A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Nathan hade trott att hon också skulle behöva lyssna på talet av ren tradition eller något sådant, men sen hade han heller inte helt koll på hur sådant var här. Men han förstod henne - sådana tal brukade kunna vara tråkiga, och inte kunde ju hon veta att just dagens tal förhoppningsvis skulle bli desto mer händelserikt om han fick sin vilja fram.
"Som du vill. Jag får tacka för en fantastisk dans", sade han med ett leende, bugade lätt framför henne innan han vände för att ge sin in ibland folket igen. Även om han gärna ville stanna kvar vid hennes sida så fick han bara inte missa sin chans. Han höll ett vakande öga emot kungen, för att kunna ha koll på när han väl började tala samtidigt som han försökte ta sig allt längre fram ibland den tjocka folkmassan.

Efter en stund bestämde hon sig för att återvända in. Trots att folk skulle ha annat att tänka på än ifall prinsessan var närvarande, men hon var smått nyfiken över vad hennes pappa skulle ha att säga. Något skrattretande i alla fall. Hon svepte förbi vakterna som stod vid dörröppningen och ställde sig en bit ifrån sin far. Han harklade sig högt och väntade tills gästerna hade tystnat innan han tog till orda. Att se intresserad ut var inte den lättaste saken, att bita sig i tungan och inte avbryta hans fåniga tal visade sig vara ännu svårare. Halvvägs in hade hon dock båda sakerna under kontroll och hon tänkte låta det fortsätta i samma still.

Nathaniel dröjde inte länge efter att kungen börjat tala innan han bröt ut ur det slags led som formats - det var som ett litet tomrum emellan där adelsmännen stod och där kungen talade. Det var dit Nathaniel målmedveten och rakryggad klev ut, vilket först verkade orsaka lite funderingar ibland gästerna. Men de började allt mer mumla när han ställde sig still utan att buga eller ens böja på nacken, utan istället stadigt hålla en målmedveten blick på kungen, nästan lite hatisk. Det var tvärt emot alla regler - vem Nathan än var var det straffbart att inte visa någon aktning för kungen. Men han vägrade buga för honom av alla. Aldrig att han bugade för den mannen som bestulit honom på allt.
"Du talar om fred och välbefinnande. Ändå är det du som gått emot dina egna ord. Ändå var det du som invaderade och ryckte upp oändligt många familjers hem med rötterna, för din egen vinnings skull. Ändå var det du som krossade så mångas liv" sade han, fortsatt med blicken stadigt på honom. Därefter lyfte han handen för att dra av sig sin mask och släppa ner den på golvet, snurrade denna gången runt ett varv för att låta folk se vem han var, för att denna gång tala mer till folket. Och hans avmaskning hade gett resultat, han kunde höra hur det genast pratades mer och han antog att det var på grund av att de kände igen honom - han visste att många gjorde det. Många av dem hade han tidigare träffat.
"Många av er vet vem jag är. Men vad ni inte vet är att mina föräldrar ännu är i livet - fångna av eran kung" - han vägrade kalla honom sin kung. Hans kung skulle alltid vara hans far.
"Du må vara kung här, men inte i Lorothen. Det kommer du heller aldrig att bli" sade han kort, med blicken emot kungen igen.

Förvånat följde Adele Nathan med blicken då han plötsligt banade sig fram till kungen. Orden som lämnade den unge mannens mun hade nog ingen bland gästerna kunnat förvänta sig. Alla var konfunderade och häpna, folk mumlade för sig själva och viskade med varandra för att diskutera det som hände mitt framför näsan på dem alla. Kungen blev alldeles röd i ansiktet av ilska.
"Hur vågar du tilltala mig på det viset? Hur vågar du komma fram och anklaga mig för såna fruktansvärda lögner?" röt han och viftade till sig vakterna.
"Stå inte där och se dumma ut! Grip honom och alla som tror på hans lögner!" Vakterna fick genast fart på benen och kalabalik bröt ut i salen. Folk skrek och snubblade över fötterna på varandra. Då det slutligen lugnat ner sig vände sig Adele mot sin far. Hon sa ingenting och det gjorde inte han heller. Ingenting behövde sägas. Trots att det inte gick att läsa av hans ansikte så hade det inte varit svårt för den unga prinsessan att lista ut att Nathan talade sanning. Det överraskade henne inte det minsta. Att hennes far var en förfärlig man och kung hade hon alltid varit medveten om - men det här? Hon skakade på huvudet innan hon vände på klacken för att lämna festsalen, tänkte istället besöka fängelsehålan.

Nathan var ändå rätt nöjd - han hade fått precis den reaktion han varit ute efter. Han ville att folk skulle börja tänka efter och börja tvivla på sin kung, börja inse sanningen. Och att kungen reagerat så starkt som han gjort var bara ännu ett tecken på det. Att bli gripen bekom honom inte den minsta - han hade varit rejält besviken om han inte blev det, då skulle alla förberedelser ha varit förgäves. Dessutom ville han inte missa chansen att finna sina föräldrar där. När vakterna väl hårdhänt började leda honom igenom självaste fängelsehålorna var han noga med att lägga precis vart de gick på minnet, såg sig ordentligt om för att försöka lista ut vart hans föräldrar kunde tänkas hållas.

Adele kände sig faktiskt ganska besviken. Inte över kaoset som spridit sig direkt, visserligen hade det hela kunnat skötas bättre. Snarare över det faktum att Nathan inte sagt något. Dock hade han inte haft någon anledning att göra det. De kände inte varandra och hon var väl lika mycket fiende i hans ögon som hennes far var. Hon spände käkarna och fortsatte nerför trapporna. Det var betydligt svalare nere i fängelsehålan, fångarna där levde inte under lätta förhållanden. Hon stannade efter ett tag upp då hon blev stamnad av vakter.
"Flytta på er. Det är en order." De menade nervöst att det nog inte var meningen att de skulle göra det och hon antog att de syftade på kungen. Men hennes far var inte där för tillfället och de skulle inte protestera mot henne.

Nathan blev förd vidare, rynkade pannan då han tyckte sig höra Adeles röst - underligt. Kanske han hörde fel. Visserligen hade han genast tyckt gott om henne, men hon trodde inte hon skulle trotsa sin far och gå ner hit. Han blev snart knuffad in i en av de tomma cellerna, eller snarare nästan slängd, och hörde direkt efter hur celldörren smällde igen och låste.
Nu kunde han bara vänta. Men det skulle knappast dröja länge. En utvald grupp av hans män var förhoppningsvis redan påväg in, skulle bli hjälpa av en av deras män som gått lite undercover som vakt.

"Flytta på er," upprepade hon och den här gången bugade sig vakterna innan de lät henne gå förbi. Inte alls de vassaste knivarna i lådan. Adele lät blicken glida över cellerna i tur och ordning innan den landade på ett bekant ansikte.
"Lås upp," uppmanade hon en av vakterna och nickade mot Nathans cell. Vakten protesterade osäkert, menade att han fått order från kungen om att rebellerna skulle fängslas.
"Men nu säger jag att du öppnar och det är precis vad du ska göra." Adele vinkade till sig vakten och tog nyckelknippan från honom. Allt skulle tydligen behöva skötas på egen hand för att det skulle bli gjort.
"Vem är du här för?" frågade hon och naglade fast honom med blicken. Hade hon förstått saken rätt så var hans föräldrar fängslade där, men i och med att hon aldrig träffat dem så hade hon ingen aning om hur de såg ut.

Nathan såg förvånat på Adele då hon dök upp, hade allra minst väntat sig hennes hjälp - men det skulle underlätta saker en hel del, samtidigt som han blev uppriktigt glad av att se henne. Han hade nyss slagit sig ner på det kyliga golvet då hon dök upp i dörren och kom snabbt på fötter igen. Hennes fråga fick honom att undra ifall hon insett vem han var eller inte - skulle hon ha behövt fråga i sådana fall? Han visste inte. Han antog att åtminstone hans far någon gång träffat henne, men det kunde vara många år sedan han senast varit på besök i Westron.
"Mina föräldrar. Antagligen hålls dem i de säkraste delarna" sade han, hade antagit det - de om några borde väl räknas som värdefulla fångar, som dem väl inte ville att vem som helst skulle se.
"Varför hjälper du mig?" frågade han med huvudet lätt på sned.

Adele svarade inte på hans fråga. Hon hjälpte honom för att hon inte hade ett svart hjärta som sin far. Uppenbarligen hade Nathan en annan syn på henne då han känt sig tvungen att ställa frågan.
"När dina föräldrar är ute, lämnar ni Westeron." Något mer sa hon inte åt honom. Hon kände sig spänd - inte bara för att det här skulle bli en rejäl soppa att städa upp efter, men också för att hon önskat att hon insett det här tidigare. Hon begrep sig inte alls på varför Nathan hade närmat sig henne under kvällen. Hade han utnyttjat henne? Han hade ju i alla fall ställt en del frågor som inte vem som helst skulle göra under första mötet. Hon låste upp en tung port som ledde till cellerna där andra fångst hölls. Främst såna som var extra farliga, men uppenbarligen hade den här delen av fängelsehålan en annan uppgift också. Den fungerade som att gömma undan, fångar som inte vem som helst fick se.