Shadowhunters x2 PRS Emma07 och wolfy

Philip höjde på ögonbrynen åt hennes förfrågan, han hade egentligen inte tänkt börja med det ännu - man brukade få lära sig slåss utan redskap först, för att sedan gå in på de mer farliga grejerna. Men han kunde väl göra ett undantag, bara för att det kunde bli lite kul att se henne med ett.
"Vadå, kan du inte träffa skrevet utan ett svärd? Eller vill du bara försöka kunna hålla dig på behörigt avstånd?" frågade han, ännu med höjda ögonbryn och flinade åt hennes ord sen. Flinade var väl något han gjorde ganska mycket, de saker han tog på allvar var däremot mer sällsynta.
"Tro inte att du ens är i närheten av att vara skuggjägare ännu, du har mycket kvar att lära - hade jag varit en demon hade du varit död för länge sen, valpen", kommenterade han, valpen var egentligen bara något han kom på där och då - men hon var ung, oerfaren och dessutom bitsk.

"Du borde vara rädd om ditt liv och inte bara ditt skrev." Aubrey studerade nyfiket svärdet som hon höll i. Det såg ganska vanligt och tråkigt ut, hon hade förväntat sig någonting mer. Någonting spännande.
"Jag har aldrig träffat en demon men jag tror gott att de är intressantare att umgås än med dig." Hon såg på honom med smala ögon. Hon borde inte låta honom irritera henne så, för då lät hon honom vinna och det var det sista han förtjänade att göra. Men det var svårt att hålla känslorna i schack för det kändes som om han visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att driva henne till vansinne. Det var en enorm lättnad då deras första träningssession äntligen var över.
"Jag ser inte fram emot att träna med dig igen." Aubrey slängde ifrån sig sitt svärd och drog en hand genom sitt hår, en dusch skulle inte vara henne emot nu.

Philip önskade innerligt att Alec hade valt vem som helst annan än Philip för att träna henne - hon var en ren och skär plåga, och han förstod inte alls hur det var meningen att han ens skulle stå ut med henne tiden framöver. Vilket han misstänkte skulle vara lång tid som den valp hon betedde sig som, men han fick väl trösta sig med tanken på att han antagligen hade gett henne en del blåmärken inför morgondagen. Men hon borde åtminstone veta vad som väntade vid det här laget, han var väl varken en särskilt bra lärare, pedagogisk eller snäll heller - han höll inte igen mycket trots att han hade fått betydligt mycket mer träning än henne.
"Jag kan glädja dig med att det är ömsesidigt, valpen", kommenterade han något beskt, bara för att flina lite lätt emot henne samtidigt som han hängde upp sitt svärd igen.
"Men du borde åtminstone vara mör och bra inför imorgon bittis träning", sade han med ett flin, lite skadeglad fick man väl ändå vara.

"Om du tror att lite blåmärken och ömma muskler får mig att tro att jag är en invalid, så får du tänka om en extra gång." I vanliga fall skulle hon förmodligen besviket ha suckat om träningsvärken hon nog skulle känna av följande dag, men hon tänkte då verkligen inte ge Philip skadeglädjen att tänka och veta att han var orsaken till att hon hade ont. Det var bara att koppla på sig en god, neutral min då hon tränade med honom och klaga då han var utom hör- och synhåll. Utan att säga något mer vände hon på klacken och lämnade träningssalen. Aubrey hade ingen aning om var hon skulle bo någonstans, men den saken tog hon gärna reda på med hjälp av någon som inte var Philip.

Philip ryckte på axlarna, plockade i ordning det sista efter de båda.
"Jag tror det jag ser, och det jag sett är en oerfaren valp", sade han med ett flin, det var nog att han blivit tvingad till att stå ut med henne och träna henne. Inte en chans att han tänkte anstränga sig nog för att dessutom vara trevlig på kuppen, det vore alldeles för mycket begärt. Särskilt av någon som Philip, han var rätt dålig på att visa vissa känslor - åtminstone känslor i den här stilen. Han var inte sen att följa hennes exempel och promenera emot sitt rum, vilket låg åt andra hållet och lämnade henne åt sitt öde - det skulle inte bekomma honom det minsta om hon hamnade vilse, tvärtom skulle han ha riktigt roligt när han i så fall fick reda på det.

Puff

Philip hade blivit positivt överraskad utav valpen efter en tids träning - det var dock något han aldrig skulle erkänna, definitivt inte inför henne. Nej, han ville knappt ens erkänna för sig själv hur han kommit att bry sig om henne. Hur hans tankar om henne ändrats så, trots att han inte förstod varför. Han började sakta men säkert inse vad det var han kände, men det var en alldeles för drastisk skillnad ifrån tidigare för att han skulle våga erkänna den. Inte efter hur han betett sig emot henne i början. Det var något som också det förändrats - hans smeknamn på henne hade runnit ut i sanden mer och mer och han hade faktiskt börjat kalla henne Aubrey istället. Han höll väl fortfarande inte igen, men var på nåt vis ändå nästan vänligare inställd än tidigare.
Dagen till ära hade han då inte hållit igen - i takt med att hon faktiskt blev duktigare och mer utmaning, hade han också börjat nästan omedvetet försökt visa upp sig mer och mer. På lite alla möjliga vis. Dels när de faktiskt tränade, kunde han väl göra vissa onödiga saker bara för att visa sig lite duktig - inte för att det väl var så mycket mening med det, men ändå. Och det innebar också att han blev svettigare, vilket gav ännu mer möjligheter.
"Prova det där en gång till, så är vi snart klara", rekommenderade han, backade undan ett steg för att dra av sin tröja och lägga den åt sidan. Självklart skyllde han ju på svetten - men var man vältränad fick man väl ändå visa upp sig lite. Han hade trots allt alltid gillat att träna, vilket också märktes.

I början hade det varit så gott som outhärdligt att träna tillsammans med Philip. Han hade drivit henne till vansinne och han hade inte haft mycket vackert att säga om eller till henne heller. Sakta men säkert hade någonting dock förändrats. Hon hade inte längre velat klösa ögonen ur honom efter träningspasset, och så småningom hade hon börjat se framemot deras gemensamma stunder. Att hon kände sig konfunderad var att uttrycka det milt. Aubrey visste inte riktigt vad hon kände för honom längre. Eller problemet var nog snarare att hon inte ville erkänna det för sig själv, att hon tyckte om honom. Mer än hon borde göra också. Det var ingen hemlighet att Philip var populär bland kvinnorna på institutet. Alla tyckte att han var oerhört stilig och charmig. Hon hade definitivt inte sett någon charmig sida av honom i början, han hade varit väldigt selektiv med den sidan. Nu kunde hon inte annat än hålla med de andra tjejerna - om än i hemlighet.
"Igen? Vi har inte gjort annat på tjugo minuter," suckade hon och satte sig ner på golvet för att stretcha. Det var långa och intensiva veckor som låg bakom. Så gott som varje dag hade hon tränat tillsammans med Philip, och musklerna var inte så glada över den hårda träningen. Men det var också tack vare den dagliga träningen som hon utvecklats snabbt.

Philip vände blicken till henne och flinade lätt, hon hade en poäng - men hans poäng var bättre, om man frågade honom. Vilket den nog alltid skulle vara om man frågade, vare sig han uppriktigt tyckte det själv eller inte.
"Tjugo minuter du kommer ha nytta av i fält. Seså, upp och stå", envisades han, de hade en liten stunds träning kvar vilket han åtminstone tänkte ta vara på. Vila kunde dem göra senare - plus att det var en rätt bra övning, som hon också skulle kunna ha nytta av senare när hon väl började komma ut på uppdrag.
"Eller har du tänkt avbryta just som du börjar få mig svettig?" ifrågasatte han med ett flin, svettig hade han ju börjat bli iallafall och sanningen att säga så fick han anstränga sig mer och mer för att hålla henne stången när de tränade.

Aubrey skakade på huvudet och tog sig upp på benen för att göra ett halvhjärtat försök att träna lite till, men gav snart upp.
"Jag kom inte hit för att se dig strippa." Hon gav honom ett lekfullt leende innan hon gick efter sin vattenflaska för att dricka lite. Det kändes ju bra för henne att veta att han, den fantastiskt duktige Philip som alla borde buga och niga inför, behövde anstränga sig mer under deras träningar jämfört med hur det varit tidigare. Än hade han dock inte erkänt att han undervärderat henne i början och hon tänkte inte sluta flåsa honom i nacken angående saken, förrän hon fick höra det hon ville.
"Visst är jag lika duktig som du nu?" Kanske inte riktigt men hon var på god väg. Innan han visste ordet av skulle hon ha sprungit om honom också.