Medi & Jay Devereux PRS

"Jag tror jag blev slagen." Hon såg på honom och kände armarna om sig. Illamåendet steg och hon kunde inte hålla det inne. Magen tömdes på mat och hon kved av smärta.
"Jag ber om ursäkt men jag mår inte så bra." Hon sjönk ner till liggandes ställning igen.

Eduard suckade och la henne ner ordentligt. Hans hand rörde hennes huvud och kände där han hade slagit henne och rynkade äcklat på sig själv. Han valde sedan att hjälpa henne att bandagerat och sedan log smått åt henne.
Han gick sedan ut till hallen och utanför stod Eva. Han kollad snabbt på henne.
"Om hon vaknar säg till mig," sa han och Eva nickade medans han gick sin väg. Han steg genom hallen till sitt kontor och satte sig med ett par pappren.

Hon hade inte gjort motstånd över hjälpen och hon hade känt hans hand mot sin kropp. Snart hade hon somnat och vaknade av att någon städade undan hennes spya.
"Åh förlåt mig." Dana satte sig upp och drog handen genom håret och såg sig om. Hur länge hade hon sovit? Hon kände sig tillräckligt bra att ta sig hem.
"Ehm skulle jag kunna få mina skor och mina saker?"

Kvinnan som städade kollade på henne sedan på klockan i rummet. "Snälla vänta här," sa hon då lätt. Det var runt 4 på morgonen nu. Men de flesta inom huset var öppna även om tiden var konstig. Men när Eva knackade på Eduards rum öppnade han långsamt.
Han visste inte varför men han ville se henne må bra. Han kom till rummet och öppnade långsamt.
"Känner ni er bättre?" sa han då försiktigt och log mot henne.

Dana nickade och såg på sina händer och reste sig,
"Tack men jag måste gå hem nu." Hon tog sina skor och såg upp på honom. Han var så lång att hon inte nådde upp till hans axlar. Något om honom skrämde henne.
"Jag tackar er."

"Det gör som ni önskar," sa han då och log smått.
"Jag hoppas ni mår bättre," sa han då och steg ur sidan från dörren. Han kände även om hon var intresserad av henne kände han att han inte ville tvinga att göra något som hon inte ville.
"Det är bäst att ni lämnar snart, det skulle vara hemskt att lämna vid denna tid." sa han vidare och visade med att hon skulle följa henne, "jag kan be min chaufför att eskortera dig hem," sa han då lätt medans han kom till de långa trapporna som ledde till botten våningen.

Hon hade fått på sig skorna och såg på honom.
"Så du är en baron och tycker jag är intressant?" Hon såg bort och kände hur hjärtat slog så hårt att hon kände sig dåsig. Han var vacker och hon hade svårt att gå rakt.
"Jag kan inte tacka er..." Hon stannade upp och vände sig om mot honom.
"Vänta ett tag här. Om du har en chaufför varför skulle du med bussen?" Hon blev kall och började gå snabbt mot ytterdörren.

"Hållbar utveckling," sa han lätt och ganska direkt. Det var sant att han normalt skulle gå eller ta kollektiv trafik om han inte rent bara flög ställen.
"Har du aldrig tänkte på framtiden och vad allt kan göra? Jag har en chaufför bara ifall." sa han då med ett mjukt leende. Och precis som de öppnade dörren var den svarta nästan splitternya Chevrolet redan på utsidan.
"Jag önskar att du kommer och hälsar på, ni kan bara ringa. Jag arbetar mest kvällar så, jag är inte vaken på dagarna." sa han lätt med ett leende

Det gick inte ihop för henne. Men hon nickade och vände sig om.
"Jag heter Dana." Hon gick ut till bilen och satte sig och spände fast sig. Såg mot dörren och lade huvudet på sned. Den här mannen var lite udda. Men hon log mjukt och vände bort huvudet. Chauffören såg på sin herre.
"Ska jag verkligen ta henne hem?" Han hade händerna bakom ryggen.

"Hon kommer komma tillbaka," sa han bestämt och kollade på chauffören, "jag kunde höra det, ge henne vårt number innan hon går av sedate." sa han innan han vände sig och kollade mot Dana igen.
"Trevlig färd hemåt," sa han då charmigt och bugade år henne artigt.