PRS Nymphadora Black

Ava kunde inte slita blicken från ögonen som var identiska till hennes egna. Hon rycktes ur det när en dörr slog igen och hon såg mot de två sovrummen, Cress hade förmodligen gått in i sitt. Ava följde hans exempel och såg sig omkring i rummet, som också var stort. Hon började vanka runt i rummet, hennes huvud var full av tankar. Vad gjorde hennes mamma nu? Hade hon fått mat i sig? Var hon helt ensam eller hade Erics familj tagit in henne till dem? Ava kände hur det sved i hjärtat av tanken att hon inte kunde se eller prata med sin mamma. Hon behövde försäkra sig att hon mådde bra. Den en gång energiska, utstrålande kvinnan hade förvandlats till en stum, tomögd kvinna. Allt för att Huvudstaden hade bestämt sig för att skicka hennes ena dotter till döden.

Ju mer Ava funderade, desto argare blev hon.
Du får inte bli såhär där ute, du måste hålla dig i schack.
Jag är ensam just nu, tänkte Ava som svar till sin systers påminnelse. Hon gick fram till bordet med vattenkaraffen och glasen som fanns i ett av hörnen. Hon tog tag i ett av kristallglasen. Ytan var skrovlig och ljuset från taket reflekterades i glaset. Den var förmodligen värd en hel del. I Huvudstaden drack folk ur kristallglas medan folk svälte i distrikten. Ava klämde ihop handen runt glaset så hårt hon kunde. Hon höjde armen och slungade glaset tvärs över rummet. Glaset träffade väggen och gick i tusen bitar. Ljudet som for genom rummet var tillfredsställande. Ava lade handen på bröstet, hon andades som om hon hade sprungit ett maratonlopp.

En knackning på dörren fick henne att vrida på huvudet. Dörren öppnades och Ava möttes av Aldars stora leende.
”Stylisterna ä-”. Han avbröt sig när han såg glasskärvorna på golvet. Han blinkade och harklade sig.
”Ehrm, ja, vi ska nog fixa det där” mumlade han, men Ava lyssnade inte utan gick förbi honom ut i vardagsrummet.
Håll dina känslor inom dig.

Cress gick ut i vardagsrummet och Ava kom strax efter. I soffan satt Finnick tillsammans med en man och en kvinna som Cress inte hade sett tidigare. Finnick tittade på Cress och visade med handen på kvinnan, hon hade långt lockigt rött hår som hängde ner på ryggen, Cress noterade att hon hade guldiga slingor i det,
”Cress, detta är Armida, din stylist” sa Finnick och kvinnan reste sig upp och tog Cress hand.
Sedan presenterade Finnick Avas stylist och alla satte sig ner i soffan igen.

Aldar gjorde dem sällskap och presenterade
schemat för de närmaste dagarn:
Klockan 19:00 idag skulle invigningen vara, då alla tävlande skulle åka genom staden på vagnar som drogs av hästar.
I några dagar frammöver skulle deltagarna träna i träningsanläggningen.
Sista dagen innan Spelen började skulle det hållas intervjuer och slutligen skulle den stora festen äga rum i presidentens festlokal. Att det hölls en fest innan själva Spelen var nytt för i år, tidigare hade bara segraren firats under segrar turnén, men i år skulle de prova att fira innan tjugotre av tjugofyra skulle dö.

Men de hade mycket att göra framtill att de skulle infinna sig vid starten för paraden genom staden. Först skulle deras assistenter ”göra dem vackrare”, vilket bland annat innebar att tvätta dem, göra en grundlig sminkning och fixa deras naglar. Sedan skulle de kläs i de festkläder som deras stylister tillsammans hade designat och tillverkat, kravet för kläderna var att de skulle ha en koppling till deltagarnas distrikt. Efter det skulle stylisterna fixa hår, en mer avancerad sminkning och lägga till lite detaljer här och där utifrån vad de ansåg behövde göras. Slutligen skulle Cress och Ava få instruktioner från Finnick och Aldar om hur de skulle bete sig, vilket budskap de ville få fram till publiken.

Assistenterna kom, de trots att Cress precis hade duschat tvättade honom en gång till, extra noga var de med håret som de rengjorde med fem olika sortens schampon och andra saker som Cress inte visste namnet på. Sedan sminkade de över födelsemärken och filade hans fingernaglar.

De tre assistenterna verkade väldigt exalterade och förväntansfulla över Spelen, vilket irriterade Cress, men till hans lättnad var Armida mycket mer medlidsam och förstående. Hon pratade inte upphetsat om Spelen, faktum var att hon pratade väldigt lite om det över huvud taget. Istället pratade de om distrikt 4. Armida berättade att hon hade varit Finnicks stylist också, och efter att han hade vunnit besökte hon distriktet ett antal gånger.

Hans festklädnad var helt otrolig. Den bestod av en enkel vit dräkt, men den hade ett rörligt mönster som såg precis ut som vatten utanpå. Det såg nästan ut som att dräkten befann sig i en pool, men den var helt torr. Till detta hade han fått en mantel som såg ut att bestå av fiskfjäll. Den var tonad från lila till turkost och skimrade i en guldaktig nyans vilket sydde på att den hade något sorts guldfärgat glitter.
Armida färgade havsgröna slingor i hans hår och målade hans naglar i samma nyans.

Ava satte sig i soffan. Cress blev introducerad till sin stylist, och Finnick gestikulerade mot den blåhårige, ganska unga mannen som satt i soffan.
”Där här är Ryan” sa han och Ava sträckte fram handen och pressade även fram ett leende. Ryan såg faktiskt helt normal ut, bortsett från det knallblåa håret. Han hade även en tatuering i form av en blomma på kinden. Hans blåa ögon studerade Ava med intensitet, men också med en gnutta sorg i ögonen. De satte sig ner igen för att lyssna på schemat, och därefter tog Ryan Ava till ett rum för att göra henne i ordning. Ava var helt säker på att hon nu skulle behöva utstå en liknande personlighet som hos Aldar, men så var inte fallet. Ryan hade ett varmt leende, men fortfarande med den sorgsna blicken.
”Jag beklagar verkligen din familjs förlust” började han när Ava satte sig ner för att få sina naglar tillfixade. Hon blinkade och tittade på honom.
”Jag förstår om du inte vill prata om det, men jag var stylist till din syster också” sa han och Ava kände hur hennes hand ofrivilligt ryckte till.
”Hon var duktig på att göra sig ihågkommen” sa han med ett litet leende, och Ava nickade.
”Hon var en sådan person” mumlade hon och lutade sig tillbaka i fåtöljen hon satt i. Ryan beslöt sig tydligen för att inte prata vidare om Scarlet, och Ava var mycket tacksam för det.

När naglarna hade blivit tillgjorda kom assistenterna in för att göra Ava ren, tvätta hennes hår och lägga fram kläder. Avas hår hade aldrig torkat så snabbt som med den hårtorken som de använde. Hon drog på sig kläderna som kändes mjuka som silke och fick sedan sätta sig ner i stolen igen. Ryan var tillbaka och lade på smink, lagom med smink, och målade hennes läppar mörkröda. Han tog varsamt i hennes hår och satte upp det i den vackraste flätuppsättningen Ava någonsin hade sett. Flätorna låg runt hennes huvud så det såg ut som det bildade en ros.
”Allt för att bli ihågkommen, eller hur?” sa han med en blinkning. Ava svalde. Hon tittade sig i spegeln, och det var nästan en okänd person som tittade tillbaka på henne. Ava hade aldrig haft smink. Visst, hon flätade håret en del, men aldrig på det här sättet. Hon kände med handen över tyget på hennes mantel. Det guldiga glimret i manteln matchade hennes ögonskugga.

Ava gick ut till de andra i vardagsrummet för att gå vidare till invigningen som snart var dags. Finnick öppnade munnen och skulle precis säga något till dem när en av assistenterna kom fram till Ava. Utan någon som helst förvarning började hon pilla på haspen till guldkedjan runt hennes hals.
”Nej!” utstötte Ava och tog ett steg bakåt. Hon tittade på assistenten som om hon vore galen. Hennes hand hade farit upp till guldhjärtat och låg nu som en skyddande kupa runt den.
”Men…” började assistenten, men det verkade som om Avas ansiktsuttryck berättade för henne att det inte var lönt att ens försöka sig på en argumentation. Ava såg hur Finnick skakade på huvudet åt assistenten, som kastade en snabb blick på Ava innan hon försvann. Finnick harklade sig.
”Är ni redo?” frågade han med en blick på de båda.

Ryan och Armida följde Cress och Ava ner till rummet där deltagarna skulle samlas inför paraden. Precis som de andra tributerna tilldelades de en vagn som drogs av två hästar. Deras var svarta med flätade manar som hade färgats blåa. Armida roade sig med att fixa till Cress hår, trots att gon precis hade gjort det. Hon lade vartenda hårstrå tillrätta, allt skulle vara perfekt.

Plötsligt sprakade högtalarna till och en röst sa att det var 60 sekunder kvar tills Distrikt 1 vagn skulle starta.
Ryan hjälpte Cress och Ava upp i deras vagn.
Finnick kom fram till dem.
”Försök se glada ut, och vinka till publiken. De kommer älska er!” sa han, han lät glad men tittade medlidsamt på dem.

”10 sekunder kvar” ljöd rösten i högtalarn

Få folk att gilla dig
Sen rullade den först vagnen ut, den andra vagnen kom med några meter mellanrum och sedan rullade det på. Eftersom att Cress och Ava kom ifrån Distrikt 4 var de de fjärde paret som färdades fram till presidentens hus.

Längs med vägen stod tusentals med huvudstadsinvånare för att få se alla tributer samlade på ett ställe för första gången. Stora skärmar fanns utplacerade lite här och där och visade bilder på de tolv vagnarna blandat med Caesar Flickerman som kommenterade vad publiken såg.
”Här kommer de! Här kommer de! Först ut är Flink och Marble från Distrikt 1 ”
Publiken skrek och kastade rosor över hela vägen.
”Och bakom dem kommer Ava och Cress från Distrikt 4, och vilka kläder! Alla stylister har verkligen lyfta fram distriktens egenskaper i år!”

Cress såg en närbild på honom och Ava dyka upp på alla storbildskärmar. Han log och vinkade som Finnick hade sagt och publiken tjöt. Cress märkte knappt hur Ava reagerade. Klarade hon att spela glad över att vara här?

Var glad. Var glad för att Huvudstaden har det bättre ställt än distrikten. Var glad för att Panem straffar dem för något dina förfäder gjorde. Var glad för att du snart ska in i arenan och förmodligen dö. Var glad för att din död kommer sändas på TV under bästa sändningstid.

Ava klättrade upp i vagnen och såg sig omkring. De hade åtta vagnar bakom sig och tre framför. Det var både positivt och negativt att vara tidigt ut. DE var tvungna att göra något så de verkligen blev ihågkomna. Sponsorer var allt när det kom till Hungerspelen. Ava tittade när den första vagnen rullade iväg. Hon bet sig i läppen, hon var tvungen att pressa fram ett leende, hon var tvungen att spela en roll. Andra vagnen började åka iväg och Ava kände hur hon började bli nervös. Det handlade inte om många sekunder, men de var väldigt viktiga för att hon skulle överleva arenan. Viktiga för att hon skulle kunna få komma hem.

Tillslut började hästarna som stod fastspända framför vagnen gå, och vagnen började långsamt rulla framåt. Ava såg sig omkring och såg hur folket ropade och skrek. Ava såg sig själv i stodbildsskärmen. Hon såg definitivt inte glad ut. Cress å andra sidan log och vinkade, han hade lyckats med vad Finnick hade bett honom om. Plötsligt slog en tanke henne. Om en tvilling dör, kommer den andra tillbaka dubbelt så stark.

Ava knöt högerhanden och lyfte snabbt upp den i luften i någon variant av segertecken. Det var det enda som hon kunde komma på just nu som även kunde symbolisera styrka. Först var det som Ava blev tillfälligt döv, hon hörde inte hur publiken reagerade. Sedan hörde hon plötsligt hur invånarna började ropa och skrika igen, och hon såg hur kamerorna var fokuserade på henne fortfarande. Hon hörde Cesar Flickermans röst som kommenterade.
”Ava Goodwin, Distrikt 4! Det verkar som om hennes syster hade rätt!” tjöt han i mikrofonen och publiken jublade, innan kamerorna riktades mot vagnen bakom dem. Ava andades fort, och hon kände hur hjärtat dunkade. Vagnen stannade och hon kunde gå av. Det kändes som om hennes ben var gjorda av spaghetti, och de möttes av Finnick, som hade ett stort leende på läpparna.
”Snyggt jobbat, båda två!” sa han och nickade mot dem, ”ni fångade verkligen publiken, kamerorna var sena med att lämna Distrikt 4:s vagn, det är ett gott tecken” sa han och Ryan och Armida nickade båda två med leende på läpparna.

Trots att den riktiga anledningen till att de båda befann sig i en värld av lyx var att de i princip var dödsdömts så klarade Cress av att glömma det för en stund. Även om man inte kunde säga att han njöt av det så lyckades han faktiskt le ett äkta leende. Men såklart så var det för att överleva. Eller det var åtminstone vad han intalade sig själv.

Cress såg att Ava hade sträckt upp handen i ett segertecken och kände att han själv behövde göra något. Han kunde ju inte låta Ava stjäla hans tid i rampljuset. Cress höjde handen till munnen och kastade en slängkyss på måfå till publiken och höjde sedan handen rakt upp i luften. Reaktionen var överväldigande. Publiken jublade och kastade rosor över de båda, och Cress snappade snabbt upp en ifrån luften vilket fick åskådarna att skrika ännu högre.


När vagnen hade stoppat och de hade gått av den kom Finnick fram och berömde dem. Deras stylister höll med och Armida grep tag i Cress för att prata led honom.
”Det där var fantastiskt! Nu ska vi bara se till att du för publiken på din sida i intervjun också. Och ärligt talat, ni fick minst dubbelt så mycket applåder som de andra. Till och med Caesar skrek mer om er”

Der var först när de kom upp i lägenheten igen som Cress kände att han skakade. Han hade nästan svårt att stå upprätt. Aldar, som såg gladare ut än nånsin, log mot dem och sa att det var middag om en halvtimme och att de var bäst att de gick och bytte om.

Cress kom in i sitt rum och satte sig i sängen. Vad gjorde hans familj nu? Det var sent, antagligen hade Peter gått och lagt sig, om han nu kunde somna. Hans föräldrar satt förmodligen vid köksbordet och kunde inte förmå sig att göra nånting, och Hazel gjorde väl dem sällskap. Vad skulle hända om Cress dog? Skulle hans föräldrar nånsin bli sig lika igen. Peter var så liten, men han skulle aldrig kunna glömma det. Hazel låtsades alltid vara stark, men skulle hon klara av att hålla känslor inne? Cress såg framför sig hur hans familj satt hopträngd framför deras lilla TV i vardagsrummet och såg på hur deras äldsta son blev halshuggen.

Nej, han fick inte tänk på det nu, nu måste han försöka överleva. Och det gör man inte om man framstår som svag. Eller om man bryter ihop för att man är orolig för sin familj. Nej.

Han reste sig upp igen och gick fram till garderoben. Han plockade ut ett par vita jeans och en orange skjorta som han lade på sängen. Sedan tvättade han bort det tunna lager smink han hade i ansiktet och rufsade till sitt hår. Han drog på sig de nya kläderna, hängde upp de gamla på en galge och lämnade sitt rum.

Han hittade Finnick, Aldar, Ryan och Armida sittandes vid ett långt bord. Närmare trettio olika rätter stod på bordet. Lammgryta, rökt lax, fläsk och grillade grönsaker för att nämna några.
Aldar fick syn på Cress och sprack upp i ett leende.
”Så bra att du har kommit, slå dig ner!”

Ryan gick med Ava in. Han log mot henne.
”Jag vet att det är absurt det ni gör, men det var bra jobbat” sa han med ett leende.
”Smart drag av dig att relatera tillbaka till vad din syster sa under sitt spel, hon var trots allt en stor favorit här” sa han och Ava svarade honom inte. Hon lyssnade, men sa ingenting. Ryan verkade acceptera det, och när de kom till lägenheten försvann Ava in i sitt rum. Hon noterade att glasskärvorna var upplockade, och tittade mot bordet med glasen och karaffen. De var borta, och istället ersatta med ett par glas och en karaff i plast istället.

Ava satte sig på sängen och började försiktigt lossa på alla flätor som hennes håruppsättning bestod av. Efter ett bra tag så hängde hennes långa, blonda hår ner igen och hon satte upp det i en hästsvans. Hon drog av sig dräkten och satte på sig ett par lösa byxor och ett linne. Hon stirrade på sig själv i spegeln. Det värsta med att bli av med en enäggstvilling var faktumet att Ava blev påmind varenda gång hon såg sin egen reflektion.
Jag var ändå snyggare än dig, så sluta tänk så. Ava kunde inte låta bli att skratta rakt ut.

Hon satte sig på sängen igen. Hon ville inte gå ut till de andra, hon ville inte klistra på det där leendet som hon var tvungen att ha på sig. Allt hon ville göra var att skrika, gråta och sparka på något, men det fick hon inte. Hon fick helt enkelt spara den energin till träningarna. Ava tog ett djupt andetag. Hon reste sig och öppnade dörren. Lukten av mat slog mot henne och hon tog sig bort till det stora bordet som var proppfullt med mat. Ava kastade en snabb blick mot systerns porträtt. Var det tvungna att göra dem så stora?

Cress var redan där, och när Finnick såg att Ava var påväg log han mot henne.
”Sätt dig” sa han och gestikulerde mot stolen mittemot honom. Ava sjönk ner i den och lutade sig bakåt.
”Jag är fortfarande väldigt stolta över er prestation där ute, ni har verkligen fått sponsorerna att börja prata. Brilliant inslag att visa styrka” sa han och började ta för sig av maten. Ava var inte speciellt hungrig. Hon visste dock att mat var viktigt för att överleva, det hade hon fått erfara i verkligheten, och mat skulle det förmodligen bli ont om i Arenan. Hon undrade för sig själv hur det skulle gå för tributer som var vana vid att äta mycket om dagen. Det var oftast hungern som tog dem, inte någon annan tribut. Ava tog för sig av lammgrytan och började peta runt med gaffeln. Det var inte det lättaste att äta när det enda man hade i huvudet att inte dö inom de nästkommande veckorna.

Ava funderade en liten stund. Hon hade ju lovat sig själv att i alla fall försöka vara trevlig. Hon harklade sig och vände sig mot Cress.
"Verkar som vi har fått ett litet försprång i alla fall" sa hon och stoppade in en bit lamm i munnen.

Cress la upp rökt lax, ugnsbakad potatis och och en sallad på sin tallrik. Det lilla samtal som pågick gick ut på att Aldar glatt pratade om hur många sponsorer de skulle få och Armida och Ryan som höll med då oh då.
Cress satt tyst och iakttog de andra. Han började fundera på om det var bäst att försöka prata lite med Ava eller inte. Om han gjorde det så skulle de kanske ha lättare för att samarbeta på arenan, och de båda skulle få större chans att överleva. Å andra sidan så skulle han ändå behöva döda henne, och då kanske det var lika bra att inte bli vän led henne först. Men även om Cress kunde överleva på egen hand så hade han aldrig varit en ensamvarg. Han föredrog att alltid ha någon annan med sig, och fallet var detsamma även när det gällde arenan.

Plötsligt blev det tyst runt bordet, alla stirrade på honom.
”Nå?” frågade Aldar.
”Va?!”
”Jag ställde en fråga, men jaja, glöm det” Aldar snörpte på munnen och fortsatte med att ta till sig mat.
Cress suckade. Jaha, Aldar var då en sån där glad och självisk typ som inte var så glad längre när någon inte lyssnade på honom.

Plötsligt höjde Ava rösten, hon tittade på honom och konstaterade att de hade ett litet försprång. Cress tittade på henne. Han hade svårt att livförsäkring om det bara var ett försöka att spela trevlig eller om det var en inbjudan till ett samarbete. Cress hoppades på det senare men trodde mer på det första. Oavsett vilket så bestämde sig Cress för att försök prata lite med henne senare.
”Ja, vi kommer iallafall få fler sponsorer...”
När Aldar hörde ordet sponsorer så ryckte han till
”Ja, sponsorer är mycket viktigt, och om ni lyckas bra på träningen...”
Där slutade Cress lyssna och vände sig mot Ava igen.
”Det är nog bra att träna på överlevnadsstationerna, man har ju sätt hur många som dör av naturliga anledningar”

Ava nickade. Naturliga orsaker var som sagt det som tog de flesta av tributerna. Distrikt 4 hade ett försprång i och med att de kunde simma och fiska, vilket gav de en fördel i att skaffa mat. Ava hade bra kunskaper om olika örter och växter, i och med att hennes mamma hade jobbat som helare. Hon visste vilka som var ätbara och inte, vilket också var till hennes fördel. Det enda hon behövde var att öva på att göra upp en eld och att göra skydd mot vind och kyla. Samt att hitta ett spjut vid Cornucopia i början av Spelet. Hade hon bara ett spjut kunde hon skydda sig mot de flesta faror, samt att skaffa mat. Om hon visade Spelledarna att det var spjut och knivar som var hennes främsta talanger, så skulle de säkerligen lägga in det i Cornucopia. Problemet var att de flesta som slogs om vapnen och provianten i det stora hornet var även de som dog. Samtidigt var hon ju tvungen att få med sig någon form av material om hon skulle överleva i Arenan. Det var sådana taktiker som hon skulle prata med Finnick om senare.

”Definitivt, det är alldeles för många som struntar i den stationen” sa hon och tog en klunk av vattnet.
”Visst var det något år som i princip allt var giftigt i Arenan och det var bara de som hade övat på växter och örter som överlevde?”. Frågan var retorisk, eftersom Ava redan visste svaret på den. Hungerspelen var obligatoriskt att titta på för alla invånare i Distrikten, och det fruktansvärda programmet etsade sig fast i huvudet och var svårt att skaka av sig. Speciellt vissa scener. Ava hade fortfarande bilden kvar i huvudet när den yngsta deltagaren som bara var tolv år blev dränkt av en sjuttonårig tribut. Sen självklart fanns bilden kvar av hur Scarlet dog, och jagade Ava i allt för många drömmar.

Ava tog en tugga av maten igen och lyssnade med ett halvt öra på vad Aldar och de två stylisterna pratade om. Finnick verkade lyssna in vad hans tributer pratade om, men han satt tyst och åt. Ava vände sig mot Cress igen.
”Jag undrar vad det blir för typ av Arena i år. Förhoppningsvis mycket skog och något vettigt vatten” sa hon och tittade på honom.

”Ja, saltvatten kan bli jobbigt, men om vi lär oss hur man renar det så kan det vara till en fördel. Vi kan få vatten lätt medans andra måste hitta det på andra sätt”
Det fanns en del saltvatten i Distrikt 4 och det fanns säkert något sätt att rena det så att man saltet försvann. Cress visste inte hur men Finnick kunde säkert berätta.
Och skog i någon form måste det finnas. Liten eller stor, barrskog eller lövskog. Det spelar ingen roll, men någon form av skog kommer det med största sannolikhet att finnas. Ett år bestod halva arenan av öken och den andra av berg, det fanns inte så många ställen där man kunde gömma sig för de andra deltagarna och Spelet tog slut på bara fyra dagar. Det blev en riktig skandal, huvudstaden ville ha underhållning och det blev det verkligen inte när alla dödades så fort. Den spelledaren avskedades och ingen har sett honom sen dess. De flesta trodde att han avrättades och teorierna om hur var många. Men sen dess har det nästan alltid funnits skog. Dessutom är risken mycket större att tributerna dör av naturliga själ om de inte kan jaga.

Cress stoppade in mer mat i munnen och tittade på Ava, sedan fortsatte han.
”Och du kommer väl ihåg året då det bara fanns öken och berg? Så skog kommer det finnas, men jag skulle också föredra någon form av klippa, lättare att skjuts ner folk uppifrån”

”Ava, Cress, kan ni lyssna lite?” Aldar hade plötsligt funnit det intressant att ha med de i diskussionen. ”Imorgon börjar träningen, att träna med vapen är viktigt. Men glöm absolut inte av att besöka stationerna med överlevnadskunskap!”
Cress tittade på Ava och himlade med ögonen, de själva hade ju redan konstaterat det.
”Så, vilket vapen ska du träna med?” frågade Cress Ava och fortsatte i lite mer fundersam ton ”Jag ska nog försöka att hantera pilbåge och svärd”