Not what I wanted [PRS]

Allting kändes plötsligt förbaskat olustigt igen och Zihao kunde inte låts bli att blänga smått mot sextonåringen. Han visste mer än väl att den andre var både en bokmal och att han drog hem höga betyg år efter år, så hur lång tid kunde det egentligen ta innan han lyckades lista ut sjuttonåringens lilla hemlighet? Helt ärligt hade han nog redan gjort det - listat ut det alltså. Därför drog slytherinaren snart slutsatsen att det inte var någon idé att försöka dölja det längre. Han skulle ändå få reda på det förr eller senare, och Samuel likaså. Men det kunde gärna få dröja ett slag innan den jämnårige listade ut någonting alls. Mer än gärna.
”Jag tror nog att du vet mer än väl att de där inte kommer hjälpa ett smack”, muttrade han och nickade mot tabletterna som Joshua lagt bredvid tallriken på bordet. Ingenting förutom det där dumma elixiret hjälpte något sånär. Och även det var inte till någon stor hjälp förutom när det kom till sinnesbesittningen. Smärtan kvarstod precis som innan och livet var i princip lika hemskt som alltid.
Frånvarande började han klia Haru mellan öronen samtidigt som han gömde den undre delen av ansiktet under filten, drog den över både näsa och mun. Svimma tänkte han inte göra och det hade han inte heller gjort, intalade han sig själv. Det hade ju bara varit ett litet ögonblicks mörker liksom, ingenting att oroa sig över.

Zihao skakade sedan på huvudet och riktade de mörka, stora ögonen mot den yngre. Det kändes faktiskt ganska kasst att bli lämnad alldeles själv i vardagsrummet medan alla andra njöt av varandras sällskap inne i köket. På sätt och vis betydde det att han redan skulle bli utstött, the odd one out. Truth be told så var det ingenting han direkt strävade efter. Han var redan tillräckligt utstött som det var, även om han hade några tappra vänner i skolan. De vägrade ge med sig och sket fullständigt i alla humörsvängningar, sjukdomen och allt det där andra som följde. I deras ögon var han precis som vem som helst och det, det var guld värt. Att inte bli behandlat annorlunda, att känna sig accepterad någonstans i världen..det var nog ändå en av de bästa känslorna.
”Du..jag vet att vi inte direkt har någon bra relation till varandra, men det..jag..äsch, stanna om du vill”, stötte Zihao fram och grävde ner sig själv ytterligare under filten. Smidigt.

Joshua är lite kluven, han har nog inte riktigt mött någon med lika självklara humörsvängningar som Zihao innan. Kanske det bara är faktumet att den andre har ett så dåligt poker face att det blir mer uppenbart, men det känns ändå lite väl mycket.. och det har nog med fullmånen att göra. Zihaos ansiktsuttryck hjälper däremot inte, hur ögonen ena sekunden kan vara lika stora som en hundvalps, och sedan smala, sura och blängande. Det är lite festligt att kolla på, men Joshua påminner sig om att han inte ska sitta och analysera allt slytherineleven gör och använda honom som en labbråtta. Oacceptabelt.
”Jo, det gör jag väl..” Trevar den yngre med blicken fäst på sina egna små fötter och vickar försiktigt på tårna. Bara för att ha något att göra. Värktabletter brukar kunna hjälpa människor, men hur gör man när febern och smärtan kommer från en annan ras? Det är lite klurigt, och ännu klurigare är det att göra elixiret. Han skulle kunna göra det… men risken finns att det bara skulle göra allt värre. ”Ät bara, det kan nog hjälpa åtminstone lite.”

Att sitta och hålla Zihao sällskap borde inte kunna vara så farligt.. bara han inte säger något som den äldre verkligen avskyr och bestämmer sig för att ge hämnd när skolan börjar. Nu är det ju så att Joshua lätt skulle kunna ropa lite på Samuel om någonting händer, sjuttonåringen är nog inte korkad. Plus hade det känts orättvist, om alla sitter och myser inne i köket medan Zihao sitter ensam vid brasan. Förvisso mysigt, men det hjälper inte det sociala direkt.
”Vad snällt av dig,” påpekar Joshua med en lätt axelryckning och faller ner i kanten av soffan med Cissi i hamnen. Den tjocka, lurviga katten lägger sig tillrätta i hans knä och börjar försiktigt slicka på hans byxor. Någon matdoft har säkert fastnat där. Huvudet faller mot soffryggen medan blicken vilar på den prasslande brasan. Det är otur, att han blivit styvbror med Yaosu och Zihao.. däremot av helt olika anledningar.

Till en början var Zihao tyst och fokuserade i stora drag på maten. Tugga, tugga och därefter svälja. Upprepa. Mängden med mat på tallriken minskade hastigt och snart var det bara de stekta grönsakerna kvar. Han var verkligen inte sugen på grönsaker, varken stekta eller råa.
”Det hjälper alltid att äta”, svarade han efter en viss tidsfördröjning och vände de svarta ögonen mot Joshua. ”Ska du inte typ resa dig upp och springa iväg och skvallra till din bror? Han skulle nog tycka att min situation var jävligt rolig”, fortsatte han bittert och skrattade till. Jo, Samuel skulle nog kunna ha mycket kul åt något sådant. Och inte bara det, han skulle säkert inte ha någonting emot att tala om den lilla hemligheten för resten av skolan heller. Underbart. Sjuttonåringen himlade med ögonen för sig själv och skakade på huvudet, drog tillbaka luvan över huvudet och gömde sig så gott det bara gick. Den här dagen var verkligen en enda stor röra. Hade inte febern slagit till hade väl sextonåringen inte hunnit lista ut något. I alla fall inte på så pass kort tid.

Med ögonen fästa på grönsakerna på tallriken började han gnaga sig själv i underläppen. Skulle den yngre inte äta någonting? På riktigt? Man kunde ju för fan inte klara sig utan minst tre rejäla måltider om dagen. Det var åtminstone vad Zihao tyckte.
Återigen sneglade han mot Joshua, med tankarna alldeles förfärligt virvlandes i skallen. Sedan bestämde han sig slutligen och sträckte fram tallriken, noga med att de till så att Haru inte fick tag på munsbitarna. Fast hon tyckte väl ändå inte om grönsaker? Han själv gjorde ju inte det. Kanske någon gång ibland, men inte när omständigheterna var som de var. Och speciellt inte när han tvingades umgås med folk han bråkade med för jämnan. Hur många gånger hade inte han och Samuel rykt ihop? Typ minst tusen gånger, även om det troligen var mycket mer än så.
”Här, du behöver också äta och jag klarar inte av grönsaker just nu”, sade han tyst och flackade med blicken. Vem hade kunnat ana att detta någonsin skulle hända? Inte Zihao, det var ett som var säkert.

I sjuttonåringens ögon är det väl lätt att tro att Joshua skulle göra precis det, springa iväg till Samuel och skvallra. Det är väl den synen som Zihao har av honom, och helt ärligt orkar han inte bry sig. Slytherineleven får tro vad han vill om honom, han är rätt trött på att försöka få folk att tycka om honom. Försäkra folk att han inte alls är som många målar upp honom att vara. Men efter fem år med den tankegången är det lätt att tröttna, och Joshua känner inte längre något behov i att protestera. Ingenting kommer få dem att ändra synen av honom iallafall, det är lika inpräntat som tatueringen på hans axel.
”Samuel är inte trög, han kommer lista ut det förr eller senare. Han kan vara rätt förstående i allvarliga situationer, om du däremot gör något hemskt mot honom kommer han säkert använda det emot dig.” Det är lite av en påminnelse. Zihao har inte bara en skev bild av den yngre brodern, utan även av Samuel. Eller ja, tankarna Zihao har om den äldre av Lewis bröderna är rättfärdigat, men riktigt så hemsk är han inte. Samuel har bara en tendens att vara överbeskyddande, och saker han tror verkligen är rätt kan ibland gå väldigt fel. Ögonen glider bort från den lysande brasan bara för att landa på skolkamraten.

När tallriken först kommer i Joshuas synfält tror han att det är dags att hämta mer mat åt den andre, men uppenbarligen hade han haft fel. Om sextonåringen tackar nej till grönsakerna och går utan mat kommer detta bli ett tydligt tecken för Zihao. Något han kan hålla emot honom, om han förstår vad det är som står på. Tre stekta skivor morötter; 3 kalorier, fyra skivor paprika; 12 kalorier, tärnad aubergine 20 kalorier, två skivor zucchini, 4 kalorier. Trettionio kalorier totalt. Lite fundersamt ser Joshua ner på grönsakerna på tallriken, lyckligtvis har Cissi somnat som en liten stock.
”Tack,” säger han tillslut och stoppar in en bit morot i munnen. Beroendet av kaloriräkning kan han hålla för sig själv, bortsett från modern och Samuel. ”Jag kan hämta mer mat åt dig, du är fortfarande hungrig va?”

Var Joshua verkligen helt säker på det där? Alltså att Samuel inte var trög? Av någon oklar anledning var Zihao inte övertygad.
”Hemskt? Alltså det är typ alltid han som börjar bråken”, påpekade sjuttonåringen buttert och kliade sig själv löst i nacken. Nästan alltid var kanske en liten, liten överdrift, men helt ute och cyklade var han faktiskt inte. Under deras tidigare år på Hogwarts hade det visserligen varit Zihao dom dragit igång de flesta av grälen. Däremot hade det ändrat sig allt eftersom åren gick och nu var det faktiskt Samuel som stod för många av deras små fejder.
”Eller alltså, vi är väl båda ungefär lika skyldiga”, erkände han motvilligt och förde glaset med vatten till de torra läpparna. Kallt och bra, avsvalkande. Kroppen kändes ännu varmare än innan och de svarta lockarna klibbade obehagligt mot den svettiga pannan. Att bli utburen i regnet hade kanske inte varit så illa trots allt? Där var det åtminstone svalt till skillnad från vardagsrummet de befann sig i.
”Jag måste bara fråga..vad var det som avslöjade mig egentligen? Humörsvängningarna? Febern? Hunden? Borde jag typ börja använda en såndär rånarluva eller?” Frågade Zihao och gjorde en liten grimas. Då kunde ingen se hur blek och sjuklig han såg ut, så kanske det var en bra idé?

Slytherinaren höll tillbaka en gäspning och betraktade den yngre med uppmärksamma ögon. Ville han inte äta eller? Hur kunde någon ha all den där maten framför sig och bara plocka upp en liten bit morot? Det gick inte att förstå sig på.
”Hungrig är jag alltid, men tvivlar på att min mage kommer bli speciellt glad om jag trycker i mig ännu mer”, mumlade han och ryckte på axlarna. Fingrarna gled om och om igenom Harus mjuka päls och då och då kunde han höra skratt inifrån köket. Troligen hade det varit en prima chans att lära känna alla bättre och kanske be om ursäkt? Fast nu så var det inte ens en möjlighet. Fan.
”Varför hämtar du inte en egen tallrik mat förresten? Du måste ju vara lika hungrig som alla andra vid det här laget?” Påpekade Zihao.

Typ alltid Samuel som börjar bråken? Ja, det är väl självklart att Zihao har de åsikterna. Att det inte är han som påbörjar någonting, och helt ärligt kan inte Joshua direkt skydda sin storebror i det. I sextonåringens ögon var det definitivt slytherineleven som påbörjade hela fejden, som började vara vedervärdig, däremot håller Samuel lika hårt kvar i det. Lika beskyddande, alltid på sin vakt och redo för att slå tillbaka emot den jämnårige. Det är lite som en försvarsmekanism, både för sig själv och för sin lillebror. Förhoppningsvis har Zihao inte samma syn på hans fejd med Joshua, för där går gränsen.
”Mm, ni båda är ungefär lika skyldiga.” Instämmer han medan tänderna försiktigt gnager på de små grönsakerna som ligger i en liten klump på tallriken. Syrligt, ingenting sött med det. Bra, han mår bara illa av sötsaker. Några grönsaker för dagen är okej, trettionio kalorier är okej. ”Vad skulle du säga om den fejd mellan oss, är även jag som alltid börjar bråken?” Ögonbrynen är smått rynkade, det finns ett uppenbart svar på den frågan i Joshuas ögon, men vem vet när det gäller Zihao. Den sextonåriga gryffindoreleven har nämligen aldrig rört ett finger mot ungdomen som sitter tillsammans med honom i soffan.

Joshuas magra kropp glider långsamt ner under en varm liten filt efter han ställt tillbaka tallriken på bordet. Cissi följer såklart ner med honom, och fingrarna leker försiktigt med den tjocka, varma pälsen. Snurrar försiktigt några hårstrån, flätar lite. Den äldsta ut av katterna har nog den mest förträffliga pälsen någonsin, han kan inte minnas hur han överlevt utan henne tidigare.
”Då kanske du ska spara den plats som finns kvar till efterrätt,” noterar han med ett svagt leende. Vargen behöver säkerligen mer mat än det Zihao just proppat ner, även om det varit en väldigt stor mängd. Men som människa.. ja, då skulle Joshua inte bli förvånad över om den andre blir alldeles illamående. Nu är kanske inte Joshua den bästa att avgöra det, med tanke på hans relation med mat, men ändå. Vid den frågan höjer Joshua återigen blicken mot Zihao och rycker lite lätt på axlarna.
”Jag är inte hungrig, tog en rätt stor lunch så.” Lögnis lögnis. Joshua din lilla lögnis.

”Nej, det var inte så jag menade”, började Zihao och lät huvudet falla lätt på sned. Ögonbrynen var hopdragna och hela ansiktsuttrycket frågande. Självfallet visste han att fejden mellan honom själv och Joshua enbart var hans eget fel, det borde inte ens vara en gråzon.
”Joshua, jag vet redan att jag är boven i relationen mellan oss två är jag”, fortsatte han långsamt och började pilla med en bit lös hud på underläppen, drog sakta bort den och lämnade ett litet sår efter sig. Det började inte blöda, men det sved något alldeles förskräckligt. Fast hellre det än att ha den där äckliga lilla biten sitta och irritera resten av kvällen. Usch, han tålde verkligen inte sådant utan var helt manisk när det kom till sådana småsaker.
”Förlåt..jag vet att jag betett mig värdelöst, okej? Så dum är jag faktiskt inte”, muttrade han och knäppte bort den lilla hudbiten så att den flög genom rummet. ”Ska jag vara helt ärlig? Jag vet inte varför jag alltid behandlat dig så illa som jag gjort. Kanske för att jag är avundsjuk? Eller för att du är Samuels bror? Det är inte ens någon idé att börja nysta i det där”, avslutade sjuttonåringen lätt skamset och slängde en hand över den brännheta pannan för att torka bort svetten.

Hade han alltid betett sig som ett rötägg mot Joshua? Jo, det hade han nog. Eller inte under hela skoltiden, utan det hade nog ändå börjat när han insett att det var Samuels yngre bror. Sedan hade det dör utvecklats till någonting som stod på egna ben - den yngre var duktig i skolan, han var trevlig på alla plan och var sötare än sockervadd. Vänta nu, va? Nej, det där tänkte han absolut inte precis. Det hände aldrig. Nope, in denial.
“Är du verkligen säker på det där? För i mina ögon ser det ut som om du skippat alla måltider den här veckan. Du är smal som en tändsticka”, konstaterade Zihao och gav sextonåringen en tvekande blick. Var det där elakt? Han kunde inte riktigt avgöra det faktiskt. Personligen tyckte han mest att det var någon form av uttryckt oro? Återigen, va? Nej, Zihao, sluta med det där din lilla tönt.
”Skulle gärna ätit mer, men magen som den är nu? Vi vill inte ha all mat jag precis ätit på den här fluffiga mattan, eller hur?” Ögonen fäste sig slutligen stelt på den lilla hunden igen, vägrade att glida åt sidan för att snegla mot den yngre. Pinsamt.

Det är klart det inte varit det Zihao menat, det som händer mellan de två sjuttonåringarna har ingenting att göra med fejden mellan slytherineleven och Joshua. Han hade bara blivit lite nyfiken på vad den andre hade svarat på det samtalet, och uppenbarligen höll han med. Samtalsämnet hade lätt kunnat rinna ner i sanden, dock fångar vissa av orden hans intresse. Avundsjuk? På vad? Nej, det är verkligen ingen idé att nysta in sig i det hela, men nu blev han ju nyfiken..
”Får jag fråga vad du skulle vara avundsjuk på i såna fall?” Dum mening, nu är frågan redan utslängd i det tomma intet. De mörka ögonen glider än en gång ner mot lurvbollen som ligger tvärsöver den magra bröstkorgen, medan ögonbrynen knyter ihop sig ännu mer. Det finns så mycket att inte vara avundsjuk på, så mycket som skulle vara toppen för alla i familjen Lewis att slippa. Men kanske Zihao inte uppfattat det än.. ”Jag har inte direkt förstått det heller, eller varför du och Samuel började ogilla varandra så mycket.” Kanske det är något med att kärlek alltid börjar med bråk? Att ZIhao är avundsjuk på det, och kanske känner något för Samuel? Nej herregud, bara tankarna får den lilla gryffindoreleven att vilja skratta ut högt. Det är en stor möjlighet, visst, men han har en känsla av att den ett år äldre inte är ett stort fan av homosexualitet. Men det är bara en liten hunch.

Okej, att Zihao ens tar upp det där gör Joshua förvånad, och känslan av obehag bubblar upp hos honom. Vadå smal som en tändsticka? Det är väl ändå inte något man säger? Kanske till ett mobboffer, men med tanke på tonen på Zihaos röst känns det inte som någonting negativt.. mer som om det vore av oro. Vilket aldrig inträffat förr.
”Kanske du borde skaffa glasögon,” mumlar Joshua, och känner med ens hur magen knips ihop. Fan vad oartigt. ”Förlåt, nejmen jag är genuint verkligen inte hungrig just nu.” Det är ju sanningen, jepp.
”Kanske inte, om du gör det får du virka en nu. Den tog sin tid,” De två har nog aldrig haft en lika lång konversation innan.. definitivt inte i en sån lugn stämma. Det är rätt fint, fridfullt, vilket Joshua aldrig trott skulle hända.

Vad det fanns att vara avundsjuk på? Tja, det var ganska många olika saker det fanns att avundas hos den yngre. Det städade utseendet var ett exempel, vänligheten, de höga betygen. Nu när han väl började tänka på det blev listan bara längre och längre, vilket var förskräckligt underligt. Zihao hade inte tänkt på Joshua i det ljuset innan och nu när han väl gjorde det fann han resultatet skrämmande. Inte på det sättet såklart, men det fick honom att starkt ifrågasätta sin egna integritet. Kunde han ens lita på sitt eget omdöme liksom? För stunden var svaret på den frågan nej och nej tusen gånger om.
”Är det här typ ett sätt att tortera mig?” Frågade sjuttonåringen misstänksamt och slängde en hastig blick mot den yngre. ”Äsch, sak samma..du är typ smart, många tycker om dig och du ser väldigt städad ut, okej?” Rabblade han på i blixtfart och kände hur färgen växte på de likbleka kinderna. Varför i allsin dar hade han gått med på att svara på den där frågan? Det var ju för fan en dödsdom vid det laget. Just eftersom det var så pass pinsamt, skyndade han vidare till den andra frågan. Eller fråga och fråga, någonting i den stilen.
”Antar att det var någonting som hände relativt tidigt”, mumlade han och försökte återigen gömma ansiktet i urringningen på hoodien - den här gången för att dölja sina pinsamt röda kinder.

Glasögon förresten, det hade han redan ett par. Inte för att han använde dem särskilt ofta, men de fanns alltid med. Till exempel nu, då de låg i en av fickorna. Med ett litet finurligt leende på läpparna drog han fram dem, ett par svarta bågar som var hyfsat stora. Egentligen såg han ganska bra ut i dem, fast det ville han inte tro på. Snarare kunde han inte tro på det, eftersom han själv inte delade den åsikten.
”Du ser fortfarande lika smal ut som en tändsticka”, konstaterade Zihao när han tryckte upp bågarna på näsryggen. ”Men säger du att du inte är hungrig så är du väl inte det.” Slytherinaren sneglade ner mot Haru och kliade henne försiktigt mellan de fluffiga öronen. Joshua måste också gilla djur, right? Han tittade sedan upp igen, ganska hastigt inpå med höjda ögonbryn. Virka en hel matta? Shit vilket jävla jobb!
”Virkade du hela den här själv?” Utbrast han och gjorde en gest mot mattan med en sådan fart att hunden föll ur knät på honom. Hoppsan.

Ett leende stryker sig över de fylliga, varmt röda läpparna. Ett roat litet leende som är väldigt nära att utvecklas till ett skratt, eller en fnissning. Det hade verkligen inte varit ett sätt att försöka tortera Zihao på, men lite roligt är det. Bara för den varma färgen som stryker sig över hans kinder medan han radar upp alla anledningar som han tycker är bra för att beskriva varför han är avundsjuk på någon som Joshua. Dock försöker han gömma den här lilla fnissningen, vem vet vad Zihao kan bli sur på. Han mår inget bra för närvarande, fullmånen är påväg och det skulle inte överraska Joshua om han blir arg på det.
”Lärare tycker om mig, andra i min ålder kan jag inte säga är särskilt förtjusta i mig.” Okej, det är ju helt klart från hans point of view, kanske elever i skolorna retar honom men egentligen gillar honom sjukt mycket. Men helt ärligt klagar Joshua inte på det, han har blivit lite för van vid det. Dock har han en liten tendens att analysera allt och alla som att de har något emot honom, vilket är rätt svårt i en skola fylld med tonåringar. ”Vill du veta varför jag ser så städad ut?” Om Zihao visste anledningen till det hade han nog avrått, tvångssyndrom är inte direkt något roligt att ha att göra med. Det är inte att bara vara lite noggrann, nej.. han måste kolla att dörren är låst åtminstone fem gånger innan han är nöjd, om någonting i ens organiserade bokhylla står fel blir det en enorm panikattack. Det gäller även utseendemässigt, Joshua är beroende av det, och det är definitivt något Zihao skulle kunna använda emot honom.
”Har du hört om uttrycket kärlek börjar alltid med bråk?” Frågar Joshua med höjda ögonbryn och ett litet finurligt leende under filten. Det är ett skämt, definitivt ett skämt. Förhoppningsvis tar Zihao inte det som något annat.

Okej, så där fick Joshua en liten käftsmäll. Såklart slytherineleven har glasögon med sig i fickan.
”Då har du sett väldigt konstiga tändstickor i såna fall,” påpekar han med en liten gäspning, medan Cissi slickar honom försiktigt om hakan. Någon kvar liggande bit paprika kanske? Han ser ner på den lilla fluffbollen och putar med läpparna, bara för att få en liten puss. Gos. Och så väcks han upp pågrund av sitt korkade jag. Hade han tagit upp virkandet? Åh.. ja, om Zihao inte skulle reta honom för renligheten skulle virkandet definitivt förekomma.
”Mhm, under något jullov för något år sedan.” Så jävla tragiskt.