Before the first fall [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Before the first fall [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Christopher visste fortfarande inte hur han skulle reagera på det hela, utan brottandes fortfarande med tankarna på ett nästan desperat sätt. Vad rörde sig inne i huvudet på den andre egentligen, för personligen kunde han inte förstå sig på det hela. Så snart hjärnan sattes i samband med sociala situationer av olika slag stängde den alltid ner. Det var som om den verkligen slutade fungera totalt, troligen den största anledningen till varför han alltid lyckades slänga ur sig en massa dumheter.
”Det är väl det ni prefekter gör, kollar läget och går omkring och ger alla varningar”, påpekade Chris och betraktade de två katterna. Så Jacobs katt var också en hona? Han hade nästan kunnat gissa sig till att det var en liten tjej, men hon såg ju trots allt ganska stor ut under all den där fluffiga pälsen. Den såg så mjuk ut att han bra gärna ville gräva ner den i fingrarna i den. Callie verkade också fattat tycke för den andre lille kissemissen. ”Men..det betyder inte att jag vill att du ska gå”, mumlade han därefter och plockade upp Callie från bänken, så att hon satt i knät på honom. Det fanns liksom en risk att hon skulle leta sig upp på bordet igen. Kanske han uppfattat det hela fel, men det verkade som om den jämnårige eleven verkligen var stolt över sin lilla kisse. Varför var det ens gulligt, för han fann det extremt gulligt. Christopher sneglade ner mot Callie, som hade lagt sig tillrätta i husses famn. Hon skulle förmodligen somna där, precis som alltid. Det där med drömmen var något som slytherinaren egentligen önskade att han inte nämnt. För nu skulle han bli tvungen att svara på frågan som han först ignorerat, och han kände helt enkelt inte att det var rätt. ”Jag förstår att det egentligen inte är någonting du ens vill veta, men jo, jag drömde om dig inatt..kanske för att jag såg dig på Svinhuvudet igår?”, började sextonåringen trevande och kliade Callie bakom öronen. ”Helt ärligt så vet jag inte, det var om dig och ett regn av äpplen. Bättre än all skit jag brukar drömma om, så ska inte klaga.” Jösses, varför berättade han ens det här för Jacob? Det var bara konstigt och det skulle inte förvåna honom om den andre sprang iväg, rädd för sitt liv. 6 maj, 2020 18:56 |
krambjörn
Elev |
Jasså, det är så det ligger till. Leendet som växt upp över de fylliga läpparna sjunker sakta men säkert. Man skulle kunna tro att folk skulle vara lite mer respektfulla mot prefekter än innan, men helt ärligt är det snarare tvärt om. Vissa förstår att de jobbat hårt för det, men det är lite som att de inte längre är en del av eleverna. Snarare lärare som håller ett strängt öga på varenda elev. Nu brukar inte det irritera Jacob, men av någon anledning gör det honom faktiskt aningen besviken. Men vad hade han förväntat sig, att de skulle glömma det som hänt? Jo, det var nog precis vad han hade förväntat sig. Inte att de skulle bli vänner, men åtminstone kanske sluta hata varandra. Det finns liksom tillräckligt många människor att hata på den här skolan redan, Chris har alltid varit en av de mindre vidriga personerna. Han himlar med ögonen, och häller än en gång i sig pumpajuicen, så att han kan göra sig i ordning för att sticka därifrån.
”Det var ju precis det jag gjorde, eller hur? Gav dig en varning?” Det hade väl varit precis motsatsen från vad han gjort? Han hade ju påstått att Lucas förtjänat det han fått efter allt han sagt, och uppenbarligen visat att han brytt sig. Men det verkar inte spela någon roll. Det där sista som Chris säger kommer inte in, det var liksom ett mumlande och inte tillräckligt högt för att Jake skulle snappa upp det. Det var lite gulligt, att den andre drömt om honom. Men det kunde lika gärna ha varit om misshandel, eller att Jacob dött i drömmen. Vem vet, allt är möjligt. Han har varit lite för förstående i tidigare år, men han har börjat lära sig att inte vara så förskräckligt godtrogen. Tänka det bästa om alla funkar inte riktigt, han hade trots allt gjort det när det kom till slytherineleven också, för två år sedan.. men det hade inte direkt lönat sig heller. ”Du var i min dröm också, men du var betydligt snällare där.” Påpekar han tyst, och bär upp lurvbollen i sin famn. Med en suck nickar han mot den andre, som ett litet hejdå innan han rör på benen. Mimmi lägger sig tillrätta, trots att hon inte tyckt om att lämna den andra kissen. 6 maj, 2020 20:29 |
Borttagen
|
Hade Jacob verkligen gett Christopher en varning? Personligen hade han ju uppfattat den absolut raka motsatsen, då den jämnårige påpekat att Lucas förtjänat att bli slagen blodig i ansiktet. Det där var helt klart ett ytterst delat budskap. Sextonåringen höjde på ett av ögonbrynen och betraktade den andre när denne svepte det sista av pumpajuicen. Hur skulle han ens tolka det där? Var det möjligen så att han bara var allmänt dum och inte uppfattade någonting, eller var det Jacob som var allmänt mysko? Förmodligen en salig blandning av båda alternativen.
Callie tittade nyfiket efter den andra lilla kissemissen, när denna lyftes upp i sin respektive husses famn. Jaså, han tänkte bege sig nu? Det hela hade gått så snabbt att slytherinaren inte längre kunde skilja från upp till ner. Hela hjärnan hade brakat ihop och han stirrade därmed komplett blankt efter gryffindoreleven, när stegen förde honom bort från bordet. Återigen, vad fan var det som precis hänt och vad hade det där sista egentligen handlat om? Fan, det var ju som om ödet själv försökte fösa dem samman, först med gårdagen och nu med drömmarna. Däremot tog Chris det där sista som en ganska stor förolämpning, då Jake påpekat hur han varit betydligt snällare i drömmen. Med tanke på hur sextonåringen brukade snubbla över sina egna fötter när det kom till sociala interaktioner, var han relativt övertygad om att han sagt något dumt. Annars hade Jacob troligen inte lämnat så hastigt, eller? Hade det varit den där lilla kommentaren om prefekter och varningar som slagit till en öm nerv? Men, det var ju så i princip alla elever såg på dem - som lärarnas små favoriter. Och de delade ju faktiskt ut en hel del varningar, så vad var det egentligen gör fel med att påpeka det? Huden över halsen brände återigen till och förde tillbaka den förvirrade ungdomen till verkligheten. Dumma, dumma Jacob. Nu hade han satt spinn på tankarna och det verkade inte som om de hade någon plan på att sluta, eller ens lugna ner sig. Fingrarna drog över den skållade huden lätt frånvarande, vilket fick Chris att dra efter andan. En vanlig, klok person hade nog tagit en sväng förbi sjukhusflygeln, men det hade han ingen lust med. Det skulle ändå bara sluta med att madam Pomfrey skällde ut honom och kletade på någon illaluktande salva över det brända området. 6 maj, 2020 21:50 |
krambjörn
Elev |
Samtidigt som Jacob vänder ryggen mot slytherineleven ser han hur kamraterna kommer instigandes till matsalen. Toppen. Han älskar dem såklart med hela sitt hjärta, men han vet mycket väl att de kommer snacka om det här i evigheter. Endast för att irritera skiten ur honom. Med en stor, utdragen suck stryker han sin lediga hand över det lätt rosiga ansiktet, och låter benen föra honom mot gänget. Den här gången verkar James och William följt med, den förstnämnda är däremot fullt upptagen med att fokusera på Lily. De är rätt gulliga ändå, nästintill varandras motsatser.
”Första gången jag sett dig sitta vid Slytherins bord,” påpekar William med ögonbrynen högt uppe i pannan, nyfikenhet glittrandes i ögonen. Tänker han ge in och berätta det hela? Nehej, som sagt, han gillar inte att skvallra om allt. Det kommer ändå inte leda till någonting bra. Trots att det skulle vara skönt att lätta lite på trycket och prata om det hela. Istället får han nöja sig med inre monologer. Vilket är extra svårt när Sirius busvisslar, inte högt för att fånga allas uppmärksamhet, utan bara för vännerna. För att irritera honom, som sagt. Det är bara de närmaste vännerna som vet om Jacobs sexualitet, och det verkar som att de fått för sig att den enda anledningen han skulle vara där borta var för att försöka fånga upp Chris. Korkat? Minst sagt. ”Åh dra åt helvete,” muttrar han himlandes med ögonen, självfallet inte fullkomligt seriös, och fortsätter ut ur matsalen. Det hade inte verkat som att Christopher förstått vad som gått fel överhuvudtaget, och helt ärligt hade han gärna stannat där ett tag. Varför vet han inte, men jösses vad han är besviken på sig själv. Han kan inte direkt gå tillbaka dit, för lite självrespekt har han. Jacob stannar upp vid en av väggarna, och lutar huvudet mot den svala ytan. Han hade uppskattat sällskapet, men vem försökte han lura? Alla gånger den jämnåriga varit elak försvinner inte direkt, han minns det fortfarande klart och tydligt. Han hade inte varit särskilt trevlig nu heller, så varför är han så fäst vid tanken på honom? Han skakar på huvudet åt sig själv. ”Du kommer åtminstone finnas vid min sida,” blicken glider ner mot kissemissen i famnen, som sakta men säkert faller till sömns. Kanske han skulle bege sig upp för att borsta tänderna, plugga tjugo minuter innan första lektionen börjar. 6 maj, 2020 22:44 |
Borttagen
|
Minuterna hade fått ticka förbi i sin takt en rätt så bra stund innan Christopher slutligen kom upp på benen. Han hade en uppsats att lämna in och tja, det kanske ändå var bäst att ta sig en titt förbi sjukhusflygeln innan lektionen började. Försvar mot svartkonster, lustigt nog ett av slytherinarens favoritämnen. Det var ju inte särskilt många från just det elevhemmet som uppskattade ämnet, än mindre nu när saker och ting började röras upp ute i samhället. Men Chris tyckte i alla fall om det, mer än något annat ämne. Förvandlingskonst var i och för sig också roligt, men på ett annat sätt - plus att han kanske lyckats göra McGonagall förbannad en gång för mycket. Att han inte blivit infångad av en lärare efter slagen mot Lucas var ingenting annat än ett stort under.
Sextonåringen frustade för sig själv och styrde stegen genom korridoren. Sjukhusflygeln låg längst bort i andra änden och det var några meter att gå. Det gick även extra långsamt eftersom han var på Callie, som var mer än tung. Där kan man snacka om en workout utan dess like, betydligt värre än quidditchträningarna. Dörrarna in till flygeln var öppna och Christopher tassade under tystnad in, efter att ha lämnat den tjocka lilla kissemissen precis vid ingången. Hon skulle ändå inte röra sig så där kunde hon gott och väl sitta medan hennes stackars husse fick hjälp med sin nya brännskada. ”Jag hade på känn att du skulle dyka upp förr eller senare”, sade madam Pomfrey när Slytherineleven uppenbarade sig utanför hennes kontor. ”Vad har du gjort den här gången? Brutit en arm? Slitit av en led?” Frågade hon och snurrade runt på stolen, för att ta sig en titt på sextonåringen. ”Det är faktiskt inte mitt fel, Caldwell knuffade till mig så att jag råkade spilla hett te rakt över halsen”, muttrade han till svars och vek undan med blicken, redo att få en ganska så rejäl utskällning. En utskällning som visade sig aldrig komma. ”Hm, Caldwell var inne här för inte så längesen med en rejält deformerad näsa”, berättade sjuksystern och skakade på huvudet. ”Den pojken vet verkligen vilja nerver han ska slå till, eller hur?” Fortsatte hon uppgivet och drog med sig Chris bort mot en av de tomma sängarna. ”Sitt.” Ögonen betraktade skolsystern medan hon flängde fram och tillbaka genom salen ett antal gånger. Först tvättade hon rent området som skållats, därefter torkade hon det noga innan en tjock salva kletades på. Nåja, den luktade åtminstone inte. ”Du jag har tänkt på en sak”, började Christopher dröjande och gjorde en liten grimas när halsen brände till. ”Nej, Christopher, det kommer inte att gå så fort”, avbröt madam Pomfrey tvärt och skakade på huvudet. ”Det kommer hinna passera många, många år. Först efter att du fyllt trettio skulle jag börja oroa mig, men det är ju ett bra tag tills dess..” Hon tystnade och lämnade en klapp på en av de fräkniga kinderna. ”Seså, du kan kila iväg om en halvtimme eller så. Låt salvan absorberas av huden så borde det inte bli några ärr.” 6 maj, 2020 23:04 |
krambjörn
Elev |
Med en utdragen, stor suck sjunker Jacob ner i stolen, låter ryggen slå hårt mot ryggstödet. Det känns inte värt att försöka plugga in anteckningarna något mer, om saker och ting inte fastnat alla de kvällar han studerat innan finns det ingen chans att det ska fastna tjugo minuter innan lektionen börjar. Med tanke på hur bra det gått på förhöret som Remus ställt honom behöver han nog inte det. Men som sagt, han gillar att hålla huvudet sysselsatt. Att sitt och grubbla över allt och inget känns inget bra, då kommer bara minnen in och förstör allt. Om han får välja själv skulle han alltid begrava ansiktet istället för att ligga och göra ingenting. Det är väl ett av dragen som gjort att han har högsta betyg i varje ämne och nu blivit prefekt. Han gör praktiskt taget inget annat. Kanske det är därför han blivit så besviken på det Chris sagt. Som att han bara är lärarnas favorit och inte jobbat för det hela.
”Men för fan..” Den smått förvirrade tonåringen gömmer ansiktet i händerna, bara efter att ha slängt av sig läsglasögonen på skrivbordet. Varför är den där dumma idioten fortfarande kvar och tar tid i huvudet på honom? Så himla orättvist. Kvällen innan hade han varit helt fri från slytherineleven, nu verkar han inte få bort dumbommen från skallen. Riktigt jävla orättvist. Lyckligtvis finns det något som fångar hans uppmärksamhet, ingen annan än den lurviga kissemissen. Jacob skjuter upp sig själv från stolen med en pust, innan han sjunker ner på golvet. Lite som en gelé. Med trollstaven i handen skickar han ut ett smalt, rött lysande mot väggen. Mimmi, som nyss varit ofantligt trött börjar skutta för att fånga den röda pricken på väggen, tyvärr glider den bort snabbare än hon hinner. Tiden verkligen tickar iväg, ena sekunden ligger han ostört på golvet och leker med sin kissemisse, andra sekunden klingar väckarklockan han ställt in. Signalerar att det är dags att gå. ”Skulle mycket hellre stanna med dig” viskar han med en grimas. Ett flertal gånger har han funderat på om han pratar för mycket med katten.. men det är lättare så, att prata med någon som ändå inte förstår något, eller svarar. Känns liksom bättre än att hålla på och prata med sig själv hela tiden. Jacob tvingar sig upp från sin plats på golvet, och öppnar dörren. Mimmi följer efter, verkar som att hon vill gå ut och jaga nu när hennes husse ska skriva prov. Lika bra det. 7 maj, 2020 19:25 |
Borttagen
|
De där trettio minuterna flög förbi snabbare än Christopher hoppats på. Sängarna i sjukhusflygeln var väldigt mjuka och sköna, vilket gjorde det ännu jobbigare att lämna dem bakom sig. Callie följde efter sin husse när han började röra sig mot salen där de skulle ha försvar mot svartkonster. Hennes steg var fortfarande slöa och långsamma, men det gick ändå lite bättre än vad det gjort innan. Hon klagade i alla fall inte lika högljutt, så det var åtminstone något positivt. Å andra sidan lämnade det mer plats för tankarna att dras mot Jacob Greene och deras ytterst udda lilla sammanstötning, eller vad man nu skulle kalla det för.
Sextonåringen tog ett stadigare grepp remmarna som satt fast i väskan, samtidigt som han svängde runt en krök. Det regnade ganska kraftigt utanför fönsterna och vinden hade tilltagit i styrka jämfört med gårdagen. Han var glad över att mötet varit igår, då hade det inte varit riktigt lika illa. ”Vad har du gjort på halsen?” Frågade en välbekant röst. Casper stod redan utanför klassrummet och väntade på att bli insläppt, tidig som alltid. Hufflepuffaren levde efter filosofin att man var sen om man i själva verkar kom i tid, någonting som dennes kamrat verkligen inte höll med om. ”Åh, Caldwell stötte till mig så att jag råkade spilla te över hela den”, svarade Christopher med en axelryckning och ställde sig bredvid den andre. De stod på motsatt sida från dörren, bredvid ett av de stora fönsterna som vätte mot svartsjön. ”Och vad gjorde du mot Lucas? Slet av honom på mitten och gjorde en liten segerdans?” Undrade Casper, som för tillfället valt att ta sig en närmare titt på brännskadan. ”Det ser ändå inte så förskräckligt ut, antar att du gick till madam Pomfrey?” Spot on, när det kom till båda antagandena. Inte bokstavligen såklart, men inte långt därifrån. ”Tja, jag bröt tydligen näsan på honom”, började sextonåringen och fäste blicken i taket. ”Och jo, jag besökte vår käre sjuksyster..hon börjar verkligen bli trött på mig.” Han skrattade till och vände de mörka ögonen mot vännen istället. ”Vart var du egentligen? Du sa att vi skulle ses vid frukosten”, påpekade han och knäppte till hufflepuffeleven i bakhuvudet. ”Slår vad om att hon i hemlighet uppskattar ditt sällskap, i alla fall mer än vad hon uppskattar Lucas Caldwell”, sade Casper och pep till när Chris finger knäppte till honom. ”Aj..! Jag var i biblioteket och skrev färdigt min uppsats, var tvungen att ändra lite på den men kom inte på det förrän jag korrekturläste den imorse.” 7 maj, 2020 19:51 |
krambjörn
Elev |
Det tar inte någon lång tid för Jacob att anlända till klassrummet. Men tyvärr har han inte fått göra transferensprovet än, det är inte en möjlighet förrän man fyllt sjutton. Transferering är väldigt bra på det sättet, underlättar en himla massa och går betydligt snabbare. Att strosa runt i slottet går inte så snabbt, trots att han levt på skolan i närmare sex år så går det inte att alltid läsa av vart trapporna vill ta sig därnäst. Därför hade det varit en självklarhet för honom att läsa spöktransferens när han började som sjätte årselev. Nu behöver ingen veta att han brukar fuska lite, och faktiskt transfererar sig trots att han inte får. Bara de närmaste vännerna vet om det, detta endast för att de själva gör det. Är det verkligen någon som läser ämnet som inte transfererar sig trots att de inte får det? Nej, han tror då inte det. Som sagt, det underlättar en väldans massa, och är det perfekta sättet om man försovit sig. Nu skulle Jacob aldrig försova sig från första början, men ändå. Sextonåringen försvinner bakom en krök, och anländer till en mer fylld korridor. Eleverna står i en liten kö in till klassrummet, går in en efter en med lärarens godkännande. Hon vill nämligen inte att någon ska ta med sig en massa fusklappar, många som är korkade nog att fuska på de mest självklara sätten. Säkerhet först helt enkelt. Efter att ha dragit en hand genom krulliga lockarna sätter Jacob på sig läsglasögonen, och ansluter sig hos de andra.
”Hej Jacob.. har du något tips på att få in lappen utan att bli upptäckt?” Viskar Ava, som står framför honom. Hon håller upp ett litet ihopvikt pergament, hon verkar redan ha frågat sina närmaste vänner samma fråga innan men inte fått något vettigt svar. Rätt korkat att fråga en perfekt, men hon känner honom väl och vet att han är långt ifrån perfekt. Nu skulle han aldrig fuska själv på ett prov, men han dömer inte heller de som försöker. De ser helt enkelt ingen annan utväg, och många av dem har försökt plugga men inte klarat av pressen. ”Göm den i din sko så länge, där vågar hon inte kolla.. alldeles för många med olidlig tåbira.” Påpekandet får dem bägge två att rynka på näsorna, påminnelsen om hur deras klasskamrat Daniel fötter luktat den där dagen för några månader sedan behöver ingen. Det har helt enkelt gjort deras lärare mer eller mindre rädd för att lukta på dem. Ava följer hans exempel, och klarar sig gott och väl när det är deras tur att gå in i klassrummet. Läraren ger honom bara ett leende och ett goddag, att söka igenom honom behöver hon inte. Hon känner honom väl. Nästan. 9 maj, 2020 20:41 |
Borttagen
|
Efter det där lilla grälet, som egentligen inte var mycket till gräl, med Casper, flög dagen på precis på samma sätt som den brukade göra. Callie satt och väntade på sin käre husse utanför klassrummet medan denne hade lektioner, och väl i slutet på dagen gick de tillbaka mot sovsalarna för att byta om. Okej, katten skulle naturligtvis inte byta om, men sextonåringen skulle i alla fall göra det. Att ha på sig uniformen under dagarna fick gå an, däremot föredrog han att få av sig den så snart som möjligt efter den sista lektionen hunnit passera. Slipsen satt åt i halsen, kragen på skjortan skavde och byxorna var en gnutta för korta. Han föredrog sina svarta mjukisbyxor tillsammans med en gosig pullover och ett par sneakers. Det var åtminstone betydligt mer bekvämt än skoluniformen.
Slytherinaren hade precis sagt hejdå till Casper och skyndade nerför trapporna som ledde mot fängelsehålorna. Väskan som hängde över axeln var fylld med böcker och skavde mot huden, precis som kragen på skjortan. Fast nu spelade det knappast någon roll längre, då han kom närmare och närmare sovsalen för varje sekund som passerade. Callie fick det hela att gå en smula långsammare, men på det stora hela stämde det ändå - för även om det gick långsammare än vanligt, så kom de fortfarande framåt. Det hade varit betydligt värre om den lilla kissemissen bestämt sig för att stanna och protestera. Usch och fy, då hade han ju behövt bära henne hela vägen ner för trapporna och sedan upp till sovsalen. Nej tack. Christopher stannade slutligen till utanför dörren som ledde in till salen där både ägodelarna, och den underbart mjuka sängen, befann sig. Kanske var han bara allmänt paranoid, men någonting kändes inte helt rätt. Sextonåringen stirrade blankt på det mörka träslaget ett tag, innan han öppnade dörren - bara för att genast ta ett steg tillbaka med händerna för ansiktet. Fy fan vad det luktade, som om någon tagit en handfull med stinkbomber och slängt in dem i rummet för att därefter stänga dörren. Med tummen och pekfingret över näsan, för att knipa igen luftvägen, steg han in i sovsalen. Det verkade inte som om de bara slängt in en massa stinkbomber. Alla koffertar låg i en hög mitt på golvet med elevernas ägodelar spridda omkring sig, i en enda stor röra. Draperierna som hängde runt sängarna verkade ha försvunnit för gott och golvet var kletigt. Ungefär som honung, men han gissade på att det var något betydligt äckligare än så. Humöret som nyss varit relativt på topp droppade genast till botten och vidare ner mot jordens inre. Christopher stängde dörren under tystnad och vände sig om, med dörren lutad mot det mörka träslaget. Många skulle säkert tycka att han var dramatisk och tog saker och ting på alldeles för stort allvar, men han kunde verkligen inte acceptera det här. Än mindre när det uppenbarligen inte var någon som han delade sovsal med som ställt till med röran. Annars hade han kunnat komma underfund med det, men nu? Nej, det gick verkligen inte. Och så hade han även på känn att det inte var någon från Slytherin som fått för sig att göra något så pass dumt. Nej, nej, det var någon annan. Hur de lyckats komma in visste han inte, men de skulle definitivt få betala. 10 maj, 2020 00:07 |
krambjörn
Elev |
Jacob praktiskt taget sitter och stirrar på klockan upphängd på väggen. Den tickar högljutt, någonting som alltid irriterat skoleleverna. I vissa fall börjar någon elev att trumma med foten i samma takt. Nu är det inte pågrund av oljudet som den fångat hans uppmärksamhet, utan snarare att han är orolig över att vännerna inte dykt upp än. Provet är viktigt, grundläggande för kursen och det är verkligen ingenting man bör skippa. Han förstår hur stressad kamraterna är när det kommer till kritan, men att undvika problemet löser ingenting. Plus hade han faktiskt förväntat sig att några av dem skulle dyka upp, till exempel Remus och Lily.
”Lupin, Evans. Ni är sena.” Påpekar den äldre damen när två andfådda gryffindorelever dyker upp vid dörren. Verkar som att de har sprungit hela vägen, antingen är de för pryda för att transferera sig, eller så hade de glömt den möjligheten. Båda rimliga förklaringar. ”Sätt er med en stol emellan varandra och börja med provet.” Uppenbarligen har hon ingen lust att fråga vart de resterande vännerna i gänget håller hus, hon är van vid att de försvinner då och då. Däremot är Jacob betydligt mer nyfiken över detta, och lutar sig mot Lily som sätter sig ner framför honom. Det verkar som att han inte behöver säga någonting för att hon ska förstå vad det är han vill. Det är rätt lätt att läsa av varandra efter så många år. ”Vi försökte få dem att lägga av… men de stack till slytherinssälskapsrum iallafall.” Hon viskar, och en grimas stryker sig över de bägge tvås ansikten. Ingen av dem gillar sättet de undviker proven, eller sättet de behandlar Severus på. De tre har faktiskt läxat upp dem en massa gånger över det hela, men de verkar aldrig vilja lyssna. De är inte särskilt skygga över faktumet heller, vissa lärare vet säkerligen om beteendet. Jake skakar på huvudet för sig själv, och blickar ner mot provet istället. Kanske han får ha en diskussion med killarna efteråt, trots att det inte kommer att leda någon vart. Nu tänker han däremot fokusera på frågorna framför nosen på honom, väldigt viktigt att det ska gå bra. 10 maj, 2020 22:38 |
Du får inte svara på den här tråden.