Unlucky charms [PRS]

Det där hade artonåringen helt rätt i, det var svårt att se det på något annat sätt. Kanske inte för andra, men definitivt för Tsukiya som inte kunde bredda vyerna mer än så. Det ansågs vara fel att prata om måendet och även om föräldrarna alltid försökt vara uppmuntrande, brukade han sällan tala om sitt mående. Ibland blev han till och med så desperat att han satt och höll långa samtal med sina katter, utan att få något som helst svar från dem. De förblev tysta, men det var ändå ganska skönt att lasta av vikten från axlarna tillfälligt. Plus att de inte kunde förstå sig på vad han sa, och därmed tyngde det liksom inte ner dem på samma sätt som de skulle gjort med en människa.
”Det är ju det som är det jobba, att det typ inte finns någon som förstår”, mumlade Tsukiya och sänkte blicken. Ren hade rätt även angående det där. För även om man lyckades få tag på någon att prata ut med så förstod den personen sällan vad det handlade om, hur det kändes eller liknande. Men de två barndomsvännerna verkade alltid ha kunnat skapa sig en förståelse för den andres respektive situation. Att deras liv såg helt olika ut var inte ens en faktor i det hela, utan det handlade nog mer om attityden.
”Ska jag vara helt ärlig? Jag saknar dig, Rennie..”, erkände sjuttonåringen och började pilla med sina fingrar. ”Jag saknar ditt sällskap, saknar att bara sitta och inte göra någonting..kommer du ihåg när vi brukade sitta och lura under samma filt och kolla på amerikanska dokusåpor?” Återigen började smilgroparna skymta och han rätade lite på sig för att därefter dra upp benen under sig. Huvudet föll på sned och han pillade febrilt med sina egna fingrar. Minnena var verkligen härliga. De hade varit med om både hemska och underbara saker tillsammans. Favorit minnet var nog den där gången de åkte hem till farföräldrarna på landet tillsammans. Det hade varit sommar och vädret hade varit fint, vilket gett dem chansen att gå omkring ute i skogen. På kvällarna hade de sedan suttit runt matbordet på golvet och ätit hemlagad mat. Åh, han längtade tillbaka till den delen av barndomen - när allting varit frid och fröjd, när de stått varandra sådär nära. Nästan som syskon. Men självklart hade Tsukiyas känslor varit tvungna att komma i vägen och skrämma väck på Ren. Hur skulle han annars beskriva det hela? Ena dagen hade de varit bästavänner och den andra dagen..så gott som främlingar.
”Klart jag vill!” Utbrast han vid den sista frågan och släppte fram leendet fullständigt. ”Jag menar..vi borde inte låtsas som om vi inte känner varandra bara pågrund av det som hände för två år sedan, eller hur?” Undrade han sedan.

Tystnaden föll ännu en gång och sjuttonåringen kom upp på fötter igen. Den här gången böjde han sig dock inte hotande över den andre med händerna på vardera armstöd. Nej, nu gick han istället fram och tillbaka med händerna nergrävda i håret. Han drog dem gång på gång genom de mörka lockarna samtidigt som små suckar rymde honom. Fan, fan, fan. Lukten hade varit en form av förvarning vad det kunde bero på, men med tanke på hur den äldre bleknade tvärt när Tsukiya nämnt den förra månaden, kunde han inte göra annat än att acceptera sanningen. Jodå, nu visste han precis vad det var som var annorlunda hos artonåringen. Sorgligt nog verkade stackaren själv inte ha någon som helst aning om det hela.
Efter att ha vandrat fram och tillbaka några gånger satte han sig på huk framför Ren och greppade tag i de nätta händerna. Blicken som förut varit genomträngande hade istället blivit lätt sorgsen och det tog ganska många sekunder innan han förmådde tala igen.
”Du har ingen aning, eller hur?” Frågade han och ber sig själv löst i underläppen. ”Får jag gissa? Du blev attackerad av någonting stort med vassa tänder och klor? Sedan den natten har du också blivit mer och mer okomfortabel i ditt eget skinn, känt dig överhettad och irritabel?” Frågorna kom som på räls, men han var helt enkelt tvungen att fråga. De hade inte råd att ha en ensamvarg vandra omkring och attackera folk varje fullmåne, det skulle bara förvärra situationen för alla.

Jo, det är väl rätt uppenbart. Under tiden de var vänner kunde de prata om allt mellan himmel och jord, eller inte prata och bara uppskatta varandras sällskap. Efter det hade de bägge två säkert svårt för att prata med någon annan om sakerna som berör dem. Inte konstigt egentligen, Renji skulle fortfarande välja att berätta om allt för Tsukiya istället för Yuuta.. tanken ger honom lite skuldkänslor, men pojkvännen har aldrig varit särskilt bra på det där, oförstående, men han försöker. Det är väl åtminstone något som de kan enas om, att det är oerhört svårt att hitta någon som faktiskt vill lyssna, och på något sätt förstår vad det är det handlar om. Ögonen vidgar sig en aning när öronen nafsar upp det där smeknamnet. Rennie, ett bra tag sen han hört det. Gnagandes i sin underläpp slurkar han i sig det sista av teet i koppen, innan han tappar upp lite mer från tekannan.
”Klar jag kommer ihåg det,” viskar han med ett blygt leende smygandes upp över de vinröda läpparna. Att sitta och titta på amerikanska dokusåpor med den ett år yngre har varit en stor del av hans barndom. De hade suttit långt in på natten, sovit över hos familjen Tanaka och nästintill spenderat varje minut av varje timme med varandra. Utan att tröttna. Nu i efterhand inser han hur speciell deras vänskap varit. ”Jag har saknat dig också, och allt vi gjorde.” Om sanningen ska fram har han nog suktat efter en sådan vänskap de senaste åren. Svårt att inte göra det, när de haft det så fint. En väldigt sällsynt vänskap. Det där blyga leendet över läpparna blir större när han utbrister de nya orden.
”Nej, det borde vi verkligen inte göra.

Vad är det egentligen som pågår? Stämningen har förändrats likt förbaskat, och av någon anledning börjar Renji bli mer och mer förvirrad, och ängslig. De vidgade ögonen följer efter den andre för varje litet steg han tar. När han sedan slår sig ner på huk framför honom, och griper tag om Rens små händer, kan han inte undgå att känna sig väldigt olustig. Inte pågrund av den fysiska kontakten, som även den förvirrar honom, utan faktumet att situationen blivit mycket mer seriös. Alla frågor som kommer hjälper inte direkt heller, särskilt inte eftersom att de allihop stämmer och skrämmer skiten ur honom.
”Hur vet du allt det där?” Frågan kommer efter en stunds tystnad, och rynkan mellan de välplockade ögonbrynen växer för vardera sekund som tickar förbi. Ögonen försöker att tyda ansiktet framför sig, men det går inte. Han får verkligen inte ut någonting från det, och har ingen aning hur han ska ta sig till.

Deras första konversation hade kanske inte varit den mest lättsamma, men den hade åtminstone varit trevlig. Det som kom därnäst var allt annat än trevligt. Hela ämnet i sig var faktiskt ganska absurt när allt kom omkring. För vem skulle egentligen tro på något så fjantigt som varulvar? Kanske något psykfall här och där, däremot tvivlade sjuttonåringen på att Ren skulle acceptera sanningen bara sådär när han väl hörde den. Lyckligtvis hade han fått öva på att tala om dåliga nyheter som dessa innan, men att tala om det för artonåringen kändes liksom annorlunda. Han hade varit en person Tsukiya älskat under tidigare år, en person han hållit ruskigt nära. Och nu skulle han komma och dumpa världens skummaste information på den ett år äldre? Nej, det kunde inte sluta bra. För det första skulle artonåringen förmodligen inte tro på ett ord av det han sade och eftersom fullmånen låg så nära i tiden skulle han därmed bli tvungen att demonstrera.
Till en början hade han inte kunnat styra över förvandlingarna och de skedde vanligtvis endast när fullmånen stod som högst på himlen, men de kunde ändå triggas av annat. Egentligen handlade det mest om att lära sig knapparna man skulle trycka på, vilket sjuttonåringen haft all tid i världen att göra. Däremot förblev dessa knappar nästan ständigt orörda. Han gillade inte den delen av sig själv, även om det var någonting han gått och burit på ända sedan födseln. Ibland hände det att en av dem triggades av misstag, men det var ungefär det. Några aspekter var förvisso härliga - typ som att springa omkring uppe i bergen som en tok, hoppa över bäckar och vandra runt i Tokyos parker under natten. Där tog det dock slut, för helt ärligt så sög allt annat.
Så hur skulle han då lägga fram det hela för Renji? Att låtsas som ingenting var inte ett alternativ. Då skulle det vara bli farligt för människorna i den äldres närhet, typ som vänner och familj. Men samtidigt var det hemskt jobbigt att säga orden och ännu mer jobbigt att förklara vad det var som skulle hända. Åh, snacka om tur ändå! Tänk vad som skulle kunnat hänt om de inte stött på varandra? Det ville Tsukiya knappast tänka på faktiskt, så pass lite att en rysning for genom kroppen.

”Eh..” Tsukiya sneglade tveksamt upp mot den andre och försökte samla sig själv. ”Jo..du vet..” fortsatte han trevande och gjorde en grimas inombords. Vad fan satt han där och stammade för? Det skulle inte hjälpa honom ett dugg på traven! Suck och suck återigen.
”Okej så..du luktar blöt hund och det brukar liksom vara en indikation på att du..du vet..håller på att förändras”, försökte sjuttonåringen desperat förklara, trots att det uppenbarligen inte blev bättre än absolut pannkaka. ”Din kropp kommer att gå igenom någonting nästa fullmåne och det kommer..tja, förändra dig”, viskade han därefter och släppte de mindre händerna, bara för att sedan räta på sig och placera dem bak i nacken. ”Du blev attackerad av en varulv, inte en varg..det är smittsamt..åh, jag lovar att försöka ta reda på vem som gjorde det, okej? Det är bara vi som föds med det som kan sprida det och vi är inte så förfärligt många..” Rabbel, rabbel och ännu mer rabbel. ”När fullmånen når sin högsta punkt på himlen kommer du också att..du kommer också att bli en varg och du kan ge dig fan på att du kommer vilja döda allting som rör sig.”

Renji kan inte göra jättemycket annat än att stirra blankt på den ett år yngre, i väntan på att få höra vad det nu än är som tynger på honom. Det har kommit väldigt många olika intryck under kvällens gång, att de först och främst stött på varandra överhuvudtaget, och sedan faktiskt konverserat likt normala människor. Varför just det förvånar honom är oklart, men det här samtalsämnet är då mer förståeligt. Tystnaden kryper under skinnet på honom, och när barndomsvännen börjar stamma ut ord underlättar det verkligen inte. Utan att riktigt veta om det har händerna tagit ett hårt grepp om Tsukiyas. Men han bortförklarar det genom att påminna sig själv att det faktiskt varit den andre som tagit i hans först. Så det så. Men sen så kan han verkligen inte undgå att bli förolämpad. Blöt hund? Med rynkade ögonbryn, och det mest förolämpade ansiktsuttryck han kan åstadkomma, putar han med underläppen. Vad var det bra för? Ren jobbar trots allt väldigt mycket på att dofta som en liten kokosnöt, eller en körsbärsblomma med en skvätt vanilj. Innan har han bara fått komplimanger när det kommer till doften, och det blir nästan som att världen snurrar framför hans ansikte. Dramatisk? Bara en aning.
”Luktar som blöt hund?” Jo, det var det som fastnade främst i huvudet på honom. Däremot kommer han på andra tankar när babbel kom fullmåne kommer upp.

”Vad pratar du om?” Frågar Renji och tvingar sig själv att skratta, som att det varit ett hysteriskt roligt skämt. Dock finner han inte vad det skulle vara för något roligt skämt. Driver han med honom? Varulv? Ögonen försöker att tyda vad det är Tsukiya vill att han ska skratta åt, men finner det tyvärr inte. Han ser fullständigt allvarlig ut. Om nu det varit något skämt bakom det hela hade Renji kunnat tyda det, han är ju rätt duktig på att se bakom allas poker face. Särskilt de människor han känt i flera år, som personen precis framför honom.
”Så..” Han harklar sig ett par gånger medan hjärnan försöker få fatt på vad det är som sägs. Det går inte riktigt. ”Du har alltså föds med det där? Och nu är jag en varulv? Är det ett skämt eller?”

”Precis, du luktar blöt hund”, konstaterade Tsukiya, vars kinder sakta men säkert började få en illröd färg. Han insåg själv hur drygt och konstigt det hela måste låtit, särskilt då han visste att Renji spenderade mycket tid på hygien. Det var i alla fall så det varit förr, men förmodligen så stämde det fortfarande.
”Alltså inte för andra”, skyndade han sig att förklara, den här gången med ögonen lätt uppspärrade. ”Min näsa är känslig”, fortsatte han och gled tillbaka ner i sin egen fåtölj. Händerna dunkade efter att artonåringen hållit sådär hårt i dem och han var tvungen att massera över den sköra för att återfå blodtillförseln. Blicken flackade därefter mellan händerna till den äldre och tänderna grävde febrilt i underläppen. Jösses vilken shit-show. Hur skulle han ens förklara det hela? Att stämningen förändrats sådär drastiskt gjorde ingenting bättre.
Tsukiya började så småningom pilla med de mörka lockarna som fallit ner i ögonen på honom, försökte skjuta bort stressen så mycket det bara gick. För hur fånigt det än verkade kunde han inte låta bli att notera hur pulsen höjdes och det blev svårare att andas. Det var helt enkelt jobbigt för nerverna, någonting som gjorde honom extremt nervös. Minst sagt då.
”Det var inte menat som en förolämpning, Rennie”, mumlade han och valde att betrakta träden som svajade vagt i vinden utanför fönstren.

Frågan som kom därnäst fick sjuttonåringen att vilja gräva ner sig i marken. Kinderna blev om möjligt ännu rödare och han gömde ansiktet i händerna. Fan. Fan, fan, fan. Han hade lagt fram det hela på ett helt idiotiskt sätt, klart som fan att det framstod som något sjukt slags skämt.
”Jag vet inte vad jag pratar om..eller jo det gör jag, men jag vet liksom inte hur jag ska förklara det hela för att du ska tro på mig”, erkände Tsukiya skamset och kikade nervöst mellan fingrarna. ”Alltså det var inte jag som attackerade dig..” Fast kunde han verkligen vara säker på det? Jo, så dålig kontroll hade han väl ändå inte? Nej, det var väl klart att han inte hade. Och han skulle aldrig göra Ren illa, aldrig. Det spelade ingen roll hur mycket ilska han känt gentemot den äldre.
”Och ja”, förtydligade han tyst och sänkte slutligen händerna. ”Du är..eller du är snarare på väg att bli, en varulv.” Det där lät ju inte alls helt mentalt rubbat. Han hade inte blivit speciellt förvånad om artonåringen reste sig upp och lämnade shoppen. Inte alls.

Det tar fortfarande en stund för lilla Renji att lägga grepp på de orden, blöt hund. De ekar i öronen på honom. Nu har ingen annan påpekat detta, så han låter sig själv lita på att det faktiskt är nosen på den ett år yngre som faktiskt är överkänslig. Det känns däremot rätt fel att någon överhuvudtaget tycker det. Trots att de två inte känt varandra på ett bra tag, så mår han väldigt dåligt över att utsöndra något liknande.
”Men jag vill inte att du ska tycka det,” gnäller han med samma putande underläpp, och ögonen dubbelt så stora medan han granskar de lätt röda händerna. Ajdå, han hade visst greppat lite väl hårt i de stackars händerna. Som sagt, han lägger tankarna på allt som är mindre viktigt än mycket annat. Nu vill han ta en lång dusch och göra dubbelt så mycket för att personen framför honom ska få bort den där blöta hunden lukten. För en person som han inte stött på förrän en timme sedan.
”Var det meningen som en komplimang?” Okej, nu är han allt lite orättvis, men han menar verkligen inte att vara dum. Klart det som blivit sagt inte varit menad som en förolämpning, det var nog inte något som Tsukiya tänkt en gång extra över. Dock kan han inte släppa det riktigt än, att lukta som en blöt hund är inte någonting han strävar efter.

Han som attackerat honom? Nej, om det är något Renji vet var det absolut inte den andre som ärrat honom för livet.. det var en mycket större varelse. Och mycket, mycket läskigare.
”Jag vet att det inte var du som attackerade mig..” Påpekar han frånvarande, och känner med ens hur en stor klump i magen bildas. Nu låter inget av det här troligt, det låter som en ny twilight bok som han aldrig funnit intresset för. Men han kan inte undgå att påminna sig själv att Tsukiya vetat om vad som hänt och hur det känts innan Renji ens öppnat munnen om det. Han hade vetat precis, som om han själv varit med om det. Axlarna sjunker ihop och blicken glider ner mot sina små fingrar, innan den vänds mot fönstret och stirrar upp mot månen. Det här med att bevisa, vissa borde det fungera att göra?
”Om det nu är så.. har du också ärr?” Frågar artonåringen efter en stunds tystnad, och vänder blicken mot honom. Kanske det är helt sjukt av honom att nästintill tro på det hela, men han kan inte undgå att lita på ungdomen mittemot.

Det verkade lite som om Renji hakat upp sig på faktumet att han luktade blöt hund, och detta trots att sjuttonåringen försökt förklara att det dels bara var han som kände av det men även att det skulle släppa efter den första förvandlingen. Av någon anledning kändes det som en såndär typisk Ren-grej att han inte kunde släppa det hela. Tsukiya sänkte ännu en gång blicken när den äldre frågade om det varit en komplimang. Ouch. Hade han inte redan förklarat att det inte var det som det hela handlade om? Jo, det var i alla fall det han själv fått för sig, men han kunde ju också ha tvärt fel.
”Du vet att det inte är vad det handlar om och den kommer ju att försvinna efter din första förvandling! Det är bara din kropp som håller å att förbereda sig själv”, försökte sjuttonåringen halvt desperat förklara. Hela alltet lät fortfarande alldeles mentalt rubbat, däremot visste han att det var lika bra att få ut det istället för att gå och hålla på det.
”Jag hade inte sagt någonting om du inte potentiellt kunde sätta andra människor i fara, Rennie..du är en tickande bomb vid det här laget”, fortsatte han och vände blicken mot fönstret. Jo, en tickande bomb var nog ändå en ganska bra liknelse. För det var just det artonåringen var och snart skulle helvetet bryta sig löst för honom. Skulle han klara det? Den första förvandlingen var svårast och kämpade man emot kunde det enkelt ta död på en. Han kunde själv komma ihåg sin första, hur det tagit närmare en timme från att det startade tills han var klar. Alla benen som brutits, huden som brunnit likt eld..bara tanken fick honom att rysa till.

Okej, så det var fortfarande ganska tydligt att den yngre inte trodde på honom fullt ut. Dock var det inte speciellt underligt med tanke på hur sjukt det måste låtit i hans stackars öron. När frågan om ärren sedan dök upp kunde Tsukiya inte låta bli att dra på munnen. Han var tydligen inte den enda som var självmedveten om sina ärr.
”Jo, jag har också en del ärr”, medgav han och reste sig upp från fåtöljen. Fingrarna började pilla med skjortan, knäppte upp alla knappar tills han slutligen kunde dra av plagget. Överkroppen var ganska slank men även stark, definierad. Troligen en stor kontrast med hur det varit innan. Eller alltså det var en stor kontrast, rättare sagt.
”Skillnaden är att jag inte blev attackerad av någon annan, utan jag gjorde det mot mig själv”, förklarade sjuttonåringen och pekade mot ärren var och för sig. Ett löpte över revbenen och ett annat över axeln. Några sekunder passerade innan han tog på sig skjortan igen, med kinder röda som tomater. Pinsamt.

Nej, det är väl klart. Av allt som blivit sagd under timmens gång är det nästan skrattretande att det är påpekandet om hygienen som fastnar hos honom. Hjärnan kan liksom inte undgå att knåda på det där, åt varje litet håll och möjliga sätt. Han vet mycket väl att det inte är vad det handlar om, men Tsukiya vet vem det är han har att göra med, Renji är lite väl fokuserad när det kommer till kritan och det har han varit sen barnsben.
”Jag förstår, jag förstår. Men varför just lukten?” Nu pratar han lite mer för sig själv. Vissa tycker att hans beroende är bedårande, vissa tycker att det är obehagligt. Förhoppningsvis har den ett år yngre inte glömt bort det, han rår ju verkligen inte för någonting av det. Tyvärr. Ögonbrynen rynkar ihop sig än mer, och en liten grimas stryker sig över ansiktet. Bara för att han inte skulle sätta andra människor i fara? Nu är Renji en pacifist själv, och skulle aldrig vilja göra en annan människa, eller annat djur illa, någonsin. Men han skulle nog gärna fått veta den här informationen även om han inte skulle utsätta folk för fara, han har trots allt rena helvete framför sig om det som är sagt stämmer, ett varningstecken skulle vara snällt att få.
”Jaså?” Frågar han med putande underläppen, lite väl besviken. Även om han inte direkt har någon rätt att vara det.

När Renji frågat om det där med såren, hade han verkligen inte förväntat sig att den andre mittemot honom skulle ta av sig sin skjorta för att visa upp dem. Eller jo, det var nog det han menat i grund och botten, men hela skjortan hade inte behövt åka av. Nu dömer han ingen såklart, långt ifrån. Såren som löper sig över Tsukiyas överkropp får honom att gå igenom det som blivit sagt, och jo.. han litar mer på det vid det här laget.
”Hur gjorde du det?” Frågar han tveksamt, noggrann med att inte säga något som kan vara lite känsligt. Såren som stryker sig över ryggen på honom har varit svåra att förklara för Yuuta, som inte riktigt trott på honom, men nu är det någon annan som exakt vet vad han gått igenom.. vad det varit för något som attackerat honom. Och även om den yngre verkligen inte borde ha behövt gått igenom något av det här, så känner han lite mer gemenskap vid det här laget.

Artonåringen verkade fortfarande inte riktigt ha greppat det hela. Kanske för att han var alldeles för upphakad på hur han luktade eller eftersom han inte trodde på det hela. Nu verkar det ju inte som om han kastat allt det som sagts åt sidan, men det var nog fortfarande lite svårt att greppa. Vem skulle egentligen bara acceptera något sådant utan att ifrågasätta det hela? Å andra sidan var det lika svårt att föreställa sig hur någon skulle haka upp sig på faktumet om hur denne ansågs lukta istället för på allt det där andra. Det var nog en jävla tur att Tsukiya kände Renji sedan innan, annars hade han förmodligen blivit driven till vansinne vid det laget.
”Släpp det där”, sade sjuttonåringen och kunde inte låta bli att himla med ögonen för sig själv. ”Som sagt, det är bara jag och några få till som känner av den..annars doftar du alldeles underbart, precis som alltid”, försäkrade han därefter och vilade huvudet mot stödet på fåtöljen. Ögonlocken slöts med en liten suck och han masserade frånvarandes tinningarna. De hade börjat bulta igen, troligen för att stressen angående den äldres tillstånd var mer än påtaglig.
”Ja, du är en tickande bomb”, konstaterade han fortsättningsvis och slog upp ögonlocken. ”Men..du kan vara lugn”, fortsatte han med ett blekt leende och drog upp benen under sig. ”Jag ska hjälpa dig igenom det hela, så det kommer att gå alldeles utmärkt.” Hoppas jag, jag hoppas att det kommer gå alldeles utmärkt. Han sänkte blicken mot fötterna. Skorna hade han tagit av och de stod prydligt placerade på golvet precis vid fåtöljen.

”Hur jag gjorde det?” Undrade Tsukiya och höjde lätt på ett ögonbryn. ”Det över axeln och övre ryggen lyckades jag åstadkomma under en av mina tidigare fullmånar..sedan har jag slagits en hel del med andra för att hålla dem i schack, varulvar alltså”, fortsatte han med en axelryckning och pillade med knapparna på den nu knäppta skjortan. Därefter gled fingrarna ner mot tårna där de förstrött började pilla.
”Min första förvandling varade i flera dygn. Jag kommer inte ens ihåg hur många jag dödade utan att själv vara medveten om det..kommer ihåg att det var med på nyheterna dock, en nationell nyhet”, erkände sjuttonåringen och kramade med ens om benen som var upptryckta mot bröstkorgen. ”Litar du på mig?” Frågade han efter en stunds tystnad och spände blicken i den äldres. ”Isåfall lovar jag att se till att du inte behöver göra något liknande.” Axlarna sjönk ihop en gnutta och blicken blev frånvarande. Det var så länge sedan han tänkt på de där dygnen. Såhär på efterhand kom han även ihåg allt, varenda rörelse och vartenda bett. Något liknande skulle inte få hända igen. Absolut inte.

Lite roande det där, hur Renji genast känner sig bättre till mods när komplimangen kommer. Är han beroende av andras åsikter och uppfattningar? Kanske en liten, liten aning. Nu har han ingen aning vilka resterande människor är, vilka det är han borde vara extra noga med, men det lättar åtminstone lite på axlarna för honom
”Tack,” mumlar han skamset. Det är mycket förståeligt om folk dömer honom för det där, för hur i helvete fokuserade han mer på det än all annan information han fått in? Nu har all annan information låtit totalt rubbat, men det borde ändå ha gjort större intryck än frågan om han luktar som en blöt hund eller inte. Men men, det är inte som att han tänker ge sig själv en käftsmäll som en läxa på hur urlöjligt han varit. Även om det kanske skulle göra susen.
”Vara lugn?” Upprepar Renji lätt chockat. Om nu något av det som Tsukiya sagt stämmer, hur i helskotta ska han förbli lugn? Nu kanske det är helt knasigt att han ens tror lite grann på det som sägs… men barndomsvännens genuina ansikte och ärren som löper över överkroppen på honom får honom att faktiskt tvivla på sig själv. Jo, han litar på den andre, mer än han själv vill.

Nationell nyhet.. ögonen vidgas en aning. Varför hade han inte hört om det? Nu hade det inte förvånat honom om det hela inträffat de två åren de varit isär, men det verkar som att sjuttonåringen gått igenom det här mycket längre än den tiden. Det skaver lite hjärtat på Renji, trots att han inte har någon rätt att känna så. Verkligen inte för att han är förolämpad eller något, utan att Tsukiya behövt gå igenom det hela själv.
”Har du orkat prata om det med någon?” Trevandes betraktar han ansiktet framför honom, innan han tar upp sin kopp igen och tar några klunkar av det fortfarande varma teet. Nu har han själv turen nog att stöta på Tsukiya i lämplig tid för vad som kan komma.. men kanske den yngre inte haft sådan tur. Det känns verkligen dåligt, att inte kunna ha hjälpt till, trots att han inte vetat någonting om det. Blicken som satt sig på den glittrande månen glider tillbaka till vännen. ”Helt ärligt? Tror jag inte kan sluta lita på dig.”