PRS Daphne & Medi

"Okej," mumlade hon. Vad var det för stad? Hon var helt vilse. Landskapet hade blivit plattare.
"Är på på väg nord eller söder ut?" frågade hon

"Det är norr." Han log mjukt henne och rullade med axlarna.
"Det finns varm mjölk om du vill ha." Han såg sedan ner.

"Ja tack," sade hon och tog tacksamt emot mjölken
"Hur långt är det till närmasta stad?" frågade hon medan hon drack. Hon hade en annan fråga, en mer brännande fråga. Varför ville hennes folk se henne avgå från tronen? Varför var de trötta på kungafamiljen? men hon vågade inte fråga. Camille var trots allt ung - 19 år gammal, och förstod knappast politik. Hon hade nyfiket lyssnat när hennes far diskuterade med kloka och anrika män, men alltid blivit tillsagd att det är inte något för flickor.

Han såg på henne och log.
"Det kommer ta ungefär hela dagen att ta sig dit. Men oroa er inte. Jag kommer att ta väl hand om er. Ni behöver inte ens styra hästarna." Ha synade henne och tog en bit bröd och åt.

Hon åt i tystnad. Hennes mage värkte, hon hoppades att det var nervositet. Egentligen ville hon sova, men hon kunde inte riktigt få någon ro. Hon ven var ju glad att hon överlevt men... vilket liv väntade henne? Skulle hon kunna bli kunglig igen?
______

Victor skrek tillsammans med folkmassan! Kungen ska dö! Drottningen ska dö! Prinsen ska dö! Stämningen var upphetsad p torget. Från en bjälke dinglade kungafamiljens livlösa kroppar. Förutom en - den yngsta prinsessan. Ingen sade någonting men alla undrade var hon var, hade hon kommit undan?
Vem brydde sig? tänkte Victor. Monarkin skulle störtas! Folket skulle inte längre behöva lida under en kungafamilj som inte brydde sig om dem! Det var var den nya framtiden - början på ljusare tider!
Men... om prinsessan överlevde skulle hon kunna återta tronen... sade en del av honom.

Han såg på henne och suckade.
"Jag ber om ursäkt. Men du såg ju hur de skrek död åt kungafamiljen." Han sträckte sig och lade en hand på hennes axel och log mjukt.
"Du är vid liv och det är det bästa." Han såg sedan frammåt och skakade på huvudet.
"Vill du att jag sjunger eller något?"

"Kan du sjunga?" sade hon förvånat. Hon älskade musik själv, hade drillats i att spela violin sedan hon var liten. Sånglektioner hade hon aldrig fått, men dem hade hon tyckt var tråkiga. Hon gillade att sjunga fritt, utan att någon gav henne pekpinnar.
Hon nickade "Du får.. gärna sjunga," sade hon och kände hur ett genuint leende skymtade till på hennes läppar

"Ja jag kan sjunga. Jag gillar att sjunga när jag inte håller vakt." Han log och började sjunga på en sorgesam låt och hans röst var behaglig att lyssna på medan han förde hästarna frammåt.

Hon log. Det var en vacker, sällsam sång. Hon blundade och tänkte, trots att hon skämdes över det, att det kanske inte var helt fruktansvärt att slippa sina kungliga plikter. Att leva ett fritt liv... men sedan sköljde ångest över henne. Hur kunde hon tänka så? Hennes familj var död, och hon satt och tänkte på vilken tur hon hade?

Han slutade upp att sjunga och flyttade på korgen.
"Om du vill." Han klappade närmare sig och drog hästarna så de stannade upp.
"Vi kan ta en lite vilostund. Hästarna börjar bli lite gnälliga." Han log mot henne.