Digerdöd & Magi

"Praktisk, men farlig. Har blivit jagad för den och mycket mer." svarade hon och gjorde en gest mot hela huset och djuren. Hon hade mer eller mindre makt över djur och natur och det var farliga saker. Det var farligt att vara ogift kvinna med kunnande inom örter och läkekonst samt att ha bra hand med djur, allt det var riktat mot häxeri. En man hade inte samma problem, även om folk flydde exempelvis Pitch bara de såg honom. Folk kunde mer ha förmågan att dras till henne, vilket inte betydde att hon alltid var vänlig som nu.
"Ganska, men har jätteont i ryggen, särskilt när jag ligger på något hårt." svarade hon.
"Du själv då?" frågade hon och nickade sedan åt det hållet kyrkan låg.
"Jag tänkte besöka kyrkan efter frukost. Se om någon är där och bränna ner den. Vill du följa med?" frågar hon i vanlig samtalston som om de talade om vädret.

"Det är förvisso sant, men oavsett krafter blir man jagad, och att ha en praktisk gåva kan i vissa stunder vara bättre än att bli jagad för en opraktisk gåva" sa han enkelt. Inte för att han såg sina egna krafter som opraktiska, särskilt inte under strid då han kunde sätta rädsla i sina motståndare och oftast inte ens behövde slåss. Detta var något han älskade något oerhört, och det var ofta mer roande än att hemsöka någons drömmar.

"Ja golvet är långt ifrån en bekväm sovplats och i ditt tillstånd kan jag förstå detta" sa han medan han drack av teet. "Själv sov jag utmärkt. Det gör jag alltid, särskilt då jag aldrig verkar ha några mardrömmar, trotts de hemska historier jag hör om the boogieman"
Pitch log ett litet roat leende. Kanske var det tack vare hans krafter, men han hade aldrig mardrömmar, vilket gjorde att han alltid sov bra.
"Jag eldar mer än gärna upp kyrkan, oavsett om någon är där eller inte"

"Mardrömmar är inte trevliga, men oftast drömmer jag om saker som har hänt. Som när jag ser min mor brinna." säger hon och ryser till.
"Men efter det, det var då jag träffade dig." log hon, de hade känt varandra i över tio år.
Sol skrattar till och ler medans hon dukar av och börjar fixa med elden. Hon lägger i olika örter för att röka ut alla löss och råttor från huset.
"Nja, tänkte inte gå in i kyrkan för att rädda någon präst. Snarare för att se hur det ser ut där inne då jag aldrig varit i en kyrka. Kanske sno lite saker, dricka vin och så innan vi tänder på." ler hon och elden börjar ge ifrån sig stora rökmoln.
"Kom nu, så kan vi hitta på något kul medans jag får bort löss och råttor.
Hon visslade sedan ett par långa signaler och byns hundar kommer fram till henne för att hälsa. Hon klappar dem och viskar i deras öron innan dem försvinner.
"Jag sa åt dem att dra alla lik till kyrkan så vi kan bränna dem med. Det luktar illa om dem." förklarar hon för Pitch och de går mot kyrkan som inte ligger alltför långt bort.

"Mardrömmar behöver inte vara skapade av fantasier och okända ting, de är nästan bättre om de är skapade ur en uns av sanning, ett minne som hemsöker än" sa Pitch enkelt och med ett leende. Att ge människor drömmar om icke existerande ting var intressant men höra deras plåga när det var baserat på verkligheten, inget slog det!

"Präst eller ej, spelar ingen roll för mig, jag kan låte dem alla brinna" Han hade gjort ett undantag ifall det var någon med magiska krafter, men han kunde inte urskilja några sådana krafter ifrån byn. Kanske var det någon som kunde dölja det väl, men han tvivlade på det. "Ha inte för höga förhoppningar. Många präster övergav kyrkan innan smittan blev för allvarlig och tog då guldet och silvret med sig, seendes hur giriga de är"
Pitch had mött präster som lämnat sina egna bakom sig och nu använde upp kyrkans pengar i staden på var för nöjen de än behagade.

Pitch följde med henne ut ur huset och såg snart hundarna komma emot dem. De var vänligt inställda emot Sol, glada att se henne men de höll sig på avstånd ifrån honom, inget ovanligt. Ville han ha sällskap av djur fick han frammana någon av sina Nightmares. De var varelser han höll kär men inga han kunde ha vid sin sida utan att väcka misstankar. Pitch nickar emot kvinnan vid sin sida. Förvisso var lukten långt ifrån njutbar, men inget som inte var överkomligt, men att elda upp liken var mer arbete än det var värt. Men Sol önskade arbeta hårt så han sa inget medan de kom fram till kyrkan. Det var en mindre sten kyrka vilket skulle göra det svårare att elda upp, men inte omöjligt och det skulle bilda en fin ruin.
"Efter dig" se han och öppnade dörren för att låta Sol gå in först, då hon aldrig varit inne i en.

"Åh, vad jobbig du är." svarade hon och lipade, men log. Nog visste hon varför han njöt av att höra det, varför han fann det intressant. Därför tog hon inte illa upp av det, men de drömmarna var fortfarande jobbiga. De var de ända som hemsökte henne.

"De ska ju stanna och ta hand om sin församling." svarade Sol med rynkad panna. Något besviken och kanske arg över denna upplysning.
"Jag fick ju inte komma till kyrkan för att skydda församlingen mot vad det innebar att vara en oäkting. Men det var väl bara lögn det med." mumlade Sol något förbittrad över det hela. Visst kunde hon förstå att det fanns någon rutten präst och hon ogillade dem för att hon inte fick vara med. Men hon trodde ändå att många av den skulle följa sitt kall till Gud och ta hand om sin församling särskilt i dessa tider.

Sol gick före honom in i den lilla stenkyrkan, deras steg ekade i den tomma gången mellan bänkarna.
"Hallå, någon här?" ropade Sol. Någon kanske gömde sig, präst eller någon annan. Hennes blick vändes dock ut genom ett av fönsterna. Utanför syntes en kyrkogård och bakom den en kulle med kors där människor satt upphängda och en uppbränd hög med en halvt uppbränd kvinnokropp på.
"Titta" sa Sol med halvkvävd låg röst och pekade. Galgbacken där alla dömda avrättades och begravdes och även en häxa eller en de skylde till att vara häxa.
"Stackars kvinna" mumlade hon men vände sig om då hon hörde steg sakta mot dem. Hon vänder sig om och ser en medelålders man komma mot dem.
"God dag" sa Sol med ett leende som kunde få en hel värd att smälta. Mannens förvånade utryck utbyttes i ett leende, han ryggade dock tillbaka då han såg Pitch.

"Om det är så du ser det så beklagar jag det" sa han roat, han fann inga problem med hennes ord, då de till skillnad ifrån andras inte var ont menade.

"Det är mycket det skall, men i tider som dessa slutar en del tro och ser till sig själva, även präster. De framställs dock som större hycklare på grund av vad de har predikat" sa han enkelt och ryckte på axlarna. Det fanns många där ute som inte levde som de lärde. Det var bara värre när dessa människor hade makt och kunde påverka andra. "Boken talar om oäktingar som något illa, dock är det inte alla som lever efter det, och inget de bör leva efter."

Pitch såg sig omkring i kyrkan, den såg lika dan ut som alla andra kyrkor, inget förvånande då de var uppbyggda på samma sätt. Pitch följde Sol's blick och såg den döda kvinnan.
"Hennes lidande är åtminstone slut" sa han lågt, vetandes att för många hade det precis börjat och skulle fortsätta länge.

Han vände sig om samtidigt som Sol hälsade på mannen. Mannen som smälte när han såg Sol och såg ut som om hans liv var slut när han såg Pitch, de var som natt och dag. Han var van vid det och lutade sig endast emot en av bänkarna, undrandes vem mannen var. Han kunde inte känna någon magi ifrån honom, men han visste at vissa kunde dölja det nästan helt, så kanske var han en av dem.
"Vilka är ni?" frågade mannen medan han tog ett steg närmare Sol, uppenbarligen seendes henne som ett mindre hot, vilket inte var sant. Inte för att Pitch inte var ett hot, utan att Sol inte var någon man skulle underskatta.

"Ni?" frågade Sol undrandes och såg sig oseendes bak dit mannens blick var, på Pitch.
"Vad menar du? Det är bara jag här?" sa hon milt och såg med oro på honom.
"Men mannen bakom dig?" svarade mannen och det syntes panik i hans ögon.
"Det är ingen här. Hur mår ni egentligen?" frågade Sol med oro i rösten. Men det syntes att hade kul. Mannen flackade med blicken från Sol till Pitch och tillbaka igen.
"Men, men." stammade han fram.
"Ni verkar inte må bra." sa Sol och la en hand på hans axel.
"Jag har hört att man börjar yra, det är det första symptomen innan bölderna. Jag beklagar." sa hon med alvarlig stämma och mannen backade bak från henne.
"Nej, nej, det kan inte vara sant. Gud skulle aldrig tillåta det, jag är hans heligaste tjänare." stammade han fram.
"Är du?" frågade Sol och la huvudet på sned.
"Hur kommer det sig att du är här medans det ligger ruttnande lik i byn. Skall inte en helig man ta hand om de sina? Och var är kyrksilvret?" hennes röst var nu bara en viskning då mannen föll på knä framför henne.
"Nåd, herre visa nåd"
"Du skall hjälpa din nästa och du skall inte stjäla. Är inte det tio guds bud? Och du skall icke dräpa." sa hon lågt och vred mannens ansikte mot den döda kvinnan på kullen.
Sol var inte alls ljuv längre, något i hennes ögon gjorde att han ryckte bakåt och än mer då han såg på Pitch.
"Silvret, silvret ligger i källaren i den lilla stugan vid ån." darrade han fram.
"Bra, bikta dig nu, be för dina synder ty du kommer snart att möta din skapare, men först kommer djävulen själv vilja träffa dig." hennes ord var nu bara en viskning innan hon visslar skarpt och hundarna kommer inspringandes.
"Varsågod, jag vet att ni är hungriga." sa hon och de hoppade på mannen. Sol gick sedan lugnt ut ur kyrkan under mannens höga rop. Hon hade fått hämnd för sin döda moder.

Pitch sa inget utan stod bara still där han var med ett leende på läpparna över Sol's framträdande. Hon kunde göra något han inte kunde, få människor att underskatta henne, något ingen gjorde med honom, vilket inte var överraskande. Hans utseende och aura gick inte att ta miste på, det var något med honom. Alla blev inte rädda, en del blev nyfikna och dragna till honom, men han kunde aldrig spela oskyldig och en ömtålig person. Kanske var det för att han var man också, han visste inte, och det spelade egentligen ingen roll. Han gillade vem han var iallafall.

Pitch log kallt när mannen mötte hans blick och det verkade få honom att tro att han var djävulen än mer. Han lät skuggorna runt honom växa en aning, för att skapa en illusion innan hundarna kom in i kyrkan. Pitch's ögon var fortfarande fästa på mannen när hundarna började dra honom i stycken. Blodet flög över väggarn tillsammans med ekot från mannens skrik, men dessa tystnade snart och Pitch gick efter Sol.

"Fick det dig att må bättre?" frågade han undrande, osäker på hur hon kände när hon gjorde saker som dessa. Hämnd fick alltid honom att må bättre, men det var inte alltid sant när det kom till andra. Pitch tittade tillbaka emot kyrkan och hundarna som kom ut, och fortfarande var blodiga.
"Låt oss tända eld på den, och bli av med den"

Sol tittade fundersamt på Pitch och nickade. Hon log mot hundarna som kom utspringande, mätta och blodiga.
"Just nu mår jag jättebra över det, jag har hämnats min mor. Även om det inte var han som brände henne, hade han gjort det med en annan kvinna. Men jag kommer säkerligen ha mardrömmar om det i ett par nätter." svarade hon och rykte på axlarna, det var det värt, för just nu var hon så nöjd över det hon gjort.
Hon såg sig om och såg på högen med lik hundarna dragit dit och sedan på kyrkan.
"Det kommer bli fina bål." skrattade Sol, men hennes skratt vändes om till en grimas av smärta och hon tog sig om ryggen. Hon andades tungt innan värken gått över.
Den första värken hade kommit, men hon hade inte en aning om hur länge det skulle ta.
"Ungen tänker visst ta och komma." försökte hon säga så lugnt hon förmådde även om rädslan glimmade till i hennes ögon. Hon hade själv varit med och förlöst barn och visste hur man skulle göra, men modern kunde ändå dö.
"Men innan jag går tillbaka till stugan, vill jag gärna se det brinna. Kan du fixa det?" frågar Sol Pitch.

"Jag kan försöka mildra dina mardrömmar" sa han. Det var något han kunde göra, de skulle inte försvinna totalt, men en mildare form kunde vara enklare att hantera, och för hennes skull var han villig att göra det. Pitch kommenterade inget om bålet, för honom var det egentligen ointressant, men om Sol nu bestämt sig för att stanna i staden ett tag, förstod han varför hon ville göra sig av med liken.

Pitch vände sig hastigt emot henne när hon sa att ungen tänkte komma nu. Hon lät lugnare än han trott någon någonsin sagt de orden, som om det var något hon gjorde varje dag. Pitch själv var osäker på hur han skulle reagera. Han tänkte inte hjälpa henne, där gick hans gräns. Han visste också att hans hjälp inte skulle vara någon hjälp alls. Pitch blinkar när hon säger att hon vill se det brinna innan hon förlöser. Det fanns stunder då den yngre kvinnan förvånade och nästan förvirrade honom, detta var en av dessa stunder, men han kommenterade det inte, utan nickade endast.

Han styrde stegen lugnt emot kyrkan samtidigt som han tände eld på en pinne som han kastade in i kyrkan innan han tände på fler och gjorde det samma med dem. Han kände snart doften av rök och backade, ovillig att andas in den. Det skulle ta lång tid innan kyrkan var i full brand då stenen hindrade konstruktionen ifrån att brinna, samt att det krävdes mycket för att få människokroppar att fatta eld. Han valde att kasta in fler pinnar han satt eld på, ihop om att hjälpa elden ta ytterligare fart. Snart såg han små lågor komma ut igenom dörren, branden spred sig åtminstone, försökte finna allt den kunde. Snart kände han doften av bränt hår och han skapade en mask av sin sand för att hålla doften ute, vetandes om att doften av bränt hår skulle vara än värre.