Flowers in the dark [PRS]

När lite te kommer fram på bordet, plus efterrätt, specifikt chokladpuddingen, lyser ögonen upp. De redan kristallblå, stora ögonen blir på något sätt ännu större. Lite som ett barn i en godisaffär. Helt ärligt, Hayley har aldrig varit mycket för sötsaker, men just choklad älskar hon. Kompisens mamma chokladpudding är också guld värd. Och graviditeten gör henne ännu mer sugen. Hon får väl tacka sina gener, som på något sätt håller henne i form trots att hon kan trycka i sig en hel del ibland. Efter att Ms Lewis hällt upp varmt vatten i hennes kopp, slingrar hon fingrarna om den. Det gör hennes kyliga kropp åtminstone lite varmare.
”Tänkte faktiskt på dig när jag gjorde chokladpuddingen,” berättar damen med ett roat leende. Är det lite pinsamt? Kanske, men lyckligtvis är hon inte lätt generad.
”Du känner mig,” noterar Hayley och tar emot den lilla skålen. Nu är hon nästintill proppmätt efter maten, så det blir ingen stor mängd inte. Men tillräckligt för att göra henne väldigt nöjd. Uppmärksamheten glider återigen till de två Huaze bröderna. Djur har hon alltid älskat, lite jobbigt då hon aldrig kan tyda vad det är de tänker, men bortsett från det brukar hon faktiskt hellre umgås med de små rackarna istället för människor. Efter att ha tagit en sked med chokladpudding bestämmer hon sig för att hon kanske faktiskt har rätt till att hoppa in och fråga. Nyfikenhet, än en gång.
”Chuchu, vad är hon för något?” Konstig formulerad fråga? Mycket möjligt.

”Det är en bra fråga,” instämmer hon med en lätt ryck med axlarna. Hur ska hon kunna överleva att se Joshua och Zihaos försök till att vara diskreta varje dag? Nej, det låter praktiskt taget omöjligt. Nu älskar hon sin bästa vän, hon sätter honom först i alla lägen. Men det blir verkligen jobbigt ibland. Funderingarna försvinner med ett poff. Vad kom på tal nu? Ett jobberbjudande? Hayley hade inte trott att det var möjligt, men ögonen blir större än de varit när chokladpuddingen anlänt.
”Det är klart att jag vill tacka ja,” protesterar hon med ett glatt litet leende. Uppenbarligen har de inte riktigt gått igenom allt än, tillexempel att hon är gravid och att läkarbesök kommer att strömma in. Men förhoppningsvis kommer det inte att ändra hans syn av det.. Hayley kollar ner på kortet, med samma dumma leende över ansiktet. ”Brukar du gå runt med såna här?” Både roande och häftigt.

Så det verkade alltså som om Hayley verkligen tyckte om chokladpudding. Yaosu kunde inte låta bli att notera hur de där kristallblå ögonen växte sig dubbelt så stora och på samma sätt kunde han inte undgå att finna det extremt charmigt. Personligen var just chokladpudding ingenting han gillade sådär jättemycket, utan han åt hellre andra saker. Till exempel månkakor, som en av servitörerna ställt fram på bordet tillsammans med diverse andra fat.
”Chuchu? Jag hittade henne på gatan utanför min lägenhetsbyggandet förra året”, började tjugoettåringen och smuttade försiktigt på sin kopp med kaffe.
”Alltså det är en pomeranian. En liten, fluffig tik med aggressionsproblem”, inflikade Zihao och gjorde en grimas.
”Äsch, hon har inte alls aggressionsproblem”, protesterade Yaosu genast och sköt ut hakan en gnutta. ”Hon tycker bara inte om dig och dina varg fasoner”, fortsatte han och ställde ner koppen på fatet igen.
”Som om du är så mycket bättre”, knorrade nittonåringen buttert. ”För hon skiter fan fullständigt i dina varg fa-”. Som i ett slag tystnade den mellersta Huaze brodern och vek genast undan med blicken. Varför? Förmodligen eftersom den äldre satt och såg ut som om han ville mörda någon där och då. Nu kanske inte alla såg det, men Zihao hade lärt sig känna igen det där svala, obehagliga ansiktsuttrycket.
”Hursomhelst.” Yaosu tog ett djupt andetag innan han började tugga på en av månkakorna han norpat åt sig. ”Chuchu är alltså en hund. Världens bästa hund”, konstaterade han och log fjantigt för sig själv. Han älskade verkligen den lilla hundrackaren, även om var lite bitsk och gnällig ibland.

Jo, det hade varit en väldigt bra fråga. Som sagt hade han inte kunnat stå ut att leva med de två turturduvorna i mer än några dygn, och då var det ett maximum. Med kanten på kaffemuggen mot läpparna tog han en liten klunk av den varma vätskan. Kaffe tyckte han om. Te och kaffe, rättare sagt, men naturligtvis inte blandat samman!
Yaosu lyfte upp blicken när Hayley sedan reagerade på erbjudandet och tackade ja. Okej, så han hade faktiskt inte väntat sig att hon skulle göra det i det första taget, men trots detta blev han glad av svaret. Av någon anledning tyckte han om den yngre flickan, även om han inte kunde sätta fingret på varför. Visst var hon otroligt söt och vacker, med ögon som bara verkade växa sig större..däremot var det inte den största bidragande faktorn. Hon var helt enkelt speciell, som en frisk pust med luft.
”Menar du verkligen det? För jag har inte hittat någon jag klickar med än och du..tja, jag gillar din tröja så varför inte?” Bra ursäkt där, host. Leendet blev nästan genast därefter besökt av en liten rodnad som strök sig över kinderna. Hm, det var nog ändå lite fånigt att gå omkring med business cards för jämnan, men man visste liksom aldrig när de skulle komma tillhands! Dock lovade han sig själv att ta bort bilden på det, som föreställde honom själv iklädd kostym. Usch och fy, det var pinsamma grejer det.
”Ja..men jag ger dem bara till folk jag finner intressanta”, svarade han med ett litet mumlande och ryckte på axlarna.

Så här i efterhand kanske Hayley ångrar sig en aning att hon blivit så lycklig över chokladpudding. Men det är lika bra att de får lära känna henne här och nu, istället för att de blir alldeles chockerade om någon dag eller två. Nu vill hon vara vänlig och duktig hela tiden, men ibland går det bara inte. Som tillexempel, nu. Chokladgodiset är däremot inte det enda som pågår inne i hennes stackars huvud. Nu har en liten vovve kommit in i bilden.. bara vida tanken får henne att vilja sitta i soffan, med skålen i handen gråtandes medan hon tänker på hunden. Det är inte som att hon vanligtvis reagerar på det viset, men hon skyller det på hormonerna. Ja, hormonerna kommer vara hennes standard ursäkt från och med barnets växande. Nu gråter hon inte på riktigt, lyckligtvis.. men det hade varit mycket möjligt.
”Aggressionsproblem eller inte, hon låter fantastiskt,” noterar hon med ett glatt litet leende. Med kinden lutad mot handflatan flackar blicken mellan de två äldsta Huaze bröderna. Varg fasoner. Det verkar väcka upp någonting konstigt hos de bägge två, vilket hon är snabb med att göra en mental anteckning av. Nu är det uppenbart att det inte är ett samtal de vill fortsätta med, men det är ändå något viktigt för henne. Om någonting hemskt händer mellan Joshua och Zihao behöver hon information för.. tja utpressning, om det skulle behövas så att hon kan ge sin hämnd. Hon har inte längre något emot nittonåringen, men precis som sin bästa vän har hon tillits problem, och vill se till så att ingen såras. Särskilt inte Joshua. Överbeskyddande? Ibland. Men hon har inte haft en sån bra vän innan, och han kan vara rätt naiv ibland. Efter några klunkar av det varma teet låter hon blicken fastna på Yaosu igen.
”Kanske andra världens bästa hund, Haru är nummer ett just nu.”

Hade hon varit för snabb med att tacka ja? Hon vet inte riktigt. Helt ärligt behöver hon det jobb som kan ges till henne, spelar ingen roll om hon kan knappast ingenting i området. Tänk på alla mammakläder, och läkartider hon kommer behöva betala. Ms Lewis är underbar, men Hayley kan inte låta damen försörja henne. Det går verkligen inte. Spelar ingen roll vad det är för arbete, komma på egna ben är en del av det hela. Hade däremot varit mycket lättare om hon inte behövde leva för två.. Aja, det är åtminstone förståeligt varför hon svarade så snabbt. Lite generad ser hon ner på sin chokladpudding.
”Du gillar min tröja? Då får jag se till att ha på mig den varje dag,” med ett leende höjer hon tillbaka blicken mot tjugoettåringen. Gud vilket erbjudande. ”Tack så jättemycket, det är snällt av dig.” Jösses vad glad hon blev av det, nästan lite tårögd. Än en gång, hormoner. Kinderna blir aningen rosiga av det sista. Generad? Underligt.
”Så jag är intressant?”

”Haru är fin, men det där kommer vi nog aldrig komma överens om”, konstaterade Yaosu och log blekt. Nej, han älskade verkligen Chuchu med hela sitt hjärta. Hon var nog den som fick lägenheten bredvid central park att faktiskt kännas som ett hem. När han kände sig nere var hon alltid där och precis på samma sätt fanns hon även där när lyckan sprudlade. Plus att han kunde prata med henne om precis vad som helst, utan att hon dömde honom. Nu fick han visserligen aldrig några svar, men det kvittade i slutändan. Det viktigaste var att någon lyssnade och det gjorde hon. Speciellt när han hade godis eller mat i närheten, då verkade hon alltid lite extra uppmärksam.
Tjugoettåringen log mot den yngre flickan, både med läpparna och ögonen. Ett äkta leende, med andra ord. Händerna var kupade runt den varma koppen med kaffe och blicken fäste sig så småningom på glasrutan som vätte ut mot sjön utanför matsalen. Villan låg precis nere vid vattnet, med en terrass som sträckte sig ända fram till vattenbrynet och fönster som täckte hela väggen. Alla fönster i huset var stora, i alla fall de som var vända mot vattnet. Det var en ganska vacker omgivning, även om han föredrog lägenheten i New York. Den var mindre, men fortfarande luftig och stilren på samma sätt som villan. Framför allt var den tusen gånger lättare att ta hand om, plus att han knappast behövde trettio rum.
”Hundar överhuvudtaget är fantastiska faktiskt”, sade Yaosu och vände blicken ner mot händerna istället. ”De kan få de absolut jobbigaste situationerna att kännas lite bättre. Inte helt bra, men ändå en gnutta”, fortsatte han och sneglade vidare mot guld kedjan, som om han ständigt ville ha koll på vart den befann sig. Väldigt viktiga grejer det där.

När det kom till tröjan så tyckte han faktiskt väldigt mycket om den. Alla andra var klädda så propert och så kom lilla Hayley där och såg allmänt mysig ut. Det var som sagt uppfriskande på alla möjliga sätt och vis. Han gillade det faktum att hon inte verkade ha något besvär med att gå klädd som hon nu gjorde - mentaliteten var ungefär densamma som Zihaos. De var faktiskt ganska lika när det kom till många olika saker, även om de förmodligen aldrig skulle erkänna detta. Bara under dessa timmar hade han lagt märke till det faktumet och tja, det var lustigt.
”Varje dag? Det tror jag inte att du själv vill”, påpekade Yaosu och skrattade till. Samma tröja varje dag? Nej tack, det hade nog slutat med en ganska så otrevlig lukt. Åtminstone om det varit han själv som burit samma tröja dag ut och dag in.
”Det är ingenting att tacka för, jag behöver verkligen en assistent som inte..som har med inblick i hur världen egentligen är.” Han pillade frånvarande på kedjan, ännu en gång för att göra sig säker om att den fanns där. Bara lite besatt. ”Och ja, jag tycker att du är intressant..du är liksom rolig att betrakta. Ver du hur många gånger dina ögon blivit stora som tefat under kvällen? Typ hundra gånger, och det är knappt en överdrift!” Avslutade han och lät fingrarna vandra bak i nacken, där de kliade förstrött över den lilla tatueringen. Den föreställde en månskära, liten och ifylld med svart bläck. Man var nästan tvungen att lyfta på det svarta håret för att se den, så pass högt upp i nacken satt den.

Nej, det är väl svårt att komma överens om något sådant. De två har helt olika bakgrunder med respektive hund, Hayley har varit med sen lilla Haru var en hundvalp, och tjugoettåringen hittade Chuchu ensam, och tog hand om henne. Nu är hon inte särskilt kinkig när det kommer till hundar, de brukar kunna göra henne oerhört lycklig oberoende på historien mellan vovven. Men ändå, Nummer ett för henne just nu är lilla Haru. Den snälla Australian Shepherden kommer nog aldrig förlora den platsen. Om hon inte skaffar en egen hund att dutta på. Helt ärligt skulle hon nog må bra av det, och det är en av anledningarna till att hon ser fram emot att bo där hos Mr Huaze. Ms Lewis både hund och katter är närvarande, så hon kommer ha tid att stjäla dem. Den här gången finner hon sig vara den som tittar lite för mycket. Blicken har liksom fastnat på den äldre, noterar den glimrade guldkedjan, de nästintill svarta ögonen. Satan, det blev lite längre än naturligt, så hon tvingar bort de blåa ögonen och fäster dem på sitt glas med te. De ringklädda fingrarna tar tag i den varma koppen, och tar några klunkar. Nu har Yaosu inte direkt någon rätt att döma henne, det var faktiskt han som började. Så det så.
”Absolut, de ger villkorslös kärlek, vilket är rätt fint det också.” Påpekar hon medan hon gnager sig i underläppen. Sant ändå, när hon var mindre brukade hon alltid smyga ut för att leka med grannens hund. Det var nog det enda sällskap hon uppskattade och mådde bra av, bortsett från hästarna de tog hand om.

Kanske det inte skulle vara världens fräschaste idé att ha på sig samma tröja varje dag. Det hade varit ett skämt, men hon har faktiskt en hel drös med stickade tröjor som antagligen skulle fungera lika bra.
”Inte varje dag då, men varje dag jag jobbar,” än en gång, ett skämt. Att ha samma tröja fem dagar i veckan är inte heller fräscht, så förhoppningsvis förstår Yaosu att hon inte varit seriös. Sen det där med att ha inblick i hur världen egentligen är.. ja, det har hon väl. Mer än väl. Det är däremot inte det mest positiva som finns, särskilt inte för Hayley själv.
”Hur vet du att jag har inblick i hur världen egentligen är?” Frågar hon, tyvärr är det en rätt stor fråga, en som inte är så lätt att svara på. Men hon är nyfiken, och än en gång är det inte så lätt att gömma den delen av honom. Lyckligtvis kommer de in på ett lite lättare samtalsämne, och hon kan inte undgå att känna sig lättad. Ögonen, ja de kan verkligen bli stora som tefat ibland. ”Men det var för chokladpuddingen, det är väl förståeligt?”

Det var verkligen precis som Hayley stadgat det hela: de gav villkorslös kärlek. Och var man ensam och kände sig oälskad, då var hundar verkligen det perfekta sällskapet. Hur många gånger hade han inte suttit med Chuchu i famnen och stirrat ut över Central Park mitt i natten? Låtit de svarta ögonen glida fram och tillbaka över rutan i ett försök att ta in allting. Han älskade just den specifika utsikten. Resten av New York gav han inte mycket för, utan det var just parken och området omkring den som han älskade. Att kunna ta på sig skorna och ta en springtur var en väldigt befriande känsla. Nu hände detta inte ofta, men han hade i alla fall möjligheten att göra det om han kände för det. Bara det i sig var ju skönt att veta.
”Jag antar att du gillar djur väldigt mycket?” Frågade tjugoettåringen och svepte det sista av kaffet. Kvällen var inte längre ung och han borde nog börja tänka på refrängen. Plus att han inte skulle behöva ta med sig Zihao tillbaka till lägenheten - ett underbart faktum. Men utöver det var det inte mycket gott som låg och lurade. Han hade enhet hög med papper att ögna igenom och ännu fler att signera. Det gällde både avtal och sekretess, budgetar och allting däremellan. I och med att de nya implantaten skulle släppas redan nästa vecka fanns det extremt mycket att ta itu med. Med andra ord skulle det inte bli mycket tid över för sömn eller vila överhuvudtaget.

”Jag lovar och svär att jag kommer tvätta kläderna åt dig bara för att du sa sådär”, frustade Yaosu och kom återigen upp på fötterna. Den här gången var det däremot inte för att hämta en whiskey flaska, utan istället för att börja göra sig redo. Det fanns ingen anledning att stanna långt in på natten, sådana fånigheter hade han inte tid för. Många saker behövde tas omhand om och de kunde inte vänta allt för länge. Effekten av alkoholen verkade ha minskat markant under den senaste halvtimmen.
”Det vet jag inte”, svarade den äldre och sköt in stolen. Sedan knäppte han hastigt igen knapparna på skjortan och stoppade ner guldkedjan under kragen, så att den svala metallen vilade mot huden. ”Däremot vet jag att du är en del av två världar, och det är en bra början”, fortsatte han och rätade på sig. De svarta ögonen gled över matsalen, mer specifikt bordet några gånger. Det skulle nog dröja ett bra tag innan han valde att åka tillbaka och om sanningen skulle fram var det ingenting han hade något emot.
”Ehm”, började Yaosu och harklade sig försiktigt. ”Jag tänkte åka hem..tack för inbjudan och..vi ses väl någon gång i framtiden”, sade han fortsättningsvis och drog en flyktig hand genom håret. Stelt som fan.
Slutligen, innan han lämnade rummet, lät han blicken falla på Hayley igen. Den där lilla glimten som funnits i ögat så många gånger under kvällen återvände som i ett slag.
”Måndag, klockan tio, Upper East Side niohundra, femte avenyn”, konstaterade han lågmält när han passerade hennes plats, sa nära han vågade gå utan att dra till sig alldeles för många frågande blickar. ”Var inte sen.”

Gillar djur väldigt mycket. Gud vilken underskattning. Hayley har nog alltid uppskattat djurs sällskap mer än människors, redan tidigt i barnaålder. Det låter lite tragiskt när man tänker på de saker som hänt, men under en tid som föräldrarna ignorerade henne och allt våld som hände i kyrkan så var det bara den där hunden och hästarna som fanns där för henne. Hon minns mycket väl hur hon längtat till att få gå ut med grannarnas hund, sno med honom en kort stund och sitta vid sitt vanliga trä vid bäcken. Eller när hon gått för att ta hand om hästarna, fixat och donat i flera timmar för att slippa träffa människor.
”Väldigt mycket,” upprepar hon med ett magert leende. Hon hade inget som helst socialt liv förrän hon blev elva och fick gå på skolan som mycket väl kunnat vara rakt tagen från hennes drömmar. Nu fick hon inte ett så jättefint rykte på skolan, och helt ärligt underlättade det en del för henne. Åh, dumma dramatiska tankar. Att tänka tillbaka på de dagarna gör verkligen ingenting bättre överhuvudtaget, trots det kan hon inte sluta göra det. Och se varje liten sak som att det hände precis framför ögonen på henne. Men det är väl så det är med traumatiska händelser, hon kommer nog aldrig riktigt kunna fly från det. Naej, vilken tragisk vändning hennes hjärna gjort, dum, dum.

Det skulle helt ärligt vara rätt skönt ändå, att inte behöva tvätta några kläder om dagarna. Kanske hon ska ta på sig det uppdraget, och ha samma tröja i fem dagar? Nej, uppenbarligen är det inte värt det i hennes ögon. Men det hade varit roligt för att se hur Yaosu faktiskt skulle hantera det. Tyvärr börjar konversationen glida till sitt slut, och de blåa ögonen följer honom diskret. När han ställer sig upp blir hon liksom påmind om hur lång han är. Särskilt i jämförelse med hon själv, som känner sig lite som en dvärg. Vem skulle hon rikta sin uppmärksamhet till nu då? Hon hade praktiskt taget pratat med tjugoettåringen hela kvällen, vilket inte slår henne förrän då. Jösses vad oartigt av henne. Eller så är det precis det Ms Lewis vill se, att hon kommer överens med även Huaze bröderna. Mycket möjligt. Öronen vickar på sig när den lågmälda rösten ekar i huvudet på henne. Tror han att hon har ett bra minne? Då har han definitivt fel, men det får helt enkelt bli en övning.
”Ska bli,” svarar Hayley, Måndag klockan tio. Upper East Side niohundra, femte avenyn. Det här skulle hon definitivt behöva skriva upp.

Minuterna tickade långsamt förbi och snön klistrade sig ymnigt mot fönsterrutorna på bilen. Det var en Rolls Royce, stor och klumpig men samtidigt elegant. Yaosu tyckte i alla fall väldigt mycket om den och ångrade inte mängden pengar han stoppat i just den investeringen. Kvällen till ära kunde han tyvärr inte köra den själv utan fick skjuts av en av företagets chaufförer, men i vanliga fall brukade han faktiskt gå det nöjet själv. Känslan när fingrarna greppade omkring ratten och fötterna pressade mot pedalerna var oslagbar - speciellt när man kunde köra lite extra fort. Illusionen att man både som passagerare och förare omgavs av stjärnor var inte heller helt fel.
Mobilen vibrerade plötsligt i fickan och fick tjugoettåringen att hoppa till. Hjärtat hade farit rätt upp i halsgropen på honom, men snart fann det sin väg tillbaka ner mot bröstkorgen. Nu var det ett tag sedan en affär gått illa, dock kunde han aldrig tillåta sig själv att fullständigt slappna av. Aldrig. Inte ens när han sov och var helt bortkopplad från resten av omvärlden kunde han tillåta musklerna att vila fullständigt.
De mörka ögonen riktades mot den upplysta skärmen och en grimas strök sig snart över ansiktet. Han borde ha tagit på trä, för nu hade någonting minsann gått snett. Flera ton med tobak och droger var borta. Leveransen hade kommit fram, men utan själva godset. Yaosu stirrade blankt på skärmen i ytterligare några sekunder innan han släckte ner mobilen igen. Fan. Hur många miljoner var inte det? Pulsen ökade genast och han kände hur blodet riktigt fick huvudet att dunka på honom. Fingrarna fann genast sin väg till guldkedjan och den unge mannen lutade bakhuvudet mot sätets mjuka material. Vad i helvete skulle han göra nu?

”Ni måste ta reda på exakt vem det var som lyckades bidra till det här.” Rösten var kall och samlad, inte alls lika varm och charmig som den varit under middagen tidigare. Den andra sidan av linjen förblev tyst en stund tills responsen kom. Värdelöst, totalt jävla värdelöst.
”Jo, men jag kan inte stå här och se ut som en idiot..för att jag inte har den förbannade produkten”, avlutade Yaosu, vars röst tappat alla spår av medkänsla och värme. Inte ens en gnutta fanns kvar, men vem kunde egentligen klanka ner på honom för det? Flera kunder skulle komma under de kommande dagarna och genomföra sina transaktioner i utbyte mot de där illegala varorna. De där illegala varorna tjugoettåringen inte hade för stunden. Kanske han aldrig skulle se dem igen?
Med en djup suck slängde han mobilen bort mot soffan, där den landade med en mjuk duns. Chuchu hade suttit och studerat sin käre husse under de senaste tjugo minuterna. Hon verkade på något sätt förstå att den långa filuren var otroligt stressad, annars hade hon nog inte gått omkring och gnällt på det sätt hon nu gjorde. De starka armarna fiskade snabbt upp henne i famnen och ansiktet borrades ner i den mjuka pälsen. Andas in, andas ut, det löser sig i slutändan. På den positiva sidan hade han äntligen hittat en assistent som verkade vettig! Bättre än ingenting, plus att han personligen tyckte om henne. Hayley var liksom intressant på ett sätt han inte kunde sätta fingret på. Hon var åtminstone bra mycket trevligare att lägga funderingarna på än allt det där andra. Urk.

Stegen förde honom in i sovrummet, fortfarande med Chuchu i famnen och ansiktet nerborrat i pälsen. Så snart han kommit in under luftiga, skinande rena rummet, stängde han dörren och låste den. Inte bara med själva vridlåset, utan även en såndär extra liten hake. Better safe than sorry. Ingen fick se eller veta. Det var illa nog att familjen visste om det hela och även om han inte direkt skämdes över det hade han ingen lust att ta några risker. Trots allt fanns det ändå många rivaler därute som skulle göra vad som helst för att throw him off his game, och det skulle inte få ske. Nope.
Kläderna låg snart ihopvikta på en stol borta bredvid den massiva garderoben och den lilla tiken hade rullat ihop sig ovanpå de vita lakanen på sängen. Yaosu slog sig ner på kanten innan han drog upp benen under sig och hakade loss guldkedjan, för att sedan lägga den säkert på nattduksbordet. Den åkte sällan av, men idag var en sån där dag när den gjorde det oberoende av konsekvenserna.

Ett fånigt litet leende har strykt sig över Hayleys ansikte, som inte riktigt verkar vilja gå bort i det första taget. De kristallblå ögonen är fästa på kortet hon fått. Ett jobb. Inte så konstigt att hon är så lycklig. Nu har hon ingen aning om vad det hela kommer leda till, om hon verkligen kommer få jobbet, men det är ett steg framåt som kommer hjälpa henne något enormt. Samtidigt känner hon sin bästa väns brinnande blick mot sig. Han har väl försökt att tyda situationen men misslyckats. Hah. Hayley tänker då inte detta få glädjen att försvinna. Jösses, är det lite löjligt av henne att bli så lycklig? Med tanke på omständigheterna tror hon inte det, hon faktiskt kanske kan ha råd med lite nya kläder. Och på senare tid, men lite sparande, kan hon betala för alla tider på sjukhus själv. Ett stort plus för henne i nuläget. Något hon aldrig trodde skulle ske.
”Klockan börjar bli sent, kanske vi ska göra oss i ordning nu..” påpekar Ms Lewis, medan servitörerna börjar plocka undan allt från bordet. Jo, klockan börjar ticka mot senare tider och helt ärligt börjar artonåringen bli lite sömnig.

Efter att ha plockat undan från bordet, och sagt sina godnatt börjar hon röra sig upp mot rummet hon ska stanna i, med sällskap av Joshua. Hon märker klart och tydligt hur blicken fortfarande är fäst på henne, och har nästan lust att himla med ögonen åt det hela. Precis som hon är påväg att öppna munnen för att påpeka det hela, så bestämmer sig Joshua för att släppa ut det.
”Vad var det för kort?” Nyfiket drar han till sig kortet, och kan inte undgå att fnittra till åt bilden på den. Inte dömande eller något, men han har verkligen inte sett ett sådant innan.
”Jag blev erbjuden ett jobb,” förklarar Hayley och drar till sig kortet igen, och stoppar ner det i fickan på sina jeans. När de sedan passerar Jellybean, en av de lurviga katterna, snappar hon upp henne för lite sällskap. Uppenbarligen kommer vännen att smyga till Zihaos rum, vilket är tråkigt då Hayley älskar att ha någonting att gosa med i sömnen. En lurvig katt är en bra lösning på det problemet.

Äggen som låg i stekpannan fräste när Yaosu petade på dem med stekspaden. Han hade vaknat för någon timme sedan för att ta ett långt, välbehövligt bad. Sedan hade han även lyckats bädda om i sängen och sopat golvet. Att säga att han gillade att ha det rent omkring sig var en stark underdrift. Guldkedjan hängde återigen runt halsen, stoppad under den vita t-shirten han bar.
Det hade gått två dagar sedan middagen och måndagen hade därmed anlänt. Chuchu satt snett bakom sin husse och stirrade otåligt på honom. Åh jo, hon ville också äta stekta ägg och med tanke på tjugoettåringens dåliga viljestyrka skulle hon med största sannolikhet få sig ett. Då och då sneglade den unge mannen bak mot henne, med läpparna putande och ögonen smala.
”Du kommer inte att få någonting, du har redan ätit frukost”, påpekade han och skakade på huvudet. Därefter vände han tillbaka de svarta ögonen mot stekpannan och rörde runt innehållet. Innan han la upp dem på en tallrik spred han även ett tunt lager salt över dem. Sådär, nu gick de att äta. Han välte över de stekta äggen på en vit tallrik och fiskade upp ett par pinnar som stod i ett gammalt te glas.

Dagen till ära var han inte några överdrivna kläder, utan såg mer slapp och slö ut. På överkroppen var han som sagt en vit T-shirt och benen täcktes av svarta mjukisbyxor. Fötterna var bara och håret var fortfarande lätt vått efter badet. Utanför fönsterna som vätte ut mot parken föll snön ner och allting såg sådär otroligt magiskt ut. Nästan förtrollande och definitivt beroendeframkallande.
Yaosu slog sig ner vid det lång bordet som stod borta i ett av hörnen. Han ställde försiktigt ner tallriken på bordsskivan av glas och lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd med en suck. Chuchu hade lydigt följt efter honom och satt för stunden och gnällde vid fötterna på honom. Typiskt.
”Okej, du kan få lite, men bara lite!” Utbrast tjugoettåringen buttert och sträckte ner ett halvt ägg mot henne. ”Men inte mer nu, Hayley kommer tro att jag övergöder dig”, fortsatte han bestämt och började stoppa i sig av maten.
Huden var lika slät och perfekt som alltid, ögonen svarta som natten och håret korpsvart. Däremot såg han betydligt mer mänsklig ut, med de mysiga kläderna och rufsiga håret. Han hade ju tagit ledigt idag, för att kunna introducera den yngre flickan till arbetet. Inte för att det ar särskilt svårt, men det fanns en del grejer de behövde gå igenom.