Medieval love - PRS rollspelare och Emma07

Erezael såg än en gång emot henne och log, det värmde verkligen att höra de orden ifrån henne av alla. Han fick motstå lusten att ta hennes hand - han visste inte alls vad hennes far hade att säga om det.
"Tack, jag kommer stå i stor skuld till er men jag ska göra vad jag kan för att betala tillbaka den. Jag kommer behöva män - han kommer knappast ge sig frivilligt." Hans familjs mördare hade ju makten och därav kontrollen över militären och vakterna. Han hade dock sina planer för det - folket visste ju inte att det var den nuvarande ledaren som var mördaren, och förhoppningsvis var några av de gamla generalerna kvar som fortfarande var lojala emot Erezael.

"Jag måste tala med min adel, för att de ska godkänna det." sade kungen och suckade lågt. Adelaine rynkade lite på pannan, avskydde adeln då de alltid drog ut på allt.
"Om det är en allians då? Behöver adeln godkänna då? O-om vårt rike och Erezaels förenas?" frågade hon försiktigt och kollade mot sin far, menade giftermål mellan dem. Hon visste inte hur Erezael ställde sig i frågan men hon ville först och främst hjälpa honom, att hon hade känslor för prinsen var ett annat faktum.

Erezael nickade lätt, hade inte väntat sig något annat. Han ville självklart ta sig dit så snart som möjligt, men han var tacksam bara om han fick hjälp och då fick det väl vara värt att vänta extra. Även om det skulle vara svårt. Han såg förvånat på Adelaine av förslaget hon kom med - vad var det här? Eller ja, det var lätt att räkna ut vad hon syftade på. Men varför ville hon det, var det bara för att hjälpa honom eller av fler anledningar, kanske att hon faktiskt ville vara hans? Hoppet tändes genast hos honom och syntes säkerligen också i ögonen.
"Det skulle kunna fungera." sade han med blicken emot kungen igen, han själv var ju som kronprins utbildad inom det här och åtminstone efter deras lagar skulle det gå.

Kungen kollade förvånat på sin dotter och nickade lite, skulle behöva kolla upp lagarna kring det men han var mest förvånad av att hon ens ville gifta sig då hon nekat varenda frieri hon fått.
"Jag ska se efter lagarna." sade han endast innan han reste sig upp och lämnade dem. Adelaine såg efter sin far och vände sedan blicken mot Erezael, visste inte riktigt vad hon skulle säga.

Erezael själv kände sig väldigt förvånad över den vändning samtalet fått, tankarna snurrade runt i huvudet men han kände sig ju också självklart glad. Då kungen gått vände han strax blicken till henne, försökte tyda hennes min eller på nåt vis komma fram till vad hon tyckte eller tänkte.
"Varför föreslog du det?" frågade han till sist med huvudet lite på sned.

"Adeln hade aldrig gett dig ett snabbt svar och ord sprids. Nu när vi vet att du lever, så kommer inte det dröja länge förrän det når ditt rike också och då har du inte mycket tid på dig." babblade hon, ville inte erkänna för honom eller för själv att hon fortfarande hade känslor för honom.

Hon hade rätt i att dem inte hade gott om tid, men han hade ändå hoppats på ett annat svar. Men det var väl hans något desperata hjärta som fortfarande klappade för henne som gjorde det.
"Ah." sade han, drog undan blicken lite - vad hade han väntat sig egentligen?
"Bara därför?" kunde han ändå inte låta bli att fråga.

"Kommer du ihåg vad jag sa till dig senast vi sågs?" Hon hade berättat för honom att hon älskade honom, nu var ju frågan ifall han fortfarande kom ihåg eller om hon skulle behöva upprepa sig, vilket hon inte alls gillade.

Självklart kom han ihåg det, för han hade ju velat tro så mycket utav dem orden. Men han vågade inte det, hade inte vågat tro på något emellan dem - eller rättare sagt att hon faktiskt skulle gilla honom så. För vad han än visade utåt så hade han egentligen ett rätt dåligt självförtroende.
"Jag vågade inte tro att du menade på nåt annat vis än som vän." sade han.

Adelaine log svagt och kollade på honom med stora ögon innan hon lätt skakade på huvudet.
"Det gjorde jag, det gör jag fortfarande." sade hon och vek undan med blicken. Han kanske inte kände det samma för henne och då ville hon inte tvinga honom att gifta sig med henne. Hon ville ändå att han skulle vara lycklig, även om det inte innebar att hon fick vara del av den lyckan.