Love beyond limits PRS Emma07 och Vidomina

Emily blev väldigt lättad av att han spelade med i att de träffades mer romantiskt, men också enormt glad - det fick hennes hjärta att slå ännu snabbare igen, och hon trodde också att det syntes på hennes ansikte. Hon anade att hon skulle få höra en hel del om det hemma senare, men det var iallafall bättre än att dem visste sanningen. Det här skulle sannerligen bli lätt att spela med i. Hon kunde inte hindra sig ifrån att le brett, och hennes bror - Matthew - log roat.
"Aeris var nyfiken på träningen", sade hon förklarande och Matthew nickade lätt, ännu med det där roade leendet på läpparna och vände blicken till Aeris.
"Vad är det du vill veta? Och du verkar ha tagit min syster med storm i vilket fall som helst", sade han med ett leende.

Aeris vaknade upp från sina tankar om hur han betett sig, verkade trovärdigt eller såg han bara dum ut, men troligen var det tillräckligt övertygat för att Matthew skulle tro de. Han svalde och harklade sig igen. "Jag antar att du också har hört ryktet om en attack. Jag vill se hur redo ni är.", sa Aeris. "jag är själv van i strid.", sa Aeris och ljög lite. Han var skicklig med sitt vapen, men i strid hade han inte varit i på flera år.
Aeris blickade mot Emily. Osäker vilka signaler han skickade. Osäker på sin position och beteende. Han ville visa sig lik samma beteende som hemma i slottet, bestämd, säker, men med Emily i sin närvaro kände han sig mest osäker. Hon hade ett inflytande på honom att ifrågasätta sin karaktär. Aeris fuktade läpparna och andades in. "Jag vill hjälpa.", sa han sedan.

Matthew vilade blicken på Aeris, lite tveksam först då han inte visste vem mannen var helt och hållet men till sist beslutade han sig ändå för att lita på honom för stunden. Hans syster verkade lita på honom, och bara det räckte för honom. Han nickade lätt och slog lätt ut med handen mot den lilla planen där de tränade.
"Vi gör vårt bästa för att hinna träna alla mesta möjliga, men sanningen att säga har vi aldrig varit en art som strider. Vi är mer för att göra våra egna sorters attacker, kunna utnyttja våra egenskaper och smyga oss på andra. Men vi måste vara så förberedda vi kan. Jag kan visa dig hur vi strider om du vill?" föreslog han, tacksam för all hjälp de kunde få.

Aeris tog ett steg ut på planen och svepte med blicken. Han granskade den. "Gärna.", sa han som svar när Matthew erbjöd sig att visa sin taktik. Aeris kände sig lite nervös, han hade aldrig slagits mot en varulv tidigare, men osäkerheten försvann då han istället valde att tro på sin egen skicklighet. Han gick fram till något som verkade fungera som en ställning för olika vapen. Han plockade ett svärd och höll det framför sig för att se på det. Sedan vände han sig om och såg mot Matthew. Han menade att han var redo.
När han upptäckte Emily bredvid kunde han inte låta bli att le ett litet leende. Att hon skulle se honom, gjorde honom nervös igen. Aeris svalde och andades in luften. "Kungens arméer är skickliga krigare allihop.". Aeris kände flera av soldaterna och hade tillsammans med de tränat för att utveckla sina kunskaper inom strid. "Få se.", sa han sedan och menade att han var beredd för attack. Aeris ställde sig tillrätta och fokuserade på Matthew igen.

Emily log lite och följde de båda killarna med blicken, det skulle utan tvekan bli intressant att se det här. Hon höll sig gärna och såg på, om inte annat skulle det bli ytterst intressant att se honom slåss. Eller ja, snarare gav det henne ännu en möjlighet att beundra honom. Hon lutade sig lätt emot vapen stället för att vila blicken emot dem. Matthew valde inte ut något vapen, visserligen tränade dem till viss del också i mänsklig form med vapen, men då de var skickligast i sin andra form tänkte han väl visa upp sig mer så. Han cirklade lätt runt Aeris först, för att smidigt och nästan flytande ändra form till sin vargskepnad. Vilket var en mörkgrå, nästan svart varg med gyllenbruna ögon och stor, betydligt större än någon normal varg.

Aeris höll andan när han iakttog Matthew ändra form. Han hade varit beredd på att se hans naturliga skepnad, men tydligen var inte Aeris tillräckligt beredd. Han hade aldrig stått en varulv, i dess naturliga form, så här nära.
Han greppade svärdet för att hämta kraft och andades in. Aeris följde Matthew med blicken och rörde sig runt för att se var han gick. När Matthew var klar med sin förvandling tog Aeris sats med svärdet i högsta hugg. Han rörde sig kvickt och smidigt. Siktade mot varulvens hals. För ett ögonblick blev han osäker, eftersom det varit så längesedan han slogs, men när han rörde sig för att attackera blev känslan bekant och Aeris återfick självförtroendet. Han var bra, det visste han.

Emily betraktade nyfiket de båda killarnas "dans" runt varandra, det var väldigt intressant att se särskilt som hon börjat få upp intresset för alven. Men också intressant av den enkla anledningen att få se en varulv mäta sin styrka emot en alv, visserligen tränade de en del men de hade inte haft några direkta möjligheter att träna med några andra än varulvar, så det här skulle vara guld värt. Bara att få se hur han rörde sig, slogs och försvarade sig emot en varulv.
Också Matthew var skicklig, men han slogs på ett helt annat vis än vad Aeris gjorde. Väldigt offensivt men smidigt, han var aldrig långt ifrån Aeris men var imponerande smidig trots storleken. Det var svårt att avgöra vem av dem som ens hade övertaget - ena stunden var det Aeris, för att Emilys bror i nästa stund skulle ha tagit över det och det verkade gå fram och tillbaka. Då Matthew till sist hade tagit ett steg tillbaka och än en gång smidigt förvandlat sig men denna gången tillbaka till mänsklig form.
"Du är duktig" berömde Emily borta ifrån sin plats vid vapnen.

Aeris flämtade då han rört sig i hastiga rörelser. Han vilade blicken på Matthew och nickade åt honom när han övergått till mänsklig form igen. "Ser bra ut.", sa Aeris och menade hans förmåga i strid. Aeris parkerade svärdet där han hade plockat det och gick sedan tillbaka till honom. "Jag tror ändå att ni måste gömma er. Det är ont om tid.". Aeris vände sig sedan mot Emily och drog till minne av deras samtal i värdshuset. Hur orolig de båda hade varit. Något var tvunget att hända och det var snart.
"Emily, hur många fler är ni?", frågade han henne och gick fram. Han tänkte först sträcka sig efter hennes händer, men tvekade då han var osäker på vilka signaler han skulle ge, ifall de var besvarade eller inte. Han ställde sig en bit ifrån henne och mötte hennes blick. "Det är ont om tid", sa han igen.

Emily hade blicken vilande på honom under tiden, upptäckte själv hur tankarna tenderade att glida iväg lite ifrån själva ämnet och träningen vilket fick henne att rodna lite lätt då han frågade henne något.
"Inte ens hundra. Och det vore antagligen bäst - även om det lär bli en stor utmaning att få med alla på det" svarade hon, de var i ett stort underläge här hur de än såg på saken. Hon kände sig nästan lite besviken på att han ställde sig så långt bort - hon ville ha honom nära, men nu lät hon bara sina egna känslor sväva iväg hej vilt. Hon såg upp då hennes bror talade igen efter en lätt suck.
"Jag måste vidare. Och nej Emily, jag tänker inte berätta om din kille för farsan förräns du gör det själv" tillade han med ett lätt leende innan han vände och lämnade de båda ifred, varpå Emily vände blicken till Aeris igen.
"Jag hoppas inte det gör något att jag sade så till honom? De skulle bli tokiga om de fick reda på sanningen" sade hon generat.

Aeris såg efter Matthew. När han var utom synhåll tog han till i Emilys händer och mötte hennes blick. "Säg inte så..jag.. jag är glad att du sa så.". Aeris log litet och böjde sig sedan framåt för att kyssa henne. Han förde en arm runt henne för att dra henne nära och en annan för att röra vid hennes kind. Sedan släppte han henne. Kom på sig själv. "Förlåt. Jag.. jag tycker om dig.". Sa han sedan, sänkte blicken och svalde. Visste inte om han nyss begått ett fruktansvärt misstag.
Han kom på sig själv varför de var här och han rätade på sig. "Det låter som att det finns arbete att göra, jag tror bäst är att ni ger er av med detsamma för att ha en chans att överleva.", sa han och drog in luft. Känslorna var lite överallt. Han ångade se mot henne igen. Hoppades att han inte verkade allt för dum.