Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hittills hade han åtminstone inte blivit avvisad, och det måste väl ändå vara ett gott tecken. Hoppades han. Han var verkligen inte särskilt bra på människor och deras kärleksliv, särskilt inte när han inte ens kunde känna några känslor själv. Han höll stadigt kvar blicken på henne, märkte vilken inverkan han haft på henne och fick väl bara hoppas att den höll i sig. Han själv fick erkänna att han också nästan var hänförd av henne, och den inverkan hon hade på honom på många sätt. Han log lite av hennes fråga, även om den ju var mycket befogad.
"Då kommer du åtminstone ha sårat ett hjärta ikväll", svarade han, visste inte riktigt själv vad han skulle göra då. Men av hennes fråga att döma var det åtminstone värt att plantera lite extra tankar hos henne, vilket han ju också gjorde. Och det han gjorde härnäst var inte helt likt honom, men det var nåt med henne som verkligen väckt lusten inom honom till liv. Men det var också just den som drev honom till att närma sig henne det sista och möta hennes läppar i en intensiv kyss.

Lusten som vaknat till liv inom henne växte sig bara större och större. Hade hon inte vetat vad hon skulle ta sig till tidigare var det ingenting jämfört med hur hon kände nu. Hon kunde knappt tänka klart. Egentligen så borde hon tänka efter flera gånger extra, hon hade ju aldrig haft en pojkvän förut och än mindre varit intim med någon. Det här var helt olikt henne och hon kunde inte för allt i världen förstå varför hennes tankar och känslor verkade göra uppror hos henne nu.
"Blir du sårad om jag säger nej?" ifrågasatte hon honom näst intill ljudlöst, sög mjukt på hans underläpp innan hon besvarade kyssen. Hennes kropp ville då verkligen inte säga nej men hennes undermedvetna kämpade allt hon orkade för att dra i tyglarna.

Ederiel hade kysst en del flickor förut, men av någon anledning kändes det här... Annorlunda. Det stärkte den här känslan hon hade väckt inom honom tidigare, fick den att växa sig starkare. Fick honom att längta ännu mer efter henne, och de planer han tidigare haft på att döda henne fanns inte längre på kartan. Han ville inte döda den kvinna som fick honom att känna sig såhär.
"Ja", viskade han mot hennes läppar, det tog bara nån sekund innan han återigen kysste henne intensivt. Som om han inte kunde få nog av hennes läppar, utan bara ville ha mer av henne. Handen lade han emot hennes midja, skiljde deras läppar åt för några sekunder. Dels för att få hämta andan, dels för att få tänka lite. Men istället för att söka upp dem igen kysste han henne i mungipan och ner mot hakan, millimeter för millimeter och vidare ner mot halsen. Kanske framfusig och snabb, men det var sån han var. Till sist stannade han upp, bara centimeter ifrån hennes ansikte och med blicken stint på hennes ögon.
"Följer du med in eller inte?", frågade han, nästan andlöst.

Såra honom ville hon undvika att göra, och eftersom han nu menade att det var precis det hon skulle göra om hon tackade nej till det här så fick hon låta honom hållas. Vilket inte precis var henne emot egentligen. Vart de här tankarna dykt upp ifrån hade hon fortfarande ingen aning om. Den växande känslan av åtrå och lust växte sig starkare och det värkte nästan redan mellan benen på henne. Så fort som hans läppar lämnade hennes kände hon ett stort tomrum som hon ville fylla snarast möjligt. Han verkade dock ha andra planer i och med att han kysste henne vid mungipan, vid hakan och slutligen även vid halsen. Han lyckades komma åt den där känsliga punkten också. Oförmögen att med ord svara på hans fråga nöjde hon sig med en lätt nick, ifrågasatte inte längre vad hon höll på med utan hade helt gett upp på att försöka förstå sig på sig själv.

Ederel var underligt glad över att hon inte knuffat bort honom eller protesterat eller något i den stilen, för ärligt talat trodde han att han faktiskt skulle bli sårad om hon inte ville. Om han nu kunde bli sårad - han hade ingen aning om den saken. Kanske, kanske inte. Just nu kändes det som om han kanske skulle kunna bli det. Han log smått åt hennes nickning, tog hennes hand för att dra henne med sig in i det lilla hus han bodde i. Så snart som de båda väl kommit in i hallen och han fått stängt dörren bakom henne så drog han henne intill sig igen i en redig kyss, mer vågad än tidigare. Helt enkelt för att han nu var mer säker på henne och att hon faktiskt var med på noterna. Denna gången lade han också en arm om hennes midja, placerade nästan lite prövande den andra emot hennes lår.

Känslan av hans läppar mot hennes var fantastisk. Den gick inte ens med ord att beskriva. Alla känslor som väckts till liv inom henne var otroliga de med, aldrig någonsin hade hon ens trott att det varit möjligt att känna på det viset. Att uppleva så många känslor på en och samma gång. Hon särade på läpparna för att stryka tungspetsen över hans läppar, andades något häftigare till då hon kände hans hand mot sitt lår. Jösses. Grace gnydde lätt till, kunde nästan inte längre kämpa emot för att hålla sitt tålamod i schack. Hon var nervös som bara den men samtidigt så ville hon ha mer. Det var åtminstone vad hon trodde sig vilja ha.

Ederel kunde inte riktigt beskriva hur det kändes, men bara det att hon ens lyckades väcka känslor inuti honom var... Chockande. Han hade trott det var helt omöjligt. Men ändå stod han här, obeskrivligt dragen till henne. Varför visste han inte, men den starka lusten fanns där och varför kämpa emot den? Eller stark och stark - med människors mått mätt skulle den inte ha räknats som det, men för honom var den väldigt stark. Han hade ju inte ens trott han kunde känna nånting, men hon kom och bevisade honom fel. Också hans andning hade blivit något mer häftig vid det här laget, särade lite på sina läppar för att sticka in den i hennes mun. Handen nöjde han sig definitivt inte med att bara ha där, lät den istället långsamt leta sig uppåt.

Hon gnydde till igen då hon kände hans hand som plågsamt långsamt letade sig uppför längs med hennes lår. Grace avslutade något motvilligt kyssen - enbart för att ägna några snabba sekunder åt att hämta andan. Hon såg upp på honom under sina mörka ögonfransar och log smått.
"Varför tar du det så långsamt?" frågade hon med huvudet en aning på sned. Grace lät sina fingrar klättra över hans bröstkorg, pressade sina läppar mot hans igen ett par sekunder senare. Det gick helt enkelt inte att motstå lusten - hennes läppar hade krävt att få känna hans mjuka, perfekta läppar mot sina igen. Och vem var hon att neka dem den fröjden?

Det var en mycket bra fråga, och befogad. Han visste inte riktigt ens själv varför han tog det hela så långsamt, vad väntade han egentligen på? Kanske att han helt enkelt ville försäkra sig om att hon var med på det hela. Men vid det här laget var han helt säker på det. Istället för att svara henne besvarade han hennes kyss, njöt utav känslan att ha hennes läppar emot sina. Vad var det egentligen med honom? Varför fick hon honom att känna sig såhär? Han fattade ingenting, men ändå var det en bra känsla och han lät sig gärna svepas med utav den. Han tog bort sin hand ifrån hennes lår för att istället lyfta upp henne, och bära med sig henne in emot sitt sovrum. Väl där släppte han ner henne på sängen, bara för att halvt lägga sig över henne. Han drog av sig den mörkgrå tröjan han haft på sig och lät den falla till marken, avslöjade därunder en välmusklad överkropp. Han log nästan lite busigt emot henne, började dra upp hennes tröja och gav henne samtidigt små, mjuka kyssar emot den nu blottade magen.

Grace pep till då han utan någon synlig ansträngning lyfte upp henne i sin famn. Bara några sekunder senare låg hon på rygg på en mjuk säng med honom över sig. Tid slösade Ederel inte utan han hade snart fått av sig tröjan. Hennes blick vandra över hans muskulösa överkropp. Varför hon blev så till sig var något utav en gåta för henne: han var en attraktiv ung man och att hans kropp skulle se mindre perfekt ut kom inte ens på fråga. Inte för att det yttersta var något så viktigt - för henne spelade insidan och hjärtat roll. Hon gav ifrån sig en mjuk suck då han lämnade små och lätta kyssar över hennes mage då han drog upp tröjan millimeter för millimeter. Armarna sträckte hon över huvudet för att han skulle kunna dra av den helt och hållet. Därefter flyttade hon sina fingrar vid knappen till hans byxor för att långsamt knäppa upp den och dra ner gylfen.
"Du.. måste vara försiktig sen," mumlade hon tyst fram efter en stund och såg på honom med ett blygt leende.