Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Det var nästan lite gulligt ändå hur hon verkade rodna, Nathaniel anade ju att det var på grund av hans blickar men han var långt ifrån säker. Det kunde lika gärna vara något helt annat. Dessutom verkade hon ju helt oberörd utav det när hon pratade iallafall, så han valde att försöka slå undan tankarna på det tills vidare.
Vett och etikett alltså, något som antagligen skulle bli något långtråkigt för honom - han hade hört så gott som allt förut, och lärarna där brukade sällan vara de roligaste.
Han hade aldrig förväntat sig att få se Sir Merec där.
Eftersom han varit en av hans fars allra närmsta män hade han nästan räknat med att han hade fått sluta, minst. Men att han skulle jobba vidare, och som vett och etikett lärare? Det om något var lite otippat.
Han var helt oförberedd, och för nån sekund kunde han faktiskt inte dölja sin förvåning. Ett litet leende dök snart upp på läpparna och han lyckades samla sig lite.
Han var otroligt glad att se mannen - han hade varit det närmsta en familj han haft utöver hans föräldrar, och att se att han verkade okej var värt mycket. Det var som att träffa en liten bit av sin familj och sitt gamla liv igen, och han gjorde ett litet löfte till sig själv att komma tillbaka dit senare - han kunde alltid återvända och skylla på att han glömt något till Iselia eller liknande.
"Sir Merec." hälsade han, fick hålla sig i styr för att inte gå fram och krama om honom. Men nu behövde han hålla sig kvar hemlig, och han kunde inte låtsas om att han kände honom något större. Han fick bara hoppas att Merec gjorde detsamma, men det var nog inga större problem.

Iselia reagerade på att han tilltalade mannen med namn, hur kunde han veta? Hon hade inte sagt något.
Hon tänkte ett varv till och beslutade att hennes far måste presenterat alla innan hon själv kommit dit.
Merec såg på honom, han kunde inte riktigt slita blicken ifrån honom men han fick tvinga sig att göra det ändå.
Han förstod att det var oerhört viktigt att hans identitet som general skulle hålla och det länge.
Han såg på honom med en så neutral blick han kunde åstadkomma.
" General, slå dig ned. Jag tror säkert att du kan hjälpa till med undervisningen med tanke på din bakgrund i det militära. " Sa han samlat och Iselia himlade med ögonen.
"Så Iselia. Vad behöver du göra för Miss Hall?" Frågade han strängt och Iselia lutade sig bakåt i soffan och insåg hur fånig denna situation var.
Hon blev behandlad som ett barn - framför sin livvakt. Hon reste sig upp, sträckte sig och ställde sig och tittade ut genom fönstret. Moget- samlat.
"Be om ursäkt. " Sa hon i en så allvarlig ton hon kunde uppbåda.
Hon vände runt och ignorerade livvakten helt och såg på Sir Merec. " Vad är dagens tema?" Frågade hon och inväntade tålmodigt ett svar.

Nathaniel insåg för sent att han gjort bort sig - han hade ju inte blivit presenterad för Sir Merec och ändå använt hans namn. Men än så länge verkade det inte ha gått alltför fel, han kunde ju skylla på en tidigare presentation eller att han fått reda på vad hennes vett och etikettlärare hette eller något sådant.
"Kanske, tackar för inbjudan." svarade han med en liten nick, hade än så länge klarat det fint ändå att låtsas som om han inte kände honom - förutom tabben med namnet då förstås. Men han var också tacksam för att han blev inbjuden och att det fungerade att tala med dem utan att det blev alldeles för konstigt eller avslöjande.
Han lyssnade nyfiket på de båda efter att ha slagit sig ner på soffan, lite nyfiken på vad som lärdes ut numera i vett och etikett - även om det ju inte förändrats något sedan "hans tid", vilket bara var tre år visserligen.
Men det kunde ju utan det minsta tvivel sägas att han hade fått en fullgod utbildning inom det, som kronprins hade det varit fullt fokus på att han skulle kunna bete sig med alla i alla situationer.

När lektionen tillslut var färdig så reste hon sig upp, tackade, neg lätt och gick sedan ut från rummet och mot sitt eget. Det var egentligen lunch, med hennes far men hon hade ingen lust att äta med honom.
Hon hade ingen lust att äta alls.
När hon kom till sitt rum så klev hon in men fortsatte att gå tills hon slog upp balkongdörren och fick med sig en filt och slog sig ned på balkonggolvet, sittande på filten.
Hon drog upp sina ben till hakan och stirrade ut genom de små hålen som fanns.
Denna lektion hade varit otroligt konstig, alla hade betett sig annorlunda och hon kunde inte reda ut sina tankar.

Sir Merec följde Iselia med blicken när hon klev ur rummet och samma stund som Nathaniel reste sig upp(?) så greppade han tag om hans arm, hårt. Drog honom intill sig.
" Vi alla, vi som funnits sen tidigare är lojala mot dig. Men du min kronprins är på farligt vatten. Iselia är tudelad som en egg och hennes far är ormen. Det är inte säkert någonstans- speciellt inte här. "Viskade han varnade innan han släppte taget och gick ifrån honom och satte sig vid sitt skrivbord och skrev ned rapporten om dagens lektion som skulle ges till hennes far efter varje dag, efter varje lektion.

Nathaniel hade haft fullt upp med sina tankar under hela lektionen, och då den senare väl var över och han rest sig upp dröjde det inte länge förrän han fick svar på en del av sina funderingar.
Det var en stor lättnad att höra att han hade dem på sin sida ännu, det hade han hoppats på men kunde ju förstås inte vara helt säker. Det kunde man aldrig vara.
Sen värmde det faktiskt att han fortfarande verkade bry sig så pass mycket om honom att han ville varna honom för hans säkerhet, även om Nathaniel var fullt medveten om riskerna. Han tvivlade inte en sekund på att han skulle bli dödad om hans identitet röjdes.
Men vad hade han att förlora numera? Han hade inget. Hans liv hade blivit förstört för tre år sen, det var nu han behövde ta risker för att bygga upp det igen.
"Jag kan inte ta tillbaka en tron utan att ta några risker, och min säkerhet är en liten risk att ta för att ställa saker till rätta igen." viskade han tillbaks, ville prata så mycket mer med honom - fråga om vad som hänt här sen sist, vad som hade hänt med alla, men nu verkade inte vara rätt tillfälle. De behövde vara helt säkra på att inte bli störda då, plus att han hade ett jobb att sköta. Han begav sig snart vidare igen, behövde nog leta upp Iselia igen innan någon upptäckte att han råkat tappa bort henne för stunden.

Mannen såg på honom, förstod hans argument men kunde inte svara- inte nu.
Det var värt att ta risker men inte sådana som skulle leda till att det inte fanns någon som kunde sitta på tronen efter allt var överspelat.
Han följde honom med blicken och hade haft rätt, kungens män passerade precis förbi efter att han hade gått.
Han reste sig upp och stängde igen dörren för att sedan fortsätta skriva rapporten.

Iselia satt där ute, ganska länge innan hon tvingade sig att resa sig upp och ta in filten och satte sig framför spegeln för att fräscha upp sig lite. När en från köket knackade på. "Din mat, Prinsessan. "Viskade den unga kvinnan och gick in och serverade den.
Iselia såg på henne, log vänligt som ett tack för att sedan strunta helt i maten och fortsätta med det hon hade gjort sekunden innan kvinnan hade kommit in.

De senaste två veckorna hade gått förvånansvärt bra, och han hade trivts alldeles strålande i Iselias sällskap. Lite för bra för att vara ärlig - han hade lätt att slappna av ihop med henne, och det var farligt här. Släppte han ner garden för mycket fanns risken att försäga sig och bli upptäckt.
Det var väldigt härligt att få umgås med henne igen - han hade saknat henne under de år som han inte träffat henne, hon var en underbar person vilket han än en gång fått bevisat för sig.
Hon verkade också sätta sig i klistret då och då på egen hand också - han hade väl strulat till det för dem båda ibland, men det verkade bli samma sak nu också. Dagen till ära var han med inne på rummet, egentligen hade han bara varit med där som vakt så kunde väl åtminstone hålla sig lite i bakgrunden.

Iselia hade kommit fram till slutsatsen att hennes livvakt var en rolig person, en härlig person. Han lät henne göra sitt och verkade gladeligen följa efter.
Sina söndagar hade hon däremot varit försiktig, hon hade mest gjort saker som att klättra på taken, ströva runt i skogen och ta sig upp i några träd, simma i vattnet, försöka klättra i bergen i närheten- det hade inte slutat speciellt bra. Mest för att få känna närhet till naturen, ibland- ganska ofta så kallade elementen på henne och hon hade både svårt att förstå det men också kontrollera det när hon var så nära.

Men idag, idag hade varit en hemsk dag. Det var en söndag- hennes fria dag men hennes pappa hade insisterat på att hon skulle träffa en man- en friare. Denna man var sliskig, otrevlig och självgod. Han hade tagit sig friheter och hon hade varit lite för ärlig och fysiskt våldsam- hon hade puttat honom och skällt ut honom inför alla för att han hade rört vid henne där ingen skulle röra henne.
Att han hade gjort fel ville ingen höra, speciellt inte hennes far.
"Iselia, han är en respekterad man." Började han och hon hade försökt förklara men samtalet hade väldigt snart tappat kontrollen. Hennes far var ilsken, ilsknare än vanligt.
Han hade sagt alla möjliga saker, eller ja skrikit dem och hon hade skrikit tillbaka, hon hade skrikit sig hes över hur missnöjd hon var och hur mycket hon hatade honom.
Det hela hade slutat i en kraftig örfil som tagit henne med överraskning och hon hade fallit bakåt. Hennes far hade fortsätt framåt, hon hade gråtande sprungit ut från tronrummet och bara fortsatt springa tills hon fann dörren hon letade efter.
Den låg i källaren, där ingen någonsin var- i de äldsta källargångarna och hon hade ryckt upp dörren och smällt igen den efter sig och sjunkit ned bland de numera dammiga kuddarna och filtarna.


Hennes far hade genast skickat ut folk för att leta efter henne - han hade förstått att hans agerade mot sin dotter varit fel och började nu bli orolig. Ingen hade hittat henne- de hade sökt överallt. Men så var det alltid, när hon gömde sig kunde ingen hitta henne.
Det var i hans oro och ilska som han fick syn på Generalen, som han helt hade glömt bort- han hade bevittnat allt.
"Kom hit. " Röt han mot honom och tornade upp sig framför tronen.
" Opassande, du har ingen rätt. " Började han skrika och rörde sig ilsket fram mot honom med höjt svärd.
" Min dotter har varit ur kontroll sen du kom hit- detta är ditt fel." Röt han med svarta ögon och höjde sitt svärd.

Nathaniel hade inte blivit alltför förvånad över faderns utbrott - trots allt visste han antagligen bättre än någon annan vad han verkligen var kapabel till. Men man kunde väl inte ha så många gränser för att begå de gräsliga brott som han gjort. Det hade varit en utmaning att bara stå vid sidan av och inte lägga sig i - men hur gärna han än ville det så var det alldeles för farligt. Det behövde inte ens vara att han avslöjade sig med det, utan bara att hans ilska riktades emot honom och han försattes i fara istället.
Men tydligen behövde han inte ens lägga sig i för att få ilskan riktad emot sig istället - och hans ord, hela hans hotfulla uppenbarelse fick honom att vilja gå emot honom med detsamma.
Tänk om han bara visste vem han var - antagligen hade han varit minst lika arg, men han trodde faktiskt att han också skulle ha varit lite rädd. För vad han än trodde om sig själv skulle han inte kunna neka till att Nathaniel var ett stort hot emot honom.
Han var på helspänn - hans hotfulla uppsyn fick honom att ha full beredskap. Inte så att han hade handen på svärdet, för det skulle kunna ses som ett rent hot i hans närhet, men han skulle ha kunnat dra det och försvara sig i samma stund som han försökte sig på något mer. Genast granskade han honom nästan automatiskt och fann lite brister - han skulle också bara kunna hitta nån lucka utan att kanske behöva dra svärd.
Men att dra svärd var långt ifrån klokt i hans närvaro, och det riktigt kliade i fingrarna efter att avslöja vem han var och få slå honom på fingrarna. Han hade all rätt.
"Jag vet var jag antagligen kan hitta henne." förklarade han istället sammanbitet, fick nästan bita sig i tungan för att hålla den i styr.

Iselia hade inte riktigt någon som helst koll på att de stenar som fanns, de stenar som detta var byggt av nästan skakade. De som legat på marken liksom snurrade runt henne. Det enda hon kunde tänka på vad smärtan och förödmjukelsen hon utsatts för. Hennes far hade betett sig värst när de varit ensamma men redan på grusplanen där allt skett hade han satt henne på sin plats trots att det var mannen som gjort fel. Och det hon kände kring det var en helt annan historia men även det orsakade henne smärta.


Hennes far, stirrade på honom fortfarande lika ilsken. " Tror du att du känner min dotter bättre?" Fortsatte han i samma högljudda och ilskna ton men ganska snart tog hans oro överhanden och han sänkte svärdet.
"Se då till att hitta henne och för henne hit." Skrek han och smällde svärdet hårt i marken för att påvisa att det var bråttom och att hans roll enbart var säker för att han kanske kunde hitta henne- skulle han inte kunna göra det så skulle han dö, det om något var tydligt i hans ögon, avskyn som syntes i dem mot honom- livvakten som självklart bar både ansvaret och felet över detta.