Medieval undercover PRS Emma07 och wolfy

"Eftersom du inte velat säga något annat än ditt namn ännu, och även det motvilligt tidigare, så skulle jag nog våga påstå det." log Micha, ett leende som åtminstone på insidan blev bredare då han förstod hur hon tittade på honom. Vilket var roligt - dels var det ju roligt att folk tittade på något annat än den status han hade, men av någon oförklarlig anledning så blev han glad av att hon tittade på honom så. Han visste inte varför, men han drogs till henne på något vis. Kanske för att hon olikt dem andra inte verkade göra sig till som bara den för att väcka hans uppmärksamhet, utan istället verkade vara mer sig själv. Sen såg hon ju också otroligt bra ut, något han lade märke till mer och mer ju längre tid han var nära henne.
"Det är ett vackert namn." konstaterade han med en lätt nickning, log strax igen.
"Vilket väl passar på någon så vacker." tillade han, kom på att han själv också väl borde presentera sig - men det kändes lite överflödigt kanske.
"Du kan förstås också få en presentation om du vill det, men jag vet inte om det behövs?" log han nästan urskuldrande.

Hon förstod varför han ansåg henne vara hemlighetsfull trots att det inte till hundra procent var vad hon försökte vara. Med tanke på uppdraget och anledningen till att hon var där var det ju en god idé att hålla någorlunda låg profil, men hon hade heller inte så mycket att berätta om sig själv. Bakgrunden hon kom ifrån var långt ifrån lika glamorös som den prinsen hade. Det var givetvis ingenting hon höll emot honom men han skulle aldrig kunna förstå. Han hade inte upplevt hennes omständigheter.
"Tänker du ta för givet att jag vet vem du är?" Nisrina skrattade lågt till, lät fingrarna stryka sig över hans nackhår i en fjäderlätt gest. En presentation var ju inte nödvändig - hon visste vem han var liksom alla andra närvarande i salen - men det kunde ändå vara trevligt, och artigt för den delen, att han presenterade sig för henne.

Både orden och skrattet lockade fram ännu ett leende på hans läppar, samtidigt som den där lilla gesten lockade fram en rysning - fick honom att reagera mer än han trott. Hon påverkade honom överlag mer än han trott eller kunde förklara. Nej, förklara var nog fel ord - visst kunde han väl förklara det, men han hade väl inte insett att det låg till riktigt så.
"Kanske, men du kan ju få den korta versionen. Jag heter Micha." log han, hans namn kunde väl göras mycket längre om man skulle ha med titlar och allt - men en presentation gick väl ut på att man skulle presentera vem man var. Han var inte sina titlar, men ändå såg folk väldigt sällan längre än till dem. På något vis var det väl en presentation av att han hade en egen personlighet och inte bara var landets kronprins. Hennes gest sporrade honom iallafall till att lägga armarna i ett bättre tag om hennes midja, vilket automatiskt också fick dem lite närmare varandra - egentligen inte särskilt mycket, men det var lite ändå.

Fortfarande med blicken fäst på hans ansikte fortsatte hon studera honom grundligt. Nu uppmärksammade hon inte hur stilig han var utan såg istället förbi det ytliga. Det var som om hon försökte lista ut alla hans hemligheter och tankar han ville hålla för sig själv. Hon må besitta viss magi men så långt gick den inte att hon kunde se rakt in i folks själar. Inte ens om de var självaste kronprinsen. Då musiken tystnade backade hon ett och ett halvt steg från honom för att sedan sjunka ner i en djup nigning. I alla andras ögon såg det ut som om hon bara tackade för dansen. Det vita håret dolde hennes ansikte likt gardiner och dolde därmed också leendet på hennes läppar. Det var som om hon omedvetet utmanade honom till någonting.
"Trevligt att träffas, Micha."

Hon verkade ju rätt nyfiken på honom iallafall, så det var något positivt - och något han var uppriktigt glad över. Men det var väl heller inte så konstigt med tanke på att han inte var direkt bortskämd med folk som gjorde det. Kan hända att han kanske kunde räknas som bortskämd på en del andra sätt - han var ju kronprins och uppväxt här, med att kunna få allt han behövde. Så att han inte behövt slita för att klara sig var då inget han försökte förneka, och på nåt sätt så kändes det inte som det bästa alternativet. Även om han ville skulle han ju inte kunna få samma förståelse för hur folket hade det när han själv aldrig haft det så - och om det nu var han som skulle styra borde väl han av alla försöka ha så stor förståelse för dem som möjligt? Det kändes lite ologiskt, men det var inget han kunde göra åt saken heller. Åtminstone inte på en hel del år ännu. Det hoppades han åtminstone verkligen inte, helst skulle han vilja njuta av ungkarlslivet ett tag till. Han besvarade hennes nigning med att nicka tillbaka som hälsning, vilket ifrån en sådan hög adel räknades som relativt stor aktning - men sanningen att säga var det mest för att kunna hälsa tillbaka på ett sätt som verkade normalt.
"Trevligt att träffa dig med, Nisrina. Även om jag håller tummarna för att du inte tänker lämna mig ännu?" log han tillbaks, ett leende som kanske matchade hennes utmanande sätt. Folk skulle nog bli förvånade över hur sällan han faktiskt kallades vid sitt faktiska namn och inte bara ers höghet, men hur hon inte verkade bry sig om det både förvånade och gladde honom. Samtidigt som det satte ännu mer griller i huvudet på honom - kanske skulle det här valet bli ännu lättare än han trott.

De andra gästerna klappade förtjust i händerna: som om de nyss bevittnat årets vackraste dans. Rikt folk var bra udda, de gjorde sig lustiga över minsta lilla. Trots att hennes omständigheter inte var några att hurra över var hon ändå glad över det hon hade. Hon var långt ifrån ett helgon men hon ville ändå tro att hon visste mer om livets guldkanter och besvikelser än dessa lustigkurrar. Nisrina lät blicken leta sig upp till hans ansikte igen efter att hon hade rätat på sig.
"Du har tur ikväll, lille prins. Jag skyddar dig gärna från... mina rivaliteter en stund till." Hon vred lite på huvudet för att i ögonvrån iaktta de andra fröknarna. De alla vilade sina hökögon på henne och Micha. Några kopplade på sig en glad min i hopp om att fånga prinsens uppmärksamhet igen, andra brydde sig igen inte om att dölja deras missnöje.
"På ett villkor. Visa mig runt i slottet." Fick hon vara på tu man hand med honom utan en massa andra runt sig skulle hon kanske ha en bättre chans att komma honom närmare, lära sig någonting som hon kunde ha nytta och användning av i framtiden. Men hon var också nyfiken på själv slottet så en privat rundtur var någonting hon starkt skulle uppskatta. Nisrina brydde sig inte om att vänta på svar. Istället krokade hon arm med honom och började gå. Stegen var lätta och lugna, varje rörelse naturlig.

Hon ansåg alltså de andra som sina rivaler, vilket han tänkte tolka som något bra. Blev förvånansvärt glad över att hon kanske var ute efter något, eftersom det på något vis betydde att han hade en chans. Ett hopp han inte vetat att han haft. Men det var någonting med henne som han drogs till. Men balen hade ju anordnats av en anledning, med ett mål han inte trott han skulle kunna uppnå - han trodde inte han skulle kunna hitta någon han trodde han skulle kunna leva livet med på en kväll. Men han hade en känsla av att han skulle kunna trivas ihop med Nisrina. Det var vad han haft för hopp egentligen om sin framtida fru, att det skulle vara någon han iallafall tyckte gott om även om han inte räknade med att ha lyxen att faktiskt vara kär i den.
"Kanske det, men i gengäld med att jag får svar på några saker." log han, tänkte passa på - han ville inte missa chansen. Han skrattade lätt till då hon drog iväg med honom, hade dock ingenting emot det - tvärtom gillade han att hon var så spontan. Han hakade bättre tag om hennes arm, gick vidare bortåt emot en korridor som ledde till dels några av de finare delarna i slottet plus så kunde man komma till en balkong med strålande utsikt över området.

"Värst vad du är nyfiken, prins." Nisrina himlade roat med ögonen. Innan de lämnade balsalen kastade hon en sista blick över axeln mot de andra tjejerna. Istället för att stå där och låta hat fylla deras själar så skulle de kunna fundera på varför de inte var intressanta nog för den blivande kungen. Efter en stund släppte hon taget om Michas arm för att gå i förväg. Som sagt var hon nyfiken på hur slottet såg ut och hon ville upptäcka det. Ville inte hennes sällskap visa upp de mest intressanta rummen så fick hon upptäcka dem på egen hand. Nisrina var duktig på att springa och gömma sig. Något hade hon trots allt lärt sig efter sina år som tjuv.
"Vad är det du vill veta då?" Hon sträckte ut fingrarna för att röra vid väggen medan hon gick. Det var nästan som om han var hennes gäst och inte tvärtom.

Micha lät höra ett litet skratt, man kunde då inte säga detsamma om henne i vilket fall som helst. Iallafall inte på honom, men slottet verkade hon vara desto mer intresserad i -även om Micha själv inte ansåg att det fanns något roligt att se, visserligen var några av rummen fina men mest var det bara en massa sovrum som såg snarlika ut och utrymmen, såsom förråd och liknande. De fanns några få speciella rum, vissa som dem använde mer som vardagsrum och liknande, men de gick ju snabbt att visa.
"Jag trodde jag b mig med namn istället för prins av en anledning?" sade han med ett lätt höjt ögonbryn, hon envisades då med att kalla honom det istället.
"Och nej, det är nog inte av ren nyfikenhet. Närmare av tvång." sade han, något allvarligare och kanske också åt det dystrare hållet.
"Jag måste välja någon ikväll, vad jag själv än tycker eller känner. Inte för att jag väntat mig något annat heller för den delen. Men något med dig är speciellt, och jag har utan tvekan fastnat lite för dig av någon anledning. Och ska jag då välja någon är det du. Men bara ifall du är med på det." sade han, han ville inte tvinga in någon i det som han själv i princip blev intvingad.

Långsamt snurrade hon runt så hon stod vänd mot honom. Hon hade inte kunnat undgå att lägga märke till den något allvarligare, till och med dystra ändringen i hans tonfall. Nisrina visade sällan sin förvåning så tydligt som hon gjorde nu. Vad i hela världen? Att komma prinsen nära var en sak men att mer eller mindre bli erbjuden positionen som den framtida drottningen var en helt annan. Hennes första tanke var att säga nej. Hon kände inte honom och hon var definitivt inte rätt person att styra ett kungarike. Men tackade hon ja skulle hon kunna erbjuda sin familj en bättre framtid och ett bättre liv. Hon hade så länge hon kunde minnas satt andras behov framför sina egna: varför skulle hon sluta nu? Nisrina närmade sig honom med små steg och stannade upp tätt intill honom. Hon blev tvungen att böja huvudet bakåt för att kunna se upp på honom.
"Du är också speciell, Micha. Så mitt svar är ja."