? Han blundade för en sekund, och när han öppnade ögonen igen var mannen borta. Han ville för ett kort ögonblick följa efter mannen, men Robert fångade hans blick igen. Han såg vettkskrämd ut. Han förstod inte vad som pågick.
"Det är en flicka," viskade Joshua hest. "Hon behöver hjälp." Robert nickade, men han såg inte mindre rädd ut.
"Du borde troligen hjälpa henne," fortsatte han. Robert tog ett steg åt sidan. Han nickade.
Joshua la huvudet på sned. "Vänta."
Robert vände sig mot honom igen med stora ögon.
"Jag vill bara..." mumlade han och plötsligt satt hans tänder i hans hals.

Ada hade vaknat nu och såg sig om och skrek nu efter hjälp.
"Kan någon hjälpa mig?" Hon kände sig yr eftersom blod hade runnit ner på hennes kläder och hon kämpade med att ta sig loss men misslyckades.
"Snälla hjälp." Viskade hon och kände hjärtat bulta ända ner till fingrarna och började att huttra. Det var kallt och hon frös redan.
Hon kunde höra rasslande från ett skogsparti längre bort men hon hade inte orken att skrika mera. Hon sänkte huvudet och andades tungt.

Joshua drog efter luft. Robert föll ner på marken, livlös. Hans huvud snurrade, men plötsligt kände han sig starkare än någonsin. Känslan var magisk, men ändå ville han ha mer. Ljudet av fler fotsteg hördes en bit bort och Joshua väcktes ur sin trans. Rädsla. Panik. Han började springa igen. Han visste inte åt vilket håll, men hans ben förde honom framåt.

Ludwig stod på en klippa och såg på kaoset han hade skapat och log. Detta skulle bli så underhållande.
Ada hade blivit hittad och efter en undersökning kom hon äntligen loss. Sakta masserade hon sina händer och såg sig om. Men hon var för svag för att resa sig och pressade en handduk mot halsen som någon hade givig henne. sakta försökte hon prata men halsen kändes som sandpapper och hon föll ihop av utmattning.

Någon timme senare vaknade hon till och stirrade upp i ett tak i ett hus hon inte kände igen. Sakta rörde hon sig och hon kved.
"vad hände?"

Joshua gömde sig länge. Helt ensam ute i skogen väntade han på någonting, men han visste inte riktigt vad. Han sjönk ner vid ett träd. Han kände sig yr igen. Utmattad. Det var kallt ute, hans fingar och kinder var helt vita. Allt han ville nu var att sova, men han visste att han inte fick det. På natten blev det ännu kallare och det skulle hans kropp inte klara av. Men ändå kunde han inte hålla ögonen öppna, och sakta fann han sig själv sjunka ner med huvudet bland de vissna löven.

Ludwig såg på sin nyaste skapelse och han hoppade åter igen ner och tog sig fram till honom.
"Så säg mig.... Vad är ditt namn?" Han tog hans hand och drog honom till sig med ett leende.
"Seså nu ska du inte vara så butter. Om jag ger dig en till gåva kommer du att bli lite mer... gladare?" Han såg på honom med ett leende som var mer åt det obehagligare hållet än vänligt.


Ada såg sig om och fann sina kläder på en sol intill sängen hon låg i. Med ett ryck satte hon sig men ramlade genast tillbaka. Tröttheten var alldeles för stor och hon lyfte på täcket och såg att hon bar en alldeles för stor tröja och hon suckade tungt.

Joshua öppnade ögonen då han plötslig kände av någons närvaro. Han kisade med ögonen då han rätade på sig. Hans första instikt var att röra sig bort därifrån, men hans kropp ville inte hänga med.
"Joshua," fick han motvilligt fram. Han såg forskande på mannen och började sedan söka med blicken runtomkring sig. Vad var det för gåva han pratade om?