Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Gärna det, vill du göra det? Dock känns det som om det kanske krävs mer än några dagar för att dem ska få det, men vi kan förstås ändå spola tills dess

Catherine bet sig löst i läppen. Hon hade varit utanför slottet och tagit en promenad tillsammans med en väninna. Allt hade börjat kännas lite lättare nu när hon lärt känna Matthew. De var vänner och hadr faktiskt även börjat behandla varandra som sina partners. Hon drog av sig sin kappa och hängde lätt upp den på en galge innan hon gick in.
Hon sträckte lätt på sig och började gå in mot deras stora vardagsrum, där.brukade hon tycka om att sitta i ett hörn i soffan och läsa en bok. Dessutom frös hon och där fanns en stor värmekamin.

Matthew hade ägnat eftermiddagen hos sina föräldrar, han blev ju mer och mer involverad i allt arbete som han tog över från sin far men det hade inte varit anledningen till att han varit där idag. Det hade varit hans mor som skickat iväg en av tjänarna med bud till honom, då hans far blivit så mycket sämre nu. Vilket var anledningen till hans dystra humör då han kom tillbaks till deras hus. De bodde ännu på själva herrgården, men det var ju nästan svårt att inte göra det då hans familj ägde så gott som alla marker häromkring. Men ganska enkelt jämfört med vad Matthew var van och uppväxt med, här hade de endast en kock och butlern. Efter att ha gått in gick han upp mot sovrummet, hade bara huvudet fullt i tankar. Mestadels på hur snart dem egentligen skulle förlora hans far, han och hans far hade alltid stått varandra nära och han stod knappt ut med tanken på att förlora honom. Han suckade och drog en hand igenom håret.

Catherine hörde matthew komma in ocj tänkte precis säga hej men han gick direkt upp till deras sovrum. Hon reste sig lätt upp och gick mot deras sovrum innan hon knackade på dörren och försiktigt gick in.
- Hej, hur är det? Sa hon tyst och satte sig ner bredvid honom och la handen på hans knä, hon visste att hans pappa var sjuk men hon visste inte alls hur sjuk han var.
- har din pappa blivit värre eller är det något annat? Mumlade hon och la försiktigt handen på hans kind och smekte mjukt hans kind. Hon tyckte verkligen synd om honom men visste samtidigt att hon inte kunde göra något åt det.

Matthew såg upp då han hörde knackningen och hon kom in, borde kanske ha räknat med att hon borde dyka upp. Han suckade tyst och skakade bara lite lätt på huvudet åt hennes fråga om hur han mådde. Oron för pappan och allt var minst sagt jobbig.
"Han klarar inte längre att ta sig ur sängen ens", svarade han tyst, han hade snabbt blivit mycket sämre och varken han eller läkarna visste riktigt hur lång tid han hade kvar. Det kunde vara dagar eller veckor.

Hon nickade sakta och svalde hårt.
- finns det något vi kan göra för att få honom att känna sig lite gladare? Han kanske inte blir friskare men om det finns något vi kan göra för att göra hans dag lite bättre så är det ju en början sa hon tyst och bet sig löst i läppen.
- finns det inget han pratat med dig om att han skulle vilja uppleva eller något innan han, ja du vet, försvinner la hon till och såg ner i marken. Hon hade träffat hans pappa och hjälpt till att ta hand om honom och det enda han nämnt då var att han ville ha ett barnbarn och bara få veta att hon var gravid, men det ville hon inte säga. Kanske hade han inte sagt något om det till Matthew.

(med tanke på att dem är en så hög familj under denna tiden har dem tjänare, och hon har nog omöjligt hjälpt till att ta hand om honom )

Matthew skakade lite lätt på huvudet, tyckte inte att hon skulle behöva bekymra sig för det - han visste precis vad hans far längtade efter, men det tjänade ingenting till. Han ville inte stressa fram något emellan de båda även om han ville göra pappan glad, och dem hade inte tiden till det iallafall. Visserligen skulle han kanske, bara kanske, hinna få reda på att dem skulle få barn men han chansen att han skulle få träffa den var väldigt liten, och han visste att det var vad han egentligen ville. Att bara veta att någon var gravid var långt ifrån samma sak, och han visste med sig att efter vad som hänt Matthew och hans gamla fästmö när hon var gravid skulle han snarare bli mer orolig - och det skulle definitivt Matthew med vara - under tiden hon var gravid än ifall hon inte vore det.
"Det spelar ingen roll, för han har inte tid nog kvar till att hinna träffa ett barnbarn", svarade han tyst, sträckte ut armarna för att dra in henne i en kram istället.

Catherine svalde hårt och kröp ihop i hans famn med huvudet mot hans bröstkorg medan hon lyssnade på hans andetag.
- jag är så ledsen, jag önskar bara att det fanns något vi kunde göra för att få honom på bättre tankar så hon tyst och slöt lätt ögonen, det gjorde ont med tanken på att hans pappa låg döende och de inte kunde göra något för att hjälpa honom.
- jag vet att han aldrig kommer hinna se barnbarn la hon till.

Matthew höll om henne, hade hoppats på att kunna få komma hem och tänka på annat men det här samtalet ingav honom då inte den minsta tröst utan snarare tvärtom. Smärtan över att snart förlora sin far, bara att se honom sån utan att kunna hjälpa till, var ständigt närvarande. Han suckade.
"Men kan vi släppa det för ikväll? Efter allting som hänt hoppades jag på att få komma hem och bli på lite bättre humör istället för att bli ännu dystrare", sade han ärligt, hur hon fortsatte med det på ert dystert vis gjorde inte hans redan sorgsna humör bättre. Dem kanske, kanske hade ett litet hopp - men än så länge var det bara han och hans mamma som hade pratat om det och hållit det hemligt.

Hon nickade sakta och såg på honom.
- okej vi släpper det ämnet sa hon enkelt och kysste snabbt hans kind med ett litet leende och reste sig upp.
- ska vi gå ut och ta en promenad istället? Så kan du tänka på något annat och sen kommer vi tillbaka till en god måltid så hon och sträckte ut handen mot honom för att hjälpa honom att resa sig upp. Att ge honom lite frisk luft skulle kanske hjälpa honom att tänka på annat och dessutom skulle de behöva lite mer tid för att umgås med varandra.