Undercover [Emma07 och Countess]

Victor stelnade till, var nära på att sätta drinken i halsen. Så killen var alltså snut? Omedvetet började Victor tänka tillbaka på deras samtal. På vad han hade sagt under den korta tiden som de pratat med varandra. Om han hade sagt något opassande. Någonting som polisen kunde vända mot honom.. eller mot hans far?
”Det förklarar den heroiska auran..”, sa han till slut med ett lätt skratt, men tänkte inte låtsas som att det inte störde honom en aning. Han hade trots allt inte den bästa relationen till poliser. Så många gånger som de hade tvingat honom sitta i ett förhörsrum och försökt muta honom till att vittna mot sin egen far efter gripandet.
”Så, är du här för att försöka mjöla ur mig detaljer om Ricky Moreau? Jag har redan sagt allt jag har att säga till dina kollegor”.

Adrian bannade sig själv för att ha låtit tungan rusa iväg före tankarna - det var så typiskt honom, och han kunde ju inte undgå att märka vilken reaktion det hade haft på Victor. Såklart. Var det särskilt konstigt när man kom ifrån den familjen? Han skrattade ändå lätt till av hans ord, kunde inte annat än att hålla med om den saken. Det var sånt man också blev intjatad när man gick på högskolan.
"Det gör väl det", sade han med ett litet leende, lyssnade på honom och skakade på huvudet. Inte konstigt att han trodde det.
"Nej, jag är här för att supa tills jag glömmer alla bekymmer för en stund. Något som sannerligen kan behövas", sade han med ett litet bittert leende, han hade nog att tänka på så det räckte och blev över.

”Ja, i så fall är jag helt med dig..”, svarade Victor och kunde inte hindra ett lätt skratt. Han gestikulerade till bartendern att ge dem två nya glas och vände sig sedan åter mot Adrian.
”Men om du börjar snacka om min familj så drar jag direkt”. Han tog en klunk av drinken och kände hur alkoholen började gå upp i huvudet på honom. Satt tyst en stund och bara granskade sitt sällskap. Trots att killen var snut så verkade han ändå annorlunda från de andra poliserna som Victor hade träffat genom åren. Det fanns liksom någonting charmigt över honom…

Adrian stämde lätt in i hans skratt direkt.
"Då har vi en plan. Tack", sade han genast, något förvånad över att han fortsatte bjuda honom på drinkar trots att han fått reda på vad han jobbade som. Förvånad över att han ens stannade kvar där.
"Jag tror att vi båda har nog så det räcker och blir över med våra familjer utan att vi ska behöva prata om det på krogen med", sade han med ett litet leende, drack upp det sista han haft i sin tidigare drink. Spriten hade påverkat honom mer och mer, även om den tidigare fått honom lite mer frispråkig - annars hade han inte avslöjat att han var polis - så hade han börjat känna av den allt mer nu.

Timmarna gick, människor strömmade in och ut från puben, men kvar vid bardisken satt Victor tillsammans med Adrian. Till en början hade han varit på sin vakt för att inte säga någonting opassande. Killen var trots allt en snut. Men för varje drink blev han alltmer frispråkig och bekväm med Adrian som sällskap.
”Så, vad händer nu?”, frågade han efter att den sista drinken slunkit ner och bartendern informerat att det var dags att stänga.

Adrian hade det utomordentligt trevligt under kvällen, något han kanske inte först väntat sig när han gått dit. Visserligen hade han väl planerat att supa ner sig och glömma lite, vilket brukade kunna göra kvällarna lite trevligare i dem flesta fall. Men denna kvällen hade det inte varit spriten som gjort det trevligt, utan först och främst Victor. Spriten hade kanske fått honom att prata mer än vad han normalt skulle ha gjort med Alarics son, men han var glad för det - han fann att han var ett väldigt bra sällskap, och en väldigt trevlig man. Men allt hade en ände, såväl denna kvällen även om han gärna skulle ha stannat där längre med honom. Fly ifrån verkligheten en stund till.
"Jag vet inte. Men ut härifrån lär vi behöva bege oss i alla fall", sade han med ett snett leende emot den nyfunna vännen.

Långsamt tömdes baren. Endast ett fåtal satt kvar och avslutade sina sista drinkar. Victor trevade sig upp från stolen och kände sig plötsligt mer berusad än väntat. Hur många glas hade de egentligen druckit? Och hur skulle han ens ta sig hem? Han visste att bartendern skulle skjutsa honom om han bara frågade, men till skillnad från Samuel, som blivit mer och mer lik Alaric för varje år, drog han helst inte nytta av faderns hejdukar.
”Men tack för att du räddade min kväll. Jag skulle egentligen träffa min bror, men det dök tydligen upp någonting viktigare för honom”, sade han och ställde ifrån det nu tomma glaset på bardisken. Gav sedan ifrån sig ett glädjelöst skratt. ”Både han och mamma är helt ivriga över att pappa ska komma tillbaka. De försöker få allt att se ut som det gjorde innan han blev inspärrad. Som om han aldrig varit borta”. Victor tittade tillbaka på sin nyfunna vän och fastnade en kort stund med blicken på honom. Hade nästan glömt bort att han var polis.

Det kändes nästan något tråkigt att behöva skiljas ifrån Victor, för han hade varit strålande bra sällskap. Vilket Adrian sannerligen inte trott när han från början fått reda på vem han var, men det visade sig att han haft väldigt fel, vilket han var glad för. Han följde hans exempel och reste sig upp, lite lätt vinglig på benen men ändå inte så farligt. Det kunde ha varit värre. Han lyfte blicken till Victor igen och flinade lätt.
"Jag kan bara säga detsamma, utan dig skulle denna kvällen varit otroligt tråkig", svarade han uppriktigt. Han log lätt roat.
"Jag kan tänka mig det - extraknäckte på ett fängelse en gång, man blir förvånad över hur anhöriga anstränger sig", sade han, det hade varit ett bra extrajobb medans han pluggat. Han började styra stegen mot utgången, inte så farligt ostadigt ändå - men lite ostadig var han allt.
"Vart ska du?" frågade han, kom på att han inte hade en aning om vart han bodde - kanske hade han tur att det var i närheten, så att de inte behövde skiljas åt ännu?