War heroes PRS wolfy och Emma07

"Du har en poäng", erkände Damion, fortsatte dansa där med henne. Det här var en stund han aldrig ville skulle ta slut, för han trivdes riktigt bra med att vara här och dansa och bara få vara. Utan krav, utan något att dölja. Bara njuta av musiken, den ljumma kvällen och trevligt sällskap. På tal om det så vände han blicken lite till henne igen, log lite.
"Du är verkligen vacker när du ler sådär", sade han, i en vänlig ton och helt enkelt bara som ett konstaterande nästan.

"Naturligtvis har jag det, fint av dig att erkänna det." Melia motstod lusten att klappa honom på kinden, det räckte definitivt med att dansa med honom. Hon skulle förmodligen aldrig träffa honom mer efter det här. Någon större önskan att göra det kunde hon väl inte heller påstå sig ha, trots att hon inte direkt hade något emot hans sällskap heller. Än i alla fall. Istället för att svara något angående hans komplimang så lät hon leendet fortsätta pryda hennes läppar en stund till, han kunde ju få njuta av att beundra det en stund till.

Damion log snett tillbaks emot henne, höjde lite lätt på ögonbrynen med.
"Gott självförtroende med märker jag", svarade han lite lätt retsamt, inte taskigt på minsta vis utan han var helt enkelt bara glad och på lika glatt humör. Sen var han lite sådan, han hade lätt för att slänga ur sig saker som han inte alls menade som illa men som ofta kunde uppfattas på annat sätt.

"En fin iakttagelse," berömde hon honom. Melia skulle inte direkt vilja påstå att hon hade ett gott självförtroende, men hon gjorde vad hon behövde för att överleva. Hon behövde vara stark och då gällde det att intala sig själv att man var duktig. Det behövde hon göra ända tills hon trodde på sina egna ord. Sedan skadade det inte att höra något peppande från någon annan heller.
"Du har inte ont om självförtroende heller, vågar jag påstå. Är det förresten inte lite oartigt av dig att inte presentera dig? Jag har ingen aning om vem du är." Melia log brett och blottade tänderna för honom. Den här kvällen så var han inte prins. Han var en i mängden.

Damion log ännu en gång, en egenskap hon verkade ha var åtminstone att få honom att le och skratta. Vilket han måste säga var en mycket bra egenskap enligt han själv. Han lyssnade på henne och log återigen brett.
"Du verkade redan vara säker på vem jag var", sade han, förvånad över att hon frågade. För de flesta räckte det att han var prins, mer ville dem inte veta. Hade man bara en titel verkade det inte spela den minsta roll vem man egentligen var.

"Du är prinsen, visst. Men inte här." Melia sträckte ut armen åt sidan för att med handen göra en gest runt omkring dem. Hon ville att han skulle se på alla andra, på omgivningen, på henne. Ingen av de andra hade insett vem han egentligen var. Han var bara en i mängden och han var välkommen som den han var innerst inne.
"Du är jämlik oss här. Din titel betyder ingenting här," fortsatte hon förklara och ryckte lätt på axlarna, "så jag upprepar min fråga: ska du inte presentera dig själv?"

Av någon anledning var väl det här just vad Damian hade hoppats på när han tidigare på kvällen gett sig av hemifrån och hitåt. Att folk inte skulle bry sig om hans titel, att han skulle få slippa den om än bara för en kväll. Ändå blev han nästan lite förvånad, men glad. Glad över att någon såg bortom titeln trots att hon visste om den.
"Då tänker du annorlunda än många andra", sade han med ett begynnande leende. Han lät blicken glida över de andra snabbt, innan han återigen lät den landa på henne. Han fick tänka lite innan han visste hur han egentligen skulle presentera sig. I vanliga fall verkade folk glömma bort att han kunde ha en egen personlighet så snart dem hörde hans titel.
"Jag heter Damian, en ganska vänlig själ som kan prata på lite väl mycket", sade han med ett snett leende, han visste med sig att han hade lätt att prata på en del då och då.

Han verkade förvånad över hennes svar, vilket bekräftade att det inte var ord han fick höra för ofta. Folk såg bara honom som en titel istället för som en person. Det var beklagligt att folk var så ytliga men det förvånade henne inte direkt heller. Det var inte många som såg en för den man var längre eller vad man gick för. Det var bara vad man hade att erbjuda som räknades. Om man var tillräckligt rik, om man hade ett namn för sig som kunde öppna dörrar överallt...
"Jag är inte som alla andra," sa hon bara med en axelryckning. Melia vände sig om för att styra stegen mot en trästock där hon satte sig ner, vilade händerna mot sina lår.
"En ganska vänlig själ?" upprepade hon och studerade honom ingående med nyfikna ögon, "bara ganska?"

Damian log lite, och nickade lite lätt
"Det verkar så", svarade han mjukt, följde nästan direkt efter henne ditåt. Dels var han väldigt nyfiken på henne, men också så hade det blivit rätt varmt att dansa så att sitta ner lite skulle vara välkommet. Han slog sig ner, drog med blicken över folket där. Förvånansvärt många var kvar, han log lite av hennes fråga, nästan något smickrad över hennes ord. Trots allt kände hon honom ju inte direkt.
"Beror nog mest på vem man frågar", sade han med ett snett leende, hans mamma skulle definitivt säga att han var en av de vänligaste hon mött eller något i den stilen, men hon var också väldigt ömsint och skulle säga sådant om de flesta. Medans han far däremot nog mest skulle grymta något i stil med att han kunde lyssna bättre än han brukade göra.
"Och själv då? Du har inte heller presenterat dig", sade han.

"Gör det inte alltid?" kommenterade hon med en axelryckning. Alla skulle alltid ha saker att säga om någon. En del gott och andra ont. Så länge man själv visste sanningen om sig själv så behövde man inte bry sig om vad andra hade att säga. Det var åtminstone den principen Melia försökte leva efter. Hon försökte hålla upp ett starkt skal som inte gick att knäcka, trots att hon innerst inne var sårbar och osäker.
"Melia," tillade hon sedan med en antydan till ett leende. Något mer om sig själv hade hon inte att säga. Ville han veta mer om henne, lära känna så fick han helt enkelt söka sig till hennes sällskap och umgås med henne. Kanske de en vacker dag kunde kalla varandra för vänner.