Runaways (TildeW & Countess)

Maggie hörde ett duns komma inifrån Jaspers lägenhet. Hon kunde inte behärska sig själv, det var som om någon inom henne tryckte på en knapp och innan hon visste ordet av det rusade hon i lägenheten. Med dörren smällandes bakom henne slängde hon av sig jackan i hallen. Hjärtat kändes som om det skulle hoppa ut när som helst. Vad kunde egentligen ha hänt?
”Jasper?”, ropade hon högt. Oron i hennes röst kunde höras tydligt.
Hon sprang ut i vardagsrummet som var tomt, tv var avstängd och endast några koppar stod på soffbordet. Inne i lägenheten var det kolsvart, något Maggie inte lagt märket till innan.
Maggie snurrade runt och såg nu in i Jaspers sovrum. Det gick att höra andetag därifrån, och hon bad till gud att det var hennes bror och inte någon annan. Hon gick sakta fram till dörröppningen, det enda hon kunde se var en silhuett av något som föreställde hennes bror, och vid hans fötter låg en man.
”Vafan...”, mumlade hon under en suck.

Hjärtat dunkade inte lika hårt nu som det gjorde förut, istället hade Jasper fyllts av en tomhet som låg och trängde sig i bröstet. Han slöt ögonen och begravde ansiktet i de rödtäckta händerna. För en stund kunde han inte se. Inte höra. Inte tala eller känna något. Och trots att Margaret smällde igen ytterdörren och ropade hans namn lade Jasper inte märke till henne förrän hon stod strax bakom honom. Då vände han sig långsamt om och mötte hennes oroliga blick.
"Maggie..”, sa han tyst. Rösten var inte sig lik, den var svag och påväg att brista. Hans annars så muntra och entusiastiska energi var borta, istället var ansiktet blekt och ögonen mörka.

Margaret kunde i kontrollera sig själv, och innan hon visste ordet av det hade hon dragit Jasper till sig i en kram. Hans kropp var varm mot hennes kalla. Blodet som Jaspers händer var täckta av färgade av sig på Maggies vita blus, men det var ingenting som spelade någon roll nu.
”Vad hände?”, försökte Maggie fånigt sig, men allting kom ut som en viskning.
Vad skulle hon göra? Hennes bror hade precis haft ihjäl någon. De behövde ta sig härifrån, och det nu!

För en stund trodde Jasper att hans syster skulle skrika, springa ut från lägenheten och ringa polisen. Men när hon istället slängde armarna om honom blev han förstummad och med darrande händer besvarade han hennes kram hårt. Begravde sedan ansiktet mot hennes axel. För första gången visste inte Jasper vad han skulle säga, han som annars alltid kom med klyftiga svar. Nu stod han istället tyst och förbannade sig själv för att han hade dragit in henne i det här. Hans älskade syster som aldrig gjort någon ont.
”Du.. borde inte vara här..”, fick han fram så småningom med en bristande röst. Drog sig långsamt undan och såg hur blodet från händerna hade färgat av sig på hennes vita blus.