PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Åh va coolt att hon skriver låtar till artister", sa My.
"Jag hamnade här efter att jag träffat på några monster hemma i Michigan", svarade hon. Hon hade slagits mot de där monsterna en lång stund innan en halvgud dök upp, vad personen gjorde där fick hon aldrig veta, men han hade tagit med henne till lägret. Sedan hade de tryckt i henne nektar tills hon var så gott som återställd.

Lana blickade ut över lägret och tänkte på kriget som väntade ute i den riktiga världen. Det var svårt att tänka sig att Luke Castellan och Kronos fanns någonstans där ute, letade efter sätt att bryta sig igenom kampets försvar och döda eller rekrytera så många kampare som möjligt. Lägret kändes så säkert, stillsamt. Solen sken och borta ifrån sjön hördes skratt och rop från några som hade bestämt sig för att bada den heta julidagen, i arenan övade några på att använda svärd, och några sköt pilbåge. Några Ares-kampare var vid klätterväggen och skrattade åt en nykommen kampare som desperat försökte övervinna klätterväggens olika obstakel. Hur kunde folk inte känna vikten av vad som väntade dem? Hur var alla så... lugna? Lana visste att hon var allt annat än lugn. Hon ville inte bara vänta. Hon ville slåss, hon ville agera, visa att hon var mer än en gullig, solskensstrålande liten Apollo-unge. Hon var en kompetent krigare. Eller i alla fall ville hon vara en kompetent krigare.
"Hur blev du claimed(erkänd?)?" frågade Lana. Det var trotts allt ganska vanligt att barn som inte tillhörde någon av de 12 Olympernas stugor inte blev claimed överhuvudtaget. Det var en av anledningarna till att många halvgudar gick med i Kronos och Luke Castellans armé.

"Det var när jag av misstag råkade kontrollera diset (the mist), sa My ock skrattade till vid minnet. Alla hade blivit så förvånade då hon varit på lägret till och från i 1 år när hon blev claimed. De flesta hade trott att hon skulle bli en av dem som fick stanna i Hermes stugan för alltid typ.
"Hur gick det till när du blev det då?" frågade hon sedan.
Solen sken över lägret och värmen började komma samtidigt som de mest morgontrötta kamparna lämnade sina stugor. Trots att världens halvgudar stod på tröskeln till ett krig så var det inte direkt något som märktes här, livet på lägret fortsatte som vanligt, som det alltid har gjort. Folk skickades ut på uppdrag hit, och uppdrag dit, medan vissa blev kvar på lägret där allt fortsatte som vanligt.

"Ja, det hade varit svårt för Apollo att inte claima mig. Jag kan nämligen skapa solljus." Lana sträckte fram sin hand och ett runt klot av rent ljus framträdde ovanför den. Värmen från klotet spred sig runtomkring dem och gjorde den varma Julidagen ännu lite varmare. "Liksom, det fanns inte jättemånga alternativ eftersom jag kunde läka folks sår också," sade hon med ett litet skratt.
"Har du någonsin gått på en quest?" frågade Lana

"Det där är så coolt", sa My och log.
"Nej, det har jag inte" svarade hon på Lanas fråga.
"Jag hade dock gärna gjort det, tror jag, risken är stort att jag hade lyckats faila allt med min lilla otur", sa hon och skrattade lågt.
"Du då? Har du gjort det?" frågade hon sedan.

Lana skakade på huvudet
"Jag har typ inte lämnat lägret sedan jag kom hit," svarade hon med en djup suck.
"Lana!" ropade någon. Lana tittade upp. En av sommarkamparna från Apollostugan kom springades mot henne, hennes hår flätat på vardera sida huvudet.
"Michael vill prata med dig," utbrast hennes halvsyster som Lana inte kunde minnas namnet på just då.
"Okej," sade hon och vände sig mot My. "Måste gå. Det var trevligt att prata med dig, My," sade hon med ett léende innan hon följde efter sin halvsyster upp mot Stuga 7.

Lika fort som Lana kommit dit var hon på väg därifrån.
"Hejdå!", hann My säga innan Lana försvann tillsammans med ett annat Apollon barn.
My reste sig upp och gick bort mot stranden. Vem denna Michael son ville prata med Lana var hade hon ingen aning om, kanske ett annat Apollon barn? Det blev bara varmare och varmare för varje minut som gick, typiskt Long Island.
Hon satte sig vid strandkanten och tittade på vågorna som flöt ihop med den vita sanden.

Anastasia
Solen sken outhärdligt varmt ned på Anas bleka hy. Hon kisade mot solen. Hon hade alltid vetat att Rysslands somrar inte var varma, men kontrasten med de amerikanska somrarna hade hon inte räknat med när hon flyttade tvärs över jordklotet från Belgorod i Ryssland, en stad på gränsen till Ukraina, till Amerika, drömmarnas land. Amerika hade inte direkt varit en dröm för henne. Hon hade förväntat sig mycket mer av att vara halvgud än en överfull stuga där varmvattnet tog slut innan hon ens hunnit vakna på morgonen. Hermes, vilket skämt till förälder tänkte hon bittert.
Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en knut på huvudet, men hon kunde ändå känna svetten rinna ner i nacken på henne. Hon var glad att hennes kläder var svarta, annars skulle hon säkert haft synliga svettfläckar.
Hon hörde steg bakom sig. Luke, hennes halvbror, kom gåendes emot henne.
"Jag ska ned i labyrinten igen. Rykten säger att Percy Jackson är kvar där nere," tillkännagjorde Luke. Ana nickade.
"Jag tror det är en bra idé," svarade hon. Hennes engelska ar bruten, och hur mycket hon än övade kunde hon inte bli av med den ryska dialekten. Luke nickade.
"Vi tror att vi är på väg att hitta en väg in i halvblodslägret," fortsatte han. Ana vände sig mot honom. Iaktog sin bror. Svarade inte.
"Medan Percy Jackson förvillar sig i labyrinten så har vi agenter på insidan av lägret som har en annan idé. Jag vill att du ska förverkliga den."
"Vad är det för plan?" frågade Ana, nu nyfiken. Hon gillade idén på att få vara till hjälp, känna sig användbar.
"Någonstans i landet finns det ett objekt. En kub gjord i ren kristall. Den brukade tillhöra Selene, den forna mångudinnan.Hon använde den för att resa runt jorden. För över femhundra år sedan försvann månkuben. Men enligt mina profetior så finns den kvar, den blev aldrig förstörd. Vem som än äger denna kub kan transportera sig var som helst, genom vilka magiska barriärer som helst." Luke såg på henne med sina ljusa ögon, som hade ett slugt ansiktsuttryck.
"Ana, du är en skicklig tjuv. Om någon kan göra det är det du. Hitta månkuben, ta med den hit. Sedan är Halvblodslägret vårat att erövra."
Ana log.

Fanny
New Yorks gator myllrade av folk, precis som vanligt då alltså. Så försiktigt som möjligt trängde Fanny sig förbi folk som var på väg i motsatt riktigt och satte av mot central park. Hettan låg som ett tungt tryck över staden och allt verkade ske i slow motion. Hon var på semester i New York tillsammans med sin pappa, styvmamma och sin lillasyster. Just nu var hon ensam ute på gatorna med siktet på att upptäcka så mycket av New Yorks sevärdheter som möjligt. Hennes pappa hade inte velat släppa iväg henne själv, men de andra hängde mycket hellre i badhuset så till sist hade han gått med på det. Med strikta order såklart, hon fick inte tala med främlingar, inte gå mot rött och hennes mobil var tvungen att vara på.
Väl framme i stadens största park så började hon promenera runt, ända tills hon hörde två upprörda röster prata med varandra.
"Jag vet att det var det han sa...", hördes en gäll röst.
"Jag trodde Luke sa...", hördes en annan röst.
Fanny hade svårt att urskilja mer än delar av meningarna så hon smög försiktigt närmare och gömde sig bakom ett gäng buskar.
"Angående gudarna så vet jag inte vad jag ska säga... och halvblodslägret", hördes en tredje, suckande röst. Fanny tyckte detta var mycket märkligt, vem var denna Luke? Och gudar finns väl inte? Och vad är ett halvblodsläger? Fanny gissade på att det kanske var något form av kodord för gängkriminalitet, men hon hade verkligen ingen aning.
_____
(Ändrade lite i Fannys karaktär, både bakgrunden och att hon vet om att hon är halvgud i början, hoppas det är lugnt.)

Ja, helt lugnt!
____________
Lana
Dagen var helt normal, ändå fram tills kvällen. Då började saker bli konstiga. Riktigt konstiga.
Lana höll på att gå en sista runda runt sjukstugan (infirmary) innan det var dags för henne att gå och lägga sig. Hon kollade så att alla papper låg i rätt ordning, så att all diverse sjukhusutrustning var ren och låg på sina platser. Nöjd men sin insats släckte hon ljusen och klev ut. Hon skulle precis börja gå upp mot stugorna genom den mörka skogen när hon hörde en kvist knäckas någonstans nära henne. Lana hoppade en halvmeter upp i luften av chocken. Hennes hjärta började slå hårt. Hon vände sig om, tände ett ljus i handen med sina krafter. Men hon såg ingenting där. Hon vände sig långsamt fram igen. Började gå med långsamma, försiktiga steg, försökte vara uppmärksam på ifall hon hörde någonting mer.
Precis när hon passerade Hecates stuga hörde hon ljudet igen.
Hennes ögon spärrades upp.
På verandan till Hecate-stugan stod en fruktansvärd varelse. En mumifierad kvinna, som stank. Oraklet. Lana hade aldrig sett oraklet förut, bara hört historier från andra som träffat henne. På något sätt hade den mumiferade varelsen lyckats promenera från vinden på stora huset ner hit. Lana stirrade med vitt uppspärrade ögon, och hoppades för sig själv att någon inne i stugan skulle komma ut så att hon slapp möta Oraklet själv.
"När Kräftans sista dag är gömd
kommer Dottern till Hermes leta
efter månskensstenen som varit bortglömd
så ska dotter till skugga och solsken sammarbeta..." oraklets röst var raspig, Lana stod som förfrusen. Som tur var för henne flög dörren till Hecatestugan upp.
___________
Bara en sidnot; med "kräftans sista dag är gömd" menar jag alltså sista dagen på stjärntecknet kräftan, vars sista dag är den 22 Juli innan det blir ett nytt stjärntecken. "är gömd"= alltså när 22 Juli är slut. Eftersom det här utspelar sig i mitten av Juli så tyckte jag det fungerade lol.