Almost PRS

”Helt ärligt ska du nog vara glad över att du kräktes inför mig och ingen annan lärare. De hade skickat dig raka vägen till sjukhusflygeln och Poppy hade listat ut att du är gravid på mindre än fem sekunder”, påpekade Yaosu innan han försvann upp för trappan. Sex veckor gången, då hade hon med andra ord ett ganska stort val framför sig - skulle hon behålla det lilla knytet eller göra abort? Och om hon behöll barnet, skulle hon skjuta upp sin skolgång eller tvinga sig igenom det sjunde året med ett växande foster inne i magen? Det var väldigt mycket att lägga på en så ung flicka och tjugoåringen lovade både sig själv och Hayley att han skulle försöka hjälpa henne så gott det nu gick. Han hade ju inte avslutat sin utbildning, tagit sig igenom strax under tre år. Så någon expert var han absolut inte, snarare någon som visste en smula mer än alla andra om läkarkonst.
Några minuter efter att han försvunnit upp på kontoret, eller tja, sovsalen, kom han tillbaka nerför trappan med en bricka balanserandes framför sig. Han ställde försiktigt ner den på bänken som den tre år yngre flickan satt vid och drog fram en stol från bänken framför, så att han kunde slå sig ner mittemot henne. Därefter fyllde han på de två kopparna till bredden med hett, rykande te och sköt fram en liten tallrik med kakor mot Hayley. Hon behövde äta i alla fall någonting, få i sig lite energi och kraft.
”Ät, du behöver det”, sade Yaosu och tog även han för sig av kakorna. De svarta ögonen studerade ansiktet framför, uppifrån och ner. Hennes ögon var kristallblå, såg verkligen ut som ädelstenar. Kinderna var rosiga och ansiktet en aning puffigt efter tårarna, läpparna röda och fylliga. Okej, förbjuden tanke, men kanske hon faktiskt ändå var ganska söt? Och då var ganska en stor underdrift.
”Sex veckor sa du? Jag tror nog att det kan stämma ganska bra med tanke på dina symptom”, konstaterade han och smuttade försiktigt på det varma teet. ”Vet någon annan eller är jag den första som lyckats lista ut det?” Undrade den äldre därefter och lät huvudet falla på sned. ”Och..kanske det är okänsligt av mig att fråga, men tänker du behålla det?” Många frågor på en gång, men han kunde liksom inte låta bli. Plus att han var tvungen att få all information för att veta hur han skulle kunna hjälpa henne, om hon nu ens ville ha någon hjälp. Dock var han nog en av de mest kvalificerade personerna om hon nu ville ha hjälp och råd, även om det kanske inte var det som spelade in mest för henne. Hayley hade ju varit ganska rak med att hon inte tyckte om honom innan.

Det är sant det, de flesta lärarna hade nog tagit med henne till sjukhusflygeln. Där skulle de lätt som en plätt se vad som var problemet. Av någon anledning är hon mer okej med att mannen framför henne vet om det än Madam Pomfrey, det känns på något mindre verkligt på det sättet. Om hon plötsligt skulle behöva gå dit, skickas till något annat ställe för ultraljud eller vad fan det nu är man gör, skulle allt komma som en käftsmäll för henne. Det här är mer bekvämt, en del av Hayley kan fortfarande förneka det hela. Nu är det egentligen långt ifrån bra, då hon inte har all tid i världen på sig att bestämma vad hon ska göra.. men bara en liten stund till vill hon förneka det.
”Du har nog rätt angående det,” instämmer hon, förhoppningsvis hade inte Mr Huaze tagit det som något negativt, det hade bara varit ett skämt. Det är helt enkelt bättre att han fått reda på det istället för någon av de mer.. ja, oförståndiga lärarna. När han försvinner till sitt kontor lutar sig Hayley tillbaka. Blicken glider ner mot händerna där fingrarna börjat pilla upp nagelbanden. Inte särskilt fint, men det är distraherande. Hjärtat dunkar hårt inne i bröstkorgen på henne. Dunk, dunk, dunk. Hon vill nästan slå till det så att det håller käften, men tyvärr är det omöjligt. Ögonen glider upp igen när hon hör steg i salen, och de fastnar på Huaze när han slår sig ner mittemot henne. Hon blir lite bättre till mods när teet ställs på bordet. Åtminstone någonting som hon fortfarande älskar. Kärleken för chokladpuddingen har ju sakta men säkert försvunnit för närvarande, men den kommer nog tillbaka förr eller senare. Hon är däremot inte lika förtjust i kakorna på bordet. Hon vet att hon måste få i sig någonting, men det är jobbigt när magen bara vill slänga upp allt igen. Om någon ställt ett fat med kakor framför henne innan hon blivit sådär illamående hade hon nog tryckt i sig allihop, men tyvärr så är inte det fallet. Hayley tvingar sig själv däremot och tar upp en av kakorna bara för att tveksamt börja gnaga på den. Samtidigt är blicken fortfarande fäst på den tre år äldre, han är fin. Om Hayley bara bortser från det som hänt under morgonen hade hon nog tyckt väldigt bra om honom. De där tankarna om att han är en dum idiot börjar sakta försvinna. Han hade kunnat hantera det här väldigt annorlunda och fått henne att må sämre, men det gör han inte. Plus så är han väldigt vacker. Men herregud, hon får inte gå och få en förälskelse på sin lärare, nej, nej, nej. Särskilt inte under första dagen. Hon påminner sig själv om att hon nog bara finner honom vacker och snäll, någonting som hon är rätt ovan vid.
”Ingen annan har listat ut det än faktiskt, vilket är konstigt med tanke på att jag delar sovsal med fyra andra tjejer,” Det får sjuttonåringen att skratta till. Hur de förklarar alla mornar som hon kräks vet hon inte, de flickorna har aldrig varit särskilt snälla mot henne och skulle nog utan några problem starta ett äckligt rykte om henne.. men de har de inte gjort än. ”Sen är min kompis också rätt duktig på läkarkonst.. men han har inte snappat upp det än heller.” Nej, att Joshua inte kommit på henne förvånar Hayley faktiskt, men hon klagar inte. När nästa fråga kommer sänker hon kakan från munnen och tar tillfället i akt att ta några klunkar te. Dra ut på tiden, bra där.
”Jag tror inte det..” Ögonbrynen rynkar ihop sig och hon ser så där förskräckligt fundersam ut, så som hon brukar göra i klassrummen. ”Men jag vet inte.. jag skulle definitivt inte bli någon bra mamma direkt, just nu skulle jag verkligen inte kunna ta hand om den på något bra sätt. Även om det är riktigt jävla oansvarigt av mig så tror jag det är bäst att inte behålla det.”

Till en början satt Yaosu mest där och betraktade Hayley medan hon motvilligt gnagde på en kaka och smuttade på sitt varma te. Han hade placerat armbågarna på bordet och satt framåtlutad med ansiktet i händerna. Ögonbrynen var lika rynkade som innan och blicken var fundersam. Frånvarande plockade han upp ytterligare en kaka som snart var väck, för att sedan skölja ner den med några klunkar av den varma vätskan. Det var grönt te från hans hemstad, smakade ungefär som en blandning mellan hö och körsbär, ganska sött men inte heller överdrivet. En av de få sakerna han tagit med sig hemifrån utöver de absolut viktigaste ägodelarna - typ kläderna, några böcker och trollstaven. Allting annat hade han lämnat bakom sig, precis som Zihao gjort i början på sommarlovet, när modern slängt ut honom. Hon hade inte gjort samma sak mot sin äldsta son än, men det hade säkert skett förr eller senare. Den kvinnan var inte sympatisk alls och brydde sig bara om hur hon själv framstod. Så när två av hennes söner inte var av rent blod kunde hon naturligtvis inte låta dem bo kvar under samma tak som henne. Fan, hon ansåg nog inte ens att de var hennes söner överhuvudtaget. Sorgligt, väldigt sorgligt.
”Förr eller senare listar de säkert ut det, i alla fall när din kropp börjar förändras”, svarade Yaosu och lät huvudet falla på sned, fortfarande med händerna kupade runt kinderna. ”Din kompis kanske listar ut det ännu tidigare, om han öppnar ögonen och klurar lite på det hela”, fortsatte han och log därefter. Oansvarigt? Hennes resonemang tydde på den raka motsatsen i hans ögon. Visst hade det varit oansvarigt att ha oskyddat sex, men hon tvingade sig i alla fall inte att ta på sig en uppgift som hon visste att hon inte skulle klara av. Det hade varit riktigt oansvarigt, att låta ett barn komma till världen utan att kunna ge det ett värdigt liv, varesig det handlade om viljan eller något annat. Hans egen mor borde nog egentligen aldrig haft barn, åtminstone inte när de levde i den värld de levde i.
”Hayley, det där är nog det mest ansvariga jag någonsin hört en sjuttonåring säga”, sade den äldre och greppade försiktigt tag om hennes händer. Merlin, vad små de var! Som små bebishänder i jämförelse med hans egna. ”Och om du känner att du inte kommer kunna ta hand om barnet, att du inte kommer orka gå igenom nio månader av plågeri, då är abort utan tvekan det mest ansvariga alternativet”, mumlade han därefter och drog sig tillbaka. Han fiskade upp tekoppen igen och tömde innehållet, bara för att snart fylla på mer. Helt ärligt var han imponerad av hennes svar, det var inte många unga kvinnor som ens kunde komma till den insikten.

Det är egentligen ingenting tröstande.. om det är något Hayley inte vill så är det att de där tjejerna ska få reda på det lilla knytet i magen på henne. Med tanke på hur hennes rykte redan ser ut, hur många det är som snackar skit om henne utan att veta ett skrot, skulle det bara bli värre. Hon är osäker på om hon skulle klara av det, många gånger hade hon velat hoppa av pågrund av allt som pågick i skolan.. men att behöva åka tillbaka hem till byn är en ännu värre tanke. Sen vill hon inte tänka på hur hennes kropp kommer förändras, herregud. Nu är hon rätt självsäker i sin kropp, men hon skulle inte bli förvånad om det förändrades. Särskilt inte om hon behåller det och blir sådär stor. Plus så är hon inte psykiskt stark nog för att gå med magen i skolan. Herregud nej.
”Jag antar att de kommer få reda på det förr eller senare, men man kan alltid hoppas på att det dröjer.” Mumlar hon med ett blekt leende på läpparna. Kanske hon borde prata med Madam Pomfrey nu, säga att hon vill göra abort nu. Få det gjort. Men det är ett svårt val, väldigt svårt. Sjuttonåringen fortsätter att gnaga på kakan i tystnad. Varje tugga är jobbig, att svälja är jobbigt. Men magen blir glad, den behöver energi. Hayley höjer inte blicken förrän en viss person greppar tag i hennes händer. Att hon blir förvånad är en underdrift. Först vill hon än en gång rygga tillbaka, men hon påminner sig själv att det är säkert. Mr Huazes händer är väldigt varma och välkomnande, och betydligt större än hennes egna. Jösses, att se den där skillnaden får ett leende att bubbla upp i ansiktet på henne. Rätt komiskt ändå. Orden han får ut sig gör henne mer och mer glad. Hon ser sig själv som långt ifrån ansvarig, vilket de har bevis på med tanke på det som händer inne i magen på henne. Men hon är glad över att någon åtminstone gör det.
”Då kanske du inte hört sjuttonåringar säga så ansvariga saker,” skämtar hon och kan inte undgå att bli besviken när den äldre släpper hennes händer. Som sagt, det hade varit varmt och betryggande på något vis, något hon verkligen behöver. Med putande underläpp tar hon istället tag i koppen med te och tar några klunkar. Hayley nickar långsamt, jo, det är väl det mest ansvariga alternativet. ”Då är det väl bara att boka en tid antar jag..”

”Det positiva är väl att du inte måste oroa dig över att någon får reda på att du är gravid, om du väljer att göra abort alltså”, sade Yaosu och kände hur hjärtat tog ett litet skutt när det där leendet bubblade upp över de röda, fylliga läpparna. Jösses, för bara några timmar sen hade han varit förbannad på Hayley Clarke, inte haft fjärilar i magen på grund av henne. Tänk hur snabbt saker och ting kunde ändras, som i ett slag. Detta gick ju att applicera både till saker som känslor och uppfattningar, men även livet i sig. Typ som hur hans eget liv ändrats i samma sekund som Zihao bokstavligen satt tänderna i sidan av bröstkorgen på honom. Först hade han trott att han skulle dö, och helt ärligt hade han nog föredragit det. För allting han hade jobbat för hade ju försvunnit i samma sekund som det där bettet. Ungefär på samma sätt som Hayleys tillvaro förändrats när hon insett att hon var gravid. Kanske det inte gick att jämföra, men han tyckte då att det gjorde det, även om det var långt ifrån samma omställning och dilemman de tvingades möta.
”Och nej, jag har inte hört sjuttonåringar säga speciellt många ansvariga saker överhuvudtaget..tror inte ens att jag gjorde det och då var jag ändå mister perfekt register under min skoltid”, fortsatte tjugoåringen och frustade till. ”Du kommer nog inte ihåg mig, tvivlar på att det är speciellt många som gör det. Jag var försteprefekt under mitt sista år och betydde mig som en riktig piraya. Det enda jag är stolt över är att vi vann både quidditch kuppen och elevhemstävlingen det året, Slytherin alltså.” Återigen skrattade Yaosu till och skakade på huvudet åt sig själv. Varför satt han och var nostalgisk när de egentligen satt och talade om någonting allvarligt? Kanske för att lätta lite på stämningen, få den yngre flickan på lite andra tankar. Av någon anledning var det väldigt lätt att prata med henne, ännu någonting han inte skulle ha trott på om de befunnit sig några timmar bakåt i tiden.
”Hursomhelst, gissar på att du kommer få boka aborten på ett mugglarsjukhus, tror att de har betydligt bättre inställning till abort än vårt samhälle.” Tjugoåringen drog en suck och vände blicken mot ett av de stora fönstren. Det var mörkt utomhus vid det laget och stjärnorna var fint utspridda över natthimlen, tillsammans med halvmånen som spred ett betydligt starkare sken över marken än sina små kamrater. Snarare kamrater som befann sig betydligt längre bort, om man nu skulle vara korrekt. Och inte bestod av kall sten och damm.

Det är ju sant det, om Hayley väljer att göra abort så behöver hon ju inte oroa sig över att någon får reda på det. Det kan vara hennes och den andres lilla hemlighet. Eller ja, hon har ingen aning om han kommer hålla det för sig själv.. kanske hon fått fel intryck av honom, han kanske sprider det runt sina kolegor. Man vet aldrig, hon har lärt sig att tänka det värsta om människor rätt ofta, men från vad hon har sett verkar han som en genuin snubbe som egentligen inte vill något illa.
”Du kommer inte berätta för någon va? I såna fall måste jag köra obliviate på dig.” Hon säger det skämtsamt, för hon tror verkligen inte att han kommer berätta för någon, och hon kommer inte använda sig av trollformeln. Dock tänker en del av henne att det kanske finns något mörkt där. Men det tänker hon om alla, så det är inget personligt. Hon lutar sig tillbaka i stolen medan blicken glider upp och ner över ansiktet på professorn. Hon ogillar honom inte längre, inte alls. Han är väldigt stilig, helt ärligt har hon nog inte träffat någon som är så vacker innan. Hayley vet att det är dumma tankar, det kommer liksom aldrig hända något, men det betyder väl inte att hon kan sukta lite på avstånd, eller hur? Huvudet faller på sniskan medan hon fortsätter med sin kaka, som efter en stund har försvunnit helt till magen. Ögonen skiner upp när hon blir påmind om att Mr Huaze gått på skolan själv.
”Jo, jag kommer ihåg dig.. jag tror du hjälpte mig när jag ramlade ner på gruset utanför, du var lite av en läkare redan då.” Såna småsaker stannar hos henne, hon har liksom förlorat hoppet på människor med förståeliga anledningar, så varje minsta tecken på snällhet så glömmer hon det inte. Sen hade hon inte alls ramlat ner på gruset och skadat benen, mer blivit nerknuffad. Men det är liksom saker som folk inte behöver veta. Magen börjar knorra, efter att ha fått en kaka vill hon ha fler. Hon vet mycket väl att de kommer komma upp igen, men nu behöver hon det. Hayley sträcker sig efter en till kaka och börjar gnaga på den.
”Jag vet inte hur man gör det, kontaktar ett mugglarsjukhus alltså..” Medger hon efter en stund, hon är mugglarfödd och har ingen koll på det där själv. Det är väl för att hon växte upp i en amish by, där hade de inga sjukhus att kontakta.

Nej, Yaosu hade inga planer på att berätta för någon om Hayleys graviditet. Kanske han gjort det om han inte börjat känna så stark sympati för henne, vem vet? Hursomhelst tänkte han inte berätta för någon annan, inte ens för madam Pomfrey. Dålig idé? Förmodligen, men eftersom Hayley verkligen inte verkade vilja att någon annan skulle få reda på det hela, tänkte han inte avslöja hennes hemliges. Bara om hon fick livshotande problem som en konsekvens av situationen, däremot tvivlade han på att hon skulle få det. Visst var hon lite väl ung, men hon borde varit färdigvuxen vid det laget och såg för övrigt kry ut. Nu visste han att mycket kunde gömma sig under ytan, fast troligen gjorde det inte det i det här fallet.
”Nej, jag lovar att jag inte kommer att berätta för någon”, lovade tjugoåringen och nickade mot henne. ”Hade jag varit några år yngre och stram hade jag kanske gjort det, men som tur är, är jag inte lika trångsynt längre”, fortsatte han och tömde ännu en gång tekoppen. Sådär, det fick räcka med te för nu. Även om den yngre flickan inte skulle kunna hjälpa honom städa ur skåpet, kunde han göra det själv. För jösses, det var så skitigt därinne att han fick mardrömmar. Inte av boggarten, nej nej, av allt damm och äckelpäckel.
”Hm, jag tror att jag hjälpte dig för att det var Zihao som knuffade dig..tvivlar på att du ramlade på eget befäl”, sade den äldre och himlade med ögonen. Hans dumma lillebror kunde verkligen ställa till det mesta, oavsett vad det handlade om. Och så hade han alltid varit, ända sedan han lärde sig tala. Hur många gånger hade han inte behövt spendera nätterna utomhus i onödan bara för att han inte ville lämna drummeln ensam?
Med ett lätt stön, reste han sig upp från stolen och sträckte armarna över huvudet. Det var bra att Hayley hade börjat äta. Den där första kakan hade fått leva väldigt länge innan hon slutligen fått ner den, men lyckligtvis verkade det som om den ansträngningen varit värd ganska mycket. Nu verkade det liksom gå lättare för henne att äta, som om den där första kakan fått upp aptiten en gnutta. Sedan hjälpte väl teet en del också, rensade paletten med jämna mellanrum.
”Ah, men det kan jag hjälpa dig med..jag tog självfallet mugglarstudier och tror nog att jag ska kunna lista ut hur man gör”, försäkrade Yaosu och ställde fram en liten låda på en av bänkarna, med locket öppet. Medan han städade ur skåpet skulle han bli tvungen att förvara boggarten någon annanstans. Först hade han själv tänkt hålla den upptagen medan hans lilla elev fått skura och damma, dock skulle det inte gå nu. Dags för plan B, alltså egentligen plan A innan han gett henne kvarsittning.
”Du kan äta upp alla kakor om du vill, tror det gör dig gott”, sade han över axeln och drog upp skåpet som stod en bit längre bort. Pang. Helt ärligt hade han ingen aning om vad hans största rädsla var längre, men med tanke på att en hel del saker hänt sedan han handskades med en boggart sist, skulle det inte förvåna honom om den ändrats - vilket den naturligtvis hade gjort. Bra, då visste han att han inte skulle demonstrera för tredjeårseleverna hur besvärjelsen för att mota bort åbäket fungerade. Golvet var plötsligt täckt av döda kroppar, utan ansikten. Varenda en av dem hade stora rivmärken över sig och det var blod precis över allt.
”Okej, då vet jag att jag inte ska demonstrera min rädsla för tredjeårseleverna”, konstaterade Yaosu och sneglade bort mot den yngre flickan. Därefter viftade han lätt på staven och schasade in boggarten, som nu tagit formen av svart rök, in i lådan som sist men inte minst stängdes med en smäll.

Tur för Hayley att han inte är några år yngre då. Helt ärligt skulle hon nog aldrig berätta för någon om det varit en av de elaka tjejerna i sovsalen. Hon vet hur jobbigt det är när ens rykte förstörs sådär, och även om hon ogillar dem något extremt så skulle det aldrig gå. Men alla har inte den inställningen, och det kommer hon väl bli varse om hon inte gör någonting åt det som växer inne i henne.
”Tack, och vilken tur jag har,” påpekar hon med ett litet leende på läpparna. Hon byter kakan mot teet ett par gånger, kaka, te, kaka, te. Hon kan inte bestämma sig. Teet är varmt och betryggande, kakan hjälper hungern lite grann. Hon vet inte vilket som är bäst. Eller jo, teet är alltid bäst, särskilt det här teet av någon anledning. Det där med knuffen vet hon inte riktigt, det kan ha varit vem som helst. Många gör det med flit på den här skolan, klassar det som olyckshändelse. Hon vet bättre än så. En gång blev hon knuffad så hårt att hån åkte in i en vägg med huvudet först och slog sig rejält. Föll ner på rumpan också.
”Kan ha varit Zihao, kan ha varit vem som helst,” Hayley rycker på axlarna, man vet aldrig. Nu är hon inte särskilt förtjust i Zihao, men hon skulle inte skylla allt dåligt på honom. Verkligen inte. De kristallblå ögonen följer efter Mr Huaze när han ställer sig upp, kanske det är dags att börja röra på sig.. hon skulle gärna stanna där ett bra tag till, men hon vet att det inte är möjligt. Den äldre vill säkert ha ut henne förr eller senare, och tja, hon kan inte riktigt protestera. Hon har ju sin katt där uppe, och kanske Aeron och Joshua stannat uppe för henne, kanske. Hon nickar långsamt, jo hon behöver väl hjälp med de där mugglarsakerna. Hon hade kunnat fråga sin vän, men det skulle betyda att hon måste berätta för honom. Det kommer inte hända, åtminstone inte nu. Hayley tog inte mugglarstudier, vilket hon nu i efterhand ångrar. Hon behöver det.
”Om jag äter upp alla kakor kommer de komma upp igen,” påpekar hon med en gäspning. Två kakor räcker. Eller tre, tre blir bra. Hon tar upp en till och börjar gnaga på den. Dock sänker hon den när plötsligt en massa döda kroppar dyker upp från ingenstans. En massa blod. Det här är verkligen ingenting bra när man försöker hålla kvar innehållet i magen.
”Vad var det för något?” Hon vet inte om det är okej att ställa den frågan, men hon gjorde det ändå. Hon är rätt dålig på att hålla käft när hon borde.

Tur i oturen, eller vad man nu skulle kalla det för. För Hayley alltså, resten hade ju inte så mycket med tur eller otur att göra, snarare personlig utveckling. Men jo, lite tur var det väl, åtminstone när det kom till faktumet att hennes hemlighet var säker hos honom, plus att han tänkte hjälpa henne så gott det gick. Och om det nu betydde att han skulle behöva kontakta en massa mugglare för att ordna en tid för abort, ja då var det helt enkelt så. Han visste hur man använde en mobiltelefon och dator, även om han inte ägde någon av apparaterna själv. Det fanns säkert att låna någonstans, typ på ett bibliotek i någon mugglarstad.
När det kom till det där som knuffade henne just den gången var tjugoåringen relativt säker på att det varit just Zihao. Om det inte var det hade han klått upp den två år yngre brodern alldeles i onödan, så han hoppades innerligt att det varit den stora drummelns fel. Annars var det inte konstigt att denne blivit så extremt förbannad när han från ingenstans fått sig en stor bula i huvudet. Kvastskaftet som tjugoåringen använt för att slå till honom hade varit hårt och det måste ha gjort ganska ont. Hoppsan.
”Du kan väl ändå inte komma och säga att du aldrig stött på en boggart innan?” Frågade Yaosu och höjde på ett ögonbryn, medan han flyttade lådan bort mot katedern istället. Inte långt därefter höjde han staven mot skåpet som snabbt och smidigt städades ur och skrubbades riktigt ordentligt. Bra där, låtsas som ingenting. Hayley hade säkert inte undrat vad det var för väsen som susar fram och brett ut sig som ett enda stort täcke framför den äldre. Nej, frågan var säkert riktad mot den vackra lilla scenen som nyss brett ut sig framför fötterna på Yaosu, som ställde in den mindre lådan i skåpet och stängde de stora dörrarna. Vilken vacker kvarsittning förresten - eleven satt och åt kakor och drack te medan den som egentligen borde ha suttit och ätit kakor och druckit te gjorde allt jobb. Helt klart ett område han kunde förbättra sig en del inom.
”Kom, jag följer dig till den tjocka damen. Elever ska inte vandra omkring själva i korridorerna såhär sent”, konstaterade den äldre och borstade av lite damm som fäst sig på byxorna. ”Och dina kamrater väntar säkert på dig..men tro inte att du kommer undan straffkommenderingen bara för att du är gravid! Nej, på onsdag ska du få hjälpa mig att rätta förstaårselevernas inlämningsuppgift, så det så!”

Har Hayley aldrig stött på en boggart innan? Jo, det såklart. Så långt hon vet så gör varje tredjeårselev det, lära sig att övervinna en bogart.
”Det är klart jag stött på en boggart,” svarar hon och himlar lätt med ögonen. Det verkar som att den andre fått för sig att fixa de saker hon egentligen är där för att fixa.. hon klagar inte, men hon tycker iallafall synd om honom. Hon hade kunnat göra det, om hon bara inte hade kräkts så hade det varit hon som skrubbade hyllorna på skåpet. Men lyckligtvis för dem har de magin att vända sig mot. Att göra det för hand är lite väl jobbigt. Vilken lyx de lever med. ”Det jag menade var varför du såg det du såg.. men det är en rätt personlig fråga så jag förväntar mig inte ett svar på den.” Hon är rätt nyfiken, bilden som varit framför henne hade varit avskyvärd. Som från en hemsk mardröm. Tänk om hon får en liknande mardröm nu efteråt? Läskigt.. hennes egna största rädsla ser annorlunda ut, hon själv såg bara de där äckliga männen när hon kom öga mot öga med sin. Klassen fann nog det väldigt underligt, för allihop av dem såg snälla och normala ut. Sjuttonåringen häller i sig det sista av teet och trycker ner sig sin sista kaka. Därefter ställer hon sig upp från sin plats på stolen. Benen darrar inte längre, så det är ju tur det.
”Du kommer stöta på fler elever som vandrar omkring i korridorerna, det lovar jag,” alla på skolan är inte så värst bra på att lyda. Hon själv har varit ute en del gånger i hemlighet, bara blivit påkommen en gång efter alla hennes år på skolan. Medan hon varit ute har hon allt stött på fler elever som går omkring. Hon gnager sig i underläppen, gömmer ett leende. Att han erbjuder sitt sällskap är gulligt, ännu en snäll handling som Hayley inte förväntat sig alls. ”Aw, jag som tyckte att det var den perfekta bortförklaringen!” Skämtar hon med ett litet skratt innan hon börjar röra sig mot dörren till klassrummet. ”Herregud, vill du ta kål på mig också?” Hon själv har varit en förstaårselev, en gång i tiden, inga inlämningsuppgifter är särskilt bra när man är elva, oftast iallafall. Men hon är helt okej med den kvarsittningen, helt ärligt kanske hon till och med ser framemot det lite grann.. Mr Huaze har väl den påverkan på henne, redan efter första dagen. ”Tack för allt förresten.”