prs yehet & Justafriend

"Jo kanske. Jag tror typ mest att jag gått och väntat på att mamma och pappa typ en dag bara ska...acceptera mina brister eller så? Tror det hade hjälpt till med självrespekten. Fast att leva på hoppet funkar ju liksom bara till en viss gräns, och nu...äh, jag vet inte. Känns typ som ett låst läge", förklarade han och bet sig löst i läppen. En gummisnodd? Skulle en sådan verkligen hjälpa? Även om det inte var i närheten av de nivåerna så var väl ändå det på gränser till självskada, eller? Åtminstone ett sådant beteende. Att distrahera sig själv med någon form av smärta. Nej, det kändes fel. Men Noah var tacksam att Enzo ville hjälpa. Att han ville att den andre skulle må bra. Återigen var det inte något som han var direkt van vid.

"Det gör jag inte", försäkrade Noah. Nej, erbjudandet hade varit genuint och ärligt. Lyssna på andras liv och problem var något han gärna gjorde, och att finnas där för Enzo kändes på något sätt lite extra viktigt. Trots att de knappt pratat på två år. Konstigt det där hur vissa relationer inte tycktes kunna falla isär oavsett vad.

Fem, sju, nio. Nej, det var lite oklart. Men små hade de varit, det mindes han. Små och glada. Visst hade de båda två haft det tyngre än många av de andra barndomsvännerna, men om en jämförde det med hur livet var nu, så hade barndomen varit som att studsa på moln. Åtminstone för Noah, där det mesta eskalerat. Tja, inte moln kanske. Det där med prinsessklänningarna och så var fan traumatiskt, men ja, poängen framgick väl. Ingen jävla sweet sixteen.
"Åh, det hade ju varit en dröm. Tror du inte helt ärligt att det hade varit bra för oss båda?", frågade han med betydligt piggare ögon än tidigare. Ett litet leende spreds återigen över de mjuka läpparna. Tröttheten fanns fortfarande där, men nervositeten började faktiskt tassa iväg. De var samma personer, det skulle bara krävas lite tid att komma ikapp till där de varit sist. Var han för på nu inte förresten? Det där med att följa med till England var säkert bara ett skämt. Åh jösses Noah, så jävla nära är ni inte. "Du hade kanske kunnat hålla mig nere på jorden...alltså bokstavlig talat, de där piruetterna gjorde mig galen". En litet skratt undslapp honom innan han tog ytterligare en klunk av den varma drycken. Nu började minnena verkligen svämma in.

Om föräldrarna visat Noah lite mer respekt är det väl självklart att han skulle ha haft mer självrespekt. Precis som Enzo skulle ha haft det om fadern inte höjt handflatan mot honom varje kväll, dag, när han än känner för det. Dock måste det väl ändå finnas något sätt att kunna respektera sig själv även om ens föräldrar inte visar någon respekt alls, åt någon, eller? Det är svårt att hitta en utgång som går snabbt, det har ju gått flera år med samma gamla predika.
"Man tänker ju att ens föräldrar skulle vara de personer som alltid finns där oavsett alternativa brister, i våra situationer verkar det som att vi får hitta något annat sätt, däremot.." mumlar sjuttonåringen och sträcker på den ömma ryggen. Fingrarna trummar försiktigt mot den varma ytan innan Enzo för koppen mot de trasiga läpparna. Det gör så ont, men det känns fortfarande så bra. Sött, väldigt mycket annorlunda från det han brukar stoppa in i munnen. Eller sniffa upp. Drycken är lugnande, vilket kanske inte riktigt syns med tanke på att hans högra ben konstant skakar. Men inombords gör det hela samtalet lite mer lätthanterligt. Det verkar som att Noah kanske missförstått vad det är den andre vill ha sagt med gummibandet. Förvisso kan det utvecklas till ett skadebeteende om avsikten är att skada och göra illa sig själv, men riktigt så är det inte. Efter år med rakbladet i bakfickan så vet han definitivt skillnaden på de två. "Det är okej om man har en annan avsikt än att göra sig själv illa, tycker jag iallafall. Att knäppa en gummisnodd mot handleden distraherar en från tankarna, det är ingen bestraffning som många med självskadebeteende ser det som.. det är mer, ja, beskyddande. Det är många människor med stresspåslag som gör det, eller folk med sjuk jävla ångest." Ett tag hade det ju faktiskt hjälpt honom att hålla sig borta från drogerna.

Samtalet blir med ens väldigt mycket mindre deprimerande, vilket gläder Enzo en hel del. Axlarna börjar försiktigt sjunka ner på plats, och det är inte förrän då som han inser hur förbaskad spänd han varit hela tiden. Nervös, kallsvettig, trött. Kanske det blir lite lättare för dem att diskutera de här lite djupare sakerna när de blivit bekväma i varandras sällskap igen, när de känner att tillit inte är något de behöver vara rädda för. Att bosätta sig i England, nya människor, ny omgivning, ny luft hade definitivt varit bra för den stackars sjuttonåringen. Dock har han inte tillräckligt med pengar till att försörja sig själv. Det har troligen inte Noah heller. Han påminner sig även om att det varit trevligare om de varit lika nära som de en gång var, och inte såhär stela i varandras sällskap.
"Mhm.. vi kanske kan göra det någon gång, något ställe där vi inte känner någon och bara får leva på våra egna villkor. Men ja.. efter skolan kanske," och efter ni kommit ikapp lite, herregud. Att sätta sig på ett flygplan på direkten är bara en fullkomligt sjuk tanke. Enzo må vara söt och attraktiv, men riktigt korkad. "Jag vet inte om jag är så duktig på att stå på is tyvärr, men försöka kan jag alltid göra!" Piruetter är något Enzo lärt sig sen tidig ålder, men det var på marken och inte med ett par skridskor eller is. Naej, den miljön gör det genast lite svårare.

Jo, visst var det så. Föräldrar skulle ju vara så mycket för sina barn. Förebilder, trygghet, en hjälpande hand, ens fanclub och bara överösa de yngre versionerna av sig själva med kärlek. Även om Noahs föräldrar i alla fall försökte med vissa delar, så hade Enzo definitivt rätt om bristerna. Även om de två ungdomarnas livssituationer var ganska olika så fanns det likheter. Problemen som överöste vardagen var oftast inte de samma, men det kvittade. I grund och botten fanns det väl helt enkelt ett behov av acceptans, trygghet och kärlek, som de båda inte fick uppfyllda? Alla människor hanterade ju saker och ting olika, men någonstans var väl ändå syftet att få ut smärtan på insidan. Den som ingen kunde se.
Vilket förde Noahs tankebanor vidare till gummisnodden igen. Åh, vad dum han varit. Det klart den andre inte satt och promotade självskadebeteende. Gud, ibland var sjuttonåringen verkligen ute och cyklade. Kanske var det en bra idé? Lite distraktion kunde ju behövas. Ofta brukade musikens toner hjälpa, men ibland tycktes inget jaga bort tankarna. Samtidigt skulle inte någon gummisnodd få föräldrarna att inse hur de betedde sig och just kändes det ändå som grundproblemet. "Jo men det klart. Det blir väl lite som en stressboll, fast kanske mer effektiv", svarade han och nickade. Kanske var det värt ett försök?

Noah lägger märke till hur Enzos axlar sakta mer säkert lämnar positionen uppe vid öronen(tja, inte riktigt, men typ!). Jo, kanske började de båda två vänja sig lite med varandras sällskap. Slappna av mer.
"Jo, jag behöver nog få landa här först". Återigen spred sig ett litet leende över läpparna. Nej, det hade kanske inte varit ett helt seriöst förslag. Dock verkade inte den jämnårige bli alltför obekväm, så det var väl bara att fortsätta spåna. Ibland kunde det vara ganska lugnande att bara tänka sig in i hur ens liv hade sätt ut om andra beslut hade tagits. Och ibland var det stressande och jobbigt på alla sätt. I det här fallet var det mest fint. "Drömma går ju alltid!".
Piruetterna...jo, det hade varit menat mer som ett skämt. Visst hade han blivit yr av allt snurrande, men om någon bokstavlig talat hållit honom nere på marken, tja då hade de båda två med största sannolikhet ramlat ihop i en hög på isen. Och det...ja, det var kanske inte så bra.
"Du borde hänga med till ishallen någon dag! Och så kan du släpa med mig i någon av dina nybörjarklasser för treåringar eller nåt. Back to basics liksom".

I grund och botten hade Enzo endast menat att den lilla gummisnodden skulle kunna hjälpa när den andres självrespekt försvann, och att han skulle få bort de tankarna.. inte för att hindra sig själv att bli arg på föräldrarna.. kanske han inte varit tillräckligt rak på sak som han trott, men Noah vet nog själv vad som passar bäst för honom. Med den inställningen, att ett självskadebeteende inte är av intresse, borde det väl inte vara så farligt att ha en gummisnodd runt handleden, eller? Brukar självskadebeteende utvecklas efter det? Enzo har aldrig varit för självskadebeteende, men gummisnodden som han själv har runt handleden hjälper honom en hel del, men han är ju en liten person. En endaste person. Det kanske inte skulle fungera på samma sätt för den jämnårige tonåringen. Fan. Fan. Fan. Han kan verkligen få ut sig de mest barbariska sakerna ibland, och det verkar inte som att det finns någon stoppknapp. Dumma lilla Enzo.
”Mm, precis. Använder du stressboll någonting?” De två fenomenen fungerar lite olika om vi ska gå efter Enzos egna erfarenheter, men det är en korkad idé. Hans erfarenheter is one of a kind.

Det låter lite som en dröm, en tanke som Enzo inte ens vågar röra vid med fingerspetsen. Att bo i Japan, helt nya människor och vänner som han verkligen trivs med, som inte påverkar honom negativt och drar med honom till alla de beroendeframkallande produkterna. Nu är drömmen annorlunda, aldrig har Noah varit med i den avskilda tanken. Det är ett skämt från bägge parterna, men uppenbarligen finns det en del önskan hos dem båda två. Jösses, tänk om Noah får honom att hoppas igen, det brukar aldrig leda till något positivt inte.
”Jag skulle inte ens våga gå ut på isen, skidor på snön är en sak.. men om du vill att jag ska skämma ut dig rejält så,” påpekar han med ett stolt litet leende överdraget på läpparna. Ögonen stryker sig över ansiktet mittemot. Han har aldrig riktigt funnit Noah attraktiv, alltså under deras tidigare år tillsammans då den andre fortfarande, men inte särskilt glatt, identifierades som en tjej. Nu dock.. ja, det är annorlunda. Det är lite förbjudna tankar anser Enzo, men ändå kan han inte undgå att fundera på om hur saker hade kunnat sätt ut, eller kommer att se ut om ett tag. Mellan dem, alltså. Däremot finns det liksom inget intresse i något förhållande, mest för att han absolut suger på det. ”Hallå, jag lär kanske ut femåringar men jag lär ut till ungdomar också you know. Det finns riktigt grymma människor där, du skulle gilla dem.”

Nej, någon stressboll använde han inte. Och självklart fungerade snodden annorlunda. Den var ju mer för att distrahera när tankarna kom, medans stressbollar kunde användas under tiden. Ja, hur det än var så hade Noah aldrig testat något av det. Även om behovet av distraktion var stort, så hade han fortfarnade inte hittat något som hjälpte till fullo. Konståkningen, visst, men att träna dygnet om varken ville eller orkade han med. Musiken hjälpte ibland. När tankarna var på en sådan nivå då de gick att överrösta, men det var ju långt ifrån alltid. Så han skakade lite på huvudet.

"Äsch då, det kan ta en stund att få in tekniken men balansen har du ju från alla år av dans", påpekade Noah. Jo, konståkning var ju en dans i sig, bara den lilla detaljen att den utfördes med skridskor på fötterna och i en spegellös ishall. Annars var det ju lite samma sak. Det som brukade vara det största hindret var ändå balansen. Att kämpa mot tyngdlagarna. Och det var helt klart något som Enzo behärskade. Nåväl, det var ju inte som att Noah skulle tvinga ut någon på isen direkt. Men visst hade det varit roligt. Och skönt med lite omväxling från de dagliga, stenhårda träningspassen.
"Men jag är ju inte i närheten av din nivå. Tror femåringarna passar mig bättre", svarade han med glimten i ögat och ett leende på läpparna. Jo, visst hade det varit roligt att träffa andra i sin egen ålder. Umgås lite med svenskar, efter åren utomlands. Och dans var ju kul. Däremot kändes det inte sådär otroligt lockande att göra bort sig inför jämnåriga. Speciellt inte då han nu var i nyinflyttad-stadiet. En massa jobbiga stämplar redan första veckorna, njae, inte ultimat. Han tog en tugga av toasten, som nu börjat svalna. Skulle han bli mätt på detta? Ytterst tveksamt.

Stressboll, gummisnodd, två helt olika saker som följer samma syfte.. på ett ungefär åtminstone. Hur som helst, gummisnoddar är mycket, mycket bättre än något rakblad eller kniv. Förhoppningsvis är inte det något som Noah kommer falla ner i.
”Annars, om det inte funkar, kanske du kan skriva till mig?” Frågar Enzo lite avlägset. Under tiden hans mående sjunkit har hans vänner förvisso funnits där som klippor, men han har alltid varit tveksam till om han kan skriva till dem eller ej. Om han skulle vara en stor börda, få dem att känna press eller ångest. Även om de bryr sig något enormt om honom, och bara vill finnas där. Kanske han kan hjälpa Noah, försäkra honom att det är okej, och alltid kommer att vara okej, att skriva till honom. ”Om du får tankar om ditt egna värde och sånt strunt, skriv till mig. Då kan jag övertyga dig om hur mycket värd du är och att du inte förtjänar någon som helst dålig behandling. Vad säger du om det?” Töntigt? Lite grann kanske. Hur ska lilla Enzo se till att den andre skriver till honom? Tanken har sina hål, men det är åtminstone en alternativ ide.

Balans, jo det har han ju gott om. Efter femton år med dansträning flera gånger om veckan är det liksom givet att ha bra balans. Plus gick han på balett ett bra tag, där är det efter ett tag ett måste.
”Vi borde köra på det, jag får följa med dig ut på isen, du får följa med mig till en danssal.” Att Noah planerar lite att de kan ses igen måste väl ändå vara ett bra tecken, eller hur? Då har Enzo inte skrämt bort honom helt och hållet.. han pustar ut, känner hur hjärtat lugnar ner sig en aning och han kan återgå till sin varma choklad. Det kanske kommer gå bra för dem. ”Du missförstår nog lite. Vissa som är fem är sjukt duktiga, dansat sen de kunde gå vilket är helt jävla sjukt. Vissa som är tretton och i den gruppen har bara dansat några veckor, och är kanske inte lika duktiga.. Grupperna brukar inte bli indelade i talang utan ålder, typ.”

Att Noah erbjöd stöd till andra var inte så ovanligt. Visserligen var det kanske inte sådär jättemånga som faktiskt skrev och pratade med honom, men erbjudandena kvarstod. Han lyssnade och andra fick tala ut. Att någon annan erbjöd sig att hjälpa eller lyssna...ja, det var något som var i princip nytt för sjuttonåringen. Därför blev han lite förvirrad, samtidigt som det trötta hjärtat blev lite varmare. Enzo brydde sig och det kändes inte annat än bra. Fast det skulle kännas likadant oavsett vem det var, right? Hmm, stanna inte kvar i sådana där dumma tankar, Noah. Att börja tänka på sånt är bara dumt. Du måste fokusera, för annars blir de andra besvikna och det suger. Bäst för alla om du bara koncentrerar dig på viktiga saker. Inget ytligt. Såja, då var det klart.
"Okej", svarade han blygare än innan och med en svag rodnad, som till Noahs fördel skymdes en aning bakom glasögonen, över kinderna. Ett litet, tacksamt leende spred sig över läpparna innan han lyfte upp koppen igen. Mest för att vinna lite tid.

"Absolut". Ännu fler nickningar. Kanske lite väl exalterade. Givetvis skulle han göra bort sig. Det hela bekräftade ju bara tankarna om hur värdelös han egentligen var. Suck.
"Åh", jo då hade han nog missförstått lite. Men innebar det att det till och med fast femåringar som var bättre än honom? Det var ju nästen förnedrande. Ugug. Hur det nu än var så hade nog Noah en lite skev bild om hur mycket han egentligen kunde. Konståkning var ju en form utav dans egentligen. Isdans. Även om han definitivt inte kunde teknikerna och så, så var han ju långt ifrån en nybörjare när det kom till taktkänsla, vighet, spänst och så vidare. Men något som alltid behövde tas med i beräkningen var att Noah var Noah. Det vill säga jävligt självkritisk. Även om han var en ärlig person så gick därmed inte allt stunt han sa om sig själv alltid att lita på, tyvärr.
"Okej...du får nog ta och leda mig till rätt grupp", fortsatte sjuttonåringen med ett skämtsamt litet leende. Nej, det där lät ju komplicerat(egentligen inte men jaja). Noah blev nog tvungen att möta upp Enzo innan. Både för att hitta dit och kanske typ prata mer eller så. Äsch, egentligen var det totalt ologiskt. Enzo skulle ju knappast hålla i flera grupper samtidigt. Därmed skulle det ju nästan vara imponerande att gå vilse. Aja, vad som än funkade för att den andre inte skulle försvinna iväg för gott. Jupp, Noah var på riktigt rädd för att han bränt chanserna till en återupptagen vänskap. Varför? Tja, typ en övertygelse om att han gjort bort sig totalt och inte var värdig vänner. Var nu det kom från. Suck och återigen suck.