Burning Water PRS Emma07 och wolfy

Deras träningstimme började till sist löpa mot sitt slut, och Ethan fick erkänna att han faktiskt var lite lättad. Han hade inte direkt stortrivits i hennes sällskap. Och de hade en hel del mer att jobba på, hon kunde nog vänta sig en del blåmärken följande dag efter deras duster. Men hon hade faktiskt lyckats få in en och annan smäll hon också, även om Ethan inte skulle erkänna det för henne.

Veckorna fortsatte i samma stil. Varje dag tränade hon med Ethan. Det var tunga pass - speciellt i början då hon var ovan. Att hennes muskler värkte följande dag underlättade inte direkt träningen för henne, men så småningom började hon se resultat. Hon upplevde dock inte att hon gjorde några framsteg med kaptenen. Trots att hon försökte få honom att dra på mungiporna och visa smilgroparna ibland så lyckades hon inte. Det verkade som om han bestämt var av den åsikten att hon var jobbig att ha att göras med, vilket irriterade henne en del men främst gjorde det henne besviken.

Veckorna som han tränade ihop med Faye var ansträngande. Egentligen inte för att själva träningarna var ansträngande, utan helt enkelt på grund av att han hade minst sagt fullt upp. Det var alltid något som behövde ordnas med, och på grund av några besök i slottet hade Ethan jobb upp över öronen. Och det var nog också hon som blev lidande för det, då han inte var överdrivet förtjust i henne från början och det där låg envist kvar. Nu började det dock förändras, han hade väl börjat slappna av mer i hennes sällskap eller något liknande. I vilket fall som helst började han nästan se fram emot deras träningar, för att tvärtom mot vad han tänkt i början få komma iväg från jobbet en stund och han började trivas allt mer i hennes sällskap. Han hade bevisat henne fel, men han var lite för envis för att ändra sitt sätt emot henne. Men han hade ändå börjat, numera joggade dem oftast tillsammans innan träningen och han hade börjat med att slå av på takten ifall han märkte att hon gjorde det istället för att jäklas med henne. Denna dagen var han mer utvilad än vanligt då han kom dit, bjöd till och med på ett leende emot henne då han kom dit vilket var för honom något ovanligt.
"Hej. Har du värmt upp än?", frågade han.

Överraskande nog var Faye först på plats denna morgon. Vanligtvis brukade kaptenen vänta på henne med en bister min, vilket alltid gav henne skuldkänslor trots att hon såg till att inte komma för sent. De brukade springa tillsammans, och hon var tvungen att erkänna att han under den senaste tiden tagit mer hänsyn till henne än vad han i början gjort. Det hade överraskat henne men hon hade valt att inte tänka mer på det. Eller snarare inte få upp sina förväntningar. Bara för att han inte uppförde sig riktigt lika grinigt längre betydde det inte att de var vänner. Han betraktade henne åtminstone knappast som en. Då han dök upp bjöd han henne på ett leende då han hälsade, vilket gjorde henne paff. Faye hade nog aldrig sett honom le förut. Inte på det här sättet i alla fall. Visst hade han dragit på mungiporna men det hade varit för att han skrattat åt henne.
"Vem är du och vad har du gjort med kaptenen av det kungliga gardet?" frågade hon med höjda ögonbryn. Ögonen glittrade förtjust. Hon skakade lite på huvudet då han frågade om hon hunnit börja med uppvärmningen.

Ethan skrattade till av hennes ord, ett annat slags skratt än vad han haft framför henne tidigare. Tidigare hade snarare varit att han skrattat åt henne, nu var det ett hjärtligt skratt istället.
"Vadå, jag kan väl få vara på bra humör?", frågade han retsamt, dock mer ett snällt slags retande. Mer vänskapligt på något vis. Kanske för att saker och ting äntligen lugnat ner sig så tog han sig tid att faktiskt visa mer av sitt rätta jag emot henne.
"Då börjar vi med det då", sade han, började jogga deras vanliga runda runt trädgården.

"Det gör dig gott att se lite glad ut med jämna mellanrum." Faye började jogga vid hans sida. Eftersom det var en solig och klar morgon hade andra ung kvinnor hittat ut till trädgården, och att de studerade Ethan när de sprang förbi gick inte att missa. Det var i och för sig inget konstigt med det: han var ju en stilig ung man. Ändå begrep hon sig inte riktigt på varför hon nästan kände sig besvärad av att någon annan såg på honom på det viset.
"Är allt klappat och klart inför balen ikväll?" frågade hon för att komma på andra tankar.

Ethan flinade roat och såg på henne.
"Ska det föreställa en komplimang eller förolämpning?", svarade han retsamt, samtidigt som han sprang jämte henne. Han lade märke till damernas blickar emot honom, något han däremot inte brydde sig nåt större om. Han hade annat på tankarna, och av någon udda anledning verkade hon envist poppa upp i hans tankar allt mer och mer. Men det var ändå inget negativt, utan snarare tvärtom vilket förvånade honom än mer. Han nickade lite åt hennes fråga.
"Ja, äntligen borde allt vara klart. Det var ett sjujäkla jobb med att planera det", sade han.

"Du får ta det som du vill." Då de sprungit tio varv runt trädgården tyckte hon att det fick vara nog och saktade därför ner.
"Tänker du slapp av och ha det roligt där? Eller ska du vara tråkig och övervaka att allt går som det ska? Du har män som kan sköta den uppgiften åt dig." Resten av tiden som de tränade tillsammans flög förbi förvånansvärt snabbt, och försvann iväg efter att ha sagt hejdå. Faye bad Martha, som var en dam i fyrtioårsåldern som brukade passa upp henne, att smuggla in en ansiktsmask i Ethans rum. Temat för balen var maskerad och trots att hon egentligen inte förväntade sig att han faktiskt skulle dyka upp som gäst istället för att vakta att allt gick som det skulle, så var det helt klart värt ett försök.

Ethan hade egentligen tänkt vara mer formellt på balen, visserligen hade han en given plats där för att ha koll på allting, men inte för att vara där och roa sig. Men Faye fick honom ändå att tvivla lite på ifall han iallafall skulle tillåta sig att ha lite roligt. Och det var inte svårt att räkna ut vem som hade skickat masken till honom, och av någon anledning bestämde han sig ändå för att komma. Han hoppades att hon skulle bli glad över det, och var av en konstig anledning nästan nervös trots att det inte var hans första bal. Men framåt kvällen var han ändå uppklädd, för en gångs skull inte i vaktkläder utan mer uppklädd och iklädd masken hon skickat.

Då kvällen var kommen stod Faye framför spegeln i sitt rum, betraktade sin spegelbild. Hon var iklädd en vacker himmelsblå klänning som matchade hennes ögon utmärkt. Masken var lika blå som klänningen, och prydde av fjädrar och några diamanter. Det bruna håret var uppsatt i en prydlig boll på huvudet, men några hårslingor var utldäppta för att rama in hennes ansikte.
"Martha?" sa hon och vände sig om mot den äldre kvinnan som gav henne en stolt nick innan hon uppmanade prinsessan att ge sig av mot balsalen.
Då prinsessan nlände till baldalen var den redan fullsmockad av folk. Folk stannade upp för att vända blicken till henne, bugade och neg då hon gick förbi för att stanna upp vid de två tronarna där hennes föräldrar satt.
"Far, mor," hälsade hon och såg på dem i tur och ordning, blev kort därefter ivägsjasad av hennes mor. Hon var arton och hennes mamma ville att hon skulle hitta en man åt sig att gifta sig med.