Höstfest 2020: Kreativt Skrivande
Forum > Kreativitet > Höstfest 2020: Kreativt Skrivande
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Choixpeau
Elev 
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Hufflepuff!
Namn: Levande död
Inspiration/bakgrund: Den här novellen publicerades i Mugglarjournalens höstmys-nummer, då premissen helt enkelt var "en mysig Harry Potter-novell." Samtidigt som att hösten kan vara mysig och härlig representerar den för mig, som är fryslort och D-vitaminjunkie, också en mörk, obehaglig och ledsam årstid. Därav denna lite olustigt mys-melankoliska novell. Den är rätt olik det jag vanligtvis skriver, men jag hoppas att ni ska uppskatta den! Spoiler: Tryck här för att visa!Levande död Kängorna klapprade mot stengolvet medan jag hastade till lektionssalen. Den ekande gonggongen vittnade om att det var en kvart kvar innan lektionen började, så jag hade egentligen ingen orsak till brått, men ökade likväl på stegen. Jag hörde någon ropa någonting efter mig, men stannade inte upp för att se vad de ville. Vinden ven in genom brädorna i det dragiga slottet och jag drog manteln närmare om kroppen för att skydda mig själv från kylan. Regndroppar stänkte mot de gotiska målade fönsterrutorna och suddade ut den grådaskiga himlen utanför. Min kropp var trött och mina leder möra, men mitt sinne var skarpt och längtansfullt. Trappstegen försvann bakom mig i en rusande fart och jag lade inte något särskilt fokus på eleverna och tavlorna jag passerade på min väg. Jag förflyttade mig så som jag brukade: raskt, effektivt och fritt från sociala interaktioner. Mina steg hejdades inte förrän jag tagit mig ned till slottets dunkla, nästintill ödelagda bottenvåning. Jag knackade på dörren till en av de större fängelsehålorna och inandades den söta, förtrollande doften som sipprade ut vid dörrkarmen medan jag inväntade de tassande stegen som kom allt närmare. Aromen lugnade mitt sinne något. “Välkommen, Jasmine”, skrockade professor Slughorn, då han gläntade på porten för att släppa in mig. “Tio minuter tidig, som vanligt.” Jag gav honom ett artigt leende och traskade bort till “min” kittel, den som stod perfekt placerad nära skafferiet men samtidigt ur vägen för kringrusande klasskamrater. Jag lät blicken svepa över raderna med inlagda växt-och djurdelar och burkar med slemmiga substanser. Som så många gånger förut förundrades jag av dess mäktiga absurditet − vad jag såg var bokstavligen naturens verk tämjda och prydligt nedstoppade i fack. Mitt läderklädda skrin, som jag nu ställde upp på träbänken, var en miniatyrversion av trolldryckskonstsalen. Den innehöll tiotals små trälådor fyllda med ingredienser av alla de slag, alla vilka var utmarkerade med etiketter. Jag ställde också fram min glanspolerade mässingsvåg, några små mörka glasflaskor (det behövs alltid fler än vad en tror), min marmormortel med tillhörande stöt, min rönntrollstav och boken Avancerad trolldrycksframställning av Libertius Borage. Från ett sidofack på skrinet halade jag upp en trasa och en liten behållare med fettlösande elixir. Jag drog bak håret i nacken, droppade en skvätt rengöringsmedel på trasan och började omsorgsfullt torka såväl insidan som utsidan av kopparkitteln, så att det inte skulle finnas kvar några restprodukter som skulle kunnat påverka mitt bryggande. Det var inte förrän jag började polera handtagen som de första andra eleverna började strömma in i klassrummet. Jag mötte inte deras blickar. “Välkomna, mina elever, välkomna”, hälsade professor Slughorn och lät sitt sedvanliga stolta leende skina ikapp med sin flottiga kala panna över rummet. “Fram med böckerna, allesammans!” De gjorde alla släpaktigt som han sade. Jag stoppade ned trasan i dess fack igen och rätade på ryggen. “Idag, kära elever, ska ni få tillreda en levande död-brygd. Om en sådan trolldryck bryggs korrekt skulle det räcka med en enda droppe för att försätta alla i det här rummet i en dödsliknande och närmast oåterkallelig koma. Den elev som lyckas kommer att belönas med ett särskilt pris i slutet av lektionen. Så, sätt igång!” Ett par av pojkarna bredvid mig tog händerna för sina bleka ansikten, uppenbart förskrämda av tanken på att råka skvätta det dödsbringande elixiret i fel riktning, men slog vankelmodigt upp sina böcker. Andra vände sig istället om och viskade något till sina kamrater, möjligtvis diskuterade de hur en lättast skulle kunna smussla ut en flaska trolldryck efter lektionen för att bli kvitt några av sina fiender. Jag var emellertid övertygad om att risken att någon av dem skulle lyckas tillreda någonting med kraft att så mycket som göra en fluga illamående var liten. Jag ägnade dem inte någon vidare tanke utan fokuserade istället på att pressa ut sopoforusbönornas bläckliknande saft med min dolk. Jag fångade upp de krossade bönorna i näven och lät vätskan sakta, sakta blöda ned i vattnet som redan sjöd stillsamt tillsammans med malörtsinfusion och afodillrotspulver. Jag kan inte påstå att jag följde bokens instruktioner särskilt noga, men det betyder inte att jag slarvade. Jag luktade, jag kände, jag lyssnade, jag studerade dryckens turbulent växlande färg och såg den förvandlas från len svartvinbär till sjukligt lila. Utifrån vad jag förnimmade anpassade jag mina metoder, droppe för droppe och omrörning för omrörning. Mina sinnen blev som förtrollade av det jag betraktade − jag hade inte kunnat inte släppa kitteln med blicken även om jag velat. Det var en tidskrävande process och det var kallt att stå orörlig så länge i den dragiga fängelsehålan, men då mina fingrar började isa klev jag bara ett steg närmare min värmande kittel och lät dess mjuka ångor kittla min hals och omfamna mitt ansikte. Att inhalera ångorna från själva döden var förmodligen inte helt hälsosamt, men vad kunde jag göra? Jag var hjälplös inför mitt konstverks skönhet. Det stillsamma bubblandet och rörandet från kittlarna runt mig spelade en rogivande melodi som försjönk mig i en pulserande dvala. Efter ett par medsols omrörningar tog jag varsamt upp ett sengångarkranium ur en av lådorna i mitt skrin och placerade den ömt i handen. Försiktigt borstade jag av det tunna dammlagret som formats ovanpå de pärlemorskimrande benen och examinerade skallen i helhet för att se till att den var komplett. Efter att ha konstaterat att inga ben saknades lät jag den stillsamt sjunka ned i den nu helt klara vätskan. Jag tillät mig en blick runt rummet. Flera elever var redan klara, men trots att den ruttna odören som spreds från deras kittlar otvivelaktligen påminde om döden var det uppenbart att de hastat igenom instruktionerna och misslyckats. Var jag högfärdig? Ja. Och bitter var jag också, bitter som en kopp Earl Gray där tebladen fått dra många minuter för länge. Efter sju motsols omrörningar och en medsols hade sengångarskallen fått sin fulla verkan och trolldrycken färgats en dödligt igelsvart färg. Drycken var lättflytande och med skälvande stötar oavbrytligen farande över ytan. Jag lutade mig fram för att beskåda resultatet närmare och hejdade mig inte förrän precis innan min nästipp vidrörde ytan. Det luktade myskaktigt rått, fermenterat och förtrollande dödligt. Jag hade lyckats, det visste jag. Professor Slughorn lät höra ett upphetsat tillrop då han lutade sig fram bakom min axel för att se vad jag hade tillrett. Han lät ett asplöv singla ned till ytan och observerade hur det skrumpnade till och förvittrade i samma ögonblick som den kom i kontakt med giftet. För en sekund föreställde jag mig själv som det där lövet − så levande det ena ögonblicket, så fullkomligt förgjord i det andra. Linjen mellan liv och död var tunnare än den vässade spetsen på min dolk. “Otroligt”, förkunnade professorn. Jag såg upp mot honom. “Helt otroligt.” Jag lät återigen blicken falla ned i den sakta virvlande drycken. Dess djup gav mig en absurd känsla − ett inre lugn, en förvillande men ändå fast punkt, kanske till och med lycka. Slughorn verkade stolt över vad jag åstadkommit, och jag antog att jag borde känna detsamma. Men egentligen kände jag mig bara hemma. edit: inser nu att styckeindelningen sket sig när jag klistrade in i mugglis, hoppas att det är läsligt ändå!  aaaaaa 1 nov, 2020 21:02
Detta inlägg ändrades senast 2020-11- 1 kl. 21:08
|
|
Fjalar
Elev 
|
Choixpeau Förslagsvis kan du köra på blanksteg istället så blir det enkelt att läsa
 1 nov, 2020 21:05 |
|
TheFifthMarauder
Elev 
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Gryffindor!
Namn på texten: Konstant mörker
Inspiration eller bakgrund: En mardröm jag hade återkommande i flera år och som jag försökte skriva till en novell hösten 2015 och som jag sedan dess förknippar med hösten. Spoiler: Tryck här för att visa!Hur hon hamnat i denna sits kunde hon inte avgöra, men hon hade aldrig känt sig lika dum och vek som i denna stund. I hela hennes liv hade hon fått höra ‘’Prata inte med främlingar.’’ ‘’Stranger danger.’’, men ändå hade hon korkat stått kvar när han stannat med sin bil framför henne med ett leende och frågat henne om hon var ensam. Hennes skrik hade snabbt dämpats av hans hand mot hennes mun och sedan var hans händer på henne och med sådan våld slitit henne från det liv hon haft till detta mardrömslika helvete. Att gå från sitt sovrum, sitt trygga flickrum, till en mörk och kall källare gud vet var. Det konstanta mörkret vande hon sig aldrig vid och tystnaden var olidlig. Hon skulle aldrig lämna mörkret. Hon skulle aldrig bli fri igen. Kalla vattendroppar ramlade emellanåt ner på henne och i början hade hon svårt att avgöra om det egentligen enbart var hennes egna tårar, men tårarna hade torkat ut för länge sedan och blivit utbytt till en vrede, men som sedan övergått till en tomhet i hennes bröst. Smärta, sådan fruktansvärd smärta som plågade henne minut för minut och som bara blev mer och mer intensiv. Skulle hon någonsin få träffa sina nära och kära? skulle hon någonsin få hålla om sin hund? skulle hon någonsin få uppleva ett liv utan denna smärta? troligtvis inte hade hon kommit fram till. Men inom henne fanns en kämparglöd; hon kunde inte bara ge upp. Men tystnaden tog kål på henne och kylan och mörkret plågade henne och ensamheten kom inte längre krypande utan rusande med blixtfart. Hon visste inte ens hur länge hon varit där eller om det var dag eller natt. Hon hade sovit och hon hade vaknat. Hon hade skrikit och hon hade vaggat tyst fram och tillbaka på stengolvet. Hon hade bönat att få komma därifrån och tjutit efter sin mamma, men utan svar. Hon hade skrikit efter Gud, men till slut insett att hon var ensam i ett konstant mörker. 
1 nov, 2020 21:40 |
|
Lunan95
Elev 
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Gryffindor!
Namn på texten: Lonely Nights
Inspiration eller bakgrund: En dikt på engelska, baserat på mina känslor och erfarenheter som yngre, då jag var offer till (läs på egen risk) Spoiler: Tryck här för att visa!gaslighting/mental misshandel av en ond far. Spoiler: Tryck här för att visa!Lonely Nights by Mio J. How calm, how silent The night is dark, pitch black As I blindly stumble through it Not a single sound stirs, so quiet I have lost my way, the path That was once in my sight Has vanished now from my eyes “Can you not do the math?”, they ask The darkness swallowed me whole, And there I stand, lost and alone For I strayed away from my Foolish stroll in the dark Alone, there I stand in the dark Asking, questioning the reason why “How come this happened” I ask And I get my answer, clearly “Therefore, you forgot your mask” Such a fool, to forgone what protects My true self, my real face. 
"Statement begins..."
1 nov, 2020 22:54 |
|
Annabeth the Chaser
Elev 
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Ravenclaw!
Namn på texten:
Höstig haiku Spoiler: Tryck här för att visa!Gul, röd, orange, brun Löven dalar mot marken Det blir kallare  
1 nov, 2020 23:22 |
|
catradora
Elev 
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Hufflepuff!
Namn på texten: mira skriver en Läskig™ story en timme innan tävlingen stänger. hon försöker även vara Djup™ och Mystisk™. lyckas hon? det är upp till dig.
Inspiration eller bakgrund: speglar skrämmer mig (also självhat am i right chat???) Spoiler: Tryck här för att visa!spegeln är sprucken i högra kanten. du följer sprickan med handen, men din spegelbild förblir stilla. du stirrar in i dina egna ögon. de blinkar inte. du ser ditt eget ansikte, korrekt till minsta detalj. spegeln är sprucken i vänstra kanten. rummet är mörkt men du kan ändå se spegeln klart och tydligt. varför spelar ingen roll. du ser dig själv reflekteras på den blanka ytan. ögonen du möter blinkar fortfarande inte. spegeln är sprucken i övre kanten. du ser din spegelbild lyfta sin hand som också är din hand utan att vara din hand. du ser din spegelbild sakta vinka fram och tillbaka. du ser din spegelbild le och du kan inte låta bli att le tillbaka, trots att leendet växer och växer till en grotesk min som inte är mänsklig över huvud taget. spegeln är sprucken i nedre kanten. nu lyfter din spegelbild handen igen, denna gång för att sträcka ut den mot dig. ett ljud likt ett skratt men utan glädje slipper ur dig då du sträcker ut en egen hand för att ta emot det du vet att ska komma. spegeln är sprucken och har fallit till golvet, krossad i tusen bitar. men det är okej, för du behöver inte den för att se dig själv i ögonen. 
1 nov, 2020 23:26 |
|
Fjalar
Elev
|
Detta inlägg gav 5 poäng till Hufflepuff!
Inspiration: Barndom. Att ligga på marken under ett träd där löven faller och inte veta vad som är upp eller ner. Saknar det, samtidigt som det är okej att inte längre ha samma liv. Wow deep
Spoiler: Tryck här för att visa! "Mitt lilla höstbulle-barnbarn" Jag minns när löven steg istället för att falla Jag minns när alla i familjen satt runt samma bord Jag minns ett ord min farmor alltid sa när vi bakade Jag minns hur det smakade, det liv som jag hade då Edit: wow hittade ett slarvfel. hade skrivit "min" istället för "mitt" så jag ändrade det 1 nov, 2020 23:56
Detta inlägg ändrades senast 2020-11- 2 kl. 00:36
|
|
Emmi
Prefekt 
|
Här nedan kommer alla bidrag i tävlingen Kreativt Skrivande att presenteras!
Under den 2 och 3 november går det att rösta på de bidrag som du gillar mest! Röstningen sker via ugglepost till MIG, Emmi! Skicka följande ifylld mall via uggla: “Min röst går till: (namn på användaren). Överst i meddelandet skriver du “Röstning till UTKLÄDNAD”. Man får bara rösta EN gång, på MAX 3 st bidrag (alla dessa röster ska finnas med i SAMMA meddelande) och man får INTE rösta på sig själv. BIDRAGEN Spoiler: Tryck här för att visa!SweeneyTodd; Namn på texten: Autumn leaves Inspiration: Sången Autumn leaves Spoiler: Tryck här för att visa!& Suranne Jones (om någon vill ge mig henne i julklapp sen klagar jag inte) Here goes nothing, men jag tar en för laget (Hufflepower!!!) Spoiler: Tryck här för att visa!Rain was pouring down all across the landscape, why one might even think the heavens were hurting, crying in misery over the earth and its occupants. The trees were coloured in reds and gold, though some had turn dull and brown. Anne glanced at them from under her hat, the rain stinging her face with its rapid movements. It was really peculiar she thought, how one would marvel at the trees during the autumn; The autumn leaves and their deep earthy smell. When in reality it was rather morbid as the leaves were dying, slowly and silently before their very eyes not to return. Anne watched as a single leaf singled down from one of the large oak trees and she caught it in her gloved hand, yes it was rather sad she decided before letting it go, pulling her collar up over her ears to continue her march through the miserable rain. Autumn had come over night and Anne weren’t sure she particularly liked it as she walked through the muddy grass, and deep puddles that seemed inevitable as they were absolutely everywhere one turned. It was dark too, Anne grimaced, and cold – she was certain they wouldn’t see light until spring again. A depressing thought indeed, Anne peered around the darkness, but it was depressing; wet, cold, muddy and dark. She was a happy soul indeed when she reached the house, it changed her gloomy mood entirely. As she stepped inside, her face was met with the warmth radiating from every fireplace within the large house, and the smells, she smiled – cinnamon and pumpkin. Anne stripped herself of her outerwear, giving Joseph her coat and hat, ridding herself of her muddy shoes before venturing further into the warmth. In the sitting room, candles were lit, and the fire roared in the fireplace and it was as if it drove the depressing winds of autumn away and turned them into pleasantries. On the table sat teacups with piping hot tea and Anne stood breathing in the smells that were in the room when her eyes found deep pools of blue and her still cold lips twitched into a smile as she took in the silhouette of her wife. She had a tartan shawl wrapped around herself to shield from the cold that crept through the walls and looked deliciously warm. Anne touched her cheek and leant down to capture her warm lips in a soft, sweet kiss and then she pulled away, smirking, “You’ve been eating pumpkin pasties.” “Great detective work, Anne.” Her wife laughed at her kindly, before Anne kissed her again, “You taste just like autumn…” “I thought you loathed it!?” “Well, I think I changed my mind just now!” Anne smiled as she rested her forehead against her wife’s, breathing in every sense and every smell of autumn and then proceeded to warm them both up sufficiently with warm loving kisses. “After all, you are here with me, keeping memories of an everlasting summer.” “I’d say it’s rather you that’s making the long days bearable, how did I ever pass autumn alone before?” “A happy thought indeed, that we shall never watch the Autumn leaves drift by the window alone again.” Anne said, kissing the corner of her red lips, running warm hands over her arms, standing still in the embrace that would last them to spring. Perhaps it wasn’t all bad after all. Autumn had its perks despite its falling leaves and depressing darkness. Kattja; Svarta madam Spoiler: Tryck här för att visa!Jag skrev den här förra månaden och försökte göra en skräckhistoria men hade ingen effekt  . Jaja här i spoliern är den: Spoiler: Det finns en lek också där man ska vara i ett mörkt rum med spegel och säga ''Svarta madam, svarta madam''osv och tillslut kan man se henne men dock så får man otur resten av sitt liv om man ser henneTryck här för att visa!Det var en gång en änka som förlorat alla hon älskade. Därför bar hon bara svarta kläder varje dag. Hon bodde i ett torp och varje dag kom någon med mat till henne. En dag skulle en torparflicka som var kring 7 år gammal dit. Man efter några minuter kunde höra henne skrika hos den svarta änkan. Alla som sprang dit fick en syn för livet. Där på golvet framför en spegel var den unga flickan död med blodspill på sig. Och i spegeln var det en svart kontur av en vacker kvinna i svart som hånskrattade. Den svarta änkan var borta Isabelle Nighter; Namn på texten: Höstkänslor Inspiration eller bakgrund: Framkommer rätt tydligt i texten Spoiler: Tryck här för att visa!Jag sitter vid mitt skrivbord med en penna i handen och försöker desperat komma på något att skriva om. Hösten…det är ett alldeles för brett tema. Jag vet inte var jag ska börja. Jag dricker av chokladen som jag gjort i ordning i min favoritmugg. Den jag köpte i London med Ravenclaws symbol. Bredvid mig brinner två ljus. Det ena är en ljuslykta jag fick på min konfirmation med inskriptionen ”Du vet väl om att du är värdefull”. Det vill inte riktigt ta fart. Troligtvis på grund av dammet som samlats under sommaren. Det andra är ett doftljus som enligt etiketten ska lukta vanilj. Det luktar inte vanilj, men det luktar gott. Utanför har träden skiftat färg. En vindpust gör att ännu ett par löv faller mot marken. Himlen är grå och för en stund sedan regnade det. I morse var det minusgrader och frost på marken. I bakgrunden hörs tonerna av Taylor Swifts ”All Too Well” som jag satte på för att komma i rätt stämning. Låten är dock snart slut och jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva om. Jag sätter pennan mot pappret. Jag tänker inte så mycket utan låter orden flöda fritt. Jag inser att jag har sett fram emot hösten för då får man stanna inomhus, tända ljus och dricka varm choklad. Det här är definitionen av ordet höst och det är det jag ska skriva om. DemonVing; Namn på texten: For ever.. ever… and ever (En dikt från 2017) Insperation: Skräck Då denna dikten är ganska gammal.. så minns jag inte riktigt vad jag fick insperation ifrån, men jag brukar oftast skriva dikter med hjälp av att jag får olika teman ^^ Spoiler: Tryck här för att visa!You can talk with me. I will not hurt you… not at all… so don't be scared… okay? I have been down here in many years… I have no friends… you can be my friend, right? So we can play every day… Like friends after that…. You can sleep in your soft bed… I can sit here… on the chair beside your bed… Like every night…. So what do you say? Can you be my friend? Please? You can be my friend forever… and ever… and ever… and ever. You can also float down here… with me…. Four ever… and ever… and ever… and ever. And no one hear your voice again... my friend. Like forever… and ever… and ever… and ever… I have no friends. Katla; hej hej jag har skrivit en liten allhelgonaberättelse i diktform! eller liten och liten... den är på 21 strofer  men här är den i alla fall! ♥Namn på texten: SJÖN Inspiration: höstnätter, naturen, mytologi och folktro, karin boyes dikter, låten abbey av mitski, fönstret i mitt barndomsrum... osv... Spoiler: Tryck här för att visa!I natt finns inget att frukta, ändå är du alltjämt rädd. Din ångest kan jag tukta, låt mig somna i din bädd. Jag kan förtälja dig en saga, innan drömlös sömn anländer: en skildring av styrkan i det svaga. Håll hårt om mina kalla händer! En oktobernatt lik denna för mycket länge sedan, ett flicka, knappt fjorton år fyllda, låg vaken. Hennes hjärta var krossat, olidlig var svedan. Öppnade fönstret och skrek mot taken. Hade ej levat som man bör, fängslad av ett skört sinne. Fylld av tankar som förgör, en skugga av ett minne. Tystade sitt skrik när hon hörde ett ljud, nere i mörkret, ett främmande tjut. Ställde sig i fönstret, vind mot bar hud, tog ett djupt andetag — och hoppade ut. På darrande ben följde hon lätet. Förmultnande löv under fot. En vilja hade fötts i innanmätet, på väg mot sin egen blot. Genom snår och blåbärsris, över våt mossa och lerig mår. Landhöjning från inlandsis, tusentals väsen har lämnat spår. Ljudet höjdes, hon vandrade i trans, öronen ringande av dess styrka. Natthimlen tindrande av stjärnornas dans, sökande efter något att dyrka. Hon fortsatte ströva, vår hjältinna lilla, så skingrades stam av tall och gren av rönn. Hon blickade ut över vattnet stilla, tog ett djupt andetag — och steg ner i sjön. Årets första is dröjde inte mången dag, kroppen skälvde av sjövattnets kyla. Men ju längre ut hon gick desto mindre var hon svag, med huvudet under ytan upphörde lätet att yla. Sjön svalde hennes tunna kropp, i tystnad sjönk hon mot sin undergång. Nattskärran sjöng från tallens topp, över vattnet ekade dess sorgesång. Men djupt under ytan började något att spira, lealösa lemmar hittade åter sin kraft. En förvandling brann bakom ögonlock skira, väckte sinnen hon förr ej hade haft. Genom denna själsliga brand, muskler blev omstöpta, varje cell utbytt. Hon danade om sina stämband, tog ett djupt andetag — och föddes på nytt. Flickan steg upp ur sjön, inte längre frusen, hennes förtvivlan ersatt av en diger hunger. Med vassa tänder log hon mot stjärnljusen, vetandes att det är om henne de sjunger. Nu färdas hon mellan världar, fri och stark, för att skogsväsen skydda och mänsklighet dräpa. I samklang med varje fjäll och ängsmark, skrider hon genom tiden med själar att släpa. Sådan går sagan, som faktiskt är sann, om flickan med klor och våldsam aptit. Sjön där hon trolska krafter vann, jag vet var den ligger, vi kan gå dit... Inget syns i natten, vi är vaknare än förr. Omslutna av vatten, där öppnas en dörr. Vågar du tro på hopp och chans? Mitt hjärta har slutat kvida. Förtjänar jag en varsam romans — står du ännu vid min sida? Känn metamorfosens rivande, neuroners synaps och blodets rus! Det är jag som är den drivande. Vi har släckt alla ljus. Mörkret en sval filt, ditt rum en kvadrat. Inom oss något vilt, din ömhet, mitt hat. Livet vi inte längre känner, tiden har för oss stannat. Medvetandet bränner. På natten är vi något annat... Hallonsylt; Namn på texten: Oktoberkväll Inspiration eller bakgrund: Jag lyssnade på lite chill jazz och kände höstfeelingen flöööööda genom kroppen! Spoiler: Tryck här för att visa! Oktoberkväll, åh trädens glans, med färger som ej förr där fanns, nu smyger tyst in i mitt hus, försiktig dans i månens ljus. I fjärran hör jag stjärnors skratt, de sjunger för mig varje natt, när höstens lugn sprids i mitt hem de glädje får, och jag med dem. Jag tänker på det år som gått, all kärlek jag från världen fått, de vänner som mig lämnat har, de vackra minnen jag har kvar. En doft av te och nybakt bröd, en eld som somnar in till glöd. Med höstens färger i min själ är allting kärlek, allting väl. Elinaey; Namn på texten: Gröna nejlikor Inspiration eller bakgrund: skräck/dystopi inspirerad av... jag vet inte, min konstiga hjärna? Spoiler: Tryck här för att visa!Gröna nejlikor. Orden står i klarröd färg på din badrumsspegel. Du kollar försiktigt runt omkring dig, för att verkligen försäkra dig om att du är ensam. Att hon inte står där bakom dig, som förra gången. Du hade nästan förträngt att de orden fanns, men hur skulle du någonsin kunna glömma vad de innebär? Ditt hjärta slår hårt, och du försöker ta dig ut ur rummet. Men dina fötter förmår inte röra sig. Det var verkligen inte såhär du ville att det skulle sluta. Du greppar tag i handfatet, och fäster din blick på dig själv i spegeln. Skärp dig. Du vet vad du måste göra, du vet vad som händer annars. Du kan nästan höra hennes ord som om hon stod precis bredvid dig, just i detta nu. Men det var många år sedan. Om nu koncept som tid och år fortfarande var relevanta. Hade experimentet gått så illa? Var du verkligen tvungen att… Skulle du sätta stopp för det? Du lyckas äntligen att flytta på dig, även om varje rörelse är plågsam. Du vet knappt hur du tar dig genom huset, men plötsligt står du utanför hennes dörr. Kniven blänker i din hand, och du sväljer hårt. Du knackar försiktigt på dörren. “Kom in” ropar din lillasyster glatt från andra sidan, ovetande om vad som kommer hända. Gröna nejlikor. Du greppar kniven hårdare. Du vet vad du måste göra. cbixwq; Namn på text: Små ledsna moll Inspiration eller bakgrund: Tre haikus som hör ihop Spoiler: Tryck här för att visa!Äpplen hänger rött Vindens blåst mellan grenar Min kropp är så svag Pianot spelar en försiktig melodi i små ledsna moll Alltid finns peston Min basilika vissnar Den blir grön igen Idiz; Namn på texten: Njuter av höstlivet Inspiration eller bakgrund: Typ ingen, jag kollade ut genom mitt fönster. Spoiler: Tryck här för att visa! Jag tittar ut genom mitt fönster Regnet öser ner och de röda löven faller Jag sitter med min bok och min kopp I ett varmt varmt hus Jag njuter av livet Livet med all glädje som finns Snart går de röda och orangea löven över till att bli bruna Men just nu är de så vackra På husverandor står det pumpor Lysande pumpor med vackra läskiga roliga karvningar Barn som springer i regnet och är lyckliga Som knackar på dörren och frågar efter godis De njuter av livet Jag njuter av livet Livet med all glädje hopp och färger Höstlivet Leoney; Namn på texten: Här där vi bor Inspiration eller bakgrund: Höstfest, alfstrumpan på mitt bord, träden utanför fönstret... typ allt jag tänker på i stunden? Spoiler: Tryck här för att visa!Krispig årstid i början på vintertid, med tekopp i hand och små ljus i brand. Sätter jag mig här, i fåtöljen så kär. Skymningen faller, höstlöv likaså. Men då vet vi, att hösten är på väg ur sin vrå. En ton som ljuder, tekoppen sjuder. En strimma kanel, och inget är fel. Ströva pappersblad att vända, fina värmeljus att tända. En stickning så liten, men ändå så stor. Och vi kan nu glatt säga: Det är höst, här där vi bor Minihäst; b]Namn på texten[/b]: Höstluften Inspiration eller bakgrund: har såna höstkänslor bara!! äntligen en höst när life is good Spoiler: Tryck här för att visa!Fotosyntesen stoppar och då gör jag också det Trädet har inget syre kvar att ge mig Måste spara på energin Ta hand om sig själv Det struntar i att jag kvävs Jag lägger mig vid en sten Ett litet frö som hoppas få växa till våren Att min moder jorden inte ska avvisa mig En dag, hoppas jag En dag ska jag kunna andas ändå Ska jag stå stark Ska vinden bära inte bryta Och hösten ska måla träden gula Och jag ska stå kvar för att se det Nymphie; Namn på texten: Ett mörker som aldrig skingras. Bakgrund: Alltså vet inte om den här egentligen räknas som att den är höstig? Fick inspiration från hösten i alla fall, och den grundar sig i en novell jag skrev för typ två år sedan. Ville skriva en mer poetisk text, men det gick inte så bra med dikterna, så då fick det bli det här, som jag skulle vilja kalla något sorts mellanting mellan dikt och novell. Spoiler: Tryck här för att visa! Tidigare hade hösten alltid känts som en befrielse. Den klara luften som fyllde mina lungor och renade mitt sinne. Lövens vackra färger som fyllde mig med en känsla av upprymdhet. Doften av regn och våt jord som fick mig att känna mig levande. Numera är den mest en belastning. Ett mörker av skuld som lägger sig över min uppenbarelse som ett täcke. Regnet. De gråa tonerna. Skatorna på gravstenarna. Allt väcker minnen som hotar att kväva mig. Inte ens de karvade pumporna fyller mig med annat än sorg och skuld. Du hade sett in i mina ögon. Lovat mig en morgondag. Men du glömde att mörkret kväver allt ljus. Det kväver ljuset långt mycket effektivare en ljuset motar bort mörkret. Och om inte ens gudarna kunde hålla sina löften, hur skulle då du? Dagen där efter. Den som skulle bli vår morgondag. Var mer början på en enda lång tomhet. Telefonsamtal. Samtal med doktorer. Kramar. Löften som aldrig skulle kunna hållas. Folk lovar alltid en massa saker. Tror att det ska ge någon sorts tröst. Och i stunden kanske det gör det. Men de glömmer också att om du en gång börjar klättra uppåt, så blir fallet bara hårdare. Då är det bättre att stanna på marken. Bland det realistiska. Man faller fortfarande. Men utan förhoppningar blir fallet inte lika långt. Folk lovar ändå. Nu skriker hela hösten åt mig. De andra månaderna är också outhärdliga. Men hösten lägger alltid all skuld på mig. Plågar mig med minnen. Kväver mig. Var jag än går ser jag ditt ansikte. Hör ditt skratt. Minns hur du alltid skuttade genom staden. Det är svårt att tänka sig att någon som var så full av liv kunde vara så lätt att släcka. Men så var det. Jag går förbi kyrkogården. Ett lager av orangea och gula löv täcker inskriptionen på stenen. Det är kanske lika bra det. Hade jag sett texten hade jag nog inte orkat. Ur fickan tar jag brevet jag hittade bland dina lådor – de jag inte vågat öppna förrän ni – här om dagen. Dina snirkliga bokstäver känns på nåt vis tröstande, som om du pratar med mig, som om du påminner mig om att när den första snön faller, så kommer mörkret inte vara lika påtagligt längre. kokoskatten; En liten text sak som jag skrev ihop ganska snabbt här i höstmörkret  Spoiler: Tryck här för att visa! Autumn times A sip of hot tea fills my mouth Autumn times A purr from the cat on my lap Autumn times A wash of rain on my window These times Of warmth and well-meaning darkness These times A reminder that time is always in changing A reminder not go get stuck in the past A reminder of love and forgivness But this time around I cant't feel anyting It is oh so empty inside I sit here with cat, tea and rain on my window But oh so empty inside All these gestures of love and community But nothing inside makes me feel I sit here immersed in Love and forgivness And await something inside for next year Namn på texten: Autumn times Inspiration eller bakgrund: Hösten, och känslan av att inte känna tillräckligt Tonks/Luna; Autumn depression Autumns here, Green has turned to red, Darkness everywhere, Red has turned to brown, leaves are dead, Despair, My soul needs solace, No one says there there, I can only see that I’m not flawless, At my faults stare, I want to lie down and dream, Sleep my life away, I don’t care, Simultaneously, with every inch, scream Pixeowl; Namn på texten: Mörkret Inspiration: Ingen särskilld, jag såg mig omkring och lyssnade på musik. Spoiler: Tryck här för att visa!Dörren slog upp med ett gnisslande läte och jag steg in i den dammiga hallen. Mörkret låg tätt och när jag tryckte på strömbrytaren blinkade lamprna till innan de släcktes och allt blev åter mörkt. Ingen hade varit i huset på länge, det luktade intsängt och dammet täckte varje yta. Jag tog några steg till och såg mig runt. Det var svårt att se något i det genomtrngande mörkret men något såg ut att röra sig längre in i det avlånga rummet. Omöjligt, tänkte jag. Ingen har varit här på länge, man kan inte ersätta damm. Ändå verkade det som om någon eller något var precis där, för långt bort för att se men tillräckligt nära för att märkas. Jag kollade på väggen, kanske kunde jag abra se den när jag inte kollade rakt på den? Mycket riktigt såg jag då en skepnad, en varelse med form av en människa. Sakta började håret i min nacke att resa sig och snart började jag skaka. Det blev kallare och kallare i rummet och jag förstod att något inte stod rätt till. Dörren bakom mig smällde igen just som jag vände mig om för att gå. Jag kunde inte se. Något drog mig bakåt, in i huset. Jag skrek men det kom inget ljud. Ett hest kvidande undkom innan allt blev svart. Svartare än mörker, svartare än något jag någonsin sett förrut. Newt’s niffler; Namn på texten: Jag vill ha min nästa måne. Inspiration eller bakgrund: Fick inspiration av SweeneyTodds sång om lieamnnen, när jag hörde den tänkte jag "varför skulle inte jag kunna göra om en låt till mugglistema?" Och anledningen till att jag inte kan det är för att jag sjunger som en kråka. Så istället för att sjunga och lägga upp i kreativt skapande lägger jag upp låttexten i kreativt skrivande. Spoiler: Tryck här för att visa!Mel. Jag vill ha en egen måne - Ted Gärdestad Jag har fått rätt på alla gåtor, Har lyckats att få fram rätt svar Klockan är redan efter 20 Och har inte fått rätt svar Jag vill ju veta om jag klarar’t Om jag hade rätt igen Men kära, snälla liemannen Säg har jag rätt min vän Jag vill ha min nästa måne, pynta min profil Blandat med lyktor, pumpor, och fina löv Jag kan titta på min måne och tänka ”att jag vann” Att tänka att jag listade ut det Men när man vet vad man har svarat, Men ser nya teorier Så blir det som att hjärtat stannar Får jag mitt första fel Men det är kul att diskutera Och se alla kul förslag Men det går ej att acceptera Att jag missar en dag Jag vill ha min nästa måne, och pynta min profil Blandat med lyktor, pumpor, och fina löv Jag kan titta på min måne och tänka ”att jag vann” Att tänka att jag listade ut det Jag vill ha min nästa måne, och pynta min profil Blandat med lyktor, pumpor, och fina löv Jag kan titta på min måne och tänka ”att jag vann” Att tänka att jag listade ut det Choixpeau; Namn: Levande död Inspiration/bakgrund: Den här novellen publicerades i Mugglarjournalens höstmys-nummer, då premissen helt enkelt var "en mysig Harry Potter-novell." Samtidigt som att hösten kan vara mysig och härlig representerar den för mig, som är fryslort och D-vitaminjunkie, också en mörk, obehaglig och ledsam årstid. Därav denna lite olustigt mys-melankoliska novell. Den är rätt olik det jag vanligtvis skriver, men jag hoppas att ni ska uppskatta den! Spoiler: Tryck här för att visa!Levande död Kängorna klapprade mot stengolvet medan jag hastade till lektionssalen. Den ekande gonggongen vittnade om att det var en kvart kvar innan lektionen började, så jag hade egentligen ingen orsak till brått, men ökade likväl på stegen. Jag hörde någon ropa någonting efter mig, men stannade inte upp för att se vad de ville. Vinden ven in genom brädorna i det dragiga slottet och jag drog manteln närmare om kroppen för att skydda mig själv från kylan. Regndroppar stänkte mot de gotiska målade fönsterrutorna och suddade ut den grådaskiga himlen utanför. Min kropp var trött och mina leder möra, men mitt sinne var skarpt och längtansfullt. Trappstegen försvann bakom mig i en rusande fart och jag lade inte något särskilt fokus på eleverna och tavlorna jag passerade på min väg. Jag förflyttade mig så som jag brukade: raskt, effektivt och fritt från sociala interaktioner. Mina steg hejdades inte förrän jag tagit mig ned till slottets dunkla, nästintill ödelagda bottenvåning. Jag knackade på dörren till en av de större fängelsehålorna och inandades den söta, förtrollande doften som sipprade ut vid dörrkarmen medan jag inväntade de tassande stegen som kom allt närmare. Aromen lugnade mitt sinne något. “Välkommen, Jasmine”, skrockade professor Slughorn, då han gläntade på porten för att släppa in mig. “Tio minuter tidig, som vanligt.” Jag gav honom ett artigt leende och traskade bort till “min” kittel, den som stod perfekt placerad nära skafferiet men samtidigt ur vägen för kringrusande klasskamrater. Jag lät blicken svepa över raderna med inlagda växt-och djurdelar och burkar med slemmiga substanser. Som så många gånger förut förundrades jag av dess mäktiga absurditet − vad jag såg var bokstavligen naturens verk tämjda och prydligt nedstoppade i fack. Mitt läderklädda skrin, som jag nu ställde upp på träbänken, var en miniatyrversion av trolldryckskonstsalen. Den innehöll tiotals små trälådor fyllda med ingredienser av alla de slag, alla vilka var utmarkerade med etiketter. Jag ställde också fram min glanspolerade mässingsvåg, några små mörka glasflaskor (det behövs alltid fler än vad en tror), min marmormortel med tillhörande stöt, min rönntrollstav och boken Avancerad trolldrycksframställning av Libertius Borage. Från ett sidofack på skrinet halade jag upp en trasa och en liten behållare med fettlösande elixir. Jag drog bak håret i nacken, droppade en skvätt rengöringsmedel på trasan och började omsorgsfullt torka såväl insidan som utsidan av kopparkitteln, så att det inte skulle finnas kvar några restprodukter som skulle kunnat påverka mitt bryggande. Det var inte förrän jag började polera handtagen som de första andra eleverna började strömma in i klassrummet. Jag mötte inte deras blickar. “Välkomna, mina elever, välkomna”, hälsade professor Slughorn och lät sitt sedvanliga stolta leende skina ikapp med sin flottiga kala panna över rummet. “Fram med böckerna, allesammans!” De gjorde alla släpaktigt som han sade. Jag stoppade ned trasan i dess fack igen och rätade på ryggen. “Idag, kära elever, ska ni få tillreda en levande död-brygd. Om en sådan trolldryck bryggs korrekt skulle det räcka med en enda droppe för att försätta alla i det här rummet i en dödsliknande och närmast oåterkallelig koma. Den elev som lyckas kommer att belönas med ett särskilt pris i slutet av lektionen. Så, sätt igång!” Ett par av pojkarna bredvid mig tog händerna för sina bleka ansikten, uppenbart förskrämda av tanken på att råka skvätta det dödsbringande elixiret i fel riktning, men slog vankelmodigt upp sina böcker. Andra vände sig istället om och viskade något till sina kamrater, möjligtvis diskuterade de hur en lättast skulle kunna smussla ut en flaska trolldryck efter lektionen för att bli kvitt några av sina fiender. Jag var emellertid övertygad om att risken att någon av dem skulle lyckas tillreda någonting med kraft att så mycket som göra en fluga illamående var liten. Jag ägnade dem inte någon vidare tanke utan fokuserade istället på att pressa ut sopoforusbönornas bläckliknande saft med min dolk. Jag fångade upp de krossade bönorna i näven och lät vätskan sakta, sakta blöda ned i vattnet som redan sjöd stillsamt tillsammans med malörtsinfusion och afodillrotspulver. Jag kan inte påstå att jag följde bokens instruktioner särskilt noga, men det betyder inte att jag slarvade. Jag luktade, jag kände, jag lyssnade, jag studerade dryckens turbulent växlande färg och såg den förvandlas från len svartvinbär till sjukligt lila. Utifrån vad jag förnimmade anpassade jag mina metoder, droppe för droppe och omrörning för omrörning. Mina sinnen blev som förtrollade av det jag betraktade − jag hade inte kunnat inte släppa kitteln med blicken även om jag velat. Det var en tidskrävande process och det var kallt att stå orörlig så länge i den dragiga fängelsehålan, men då mina fingrar började isa klev jag bara ett steg närmare min värmande kittel och lät dess mjuka ångor kittla min hals och omfamna mitt ansikte. Att inhalera ångorna från själva döden var förmodligen inte helt hälsosamt, men vad kunde jag göra? Jag var hjälplös inför mitt konstverks skönhet. Det stillsamma bubblandet och rörandet från kittlarna runt mig spelade en rogivande melodi som försjönk mig i en pulserande dvala. Efter ett par medsols omrörningar tog jag varsamt upp ett sengångarkranium ur en av lådorna i mitt skrin och placerade den ömt i handen. Försiktigt borstade jag av det tunna dammlagret som formats ovanpå de pärlemorskimrande benen och examinerade skallen i helhet för att se till att den var komplett. Efter att ha konstaterat att inga ben saknades lät jag den stillsamt sjunka ned i den nu helt klara vätskan. Jag tillät mig en blick runt rummet. Flera elever var redan klara, men trots att den ruttna odören som spreds från deras kittlar otvivelaktligen påminde om döden var det uppenbart att de hastat igenom instruktionerna och misslyckats. Var jag högfärdig? Ja. Och bitter var jag också, bitter som en kopp Earl Gray där tebladen fått dra många minuter för länge. Efter sju motsols omrörningar och en medsols hade sengångarskallen fått sin fulla verkan och trolldrycken färgats en dödligt igelsvart färg. Drycken var lättflytande och med skälvande stötar oavbrytligen farande över ytan. Jag lutade mig fram för att beskåda resultatet närmare och hejdade mig inte förrän precis innan min nästipp vidrörde ytan. Det luktade myskaktigt rått, fermenterat och förtrollande dödligt. Jag hade lyckats, det visste jag. Professor Slughorn lät höra ett upphetsat tillrop då han lutade sig fram bakom min axel för att se vad jag hade tillrett. Han lät ett asplöv singla ned till ytan och observerade hur det skrumpnade till och förvittrade i samma ögonblick som den kom i kontakt med giftet. För en sekund föreställde jag mig själv som det där lövet − så levande det ena ögonblicket, så fullkomligt förgjord i det andra. Linjen mellan liv och död var tunnare än den vässade spetsen på min dolk. “Otroligt”, förkunnade professorn. Jag såg upp mot honom. “Helt otroligt.” Jag lät återigen blicken falla ned i den sakta virvlande drycken. Dess djup gav mig en absurd känsla − ett inre lugn, en förvillande men ändå fast punkt, kanske till och med lycka. Slughorn verkade stolt över vad jag åstadkommit, och jag antog att jag borde känna detsamma. Men egentligen kände jag mig bara hemma. edit: inser nu att styckeindelningen sket sig när jag klistrade in i mugglis, hoppas att det är läsligt ändå! thefifthmarader; Namn på texten: Konstant mörker Inspiration eller bakgrund: En mardröm jag hade återkommande i flera år och som jag försökte skriva till en novell hösten 2015 och som jag sedan dess förknippar med hösten. Spoiler: Tryck här för att visa!Hur hon hamnat i denna sits kunde hon inte avgöra, men hon hade aldrig känt sig lika dum och vek som i denna stund. I hela hennes liv hade hon fått höra ‘’Prata inte med främlingar.’’ ‘’Stranger danger.’’, men ändå hade hon korkat stått kvar när han stannat med sin bil framför henne med ett leende och frågat henne om hon var ensam. Hennes skrik hade snabbt dämpats av hans hand mot hennes mun och sedan var hans händer på henne och med sådan våld slitit henne från det liv hon haft till detta mardrömslika helvete. Att gå från sitt sovrum, sitt trygga flickrum, till en mörk och kall källare gud vet var. Det konstanta mörkret vande hon sig aldrig vid och tystnaden var olidlig. Hon skulle aldrig lämna mörkret. Hon skulle aldrig bli fri igen. Kalla vattendroppar ramlade emellanåt ner på henne och i början hade hon svårt att avgöra om det egentligen enbart var hennes egna tårar, men tårarna hade torkat ut för länge sedan och blivit utbytt till en vrede, men som sedan övergått till en tomhet i hennes bröst. Smärta, sådan fruktansvärd smärta som plågade henne minut för minut och som bara blev mer och mer intensiv. Skulle hon någonsin få träffa sina nära och kära? skulle hon någonsin få hålla om sin hund? skulle hon någonsin få uppleva ett liv utan denna smärta? troligtvis inte hade hon kommit fram till. Men inom henne fanns en kämparglöd; hon kunde inte bara ge upp. Men tystnaden tog kål på henne och kylan och mörkret plågade henne och ensamheten kom inte längre krypande utan rusande med blixtfart. Hon visste inte ens hur länge hon varit där eller om det var dag eller natt. Hon hade sovit och hon hade vaknat. Hon hade skrikit och hon hade vaggat tyst fram och tillbaka på stengolvet. Hon hade bönat att få komma därifrån och tjutit efter sin mamma, men utan svar. Hon hade skrikit efter Gud, men till slut insett att hon var ensam i ett konstant mörker. Lunan95; Namn på texten: Lonely Nights Inspiration eller bakgrund: En dikt på engelska, baserat på mina känslor och erfarenheter som yngre, då jag var offer till (läs på egen risk) Spoiler: Tryck här för att visa!gaslighting/mental misshandel av en ond far. Spoiler: Tryck här för att visa!Lonely Nights by Mio J. How calm, how silent The night is dark, pitch black As I blindly stumble through it Not a single sound stirs, so quiet I have lost my way, the path That was once in my sight Has vanished now from my eyes “Can you not do the math?”, they ask The darkness swallowed me whole, And there I stand, lost and alone For I strayed away from my Foolish stroll in the dark Alone, there I stand in the dark Asking, questioning the reason why “How come this happened” I ask And I get my answer, clearly “Therefore, you forgot your mask” Such a fool, to forgone what protects My true self, my real face. Annabeth the Chaser; Namn på texten: Höstig haiku Spoiler: Tryck här för att visa!Gul, röd, orange, brun Löven dalar mot marken Det blir kallare catradora; Namn på texten: mira skriver en Läskig™ story en timme innan tävlingen stänger. hon försöker även vara Djup™ och Mystisk™. lyckas hon? det är upp till dig. Inspiration eller bakgrund: speglar skrämmer mig (also självhat am i right chat???) Spoiler: Tryck här för att visa!spegeln är sprucken i högra kanten. du följer sprickan med handen, men din spegelbild förblir stilla. du stirrar in i dina egna ögon. de blinkar inte. du ser ditt eget ansikte, korrekt till minsta detalj. spegeln är sprucken i vänstra kanten. rummet är mörkt men du kan ändå se spegeln klart och tydligt. varför spelar ingen roll. du ser dig själv reflekteras på den blanka ytan. ögonen du möter blinkar fortfarande inte. spegeln är sprucken i övre kanten. du ser din spegelbild lyfta sin hand som också är din hand utan att vara din hand. du ser din spegelbild sakta vinka fram och tillbaka. du ser din spegelbild le och du kan inte låta bli att le tillbaka, trots att leendet växer och växer till en grotesk min som inte är mänsklig över huvud taget. spegeln är sprucken i nedre kanten. nu lyfter din spegelbild handen igen, denna gång för att sträcka ut den mot dig. ett ljud likt ett skratt men utan glädje slipper ur dig då du sträcker ut en egen hand för att ta emot det du vet att ska komma. spegeln är sprucken och har fallit till golvet, krossad i tusen bitar. men det är okej, för du behöver inte den för att se dig själv i ögonen. Fjalar; Inspiration: Barndom. Att ligga på marken under ett träd där löven faller och inte veta vad som är upp eller ner. Saknar det, samtidigt som det är okej att inte längre ha samma liv. Wow deep Spoiler: Tryck här för att visa! "Mitt lilla höstbulle-barnbarn" Jag minns när löven steg istället för att falla Jag minns när alla i familjen satt runt samma bord Jag minns ett ord min farmor alltid sa när vi bakade Jag minns hur det smakade, det liv som jag hade då Edit: wow hittade ett slarvfel. hade skrivit "min" istället för "mitt" så jag ändrade det OBS! Citera INTE detta inlägg! ber om ursäkt för smått rörigt inlägg, ¨åtgärdas när tid finns! ♥ 
2 nov, 2020 00:12 |
|
Minihäst
Elev 
|
men oj! Så svårt att välja ut bara 3.. Alla är så himla duktiga!
another day, another slay 2 nov, 2020 13:50 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen