Hunger Games

Tasha ryckte till vid ljudet av en röst som hon inte hört komma. Fan, hon borde vara mer uppmärksam. Om man skulle överleva ska man vara beredd på varje ljud och rörelse.
Dock sitter Tasha kvar en stund tillsynes orörlig, men det var för att få anletsdragen att verka lugn och torka tårarna.
Slutligen ser Tasha upp och ser Ava mitt emot sig. Det var inte för Avas skull hon ändrade anletsdragen till ett normalt uttryck utan för kamerorna och för att inte visa sig svag och sårbar för någon. Segrarna visste förvisso hur det var eller kunde vara då de hade det likadant själva.
"Skafferi?" svarade Tasha något frånvarande och oförstående innan hon förstod vad Ava talade om. Hon drog tröjärmen över sina rödsprängda av gråt och alkohol ögon innan hon åter igen fokuserade på Ava.
Då uppgick det för Tasha vad Ava sagt och meningen bakom hennes ord. Ett svagt leende sprider sig över Tashas läppar innan det lika snabbt försvinner.
"Det låter som en vettig ide. Jag är utsvulten, har inte fått i mig något på flera dagar och jag måste ha något att dricka med." svarar hon och tar sig upp på något ostadiga ben. Även om hennes hjärna och hjärta skrek efter alkohol att döva allt med, sa hennes kropp till om mat om hon skulle orka med kvällen.
Tasha kommer upp på fötter, hon var lite längre än medellängd, smal och välformad. De som såg henne i huvudstaden suckades avundsjukt då hon i deras ögon var skapt perfekt. Själv avskydde hon sin kropp och kände enbart äckel inför den efter alla år med att dela säng med andra. Därför bar hon oftast som nu stora oformliga kläder som dolde allt vad former kunde vara och håret var i en enda stor våt knut.
Tasha tar några barfota steg över den mjuka mattan mot trappan och vänder sig mot Ava osäker på vad hon ens borde säga, det var inte så att de talat så mycket med varandra förr.
Ava hade varit handledare länge liksom Johanna då de två säkert var ungefär i samma ålder och Johanna hade vunnit året efter Ava.
Tasha hade vunnit för fyra år sedan och hade inte varit handledare länge.
"Johanna hälsar." sa hon slutligen och höjde armen med repet, då det egentligen var Johannas hon fått av Finnick. Det där med hälsningen var dock sant, eller mer "hälsa dem jag känner".
Tasha var tacksam att Ava kommit och avbrutit hennes tankar och ångest, samt fått upp henne på benen. Det var ingen ide att sitta där och gråta, inget skulle bli bättre av det tänker hon och följer trappen ner mot dofterna från köket.
"Det doftar inte rosor i alla fall." muttrar Tasha men bara så högt att Ava kunde höra det.

Ava log.
”Jag gissar att hon hör om jag säger att jag hälsar tillbaka” sa hon och såg sig omkring efter kamerorna som var dolda. Johanna tvingades säkert att titta på detta precis som med spelen. Johanna hade vunnit spelen året efter Ava, och de två hade pratat en del under gångerna de var mentorer tillsammans, likaväl som med Finnick. Ava visste också att Johanna användes som sängsällskap till huvudstaden, precis som Finnick. Avas tankar for för en sekund iväg på Finnick, och hon hoppades att han hanterade sina monster. Finnick var mycket bättre på att hantera sin ångest ensam än vad Ava var.

”Tacka Gudarna för det” muttrade Ava tyst, som svar på vad Trish sa om roslukten. Det var nog av det lilla som hade doftat från den ensamma rosen i garderoben. Det var tur att det inte fanns fler i huset, det skulle annars inte ha förvånat Ava att Snow hade valt att dekorera hela vaser med vita rosor för att se segrarnas reaktioner.
”Det där har aldrig fungerat för mig” sa Ava, mest för att hålla småpratet - och därmed hålla tankarna borta - igång. Hon pekade på repet i Trish hand.
”Har inte tålamodet till det” la hon till och gick in i det enorma vardagsrummet. En stor soffgrupp var placerad i mitten, och en av väggarna var helt täckt av en TV-skärm som bar Panems sigill. Ava såg sig omkring och hittade precis det som de hade gått hit för. I ena hörnet stod ett vitrinskåp fullt med flaskor av olika slag. Bredvid vitrinskåpet stod en liten vagn med ett urval av olika kristallglas och en ishink.

Ava gick fram till vitrinskåpet och öppnade det. Hennes blick gick igenom alkoholen på hyllorna. Det var uppdelat efter vilken sorts alkohol flaskorna innehöll. Hyllan med whiskey hade diverse märken, det ena finare än det andra. Ava hade aldrig brytt sig om vilket märke hon drack, men tydligen var det viktigt för Snow att visa att han hade tillräckligt med pengar för att kunna slösa fin alkohol på ett gäng förstörda vinnare. Ava tog tag i en flaska och studerade korken. Den var fortfarande plomberad. Inte för att Ava trodde att det första som skulle hända var att hon blev förgiftad i huset, det var inte spännande nog. Men man kunde aldrig vara för försiktig när det gällde President Snow.

Ava tog två av kristallglasen och bar med sig det till sofforna. Hon satte ner glasen och flaskan i mitten och slog sig ner i den ena soffan. Den var mjuk och skön, nästan som att sitta i ett moln. Hon lade sitt fokus på flaskan framför henne, och plockade upp den. Hon vred loss korken och ett poppande ljud utbröt när plomberingen bröts. Hon fyllde de två glasen väl och satte ner flaskan på bordet igen. Hon lyfte upp glaset mot näsan och luktade snabbt på det. Det luktade inget annat än whiskey. Ava förde glaset mot läpparna och lät en liten smutt av innehållet snudda vid dem. Hon tog en klunk och kände hur drycken rann ner i strupen. Hon tog ett andetag och hon hade rätt, whiskeyn var helt vanlig whiskey. Det verkade inte som om spelen hade börjat riktigt ännu.

"Visst gör hon det. Hon måste va så avundsjuk av allt vi får uppleva här." svarade Tasha med lätt stämma och ett något påklistrat leende, mest för publiken. Ingen av segrarna skulle tro henne och inte heller Snow.
Hennes blick far sedan ner mot repet som hon fortfarande håller i handen och ser på Ava med ett snett leende.
"Det fungerar för mig ibland. Jag försöker använda det hellre än andra tyngre saker." svarar hon i en röst som om de talade om vädret även om det var allvarligare än så.
"Det är faktiskt en av Finnicks rep, Johanna gav den till mig." hon hade även visat hur man skulle knyta och knyta upp för att få tankarna att koncentrera sig på det.
Tashas tankar går till Johanna och hon stönar och tar sig om huvudet. Det hade säkert funnits tecken redan innan som Snow sett. Tecken mellan Johanna och Tasha som inte ens Tasha insett försen den sista kvällen. Detta var uträknat av Snow det var så enkelt nu att utnyttja dem båda på varsitt håll.

Tasha sätter sig ner med en duns i en av sofforna och registrerar inte sin omgivning alls. Hela herrgården var underbar, toppmodern med stora ytor med lyx. Men hon kunde inte uppskatta det, lika lite som någon annan här.
Tasha börjar åter igen nervöst knyta på repet då Ava kommer tillbaka med whiskey och två glas. Hon lägger ifrån sig repet och höjer sitt glas för att lukta på det, men väntar tills Ava hade smakat. Det var inte så att hon ville se Ava förgiftad, men hellre att en blev förgiftad så den andre kunde hjälpa.
"Bra?" frågar hon men tar en klunk i samma mening och sveper sedan glaset utan att fundera vidare på det. Hon suckar lätt då hon känner den behagliga värmen från drycken som far genom hennes strupe. Denna dryck hade hon utnyttjat mycket genom åren och den var perfekt att låta ens tankar bli grumliga och flyga iväg.
Hon häller upp ytterligare ett glas åt sig, men försöker ta det lugnare med detta. Hon kunde inte bli oredig tills ikväll, bara lagom onykter för att slippa tänka.

"Så." började hon för att hålla igång något samtal. Publiken måste underhållas, annars kanske det hände något. muttar eller något. Men samtidigt kanske detta sändes parallellt med spelen och höjdpunkterna från början kanske visades.
"Varför är både du och Finnick här?" frågar hon då hon inte kom på något mer vettigt att säga. Hon var inte så jättebra att småprata, men hon måste bli det. Bli sitt vanliga jag framför kamerorna, det var trots allt ett spel och detta var som en intervju med Cesar efter spelen.

Ava betraktade hur Tasha svepte glaset hon hade hällt upp. Drycken försvann från glaset och Ava lutade sig tillbaka, och riktade sitt fokus till sitt eget glas. Hon förde det till läpparna och tog en stor klunk. Hon kände den brännande, men behagliga, känslan ända ner till magsäcken. Detta var en bra förberedelse för kvällens….. Underhållning. Ava såg framför sig kläderna som hängde på insidan av garderobsdörren i hennes rum, och hennes grepp hårdnade något. Hon undrade om Tasha också hade fått en lapp, om alla segrare hade fått en. De alla blev utnyttjade på ett eller annat sätt, den enda som möjligtvis klarade sig undan var segraren från Distrikt 1 som var helt väck i droger och andra medel för att döva livet runt omkring. Det skulle inte förvåna Ava om Snow hade bestämt att alla segrare fick gå på sina små uppdrag under kvällen, för att starta spelet med ordentliga tittarsiffror.

Ava tittade på Tasha när hon pratade, och tog en klunk av whiskeyn innan hon svarade.
”Jag gissar att du är medveten om att den sista segraren från Distrikt 3 dog för ett par veckor sedan” sa hon och tog ytterligare en klunk. Nyheten om segraren hade gått ut på nyheterna, han hade tydligen fallit från ett tak och slagit ihjäl sig. Inte för att Ava trodde en sekund på att det hade varit en olycka; antingen hade President Snow lejt undan honom av någon anledning, eller så hade segraren begått självmord. Ava var ganska säker på att det handlade om det sistnämnda, President Snow skulle aldrig döda en segrare, i alla fall inte om det var den enda som fanns kvar i Distriktet.
”Så utan honom var vi ju bara elva. Så lotten föll på att Distrikt 4 skulle skicka två segrare till herrgården”. Ava lyfte upp glaset och drack upp vad som var kvar i det. Hon satte ner glaset på bordet och kastade en blick på Tasha. Hon försökte komma på vad de kunde prata om för att hålla spänningen uppe för tittarna, för tyvärr var det något som de behövde ha i åtanke. Ava hade väl redan lyckats med den bedriften med tanke på vad Finnick hade initierat uppe i sovrummet, men ändå. De kunde inte prata om varandras spel, för det var verkligen ingen av dem ville prata om. De kunde inte heller prata om vad de egentligen tyckte om Panems regim, i och med att de nu var bevakade av kameror överallt. Självklart hade tittarna älskat att höra två segrare diskutera hur de hade vunnit respektive spel, men det skulle inte hända.

Ava plockade upp flaskan och fyllde på sitt glas.
”Du har träffat Finnick ett par gånger, va?” frågade hon och lutade sig tilbaka med glaset i sina händer. Ava syftade på gångerna de hade råkat vara mentorer tillsammans, även om Tasha inte hade varit mentor speciellt länge. Om Ava mindes det rätt hade hon vunnit för bara fyra år sedan. Det var inte länge att få hantera sina demoner. Inte ens tio år räckte, demonerna var lika klara och fruktansvärda som de hade varit dagen efter Ava hade vunnit. Hon hade hoppats att President Snow skulle ge sina segrare någon form av benådning när de nådde tioårsmilstolpen, men så var inte fallet. Ava behövde fortfarande uppträda framför de dreglande och vidriga invånarna på Huvudstaden. Det sades att segraren av Hungerspelen skulle få leva i fred i resten av sitt liv, men så var ju inte fallet.

Tasha nickar, jo hon hade hört att 3an dött för ett par veckor sedan. Han hade ramlat från ett tag vilket Tasha och Johanna hade tagit som självmord. Snow ville inte döda en segrare som han möjligtvis kunde tjäna på. Samt att Tasha väl förstod 3an, hon hade själv haft tankarna i de banorna många gånger.
"Gissade att det var något sådant." svarar Tasha slutligen och tar en klunk, stirrar in i glaset.
"Men det kan ju vara skönt också, någon du känner inte behöva vara ensam." fortsätter hon och möter hennes blick, inser hur mycket hon saknar Johanna och hur rädd hon är att något ska hända henne.

Tasha fyller sitt glas ytterligare och lutar sig tillbaka i fåtöljen, kryper upp med benen och försöker slappna av.
"Jo" svarar Tasha och tar ett av äpplena som ligger en skål på bordet. Hon måste få i sig något tills ikväll, tänker hon och tar en tugga.
"Jag och Johanna brukar ju dela på handledarskapet, så jag har varit mentor två gånger." svarar hon.
"Men vi brukar ju bli inbjuden vart år till huvudstaden ändå. Jag, Johanna och Finnick har samma uppgifter." svarar hon och möter Avas blick för att hon skulle förstå vad hon menade. Vad hon menade, att bli såld bland presidentens vänner. Att känna äckel och avsky inför sig själv, varför hon alltid bar stora oformliga kläder. Att inte nog med att bära demonerna från spelet även hantera allt detta och inte ha någon familj i livet att få hjälp med detta.
Hon såg på Ava och visste enligt Johanna att hon gjorde något liknande, fast mer dans eller något.

Ava ryckte på axlarna.
”Man har någon att prata med, det underlättar en del” sa hon, även om hon visste att Tasha förstod att Ava och Finnick gjorde mycket mer än att bara prata. Numera förstod ju även tittarna det, men det gjorde förmodligen konceptet med programmet mer intressant. I deras ögon var det endast en fysisk relation utan några som helst känslor inblandade, och det var så Ava och Finnick hade bestämt att det skulle vara framför kamerorna. När de hade börjat träffas utanför turnéerna och Hungerspelen hade det också enbart varit ett fysiskt förhållande. Dock hade de upptäckt ganska snart hur bra de fungerade tillsammans och framförallt hur bra de var för varandra. De stöttade varandra genom tider som var svåra genom att finnas där för varandra. Det var synd att de behövde hålla känslorna dolda för resten av världen, men ingen av dem ville att President Snow skulle komma åt den ena genom den andra. Finnick hade ingen familj kvar, så det var vänner och familj kvar som Snow kunde komma åt honom genom.

Ava nickade.
”Jag och Finnick delar också. De andra två segrarna från Distrikt 4 är inte.... Passande för jobbet” sa hon och tog en klunk av whiskeyn. De båda andra segrarna, två killar som var lite äldre än Ava, var båda helt inne i dimman av alkohol och kunde knappt stå upp. De hade förmodligen inte varit mycket att ha i en tv-produktion som denna, och Ava började fundera på om det verkligen var slumpen som hade placerat henne och Finnick här. Hon vände blicken mot Tasha.
”Ja, den årliga inbjudan till Huvudstaden” sa hon och hennes tankar återvände till kläderna hon skulle ha på sig ikväll. Som hon misstänkte hade Tasha samma jobb som både Johanna och Finnick.
”Jag har lite andra, mer solouppgifter” sa hon eftertänksamt, för hon ville inte riktigt outa det för hela Panems befolkning. Hon undrade om det som skedde ikväll skulle ske framför kameror eller inte. Distrikten skulle nog inte bli så glada över att se det, men sen när brydde sig Snow om andra?
”Jag har faktiskt lite uppgifter att göra ikväll” sa hon med en röst som om hon pratade om hur hon hade tänkt gå till affären och köpa mjölk. Ava visste att Finnick hade fått en lapp, vilket förmodligen betydde att så även var fallet för Tasha. Ava tittade på klockan. Den började närma sig 18.
”Vi kanske ska gå och hitta något att äta, flytande mat är kanske inte det bästa just idag” sa hon och höjde whiskeyglaset innan hon tömde det.

"Nja inte våra heller, inte när vi finns." log Tasha snett. Hon och Johanna hade ingen i livet. Sam den tredje segraren från distrikt 7, hade förvisso ingen familj i livet heller, men han var borta i droger. Sen var den fjärde Hannah och hon hade familj och barn. Det fanns en osagd överenskommelse att skydda henne och barnen från allt. Så det var upp till Johanna och Tasha att representera distrikt 7.
Dessutom var både hon och Johanna perfekta, unga och vackra precis som de ville ha dem och kunde spela inför kamerorna.

Tasha nickade åt Ava.
"Jo, Johanna berättade om vad du hade för dig." svarade Tasha i samma ton som om de planerade hur de skulle inreda huset till helgen. Det var inte så mycket att säga om det. Det bara var så och de båda visste hur mycket det påverkade en själv.

Tasha sveper sitt tredje glas och ställer sig upp.
"Jag kände matdoft därifrån." ler hon snett och pekar ut i korridoren och förbi bakom trapporna.
"Jo, jag fick också en del att göra ikväll så det är väl bäst att äta inte sant?" skrattar Tasha till och allt är ett glatt skådespel. Ett leende framför kamerorna gjorde många glada.
Likt hon hade spelat likt Johanna och vunnit spelen, gråtit sig genom hela spelen och visat sig sedan vara stark och skicklig med yxan. Hon hade överlistat alla, ingen trodde väl att hon skulle köra samma taktik som miss Mason.

Hon går genom korridoren och hennes steg är mycket lättare än förr. Hade hon levt i en normal värld hade hon satsat på att bli skådespelare.
"Åh, tänk om de har jordgubbar." ler Tasha då de går mot matsalen. Hon och jordgubbar hade nästan blivit en grej, då hon på intervjun efter spelen sagt att det bästa med att vinna var att få äta jordgubbar igen.
Hon hade fått med sig publiken och de hade skrattat och sen den gången blev hon alltid bjuden på jordgubbar av välvilliga människor. Det med jordgubbarna hade hon väl också sagt för att hon inte fann något bra med att vinna, mer än att vara vid liv då.

Hon anländer till matsalen, två stora glasdörrar är öppna mot en enorm matsal med guldkronor. Två avoxer står bugande vid dörren och andra hjälper de segrare som sitter till bords. På ett bord står det enorma mängder av olika maträtter av olika slag och Tasha tar en tallrik för att fylla på.

Ava log åt kommentaren om jordgubbar. Förmodligen något som handlade om hennes tid innan och efter spelen, med tanke på tonfallet. Det enda Ava längtade efter var att denna kvällen skulle gå över så hon kunde kanske andas ut för ett par sekunder. Om hon hade tur. Hennes tankar föll på annat när hon kände matdoften. Hennes mage kurrade, hon hade inte ätit sedan gårdagen, eftersom hennes frukost hade bestått av två glas whiskey.

Hon gick in i matsalen och såg att de andra segrarna var där. Ava noterade Finnick vid ett av borden, tillsammans med Julia från Distrikt 2. Vid ett av de andra borden satt den nerdrogade segraren från Distrikt 1, framåtlutade med pannan mot bordsytan. Hans händer ryckte lite där de låg bredvid hans huvud, och maten stod orörd vid honom. Ava förstod varför ingen annan hade valt att sitta där. Hon plockade på sig lite mat och såg sig omkring efter någonstans att sitta. Hon såg hur Finnick kastade en snabb blick på henne.
Du borde inte sätta dig vid honom. Scarlet hade rätt, just nu var deras relation hundar procent fysisk, så de borde inte umgås lika mycket som de gjorde vanligtvis. Hon gav honom en blick och slog sig ner vid ett av dem tomma borden. Just idag orkade hon inte riktigt vara social, och hon fick en känsla av att de flesta kände samma sak. Hon kastade en blick på Tasha, med ett litet leende för att berätta att det var helt okej att slå sig ner med henne.

Hon tittade på maten hon hade plockat ihop. Lite kött, sallad och någon potatisgratäng. Det luktade gott. Hon tittade upp och såg att en av Avoxerna placerade en korg med bröd på bordet, tillsammans med olja. Ava tog en liten tallrik och hällde på lite olja och salt. Hon tog en brödbit och slet av en bit och doppade det i oljan. Hon slängde biten i munnen och lutade sig bakåt. Det enda positiva med Huvudstaden var maten. Även om Ava skulle kunna lägga alla sina pengar på mat i Distrikt 4 skulle den aldrig komma upp i samma nivå som här. Kryddorna och vitvarorna fanns inte i distrikten för att komma upp i kvaliteten som fanns i huvudstaden. Allt för att befolkningen skulle längta och tråna efter den stora staden där drömmar slog in.

Tasha la på allt möjligt på tallriken, hon var hungrig efter att inte kunnat äta på flera dagar. Dessutom så var huvudstadens mat så mycket godare än den hon kunde göra fast hon hade pengarna.
"De hade jordgubbar." kommenterar Tasha leende och sätter sig mitt emot Ava. Något förvånad var hon att hon inte satte sig vid Finnick, men de kanske inte ville visa allt för kamerorna, inte att det var känslor inblandade.
Tashas blick går ut genom fönstren och ner på framsidan av gården där en stor gräsmatta och pool bredde ut sig.
"Har du lust att gå på promenad utomhus efter maten?" frågar hon Ava och ler lätt. Just nu ville hon göra vad som helst som fick henne att tänka på annat än vad kvällen hade att erbjuda. Hon tar en tugga av ett kycklingben och njöt med lätt slutna ögon.
"Första gången jag skulle göra ett sådant kvällsevenemang, men jag inte ville." började hon, men nu med lägre röst och leendet tycktes försvinna. Hon tittar ut och suckar lätt.
"Så hittar jag min far och mor döda i en olyckshändelse, de hade fått timmer över sig." hon möter Avas blick och vet att hon förstår, att Snow hade ordnat det.
"Sådana olyckor händer så lätt, jag önskar bara jag varit hemma då." hon suckar lätt och känner att handen hon har på bordet är knuten och darrar lätt.
Fan, hon skulle ju inte tänka på sådant, inte nu. Hon skulle inte tänka alls, då var det lättare. Tasha tar en klunk av vinglaset som en avox hällt upp för att lugna ner sig och hon ler sedan.
"Hoppas de har skog här, skulle verkligen sakna det från 7an. Att klättra i träd och så. Ni har ju er pool." flinar hon och nickar åt poolen, försökte få samtalet i en glad och positiv vändning.

Ava tog sin gaffel och stoppade in en bit potatisgratäng i munnen. Hon tuggade långsamt. Hon tittade på Tasha och nickade som svar till hennes fråga. Hon svalde.
”Visst kan vi det” sa hon och log. Ava själv behövde skingra tankarna, och tyvärr kunde hon inte umgås med Finnick lika mycket som hon hade önskat. Men en promenad, och kanske en simtur i poolen, skulle nog hjälpa en del. Poolen hade sett fin ut. Det var ganska många distrikt som inte lärde sina barn simma, något Ava hade upptäckt när hon hade sett Finnicks Hungerspel. De flesta kunde förmodligen inte då inte många distrikt hade vattendrag. I Distrikt 4, som ju var fiskedistriktet, var det nästan så att barnen lärde sig simma innan de lärde sig gå. Att simma var så frigörande, att flyta runt på vattnet och känna ytan brytas mot huvudet när man dök. Det var synd att inte alla fick uppleva den känslan.

”Pool är ingenting jämfört med sjö och hav” sa Ava med ett leende, ”men det är ett helt okej substitut”. Hon kunde ingenting om att klättra i träd, något som hon gissade var en kunskap Tasha hade från sitt eget distrikt. Hon kände hur hon blev kall i kroppen när Tasha berättade hur hennes föräldrar hade dött i en olycka. En olycka som inte var en olycka, utan hade hänt enbart för att Tasha hade vägrat utföra vad hon skulle göra i Huvudstaden.
”Jag beklagar, sådana olyckor är fruktansvärda” sa Ava på ett sätt så publiken skulle tro att det faktiskt var en olycka, men att hon egentligen förstod vad det hela hade gått ut på. Ava själv hade lyckats undvika en sådan olycka hittills. Hon hade inte vägrat utföra något, men ibland hände det att Snow dödade folk ändå. Antingen så ville han behålla hennes lydiga sida, eller så kände han att det inte var lönt att döda hennes mamma eftersom mamman var så förstörd ändå. Det hade väl ändå räckt att Avas själsfrände, hennes andra halva, hennes tvilling hade dött så ung? Men ofta var det inte nog för Snow, inte när han kunde utplåna alla runtomkring en för att hålla en i schack.
”Jag vet hur det känns att förlora familjemedlemmar” sa hon, för att visa att hon förstod hur det kändes. Hon ville inte flytta fokus till sig själv, mest bara visa att Tasha inte var ensam i det.
”Men lite frisk luft kanske får oss att klarna lite” la hon till, mest för att dra vidare samtalet till något annat.
”Jag är inte den bästa på att klättra i träd, kanske du kan lära mig” sa hon med ett leende och skyfflade in lite mer mat.