Mörkrets Tid

"Detta är en herrgård som gått genom släkten sen 1800 talet. Nu är det bara jag och Corban kvar, så vi får väl se vad som händer sen." förklarar hon lätt. Alla gamla renblodiga var släkt på något vis och det gällde säkert hon och Eileen med. Hon log snett åt hennes reaktion, hon visste inte ens hur Zabinis bodde, men tydligen inte såhär.
De stora dubbeldörrarna öppnades av alfen som öppnat grindarna med en lätt bugning åt dem.
"Tack Frank, gå och ta dig något gott i köket nu. Sen när du ändå är där säg att vi får en extra till middag och säg åt dem att komma med lemonad till oss är du snäll." sa hon och ledde dem in i ett närliggande rum låg. Det var ett stort vardagsrum med stora fönster ut mot trädgården. Ena väggen var fylld med bokhyllor och en brasa som inte var tänd nu i sommarvärmen. Den andra visades ett enormt släktträd likt den Blacks hade med släkten långt bak på medeltiden. Man såg de levande, de döda och de som blivit bortbrända ur släkten.
"Letar du hittar du säkert ditt namn." säger hon och pekar och går mot ett bord och skriver ett brev till skräddaren för att han skulle kunna komma.

Hon lyssnade till Lysandras ord om herrgården med nöje. Hennes egna släkt hade ursprung i Italien och hade sitt verkliga fäste där. Eileen log för sig själv hennes orangea hår och fräknar såg inte det minsta Italienskt ut.
När Lysandra började prata med husalfen, Frank, blev hon ännu mer förvånad. Hon tilltalade honom såsom Eileen själv skulle gjort med respekt och ömhet. Det verkade som att Lysandra inte var exakt den personen som Eileen trodde att hon var.
Medans Lysandra började skriva något så granskade Eileen släktträdet på väggen. Hon strök med fingrarna på ansiktena som var bortbrända och kände hur det fnasade under fingrarna.

Lysandra öppnade fönstret och visslade högt.
"Tristan" ropade hon. Först hördes inget, sedan ett hoande och en stor svart tornuggla med smaragdgröna ögon landade på hennes utsträckta arm.
"Hej där, sovit gott." talar hon ömt och stryker ugglan över fjädrarna.
"Jag har ett brev till dig, den är till William." fortsätter hon och fäster brevet vid Tristans klo och ser honom sedan flyga iväg.
"Så, hoppas William har tid att komma." ler hon och vänder sig mot Eileen. En kvinnlig alf kommer in med en kanna rosa lemonad till dem och två stora glas med is, det kunde behövas i sommarvärmen.
"Tack Sally, se till att även ni dricker." hälsar hon alfen som med en bugning avlägsnar sig.
Lysandra går sedan fram till bokhyllan och letar fram ett par böcker som hon lägger framför Eileen.
"De här kan du låna hem och läsa." instruerar hon. Det var böcker om svartkonster, men framförallt hur man uppför sig, talar, går, ja allt man kunde veta.
Hon sätter sig sedan ner och häller upp ett glas åt dem båda. Hon visste inte riktigt var de skulle börja efter detta. Det var ju inte precis som de hade talat med varandra innan, snarare tvärt om.
"Jag kan ju börja med att be om ursäkt för hur du blev behandlad på Hogwarts. Inte för att jag någonsin har sagt något mot dig, men jag hindrade inte de andra heller." hon suckade och såg på henne.
"Jag vet inte hur din uppfostran var. Men min och många andra med mig har haft samma. Alltid vara perfekt, inte låta ens blod smutsas ner. Inte visa sig svag, inga känslor. Ja du vet, inte för att det skulle försvara vad vi gjorde. Men det var ett sätt att reagera, när man annars skulle vara kylig, perfekt i tal och utseende och så." Lysandra tystnade, hon visste inte varför hon sa så mycket. Men Eileen verkade vara en annan sort än dem hon brukade umgås med. Hon skulle nog inte förstå annars.

Hon förvånades ytterligare när Lysandras vänlighet mot alla runt henne inte slutade. Eileen hade aldrig förut sett denna sida av henne utan trodde bara att hon var som alla andra Voldemort-dyrkare hon träffat. Känslokall, ingen respekt för utomstående, än mindre de som låg under en i rang och ingen som helst ödmjukhet. Lysandra hade visat henne att detta antagandet är falskt. Hon kunde inte hjälpa att tycka om henne, men Eileen var fortfarande på sin vakt.
Hon tog emot böckerna Lysandra tagit fram och log.
”Tack så mycket.” Men bytte till en mer seriös ton när hon sa
”Det där med Hogwarts... Det är vatten under bron och jag godtar din ursäkt. Jag förstår att du har blivit uppfostrad så. Jag också. Men...” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
”Men man behöver inte ta ut det på andra... Och jag vet att du inte sa något eller så. Jag syftar på andra”
Eileen stängde munnen när hon insett att hon svamlat. Hennes öron blev lätt röda av att hon skämdes. Eileen vände blicken ut mot fönstret

"Du umgicks heller inte med andra som var så. Bor man tillsammans blir man som varandra. Sätter du en massa renblodiga vars släkt följer mörkrets Herre så blir man som dem man umgås med. Det blir ens familj, men också ens fördärv. Det med elevhem är inte särskilt bra egentligen, det särar mer än det skapar allianser och det kommer komma till skada." hon tystnar väl medveten om att hon var en av dem. En av dem som inte gick utanför normerna av vad det renblodiga släktet tillät. Hon var inte som Eileen som tydligt och med hjälp av Hufflepuff tagit avståd.
Ett ringande hörs på dörren och efter ett tag öppnas dörren till rummet där de befann sig. In kommer en lång trollkarl med mörkt hår och mustage.
"Ni kallade på mig miss." säger han med fransk brytning och en bugning.
"Åh, bra att ni kom. Min miss Eileen här behöver en uppdaterad garderob." säger hon och pekar på henne och Wiliam drar upp Eileen på fötter och börjar mäta henne. Måttbandet fortsätter att mäta av sig själv medans han trollar fram tyger för att fixa en kostym åt henne.
Lysandras attityd hade förändrats sedan William kom in, hon var inte ohövlig eller så, men höll ett korrekt avstånd. Hemmet var hennes fristad att bete sig som hon ville, men kom det besök som han var hon tvungen att uttåt visa den status hon hade.

Hon hann inte svara på Lysandras ord men höll med henne. Självklart var det svårare att ta avstånd när man hade ett sånt grupptryck på en. Eileen var medveten om hur svårt det kunde vara. Den moustashe beklädda mannen var på henne med frågor och flängde med tyger, medans måttbandet for runt hennes kropp. Hon undrade med ens om inte detta verkade lite suspekt för honom. Skulle han tjalla till någon. Hon tänkte höra om detta senare med Lysandra. Han verkade fixa allting med en rasande fart och Eileen blev helt yr av allt som hände runtomkring henne. Hon började skratta och mötte Lysandras blick. Det hela kanske skulle funka ändå

Snart hade han ordnat en liknande kostym som Lysandra bar. Han transfererade sig sedan bort och skulle sända Eileen ytterligare ett par klädnader när de var klara. Lysandra ledde Eileen upp till sitt rum och rotade fram ett par högklackade skor som hin gav till Eileen.
”Du kan byta om inne på toa, så ordnar jag ditt hör och sminkar dig sedan.” säger Lysandra och pekar på en dörr som leder till hennes badrum.

Med den svarta klädnaden och ett par skor i famnen så gick Eileen in i badrummet. Att tro att badrummet bara skulle vara något alldagligt skulle vara idioti. Vita väggar och öppen planlösning bidrog till att det här lilla rummet var mer än vad hon skulle klara av att ha. Efter att ha beundrat badrummet granskade hon klädnaden. Den var elegant och slät och påminde om Lysandra. Hon drog på sig allt och fann att allt satt perfekt. Men hon förväntade sig inget mindre med allt mätande som pågick när skräddaren var här. Eileen tittade sig i helkroppsspegeln och förundrades över hur annorlunda hon såg ut bara på grund av denna klädsel. Hon ville inte ens se sig själv efter Lysandras sminkning... Hon satte på skorna som en sista detalj men kände genast att skorna var ett misstag. Högklackat var inget Eileen var van vid och hon snubblade fram mot dörren och öppnade den

Lysandra log när Eileen kom ut på något stapplande ben.
"Det tar nog ett tag att lära sig gå i dem om man är ovan." kommenterade hon och visade till en stol där Eileen skulle sätta sig framför en stor upplyst spegel och ett enormt sminkbord.
För henne var det ingen konst att gå i dem, som så mycket annat hade hon lärt sig det sedan hon var barn och skulle inte kunna tänka sig något annat.
"Men klädnaden passar dig." ler Lysandra och börjar borsta igenom Eileens röda hår.
"Får hoppas ingen tar dig för en Weasley eller Prewett bara. Jag hörde förresten att de gift sig, Molly och Arthur." påpekade Lysandra då hon visste att Mollys bröder tillhörde motståndsrörelsen. Hon hade egentligen inte något emot någon av dem. Men fiendskap hade alltid rått mellan Gryffindor och Slytherin och Lysandra skulle aldrig få umgås med blodsförädare som dem.
Hon smörjde in något i Eileens hår som gjorde håret silkeslent och inte så frissigt. Sedan började hon med sminket och sminkade lika tungt och svart som henne själv.
När hon var klar backade hon och beskådade sitt mästerverk som var Eileen.
"Sådär, det gav dig mer renblodig attityd. Nu ser du ut som någon som skulle kunna söka dig tjänst hos Mörkrets Herre.

Eileen hummade till kommentaren av Weasleys. Hon undvek att titta i spegeln för att det skulle bli en liten överraskning men när Lysnadra var klar kunde hon knappt förmå sig att granska sig själv. Hon vände långsamt blicken uppåt mot spegeln och flämtade till när hon såg sig själv. Hon såg vuxen ut och... Det var något hon inte riktigt kunde sätta fingret på, men hon såg mystisk ut. Hon log brett.
"Du är en konstnär Lysandra" skrattade on då hon inte riktigt visste vad hon skulle tycka om sin nya stil. Många skulle nog säga att det var en förbättring, men Eileen kände sig mer bekväm med sina andra kläder och smink. Hon drog handen genom det blanka och lena håret och log för sig själv. Det var dock något hon skulle kunna tänka sig att prova hemma.