Chlodon/Chleric [PRS]

Åh jo, den där beiga tröjan. Inte för att Brandon märkt av någon skillnad i föräldrarnas beteende beroende på vilken tröja Chloe haft på sig... Men han gillade den beiga tröjan. Berodde det på märket? Nja, det visste han inte. Kanske var det bara så att Chloe såg bra ut i märkeskläder. Var det en grej? Hm. Strunt samma.
Bussresan var nog ganska tyst från båda hållen. Brandon tittade mest ner på sin mobil. Visste inte riktigt vad han skulle säga till Chloe för - som sagt så många gånger förut - det var inte som vanligt mellan dem. Öh, det var nästan sjukt hur tankarna kunde förvirra så mycket. Kan jag säga detta, eller detta, eller kommer hon titta på mig konstigt då?
Nåväl. De gick av bussen och gick den lilla biten hem till honom. Hand i hand, as couples do. I tystnad, förmodligen. Vilket inte hade känts så jobbigt om allting hade varit som vanligt, men nu var det ju inte det och då kändes det tryckt. Mm, strunt samma Brandon.
När de kom in i huset ropade han hej till vem som nu var hemma, probably Margot och kanske Seb. Hm, han fick i alla fall inget svar.
Av med skorna och jackan. Förmodligen gjorde Chloe samma sak - hon hade ju varit där flera gånger förut. Och sedan så gick de upp för trappan innan de kom in i Brandons rum och stängde dörren efter sig.
Rummet, som precis som alla andra sovrum i huset, hade vita väggar och ljust trägolv. Skillnaden från Brandons rum och Sebs (framtida) rum var att Brandon inte hade några problem med att utsmycka väggarna. Hans väggar var nämligen nästintill tapetserade med affischer på fotbollsspelare, några på Selena Gomez (heh, kändiscrush som han inte kunde förneka), och några bilder på vänner. Och Chloe. Såklart.

Chloe följde Brandons exempel och hängde av sig ytterkläderna i hallen. Ställde skorna intill väggen, på golvet. Och sedan följde hon efter den äldsta brodern Boyd uppför marmortrappan. In på rummet. Rummet som egentligen var gigantiskt men kändes lite mindre på grund utav alla jäkla affischer. Selena Gomez? Seriöst? Jävligt kul att bli påmind om vem man skulle försöka leva upp till när en typ låg i sängen. Eller satt och pratade. Eller vad som helst egentligen. Och så fanns det fula bilder på Chloe själv. Jävligt stelt. Nej, nu hade allt de där negativa tankebanorna dragit igång igen. Sökte efter fel.
Hon satte sig på sängen och slängde sig bakåt, ner på täcket. "Jag är så jävla trött", suckade hon.

Brandons tanke hade aldrig varit att han ville att Chloe skulle vara som Selena Gomez. För det var inte Selenza Gomez som han ville ligga eller prata med, det var Chloe. (Fast han hade nog inte tackat nej om Selena Gomez hade velat ligga med honom. Fast då skulle han fråga Chloe om det var okej först. Frågan är bara varför i hela helvete hon någonsin skulle vara okej med det?)
Men några tankar om att affischerna på Selena Gomez var jobbiga för Chloe dök inte upp i hans huvud. Istället satte han bara ner sina väskor (skolväskan och träningsväskan) intill garderobsdörren innan han gick vidare till sin säng, där Chloe låg.
"Var träningen jobbig?" frågade han, aningen tyst, samtidigt som han också satte sig ner på sängen och började pilla med hennes långa, blonda hår.

Om träningen varit jobbig? Nej, inte värre än vanligt. Det var allt annat som var jobbigt. Tröttsamt. Livet liksom. Fast okej, Chloe, chilla. Fine att ekonomin kanske inte var den bästa, men annars var ju allt okej. Bra. Föräldrarna ville hennes bästa. Hon var rätt populär. Skolan funkade. Nej, det var ju bara kärleksdelen som var som den var och det var ju bara hennes eget fel. Herregud, självömkan. Nåväl, inget av det där kunde hon ju dock säga.
”Mm”, mumlade hon därför bara lätt frånvarande. Och sedan behövde hon något annat att tänka på så då drog hon menande i Brandons arm för att han skulle komma närmare.

Mm? Seriöst Chloe? Fine att hon var trött och så men Brandon kände sig... Utanför. Utanför deras lilla bubbla. Var det bara Chloes bubbla då? Tja, uppenbarligen. Men innan hade han i alla fall fått vara med där inne, fått höra vad hon tänkte och allting. Nu fick han tydligen nöja sig med ett "mm".
Trots de där tankarna om utestängande från bubblor och sånt där lät han sig ändå komma närmare. Det var väl dumt att bara ge upp. Han kanske skulle kunna pressa sig in i Chloes bubbla igen. För han ville jättegärna det. Ville ha Chloe, och hennes tankar, åsikter, hela skiten.
"Du känns off", mumlade han försiktigt, efter att ha kommit närmre. Ville på något sätt påpeka att han märkt av att förhållandet inte var vad det brukade vara, men ville inte gå för hårt fram med det. Du känns off funkade väl?

”Va, nej- eller vadå då?”, fick hon fram. Fan. Jävligt diskret. Hennes försök till att verka som vanligt var tydligen inte tillräckligt. Åh. Ta. Dig. Samman.
”Det...är bara lite mycket just nu”, sa hon lugnare. Lät osäkert blicken möta Brandons. Jo, lite mycket var det allt. Det gick väl att förstå? Mer talande än ett ’mm’ var det i alla fall. Ögonen blev blankare. Helvete. Hon kunde ju inte börja gråta. Nej, sluta tänk så mycket, Chloe. Ditt liv är en röra atm, men bryt ihop ensam i ditt rum istället. Inte såhär. Hon lyckades hålla tårarna inom sig men tvingades bryta ögonkontakten.

Saker stod verkligen inte rätt till någonstans. Var Brandon problemet? För Chloe hade inte pratat med honom om något. Om det nu var så mycket för henne just nu, varför hade hon inte sagt något? Pratat med honom? Var han en så dålig pojkvän att hon inte ens tyckte det var lönt att försöka prata med honom? Toppen.
”Vill du prata om det?” frågade han. Försiktigt, igen. Hade tidigare noterat hur hennes ögon var ganska blanka men vågade inte kommentera det. Vad fan var det som hände? Varför hade hon inte sagt något? För om hon nästan började gråta (för hon grät väl inte? Han vågade inte titta. Istället blickade han ner på sina händer) när han sa att hon kändes lite off så var väl något tokfel?

Gud, vad Chloe egentligen ville skrika JAAA och typ hälla ur sig allt. Berätta sanningen. Och sedan typ kramas och Brandon skulle förlåta henne och hon skulle få tillbaks alla sina känslor för honom. Och att allt sedan skulle bli som förut. Men det gick inte. Det var omöjligt. Varför kunde hon inte bara säga som det var och inte fortsätta såra alla hela tiden?
Tårarna trillade över kanten och letade sig stilla nedför kinden. Hel-ve-te. Skulle hon på riktigt gråta ut hos personen hon varit otrogen mot? Ja. Ja, det var precis det hon var påväg att göra. Och Brandons analys om att saker inte stod rätt till någonstans stämde väl.
”Förlåt att jag är en så dålig flickvän”, snyftade hon drog generat bort tårarna från kinderna. ”Det är mycket på jobbet och i skolan och med tävlandet med cheerleadingen och så hemma så har Fred typ teckningar överallt och...det är bara kaos”. Hon kröp närmre den större, starkare kroppen. Allt om att det var fel och det försvann för en liten stund. Hon sökte tröst hos sin pojkvän och det var väl ändå inte fel?

Och där kom tårarna. Chloes tårar alltså, inte Brandons. Trots att han kände för henne var hans maskulinitet definitivt för fragil för att han skulle tillåta sig att börja gråta för hennes skull. Kanske ville han ändå göra det. För Chloe betydde allt för honom och att allting i hennes liv verkade vara kaos - tja, det blev jobbigt att tänka på. Jättejobbigt. Särskilt när han inte visste en lösning på det där. Hon kunde inte jobba mindre. Kunde inte skita i skolan. Och om han hade uppfattat det rätt så var cheerleadingen något hon faktiskt tyckte om att göra och inte bara något hon höll på med för statusen. Och sen kunde man väl inte heller kasta ut Fred och hans teckningar ur huset heller.
Men det var väl lite grejen med kaos. Det fanns oftast inte så mycket att göra åt det utan att vänta ut det. Skulle det annars varit kaos, om det fanns en omedelbar lösning?
”Du är världens bästa flickvän”, mumlade han och slingrade sina armar runt henne när hon drog sig närmare. ”Jag hade ingen aning om att du hade så mycket på gång... Jag bara... Nej, fan, det är tufft.” Great advice Brandon. Du är sämst på att prata om saker. Klart hon inte tagit upp det innan, korkskalle.

Det kändes tryggt att ligga där, i Brandons famn. Kinden lutade hon mot bröstkorgen. Och troligtvis gjorde det att hennes smink lämnade fläckar på den andres tröja, men vid det här laget kände de ju varandra(öh, ja typ). det fanns ju tvättmaskiner, duh.
Sen så var det ju det där med att hon inte alls var världens bästa flickvän. Men att sitta och motivera kring det var kanske inte det bästa. Svårt att dölja anledning nummer ett - otrohet.
Och där kom tankar som fick snyftandet att eskalera. Hon klamrade sig fast ytterligare på den jämnårige. ”Förlåt, jag är så dum”.