Rollspelare & Wolfy prs

Jason sa sin beställning och gav några sedlar till kvinnan innan han gick mot Laia och satte sig. Han granskade henne noggrant och la huvudet på sned.
"Hur gammal är du?" frågade han och rynkade lite på pannan. Hon verkade otroligt ung.

"Nitton." Det var svårt att bedöma någons ålder på utseendet ibland men hon tippade på att han var ett par år äldre åtminstone. Kvinnan dök upp med deras beställningar och Laia vecklade ivrigt upp det tunna papperet för att ta en tugga av sin burgare.
"Studerar eller jobbar du?" frågade hon, berättade sedan själv att hon jobbade i en bokhandel.
"Det går inte så bra i nuläget faktiskt, böcker går inte åt längre som förut. Alla vill läsa elektroniskt." Hon putade besviket med underläppen innan hon andades ut en suck.
"Jag blev inte antagen förra året när jag sökte till min drömskola. Jag vet inte varför. Antagligen är jag inte duktig nog."

"Jag jobbar, har ett företag." log han och åt lite av sin pommes. Han rynkade lite på pannan och nickade lite. "Vilken skola?" frågade han nyfiket, om han kunde hjälpa henne på något sätt så skulle han göra det utan att ens tveka. Det var något med henne som han fastnade på.

"Vad då för företag?" frågade hon nyfiket och lutade sig en aning över bordet, som om hon förväntade sig att han skulle dela med sig av en hemlighet. "Konstskolan i Brooklyn. Men jag söker på nytt i sommar - kanske jag har tur den här gången." Om inte så fick hon fundera på att söka någon annanstans. Det kunde innebära att hon behövde flytta men hon ville studera något som hon genuint var intresserad av.

"Inom finans mest." log han och granskade henne. Han sken upp i ett leende och nickade lite. "Jag känner rektorn, jag kan lägga in ett gott ord för dig." log han och drog handen över ansiktet för att dölja en liten gäspning.

"Då är du väldigt smart och listig." Laia förstod sig inte mycket på ekonomi och pengar, det var ett under att hon lyckades betala av sina räkningar utan att klanta till sig. Då han erbjöd sig att lägga in ett gott ord för henne log hon lite.
"Varför skulle du göra det? Du känner mig inte." Han hade ingen anledning att göra det. Nu kunde det mycket väl vara så att Jason var en person som njöt av att sprida glädje runt sig genom små gester av vänlighet.
"Tack men det behöver du inte göra. Jag vill komma in på egen hand. Om jag inte är bra nog för dem så finns det förhoppningvis en annan skola någonstans som tar emot mig."

Jason log bara och ryckte på axlarna, han brukade göra grejer för att han kände för det. Det var sällan han hade ett bakomliggande syfte. Han skakade lite på huvudet åt henne och lutade sig bakåt.
"Privatskolor, såsom den här, den går på pengar. Har du pengar är du inne, oavsett talang. Sedan är det kontakter också som väger mycket, det är sällan talang bara kan fixa något. Landet är korrupt, varför skulle inte skolorna också vara det?" Han ryckte lätt på axlarna och drack lite av sin milkshake.

"Jaha," suckade hon och lutade sig bakåt mot stolens ryggstöd med en rynka i pannan. Den lön hon levde på skulle inte på långa vägar räcka till för att komma in på skolan. Möjligtvis med ett stipendium men de hade ju inte erbjudit henne ett. Hon fick tänka på saken och försöka komma på en lösning. Ett studielån var ju ett alternativ.

"Men oroa dig inte för det, jag har mer än vad jag kan göra mig av med." sade han och ryckte lätt på axlarna. "Du kan betala tillbaka genom att ge mig ett av dina konstverk." lade han till, visste att hon inte skulle gå med på det om hon inte fick betala tillbaka på något sätt.

Fortfarande med en rynka i pannan betraktade hon hans ansikte. Hon kunde inte för allt i världen förstå varför han ville hjälpa henne med det här. Vad hade han för anledning?
"Men du har inte ens sett något jag målat," påpekade hon dumt, hade det lite svårt att acceptera att han från ingenstans bara bestämt sig för att betala hennes skolgång.