Historiens romanser PRS wolfy & Emma07

"En hel del annat," upprepade hon och nickade, kunde inte hålla tillbaka ett litet leende. Det var det första äkta leendet hon någonsin gett honom sedan de träffat varandra för första gången. "Du kommer så småningom få reda på och stå ut med allt möjligt." Det var ingen hemlighet att Rosie hade starka åsikter, och det var ju inte särskilt uppskattat i dagens samhälle. Hon förstod inte varför det enbart var upp till män att bestämma om saker och ting, kvinnor hade också saker att säga till om.
"Vi får väl ge oss av på en ridtur tillsammans någon dag." Rosie knäppte händerna framför sig. Att rida var avslappnande och något hon tyckte om att göra, trots att det inte blev av så ofta för hennes del.

Michael log också han, och denna gången ett mycket mer uppriktigt leende än vad han tidigare gånger gett henne.
"Det kan jag tänka mig", sade han, trots att han inte umgåtts så mycket med henne hade han redan fått uppfattningen om henne att hon var färgstark. Och ärligt talat så var det inte honom emot, det gjorde henne faktiskt lite mer intressant. Han nickade lite, bjöd på ett vänligt och lite prövande leende emot henne.
"Det tycker jag vi får göra", sade han instämmande, han trivdes i hästarnas sällskap så gav sig gärna ut på en ridtur då och då.

Puff

Michael hade aldrig varit särskilt dumdristig av sig, utan höll sig för det mesta rätt så lugn. Men visst blev han också uppretad, och han hade inte alls tålt hur John pratat om Rosie. Han hade visserligen tyckt bättre och bättre om henne ju längre tid de varit gifta, och skulle nog våga påstå att de var rätt så goda vänner vid det här laget. Men inte hade han vågat inse sina känslor för henne förräns han nu reagerat såhär. Men nu så var det som om allt föll på plats. Hur han känt för henne den sista tiden, hur han njöt bara av att vara i hennes sällskap. Den där värmen som spreds ifrån maggropen när han såg på henne. Aldrig hade han trott att han faktiskt skulle bli kär i henne, men så var fallet nu. Han hade varit iväg med några vänner, men man kunde väl säga att kvällen inte slutat särskilt väl då han och John rykt ihop, och det var med ett irriterande näsblod rinnandes som Michael kom hem igen. Han kunde åtminstone trösta sig med att John såg värre ut. Visserligen var Rosie "hans" på ett vis eftersom de var gifta, men egentligen inte eftersom de inte var ihop. Han gillade visserligen numera henne, men han tvivlade på att känslorna var besvarade.

"God natt," önskade hon Flora och log mot kvinnan innan hon lämnade rummet. Rosie vände blicken till sin spegelbild igen, drog borsten genom det långa håret innan hon reste sig upp. Istället för att krypa ner i sängen gick hon fram till fönstret, spanade efter rörelser ute. Det var dock för mörkt för att hon skulle kunna se någonting. Knappt hade hon hunnit lägga sig ner på sängen innan hon var uppe på benen igen, hade inte kunnat undgå att höra ytterdörren öppnas och nu hade hon bråttom ner till hallen. Ju mer tid hon spenderat med Michael desto mer hade hon börjat tycka om honom. Nu såg hon inte honom längre enbart som en vän utan hennes känslor var betydligt starkare än så. Hennes leende bleknade och ersattes av en förvånad min då hon såg blodet som rann ur hans näsa.
"Michael!" utbrast hon och krokade arm med honom för att ta med sig honom till vardagsrummet. Hon sa åt honom att sätta sig, försvann själv iväg och återvände en stund senare med papper. Hon satte sig ner på huk framför honom för att torka bort blodet, gav honom sedan ett rent papper för honom att trycka mot näsan för att stoppa näsblodet.
"Vad är det som har hänt?" krävde hon att få veta.

Michael såg upp då någon verkade komma i full fart ner i hallen, och numera kunde han inte längre dölja den glädjen som lös upp i hans ögon då han fick se henne. Men vem skulle inte le av att få komma hem och bli välkomnad av henne? I början hade han ju varit långt ifrån nöjd över giftermålet, men nu insåg han mer och mer hur glad han var över att ha just henne till fru. Även om han inte vågat erkänna det för henne ännu, och egentligen förstod han väl inte riktigt varför. Kanske skämdes han på något vis eller var rädd att det inte skulle vara besvarat. Men ändå... Den senaste tiden, och att hon ändå reagerade såhär och hjälpte honom, tände ändå ett litet hopp inom honom.
"Det är bara näsblod, det är ingen fara", sade han envist, men lät sig ändå bli lotsad och slog sig ner på soffan. Han följde henne med blicken både då hon gick iväg och när hon kom tillbaks med papper, tog emot tussen för att hålla emot näsan.
"Tack. Jag och John rök ihop", sade han, vid det här laget något skamsen över att de rykt ihop på det där viset. Det hade ju egentligen varit rätt dumt gjort, men han hade inte tålt hur han hållit på. De båda brukade vara goda vänner, och det var definitivt den första sån här dusten de haft.

Rosie satte sig ner bredvid honom på soffan, vände blicken mot två betjänter som hade dykt upp.
"Gå och lägg er, läget är under kontroll. God natt," önskade hon dem med ett litet leende, väntade tills de hade försvunnit utom syn- och hörhåll innan hon vände sig mot Michael igen. Hade han hamnat i slagsmål med John? Hon visste inte om hon skulle skratta åt den absurda tanken eller skälla ut honom för att han gjort något så dumt.
"Varför då? Berätta allt, utelämna inga detaljer." Nyfiken som hon var ville hon givetvis veta vad som gjort killarna så upprörda med varandra att de behövt ta till knytnävarna.

Michael hade själv inte ens märkt att betjänterna dykt upp, så han såg dit först när Rosie talade till dem och hann bara se dem gå iväg i princip. Så strax vände han blicken till Rosie igen, suckade lite då hon frågade. Först såg han bort lite, hade inte alls haft någon plan på vad han skulle säga till henne om varför. Han skulle antagligen avslöja en del av sina känslor för henne om han avslöjade att bråket startats på grund av henne, men han ville inte heller ljuga för henne. Ändå... Det var på ett vis ett bra tillfälle att testa att avslöja sina känslor, även om det kändes läskigare än mycket annat han varit med om. För skulle det visa sig ett det varit en dåres hopp som väckts om att hon skulle gilla honom också, så kunde han alltid skylla på att det var för att dem faktiskt var gifta eller något. Han drog tillbaks blicken till henne igen.
"Det finns inte jättemycket att säga. Jag tålde inte hur han höll på och pratade om dig, du vet hurdan han kan vara", sade han, John var något av en kvinnotjusare och verkade ständigt vara på jakt efter någon kvinna att få på fall. Och oftast pratade han också om de olika kvinnorna vitt och brett, och Michael hade inte tålt att höra någon prata om Rosie på det där viset. Även om det var mycket olikt honom att bli så upprörd över något sådant, så hade det väckt en massa känslor inom honom som han knappt vetat funnits.

Rosie rynkade lite på pannan. Hon kunde inte påstå att hans svar var särskilt detaljrikt, åtminstone var det inte vad hon hade hoppats på. Tydligen skulle hon själv få lägga ihop pusselbitarna. Det var i och för sig inte särskilt krävande men hon visste heller inte om hon ville hoppas på för mycket. Hon hade inte undgått att se hur hans ögon lyste upp varje gång han såg henne, eller det faktum att han faktiskt verkade trivas i hennes sällskap. Men var det tillräckligt med bevis för att anta att han kände lika för henne som hon gjorde för honom?
"Blev du avundsjuk?" frågade hon så nonchalant hon kunde, studerade honom i ögonvrån. En stor del av henne, om inte hela hon, hoppades och önskade att svaret skulle vara jakande.

Av någon anledning blev Michael bara allt nervösare av att prata om det här. Han visste inte om han skulle våga erkänna sina känslor för henne, och han var farligt nära att göra det nu. Han kunde inte heller alls tolka hennes reaktion, var hon positiv eller negativ till det? Sättet hon sade det på gjorde att han inte alls kunde tolka det. Han såg på henne, något tveksam och mycket mer osäker än vad han brukade vara.
"Ja", svarade han bara tyst, osäker på hur hon skulle reagera men hoppades på det bästa.