Medeltiden PRS rollspelargärna och Emma07

Caspian log lite, det var väl egentligen en ganska normal reaktion. Trots allt trodde ju alla att han var död.
"Jag var inte långt ifrån död. Men några lojala män lyckades få ut mig", sade han ärligt, var evigt tacksam dem. Han hade varit så pass svårt skadad att han aldrig skulle ha klarat sig ut på egen hand.
"Vänta här, jag har bevis", sade han, reste sig upp och gick iväg bland några bokhyllor. Han visste inte exakt vart boken stod, men hittade den ändå snabbt och återvände. Efter att ha hittat rätt sida gav han boken till henne. Det var som en historiebok, där dem hade skrivit ner alla från släkten Saldonin. Hans släkt. Han hade fått sitta modell för målningen dem gjorde när han fyllt sexton, bara en kort tid innan morden. Och bilden där fanns intill hans riktiga namn och vilka föräldrarna var osv, och han hade knappt ändrat sig någonting på de två åren utan det syntes tydligt att det var samma person.

Lily himlade lätt med ögonen. Hur skulle han ha bevis för det? Kungafamiljen var död och han ville säkert bara lura dem för att få legat. Det var inte första gången någon låtsades vara någon ur kungafamiljen för att få pengar eller ta över makten från hennes pappa. Ingen hade dock lyckats bevisa det och hade därför aldrig fått några pengar. Hon tog emot boken med bilden och kollade ner på bilden i boken. Hon kollade upp på honom.
- men det är omöjligt, hela kungafamiljen dog och det vet alla, något måste vara fel sa hon tyst och svalde hårt. Hon ville verkligen inte tro på det, det var fysiskt omöjligt.

Caspian höjde lite på ögonbrynen åt henne, uppenbarligen förstod hon ju åtminstone att det inte kunde vara någon annan än han på den bilden.
"Men dem hittade aldrig min kropp, inte sant?", sade han. Han hade blivit knivhuggen och nerkastad ifrån balkongen, och någon - han visste inte vem utan hade bara hört ryktena om det efteråt - hade sett honom falla, och därefter hade man antagit att han hade hamnat i vattnet eller något och att kroppen sköljts bort. Han ryckte lätt på axlarna.
"Du måste inte tro mig. Jag är inte här för pengar eller något, jag är här för att få en chans att sörja min familj och hämnas den som gjorde det här", sade han ärligt, och i hans röst hördes tydligt ren och skär smärta då han talade om sin familj. Han brydde sig inte något större om folk trodde att han bluffade - han ville ha hämnd. Han visste att han antagligen borde försöka återta tronen också, men där var han mer osäker. Han visste inte hur han skulle klara att styra ett helt land, han skulle aldrig kunna bli lika bra som hans far på det.

Hon svalde hårt och la ner boken igen på bänken.
- men det spelar ingen roll, även om du lever så vet ingen vem mördaren är så du har ingen att hämnas på, alla kommer bara tro att du är här för pengar ändå sa hon och såg på honom. Hon visste inte vad hon skulle tro, han verkade ju själv helt övertygad om att han talade sanning men samtidigt så hade hon precis träffat honom, han kunde vara precis vem som helst.

Caspian såg på henne, förstod hennes tvivel. Han hade själv antagligen inte trott på sig själv.
"Jag kommer aldrig glömma vem det var som stack en kniv i mig", sade han ärligt, ryckte lite på axlarna mot henne.
"Det spelar ingen roll vad folk tror. Jag är här för att få ett avslut", sade han, ett avslut för hans familj. Han hade aldrig fått säga adjö till dem. Han visste inte än ifall han skulle våga ta tillbaks makten än, han var ganska osäker på den punkten. Han log svagt mot henne och reste sig.
"Kom. Om du nu inte tror på mig kan jag faktiskt bevisa det på ett sätt", sade han.

Hon såg på honom och himlade med ögonen, han trodde själv på sina lögner.
- visst visa mig om su nu har bevis sa hon med ett litet skratt. Lilys far stack in huvudet och såg mot Lily och sen Caspian.
- vem är detta? Har du äntligen tagit dig en friare? Sa han med ett litet leende.
- snälla låtsas för min skull så jag slipper hans tjat mumlade Lily i caspians öra och svalde hårt.

Caspian log mot henne, skulle precis svara då hennes far kom in och kom av sig. Han stelnade till något, han hade tänkt försöka undvika honom tills han kunde få sin hämnd. Han fick bara verkligen hoppas att han inte kände igen honom. Han slog på ett leende mot hans familjs mördare, lade armen om Lilys midja.
"Ja, du har sannerligen en vacker dotter. Jag tror inte vi mötts tidigare. Lord Thomas från Gereford", presenterade han sig med en lätt bugning, hoppades att han skulle gå på lögnen.

Lily log lättad och ställde sig nära honom.
- ja visst är hon sa hennes pappa med ett nöjt leende, ibland pratade han som om hon var en ägodel och inte en person.
Han hörde namnet Caspian sa och nickade lite.
- åh, det namnet känner jag inte igen. Men ni har kanske nyligen flyttat hit? Frågade han. Lily bet sig i läppen. Hon förstod inte varför det var så viktigt vart man kom ifrån. På det sättet hade hennes pappa ändrats till han fick makten. Han blev mer snobbig.

Caspian log snällt mot Lily, det var ingen lögn att hon var väldigt vacker. Han nickade lite.
"Jag kom hit idag, jag ville komma hit för att delta i jubileumet", sade han, det var sanning. Han såg lite mot Lily igen.
"Men jag fann en anledning att stanna längre", sade han, glad att mannen inte verkade känna igen honom. Risken hade ändå varit rätt stor. Caspian försökte ändå i så stor mån som möjligt undvika ögonkontakt då han misstänkte att dem kunde avslöja honom.

Hennes far nickade med ett litet leende.
- det låter härligt att ni två funnit varandra, min dotter behöver verkligen ett manligt sällskap sa han och Lily himlade lätt med ögonen och såg ner i marken.
- Jag har faktiskt klarat mig bra själv tidigare sa hon enkelt. Hennes pappa såg på henne.
- ja jag vet att du klarat dig bra själv men om jag ska få ett barnbarn så krävs det mer än en person sa han lite lätt och Lily suckade lågt.