Not about angels [boknörd_ & Velleity]

Nico märker direkt att Rachel Elizabeth Dare är vad man kan kalla livfull. Eller, hon har i alla fall varit det; han kan tänka sig att den bleka, fräkniga hyn någon gång haft en lyster och inte sett så matt och genomskinlig ut, att de skogsgröna ögonen som är flera nyanser mörkare än Nicos har haft ett mystiskt sken och inte varit tomma och trötta och att kläderna inte har hängt på hennes kropp som på en klädhängare.
Rachel Elizabeth Dare ser utmattad ut.
Förutom hennes fysiska tillstånd vägrar hon ge dem några som helst tecken på det, sticker bryskt fram handen och introducerar sig själv med några rader i stil med Rachel Elizabeth Dare, ja hela mitt namn ska säga om du inte vill få evig otur. Som om Ödet bestämt att det är exakt rätt tillfälle (eller vem som nu fattar dem besluten; Nico vet inte, och bryr sig inte, trots att han kanske borde) att de ska få reda på, ja, vad de nu ska få reda på. Typ sina tragiska livsslut, skulle han chansa på.
Grön rök virvlar runt dem, och den verkar komma från Rachel Elizabeth Dares mun. Ögonen verkar liksom explodera i grönt ljus, vilket påminner honom om typ Thor i Ragnarök-filmen. Sättet röken verkar virvla omkring dem, stänger ut alla livstecken omkring dem, men ändå är det som om tusentals röster viskar omkring dem, kanske till dem? Bitar ur Nicos liv formas framför honom, löses upp allt eftersom. Han hittar inget gemensamt mellan dem - i ena stunden måste han återuppleva hans allt för sanna, värsta mardrömmar, och i nästa får han se sina lyckligaste minnen. Efter ett tag märker han att alla de små rösterna mässar på en och samma, svårtydda ramsa.

Lea inser snart att Rachel se trött ut, tröttare än hon såg ut sist Lea såg henne, vilket var för ungefär 2 veckor sedan. Hon kan inte låta bli att fundera över vad som gjort henne så trött efter det.
Efter en stund börjar det komma grön rök hur Rachels mun och Lea minns att det är så det börjar när någon får en proefetia. När röken virvlar runt dem får hon återuppleva flera delar av sitt liv, allt från de lyckligaste stunderna med småsyskonen på ängen bakom huset till de allra värsta stunderna. Lea har alltid sett sig själv på orädd, men efter allt som har hänt och kommer hända inser hon att hon har haft så fel, för hon var rädd, och inte lite rädd heller. Denna profetian skulle förändra hennes liv för alltid, tänkt om de fick reda på att de skulle dö? Vad skulle de göra då? Efter en stund märks det att det är ett gäng röster som säger samma ramsa om och om igen.

"Till Europa ska de fara,
Hitta platsen där himmeln möter jord och hopp möter glömska,
Innan den 11 dagen i den 8 månaden ska hoppet gro men släckas lika snart,
Tiden skall stanna med ett sista klang,
En uppoffring större än något annat ska göras och ödet ska förevigt besannas. "

När profetians är slut återgår Rachels röst till det normala och den gröna röken virvlar sakta iväg. Men vad innebar denna profetian? Skulle de lämna landet? Och är de verkligen tvungna att göra som den säger?

---

"Till Europa ska de fara,
Hitta platsen där himmeln möter jord och hopp möter glömska,
Innan den elfte dagen i den åttonde månaden ska hoppet gro men släckas lika snart,
Tiden skall stanna med ett sista klang,
En uppoffring större än något annat ska göras och ödet ska förevigt besannas. "

Trots den överväldigande hettan känner Nico sig helt plötsligt iskall. Nackhåren reser sig och han får gåshud. Rösterna studsar runt omkring dem, som i ett eko, tills de har lösts upp helt tillsammans med dimman, som för bara några sekunder sedan haft dem invävda i sin lilla kokong.
Rachel Elizabeth Dare ser ut som om hon ska svimma framför dem. Blicken flackar mellan allt och ingeting, pupillen utvidgas för att sedan bli mindre igen och hon skakar. Nico är väldigt säker på att hon ska spy eller falla ihop i vilken sekund som helst, men helt plötsligt blinkar hon, rullar bak axlarna så skulderbladen möts och så är hon som vanligt. Visst, ringarna under ögonen är kvar, men annars verkar hennes tillstånd (jämfört med alldeles nyligen) klarna till. Innan Nico vet ordet av det har hon bestämt nickat åt dem, tackat dem för deras tid eller något liknande, innan hon försvinner bort mot någonstans mot skogen. Hon kanske har en såndär grotta som Oraklet i Delfi hade, vem vet?
"Så vi ska till Europa", säger Nico tillsist. "Tror jag. Den där platsen är extremt oklar... Tänker på Atlas, men det är väl här i USA? Sen har det med den elfte augusti att göra. Resten vill jag inte riktigt tänka på. " Han sväljer, möter Leas blick, vidrör hennes fingrar med sina. Han gör vad som helst så länge hans familj hålls utanför.

Lea tycker Rachel ser extremt utmattad en stund och är beredd att hoppas undan om hon skulle få för sig att spy på dem eller något. Men sedan återgår hon till det normala och går iväg , går iväg? Som om profetian de just fick var ren vardagsmat, fine hon kanske gett ut en del profetior men ändå.
Chocken över profetian börjar lägga sig, men rädslan sitter som en stor klump i magen på Lea. Fine, det kunde vart värre, de kunde ha stått att de båda skulle dö, men ändå.
Lea nickar när Nico säger att de ska till Europa. Själva tanken på Europa tar hennes till Eiffeltornet i Paris, Colosseum i Rom och Spaniens långa stränder, men tyvärr får de väl inte så mycket tid för turistande. En liten tanke på hennes pappa kommer också smygande, tänk om hon såg honom? Skulle hon vilja de? Han skulle ju helt klart undra vad hon gjorde där. Men sedan inser hon att Europa är rätt stort ändå och att de bor flera miljoner människor där så den chansen är ju rätt minimal.
"Ska jag vara ärlig fattade jag typ inget.." säger Lea och märker att hennes röst skär sig. Lea puffar till Nicos fingrar med sina och möter hans blick.
"Ska jag vara ärlig så är jag rädd.." säger hon och sväljer.
Lika bra att ha det sagt fån början. Tänk om hon imorse att vetat vad denna dagen skulle innebära, då skulle hon aldrig ha lämnat sin säng, aldrig.

Leas stora ögon stirrar upp på honom, och det är oron i dem som smittar av sig, bildar en kall känsla i magen. Det är något alldeles nytt för honom, eller kanske är det så normala människor känner sig? Hela det Mörka kriget var ett virrvarr av utmattning, slag, planera och att skydda familjen att nästan allt nedgrävts inom honom. Att se Lea visa sin rädsla sådär öppet river upp ett sår i Nico.
Han hatar det.
Profetian är som bortglömd. Det är ett stort misstag, men han gör det medvetet.
Han hatar hur det sticker till i honom, hur alla nedgrävda känslor blöder ut och hur han känner allting på samma gång. Med ett ryck drar han bort handen från Lea, känner hur den lagrade ilskan börjar bubbla upp på ytan.
"Synd för dig då", snäser han, stormar iväg, bort från Lea. Bort.

Nico befinner sig vid stranden igen, men den här gången är han en bit från lägrets gränser. Han sitter på en sten, har fötterna i vattnet. Han har nästan glömt bort helt att han bara har badbyxor på sig, men trots den överväldigande hettan är badlusten som bortblåst. Nico känner hur tårarna hotar att falla, hur det hettar till under ögonlocken, fast han sväljer hårt och försöker få dem att försvinna. Han är så insjunken i sina egna tilltrasslade taggtrådstankar att han knappt märker hur någon för andra gången idag slår sig ner bredvid honom förrän spegelbilden i vattnet avslöjar främlingen.
Det är en otroligt vacker, nymfliknande kille, med ett hav av gyllene lockar på huvudet. Hans ansikte är också gyllene, mycket delikat, och de stora ögonen är slående nog chokladbruna, såklart med gyllene fläckar. De är omringade av de längsta och kolsvartaste ögonfransarna Nico någonsin skådat. Läpparna är fylliga och rosa.
Den okände killen måste vara gudarnas favoritbarn, det är inget snack om saken. Nico blir ännu mer övertygad när han öppnar munnen för att tala - det är som om han sjunger.

Nicos snäsande och ilska förvånar inte Lea allt för mycket faktiskt. Vad hade hon väntat sig liksom? Såklart han var en sådan person som reagerade på sådana här situationer med ilska. En stund står hon bara där bland träden och funderar över allt och inget, hennes tankar är liksom där men ändå någon helt annanstans. Plötsligt inser hon att hon fortfarande har badkläder på sig. Hon slutar då stå där och hoppas på att hon ska vakna upp ur någon mystisk mardröm och går istället tillbaka till Hecates stuga.
Till hennes lycka är stugan tom. Hon byter snabbt om till en av lägrets tröjor och ett par shorts. Hon lägger märke till en dov värk i huvudet som förmodligen varit där en stund och bestämmer sig för att lägga sig i sängen en stund. Hon drar täcket över ansiktet och bara ligger där en stund. Kunde inte tiden spolas tillbaka med ett par timmar? Det hade gjort allt så mycket enklare. Men sedan inser hon att profetian kanske inte är så farlig? Det stod inget om att alla skulle dö och världen skulle gå under? Kanske blir detta äventyret hon alltid velat ha, eller så blir det hennes undergång... Det är det sista hon tänker innan ögonen stängs och sömnen drar in.

Först tror hon att hon drömmer men efter att ha satt sig upp i sängen inser hon att hon inte gör det. Ett högt larm tjuter i hela stugan, eller ja hela lägret egentligen.
"Vad i hela..." säger hon tyst för sig själv.
Hon reser sig ur sängen, drar på sig ett par skor, tar tag i sin jacka och öppnar dörren. Gårdsplanen utanför är...tom? Larmet tjuter fortfarande med vart är alla?

"Det är inte ofta halvblod hittar hit", säger den gyllene pojken. Nico ser på honom, lägger märke till sättet främlingen kollar på honom genom ögonfransarna. Accenten är förvånansvärt nog brittisk, något Nico finner väldigt attraktivt. Han är som spegelbilden av Adonis, så vacker. Nico förmår sig bara att rycka på axlarna, svara med ett enkelt "jaså?". Främlingen ler, bländar Nico med den vita tandraden.
"Darius Carstairs", säger han sedan. Han är alltså skuggjägarel. Ögonen är allvarliga och genuina på ett sätt som rör Nico ända in i själen.
"Nico Rosales", svarar han, höjer nyfiket på ögonbrynen. Ilskan verkar ha blåst bort, som om någon täppt till hålet i honom med en propp.
De sitter där i tystnad en stund, betraktar varandra och Darius är så, så vacker. Änglalik, verkligen. Han verkar dricka in Nicos yttre med nyfikenhet, som om han inte sett en på ett tag, vilket är väldigt tvivelaktigt då han bär skuggjägarnas typiska utstyrsel.
Deras förtrollade stund bryts utav ett skärande, öronbedövande larm.
Det tjuter runtomkring dem och Nico kan avgöra panikslagna röster någonstans bort mot lägret. Darius reser sig upp, avslöjar ett par långa, muskulösa och slanka ben täckta med svart, åtsittande läder. Han erbjuder Nico sin hand, drar upp den andre med en oväntad styrka.
Och så försvinner de in i skogen.

De har sprungit ett tag nu, Darius är smidig som en katt och Nico känner sig, trots den troligtvis icke-roande situationen, fjäderlätt. De stannar abrupt vid utkanten av en glänta.
I mitten av gläntan syns Leah. Omkring henne står människor klädda ovanligt tungt för ett sådant väder - skuggjägare. Bakom dem trängs alla halvblod från lägret, knuffar runt på varandra för att se, men vågar ändå inte utgöra ett ljud. Nico och Darius står bland dem.
Det blir, om möjligt, ännu tystare när en muskulös man med kappa över axlarna och käpp stiger fram. På hans ena finger skymtas Lightwoodfamiljens ring. Robert Lightwood, nyutnämnd kansler. Han harklar sig. Till och med den svaga brisen i trätopparna verkar försvinna.
"Vi är samlade för att välkomna hem en av oss. Trevligt att träffas, Leana Williams."

Lea står på trappan och blinkar mot solen i några sekunder innan hon hör röster. Med rufsigt hår och nyvakna ögon joggar hon snabbt bort till resten av halvbloden.
"Vad är det som händer??" hör hon Alina fråga.
Hon tränger sig smidigt fram tills hon står längst fram. Där framme ser hon anledningen till att larmet gått, förövrigt så visste hon inte ens att det fanns ett larm? Men där framme står dem, skuggjägarna. Men vad i helvete gjorde de här?
En bit bort ser hon Nico tillsammans med en annan kille, förmodligen skuggjägare. Precis som alla skuggjägare så såg han bra ut, vad är ens grejen med att alla skuggjägare är snygga, det är ett mysterium för Lea.

Några sekunder senare stiger en man fram, förmodligen ledaren.
"Vi är samlade för att välkomna hem en av oss. Trevligt att träffas, Leana Williams." hör hon hur han säger. Vänta va? Det var ju hennes namn. I någon sekund är hon nära på att springa tillbaka till stugan och gå och lägga sig, detta kan ju inte vara på riktigt. Först så kom Nico, vilket gav tillräckligt med uppståndelse, på det så blev hon attackerad av något jävla monster, för att sedan få en profetia om att hon och Nico skulle till Europa, och sedan hände detta?? Denna dagen är bara för mycket. Vad skulle hon säga när hon pratande med sin pappa nästa gång? Nemen förövrigt så blev jag attackerad av ett monster, fick en profetia och så kom ett gäng skuggjägare och sa att jag var en av dem, hur har din vecka varit då? Nej. Det gick inte.
"Nu hänger jag inte med riktigt. Ni måste ha tagit fel, jag är ingen skuggjägare." säger hon och granskar skuggjägarna. Återigen förvånad av deras utseende, hon kan ju inte vara skuggjägare, hon ser ju inte ut så. En bit bort ser hon Keiron komma fram och skåda uppståndelsen.Hon lägger märke till att han ser trött ut. Han verkar också tycka att dagen vart för händelserik.

"Nu hänger jag inte med riktigt. Ni måste ha tagit fel, jag är ingen skuggjägare."
Lea låter som om någon nyss sagt årets skämt. Robert ser ut som om han står emot reflexen att himla med ögonen, Keiron ser trött ut, och som om Jace missat startsignalen glider han in som en filmstjärna. Bland de andra, mörkklädda och dolda skuggjägarns sticker hans gyllene yttre ut som en sill i en sardinburk.
Han drar till sig, vare sig medvetet eller omedvetet, varenda öga. Darius verkar sjunka tillbaka i skuggorna.
"Låt dig inte skrämmas av Robert alltför mycket", skrockar han, skakar stadigt om Leas hand, ler fortfarande som om han aldrig sett några bekymmer under hela sitt artonåriga liv. "Jace Herondale. Det är ett under att vi hittade Williams dotter, den sluga rackaren har försökt gömma dig undan för länge."
Leas sammanbitna ansiktsuttryck påminner Nico om Darius jämnåriga syster (?), Emma, dagen hon och Julian blev parabatai. Frågan är ju bara ifall hon vet om att hon har en bror, eller överhuvudtaget en släkting som fortfarande är vid liv (bortsett från James). Nico tvivlar på det.

Lea hälsar på killen med det gyllene håret med ett lätt leende. Han presenterar sig som Jace, och av att döma allas sätt att föra sig verkar han vara någon sorts kändis i skuggvärlden. Han ler väldigt perfekt, alldeles för perfekt faktiskt. Hela situationen påminner Lea om en sak Alina sa en gång: Alla legender är sanna, jo ja. Snart hamnar de väl bland alla trollkarlar och häxor på Hogwarts också, det skulle inte förvåna Lea direkt, inget skulle det. Det finns inget som hon ville mer just nu än att smita tillbaka till stugan och gömma sig under täcket och hoppas att hon bara blivit galen. Hon påminner sig själv att hon skulle vara mycket försiktigare med sina önskningar i framtiden. Det tar en stund innan hon inser att Jace pratat om hennes pappa som om de var bekanta eller något, men det tanke på vad dagen fört med sig var det väl inte så konstigt.

Delar av samlingen börjar skingras när Kerion lite irriterat frågar om de inte har något bättre för sig. Tillslut är det bara Kerion, Nico, killen bredvid Nico, Skuggjägarna och hon själv kvar.
”Kan ni vara snälla att meddela oss nästa gång ni dyker upp?” säger Kerion, fortfarande irriterat.