Havsfolket PRS

"Aia, vänta!", ropade Jen efter henne och rusade efter för att rycka tag i hennes arm. När hon kommit ikapp henne hade hon andan i halsen. "Jisses, du är alldeles för snabb, Aia.", pustade hon och tog sig för halsen för att räta på sig. Hon svalde och såg sig om. Upptäckte de hus som människorna bodde i, de verkade ovanliga, opraktiska. Inte vackra iallafall, tyckte Jenova och försökte samla sig, trots att pulsen gick i henne, inte bara för att hon sprungit efter Aia. "Men om vi inte ska återvända till vattnet, om vi inte ska söka hjälp där, då Måste vi finna hjälp här. Jag menar.. en kan väl bara fråga någon?", sa hon osäkert och hoppades egentligen på att Aia eller Kelaria skulle ta det intiativet. Men, hon hade ju själv sagt det så..
Jenova såg sig om efter någon människa som på något sätt kanske utstrålade vetskap om deras problem, eller sitta på någon lösning, men det var inte lätt. "Men, tror du, tror ni, att vi är de andra varelser från vattnet här? Vi kan väl inte vara de enda? Visst måste de varit någon som lämnat vattnet också för att, tja, ni vet, leva uppe här?" Hon rynkade osäkert pannan och rörde nervöst vid sitt nu, torra, mörka hår för att vrida en hårslinga mellan sina fingrar. En ovana hon hade.
"Först borde vi väl iallafall flytta oss från.. det här?", sa hon lågt ifall någon av de förbipasserande skulle ha hört henne.

Aia log svagt och skrattade.
"Jag har alltid varit snabb. Vem vann i när vi racade bland korallreven?" Hon lade huvudet på sned och hon såg sig om.
"Det eller våra andloiga sstrar från skogen kanske ? Hennes blick var stor när hon böjde huvudet bakåt och pekade.
"Se hur stort huset är. Det är så stort som träd eller högre." Hon vände sig mot Jenova och såg oroad ut.
"Jag vet inte. Det hade inte talats om bland folket. Som du vet är vi odödliga efter en viss ålder." Hon pillade på det midjelånga håret med en suck.
"Om vi går tillbaka så kommer att vi ha misslyckats och vi vill inte det eller hur?" Aia hittade något att sätta sig på och satte händerna för ansiktet.
"Vi kanske skulle ha valt ett annat land?" Alla frågorna lekte kurragömma med henne och Aia skrek ut i frustration innan hon lutade huvudet bakåt och såg upp mot den klarblåa himlen.

Kelaria visste att hon var på dåligt humör och att hennes vänner inte förtjänade det så hon samlade sig. Försökte ta några djupa andetag och hitta sitt inre lugn innan hon långsamt gick ikapp vännerna som försvunnit iväg framåt. När hon väl fann dem hade ingen av dem hittat någon lösning. Vilket antagligen inte var konstigt alls, det var ju ett väldigt svårlöst problem. Och hon själv? Ja hon hade ingen aning. Irriterat och sorgset såg hon sig omkring i hopp om att hitta en skylt där det stod; ni vattenfolk-kom hit vi har alla svar på era frågor. Självklart fanns ingen sådan skylt, utan bara stora byggnader efter varandra. För att inte se helt vilsen ut började hon dra handen igenom sitt hår och tog ett djup andetag. " Låt oss hitta vatten, vi behöver vara nära det. Kanske finns svaret där." Mumlade hon mot vännerna och valde sedan en riktning på måfå och började att gå.

Jenova tvekade och tänkte efter. Alla hinder de mött, bara den korta tid de varit här på land fick henne att tveka, var de verkligen på rätt väg? Skulle de verkligen klara av den uppgift de hade gett sin in på? Hon suckade högt efter att ha hört Aia göra detsamma. "Vi kan inte bara stanna här..!", muttrade hon och gick fram till Aia för att dra upp henne från hennes sittplats. "Vi går till vattnet, Kelaria har säkert rätt, vattnet borde vara svaren på våra frågor- det är det välkända, det bekanta." Hon var inte säker på att det var den rätta handlingen, men hon visste tillräckligt än att stå kvar på samma plats. Det skulle inte leda till en förändring och mindre till deras hjälp för att klara av uppdraget de själva gett sig in på.
"Kelaria, vänta, du går så snabbt!", sa hon och skyndade efter henne, förbi andra varelser, barn som.. vad hette då? Vuxna? Törsten gjorde sig påmind hos Jenova och hon svalde. Även om inte svaren skulle komma direkt till de skulle hon vara tacksam över att få något i sig att dricka och släcka törsten.

Aia såg på dem båda och såg ner. Hon hade inte utsats till ledaren och inte heller Jenova eller Kelaria.
"Vi misslyckades. Vi kanske kan simma till ett annat land. Detta land är så..... Kallt?" Hon suckade.
"Sen..." Hennes röst var mjuk och hon lade sin ena hand mot kinden.
"Hur ska man säga...." Hon funderade innan hon började gå efter Jenova och såg sig om. Det gjorde ont under henes fötter.
"Snälla systrar vänta på mig!" Uppenbarligen var hon inte den snabbaste av dem på ben.
Aia hörde en mörkare röst bakom sig och stannade upp och vände sig frågande om.
Där kom det en ung man, inte för gammal och inte för ung fram mot henne men Aia drog upp axlarna mot öronen.
Vad skulle hon säga? Skulle hon säga något?
Mannen såg på henne och lade huvudet på sned.
"Varför har du och dina vänner inga skor."

Kelaria fortsatte att gå, fast besluten att komma någonstans. Hon hade ingen aning om hon gick åt rätt håll men alla ställen var väl bättre än här? De hade ju inte löst någonting här. Men hon saktade in farten när Jenova bad henne och när Aia ropade att de skulle vänta så stannade hon helt och snurrade runt. Hon såg en man stå vid Aia och prata med henne. Eller ja hans mun rörde sig i alla fall. Med ens blev Kelaria mycket orolig och skyndade sig tillbaka till Aia. Greppade tag om hennes arm och drog henne till sig och hon såg på mannen med en irriterad, nästan ilsken blick. Hon hade inte hört vad han hade sagt men hon var helt säker på att det var en olämplig fråga. Hela han såg ju olämplig ut. "Ursäkta oss. " Sa hon med en ogillande ton och försökte dra med sig Aia bort samtidigt som hon försökte snurra runt. Det hela slutade i att hon föll raklång ned på den hårda, brända marken. Detta var genant. Hon blåste bort några hårslingor som hamnat framför hennes ansikte och försökte hämta sig och sedan ta sats för att resa sig upp men det var inte det lättaste att återfå balansen. Men snart stod hon upp och borstade av sin klänning som om ingenting hade skett. "Vi bör gå. "Viskade hon mot Aia och rättade till sitt hår.

"Vänta, vad-..", började Jenova. Hon hade inte varit beredd på Kelarias hastiga ändring av riktning. Var var hon påväg? Aia.
Jenova hade ju trott att Aia följt efter henne till Kelaria, men hennes röst var långt bort och avlägsen. Svårt att tyda var det var hon faktiskt hade sagt. "Aia?", frågade hon och såg snorde runt för att upptäcka Aia längre bort med mannen framför henne. Direkt reagerade hon ilsket och knöt sina nävar och skyndade sig åt det håll som de befann sig. Vem var den där mannen? Och verkligen, gillade hon inte hur han verkade tala till Aia. Det verkade inte snällt eller vänligt. Jenova tolkade beteendet som narr. Något hon verkligen inte gillade. "Hey!", ropade Jen, men hejdade sig då hon upptäckte Kelaria kommit ikapp Aia för att rädda henne ur situationen. Deras fall till marken fick henne att stanna upp. Hur skulle mannen tolka deras beteende? Men när han inte verkade göra något mer skyndade hon sig dig för att hjälpa sina vänner upp på fötterna igen. "Kom, jag tyckte jag hörde vattnet rinna inte så långt härifrån, vi borde skynda oss dit. Är inte ni också törstiga?", sa hon lågt och iakttog mannen samtidigt som hon hjälpa Aia upp på fötter igen.
"Jag tror inte vi får hjälp av honom.", tillade hon sedan lågt utan att slita blicken från den unge mannen.

Mannen såg oförstående på tjejerna och skakade sedan på huvudet.
"Gör det inte ont att gå?" Han pekade på deras fötter och lade huvudet på sned.
"Jag vill er inget illa."
Aia såg skamset ner och skakade på huvudet.
"Det är bra." Viskade hon och bakade undan och såg på Jenova och nickade.
"Jag hör det med. men det kanske är för grunt?" Viskade hon tyst och nickade sedan igen. Försiktigt lekt hon med sitt hår och såg sig sedan om.
"Ska vi inte leta efter sygg för ötterna?" Viskade hon.

Kelaria tyckte att denna man var alldeles för nyfiken. Varför brydde han sig om deras fötter? Inget illa? Pfft, det var helt och hållet hans fel att hon hade ramlat. Hon lyssnade sedan och hörde vattnet för att sedan se på sina vänner. " Det kanske inte är värt chansen. "Instämde hon tyst, om det var för grunt så skulle det inte göra dem någon nytta. Hon såg sedan på Aia och skakade på huvudet. " Jag mindes precis, deras byteshandel är inte som vår. Vi har inget att ge för tyg på fötterna åt de som har tyget. "Förklarade hon viskande. "Det heter något som de använder, hm, pe...val... pin... ah jag minns inte men jag minns att deras byteshandel är konstig. "Viskade hon sorgset innan hon vände blicken mot den där mannen igen. Han kanske var hemsk och oärlig men han kunde säkert svara på en fråga. "Ursäkta, vi är...turister. Vart ligger havet?" Frågade hon med en bländande leende och sin mest bedårande ton för att få mannen att svara på frågan. Det hade ju alltid fungerat förr i tiden.

Jenova backade ett steg när hennes vänner kommit upp på fötter. Hon oroades över att mannen verkade alldeles för intresserad av deras närvaro på land. Och vilka de var. En obehagskänsla fyllde henne. Osäkert såg hon från Kelaria till mannen, förhoppningsvis skulle Kelarias ord vara övertygande nog för att få honom att hjälpa till.
Mannen verkade skeptisk och rynkade pannan, klart osäker på deras beteende och förklaringar. "Ja, turister, precis, vi vill hitta vattnet, havet. Var är det?", sa hon och mannen svalde, men förvred sig uttryck till ett lättat ett. "Följ bara vägen bakom er, den leder er raka vägen till vattnet."
Jenova nickade och greppade tag i Aias arm. "Dåså. Tack då, Tack för hjälpen. Kom, vi går ger oss av då.", sa hon utan att slita blicken från mannen osäker om han var att lita på. Men han hade ju verkat mer lugn nu när de talat med honom. Hon hoppades att det var tillräckligt för att han skulle låta de vara ifred.