a tale of two seekers [PRS Emma07 & boknörd_]

Cytherea skyndade sig nedför trapporna och de små klackarna på skorna klapprade i stengolvet. Hon undrade under en kort sekund hur Hamion skulle kunna ta sig in i staden, med tanke på lösenorden som krävdes för att kunna passera igenom alla sex portar - men sedan kom hon på att det var väldigt självklart. Hans far var ju för guds skull ändå Faramir. Dessutom så var lösenordssystemet helt annorlunda under marknadsdagen - mängden som fick tag på det var otrolig. Hon undrade ifall han skulle övernatta på Rath Celerdain - gästgiveriet i Lyktmakaregatan - som låg på den första nivån, eller om han hittat en bostad på den sjätte, där i parkerna själva marknaden ägde rum. Längs med gränderna kunde man hitta lurendrejarna, eller siarna med sina ljuskänsliga spåkulor. På den ena sidan låg även Helandets hus.
Hon nådde bakgatan, sprang så att fötterna endast snuddade vid kullerstenarna. När hon sedan skymtade öppningen saktade hon ner, tog några djupa andetag och hoppades hon inte såg alltför tilltufsad ut. Det var fullt i parkerna, folk överallt, och det var något med det som gjorde allting ännu mer spännande. Hon skymtade Hamion i mitten av parken vid fontänen - det var lite svårt att inte missa honom där han stod. Hon började kryssa mellan människorna - och alverna, trollkarlarna, dvärgarna - ända tills hon var alldeles nära honom. Från ingenstans sveptes hon in en armkrok och precis innan hon hann anfalla sin förövare greppade denne tag i hennes armbåge.
"Ta det lugnt, Cy!" utropade Arien förskräckt. Det blonda, lockiga håret blåste stack åt alla håll och hans bruna ögon flackade flyktigt omkring dem. "Kan du snällasnällasnälla rädda mig från Angelice? Hon är sjukt läskig." Cytherea antog att han syftade på tjänsteflickan, och skakade på huvudet.
"Tyvärr, Arien", suckade hon. "Jag hade gjort det vilken dag som helst, det vet du, men jag har redan lovat bort min tid." De var precis vid Hamion nu, och hon höjde handen mot honom i en hälsning. "Där är han, A-..?" förvirrat såg hon sig omkring. Hennes vän hade försvunnit snabbare än hon han blinka.
"Du kom, Hamion!" utbrast hon glatt, halvt flämtande.

Trots att hans far ändå hade en del ärenden hit, så var Hamion själv inte här särskilt ofta. Som yngre hade han älskat att följa med hit och se sig omkring, här var ju mycket mer folk och det verkade hände något mycket oftare än hemma. Han hade älskat att gå längs de fyllda gatorna och se sig omkring på allt som hände, men som äldre hade han väl tappat intresset allt mer för det och istället hellre ägnat dagarna på hästryggen ute i skogen. Sen hände det förstås att han fortfarande följde med Faramir då och då, om inte annat för att ofta följa med på möten eller ärenden - en dag skulle han själv ta över för sin far, och han ville inte göra ett sämre arbete även om det kändes omöjligt att göra det lika bra som honom. Men därav blev det nästan lite sentimentalt att komma tillbaka och bara vara på gatorna och se sig omkring - även om han inte tänkte alltför mycket på den saken nu, utan hade tankarna svävandes runt Cytherea. Han hann bli riktigt orolig innan han till sist fick syn på det mörkbruna håret längre bort. Bara synen fick hjärtat att hoppa över ett slag. Han blev dock riktigt oroad igen av någon outgrundlig orsak av den där killen som hon stod och pratade med, kunde se dem men inte riktigt höra vad dem sade i sorlet. Men oron dämpades betydligt bara av att höra hennes röst igen, lockade fram ett leende på läpparna.
"Jag kunde ju inte missa chansen att träffa dig." log han stort, ville inte missa det för allt i världen även om risken fanns att de skulle stöta på åtminstone hans far här någonstans. Men det var väl en risk han fick ta, även om han hoppades på att slippa - han skulle få höra det i all evighet annars.
"Vem var det där?" frågade han nyfiket, kunde inte riktigt hålla sig ifrån att fråga.

Cytherea kunde inte låta bli att le med hela tandraden åt Hamions ord. Kanske betydde det att han först och främst såg fram emot att träffa henne? Det var något nytt.
"Förlåt om jag var sen", ursäktade hon sig själv sedan, vände blicken och granskade de olika marknadsstånden. Det närmsta tillhörde en dvärg som sålde smycken - det glimmade av guld, glänste av obsidian och gnistrade av alla möjliga ädelstenar. Priserna var hisnande, men det kunde hon ju förstå.
"Du kanske menar Arien?" svarade hon på Hamions fråga. "Jo, han är en barndomsvän som hade lite trubbel med sin dejt bara, men jag ska ju vara med dig." Cytherea ryckte på axlarna, svepte undan håret som lagt sig i vägen. "Nog om honom. Hur var ritten hit?" Hon krokade sin arm i hans och drog med honom till dvärgens stånd. Man såg på hans ivriga min och hörde hur hans röst åtog en allt mer smickrande ton - han kände igen henne och visste med säkerhet att hon hade råd med sakerna. Istället för tänder blänkte det av guld i hans mun. Överrösandet av komplimanger och de misstänksamma blickarna åt Hamions håll verkade liksom klibba sig fast mot hyn. Cytherea log bara enkelt åt säljarens håll innan hon återigen vände blicken mot Hamion och mötte hans. Hon lade märke till hur vacker gröna hans ögon var.
"Något du vill ha?" frågade hon mjukt, som förtrollad, och ändrade sedan tonläge till ett mer uppspelt. "När vi är klara här kan vi väl gå till en siare, så får vi se framtiden!"

Hamion skakade på huvudet, han hade visserligen varit väldigt oroad tidigare när hon dröjt ifall hon skulle ha ångrat sig, men nu var allt det där som bortblåst. Nu kunde han bara tänka på henne, på lyckan att hon kommit och ens ville gå där med honom.
"Det är ingen fara." ögonen strålade då han kände hennes arm i sin, och han fattade den genast bättre. Också orden om den där Arien fick honom på mycket bättre humör, hade genast blivit oförklarligt misstänksam emot honom då han sett de båda - eller ja, han hade väl sina misstankar om varför. Men det var en lättnad att höra att han bara var en vän, och dessutom hade en egen dejt - då borde väl hans oro vara obefogad.
"Jag är då väldigt glad att du ville det." log han stort, förstod inte helt varför hon bjudit med honom hit - såklart hade han förhoppningar, men dem var väl nästintill dåraktiga.
"Ritten? Den gick bra, men pappa lär nog inte vara så glad sen för att jag inte väntade på honom." skrattade Hamion lätt, han hade velat komma iväg så snabbt som möjligt. Han drog blickarna ut över marknadsstånden, men kom också på sig själv med att den ständigt drogs till henne - hon var ju strålande vacker och det var svårt att låta bli.
"Jag vet inte, är det något du gillar?" frågar han med ett litet leende och mötte hennes blick, vilket nästan fick honom att rodna något.
"Det låter som en strålande idé!" höll han med, med ett bredare leende av hennes uppspelta, gulliga ton. Han var något osäker, men lät ändå känslorna svepa med honom och drog ner armen och tog prövande istället hennes hand.

Cytherea var alldeles säker på att hon skulle explodera av kroppskontakte. Hon hindrade sin reflex att dra bort handen i sista sekund. Det var inte det att hon inte ville hålla honom i handen; det var väl snarare så att hon var oförberedd på den starka känsloreaktionen. Hon flätade samma sina fingrar med hans och hennes kinder var definitivt röda igen.
"Allt är otroligt vackert", svarade hon enkelt. "Jag tror inte jag ska köpa något härifrån, tyvärr." Dvärgen mulnade synligt till och vände sig istället mot en grupp hängivna alver. "Du vet", fortsatte hon när hon än en gång drog iväg Hamion, denna gången mott en av de mörkare gränderna i parkens hörn. "Bilbos äventyr är en av mina favorithistorier. Vad drömmer du om, Hamion?" frågade hon med glänsande ögon. "Slakta drakar, bli krigshjälte, kärlek, guld, makt?" Cytherea sänkte rösten. "Jag vill göra pappa stolt, men vet du vad, jag är rädd för att ingen någonsin ska minnas mig när jag dör. Att jag ska ha levt ett olyckligt, ensamt liv utan kärlek eller lycka." Det var som om hon bara spydde ut orden, men det var väl bäst att få ut det från person till person innan den gamle damen med spåkulan avslöjade det för Hamion. Det sparade henne den genansen och känslan av svaghet. Med en snabb blick på mannen bredvid henne klev hon in i spådamens lilla skrymsle.

Det var kanske vågat, det var han väl medveten om - men han kunde inte motstå det helt, bara att vara såhär pass nära henne fick honom att agera helt olikt sig själv. Känna sig helt annorlunda också, han kunde ju knappt varken tänka eller se på något annat än henne. Att hon flätade ihop deras fingrar fick honom att le stort, och kanske lite lyckligare än tidigare. Det måste väl ändå betyda att hon iallafall tyckte gott om honom, annars hade hon väl dragit sig undan? Också det att hon verkade öppna upp sig en hel del och prata om sina drömmar och rädslor, förvånade honom men värmde - också det måste väl vara ett tecken på det? Han ville tro det, men så kanske det också var lite önsketänkande samtidigt. Han dröjde bara en kort stund innan han svarade, men då han gjorde det var det med ett litet leende mot henne.
"Jag vill kunna bli en bra ledare, jag vill kunna göra mina föräldrar stolta. Jag vill hitta någon som jag älskar och som älskar mig tillbaka för den jag är." han var rädd att han skulle få finna sig med någon som bara var ute efter positionen eller något i den stilen. Han stannade upp henne lite med det lilla leendet kvar.
"Du behöver nog inte oroa dig för det, jag ser inte hur du någonsin skulle kunna gå oälskad genom livet. Eller hur man nånsin skulle kunna glömma bort dig." kan hända att det var att öppna upp en del av sina egna hastiga känslor för henne, men bara av det lilla han träffat henne var han förundrad över hur fantastisk hon var. Han följde därefter efter in, såg sig om i tältet som var utsmyckat på samma vis på insidan som utsidan - dunkelt, fullt i besynnerliga dekorationer, speglar, allt möjligt som inte verkade höra hemma någon annanstans än i en spågummas tält.

Orden hängde kvar i luften, värmde Cytherea inifrån. Hon tyckte sig ha sett en skörhet i Hamions blick när han sade det. Den var dock så hastig att hon var säker på att hon föreställt sig. Broderierna på tältväggen verkade komma till liv under en enstaka stearinljusslåga; döden verkade ständigt närvarande i historierna. Hon undrade hur det i tältet kunde vara så mörkt när det var så tidigt på förmiddagen.
"Hej, kära barn." En dam klädd i de underligaste av sidensjalar klev fram ur dunklet. På hennes långa fingrar satt fler ringar än Cytherea orkade räkna till och juvelerna hon bar glimmade när hon rörde sig. Hon hade ritat med mörk färg runt de stora, mörka ögonen och läpparna var målade i en dramatisk röd färg. Hon slog sig ned på en stol med sammetskudde, visade åt dem att göra detsamma.
"En prinsessa och en Rohirrim", konstaterade sierskan, skrattade hest innan hon svepte av en sidenduk från kulan. Cytherea tyckte det såg ut som en vanlig glasboll, men när kvinnan snuddade vid den kom den till liv. Den blev vit, som om någon stängt in dimma i den.
Cytherea huttrade trots värmen och greppet om Hamions starka hand hårdnade.
"Nåväl, ska vi börja med er, prinsessa?" frågade damen, log och visade sin tandrad. Flera tänder saknades och andedräkten var unken. "Jag heter Merëydith."
"Visst", svarade Cytherea glatt, och kastade ett halvt nervöst, halvt uppspelt leende åt Hamions håll, för att försäkra sig själv om att det var okej. Kvinnan, Merëydith, nickade allvarligt, gjorde en svepande handrörelse. Det var som om allting omkring dem stod stilla. Inte ens lågan vågade röra på sig. Spådamen andades darrigt in.

Det här var en miljö Hamion var fullkomligt nu i. Han hade ju förstås varit på marknader förut, men aldrig faktiskt riktigt varit inne i något spåtält eller nåt i den stilen. Bara gått förbi. Sen var ju också Minas Thirith en mycket större marknad än de som anordnades hemma i Ithilien. Eller de han varit på i Rohan - han hade ägnat en hel del tid där, det hade hänt flera gånger att han tillbringat somrar där hos Eomer när de inte åkt dit hela familjen och besökt dem. Men han var något hänförd än så länge, hade ingen aning om vad som väntade men kramade om också Cythereas hand tillbaks. Vilket han nog skulle ha gjort vart de än varit, bara på grund av sina känslor för henne. Han vände också sin blick emot henne då han kände hennes blick, log ett leende han hoppades skulle vara uppmuntrande emot henne. Han dröjde också kvar med blicken på henne även en stund efter att hon sett på siaren igen. Till sist såg också Hamion dit, var ju onekligen nyfiken både på hur det här gick till och vad hon skulle säga - men också lite nervös. Nervös för vad framtiden hade att utröna.

Det var som om luften blev tjockare omkring dem. Cytherea kunde inte låta bli att luta sig framåt mot spåkulan i ren nyfikenhet. Spåkvinnan hyssjade åt henne, stängde ögonen. Det var som om tiden stannade. Cytherea blickade omkring i tältet, mötte sin egen blick i de dammiga speglarna, beundrade Hamion i de olika vinklarna. Hon tyckte sig känna hans rumme fara över hennes hand. Kanske föreställde hon sig. Oavsett gav det henne en stark känsla av trygghet, att sitta så nära honom att deras lår nuddade vid varandra, andas in honom.
Cytherea undrade vad hennes framtid skulle innehålla. Kanske skulle hon få visa vad hon gick för någon dag? Hon undrade hur hon skulle sluta i livet. Glad, gammal, granne med Arien, kanske fanns Hamion i hennes liv, eller dog hon i strid? Av sjukdom? Mord? Spekulationerna for vilt i hennes sinne.
Sierskan ryckte dramatiskt bort handen, slog upp ögonen och log, något som av en okänd anledning fick nackhåren på Cytherea att resa sig.
"Spännande, prinsessa", sade hon, sänkte rösten och gjorde en konstpaus. Cytherea spärrade nyfiket upp ögonen, som om det skulle få sierskan att tala snabbare. "Det ser ut som att ni finner ert livs kärlek, och han är er, men att han sedan.." Kvinnan försökte härma något som skulle påminna om medlidande och Cytherea tyckte sig sen henne kasta en blick på Hamion. "Poff. Försvinner." Hon drog pekfingret över halsen för att visa på döden. "Ni har många spännande överraskningar framför er." Hon lade en extra tung betoning på "er" när hon talade. Cytherea öppnade munnen för att ställa frågor, hon ville så gärna veta, men kvinnan gav henne den mörkaste blicken hon någonsin skådat innan hon vände sig mot Hamion.
"Vill ni också ta en snabbrunda i framtiden, käraste?" frågade hon silkeslent. Det var som om hon ville bli av med dem snabbt av någon anledning.

Sierskans ord tidigare hade gett Hamion en hel del att fundera på. Visserligen var det kanske inte det pålitligaste, och han förstod inte hur de skulle kunna förutspå framtiden - men dem gjorde ju ändå att man funderade. Hon hade nästan verkat beklagande när hon pratat om hans framtid - du kommer hitta det du söker, men förlora det innan du vet vad du har. Han förstod det knappt - vilket syftade hon på att han skulle finna? Och hur skulle han kunna förlora nåt han inte visste att han hade? Det var nästan lite illa till mods han gick ut ur tältet, men det var en känsla som snabbt försvann medans han gick mellan stånden ihop med Cytherea. Det var en fantastisk stund, hon var ett alldeles strålande sällskap och han hade svårt att koncentrera sig på något annat än henne. Tiden bara rann ifrån dem kändes det som - det hade hunnit bli eftermiddag och närmat sig kväll, och därav hade folket samlats mer för att se på musikerna innan fyrverkerierna satte igång. Vilket också de båda gjort, och Hamion hade nästan ovilligt lämnat hennes sida för att finna dem något att dricka och det var där han nu befann sig, vid ett av de stånd som sålde dricka. Hans humör var alldeles strålande igen, och det var bara tack vare henne. Att få gå nära henne hela dagen, höra henne skratta, beundra hur fantastiskt vacker hon var... Han hade haft en helt underbar dag än så länge.