Celestial roll wolfy & Emma07

Tiden hade gått snabbt efter att människan kommit dit, och nu efter att ha umgåtts med henne under en tid så hade Zhoron kommit på sig själv med att börja trivas allt mer och mer i hennes sällskap. Just nu var han påväg till en av deras lektioner, då han försökte lära henne läsa. Och han fick erkänna att hon hade lärt sig snabbt, han var imponerad då han trott människorna inte skulle lära sig riktigt så snabbt. Han knackade lätt på dörren då han kom fram. Av någon anledning kom han på sig själv med att slappna av mer än vanligt i hennes sällskap, vågade väl visa sin mjuka sida mer och mer.


Selena hade vandrat iväg för en stund, dels hade hon varit uttråkad och så ville hon vara ifred med sina tankar för en liten stund. För dem fanns det gott om just nu. Hon saknade sin pappa något otroligt, men långt ifrån lika mycket som hon gjort i början - och anledningen till det var bara Aaryon. Det var antagligen idiotiskt att få känslor för honom, men det var sanningen. Hon stannade till och rynkade pannan då hon tyckte sig höra något knaka till längre bort i skogen, men skakade det ur tankarna. Hon var i skogen, det var inte konstigt ifall nåt djur lät.

Då Zhoron första gången erbjudit henne hjälp med läsningen, så hade hon trott att han enbart gjorde det i ett försök att förnedra henne. Det var säkert skrattretande för honom också: hans uppfattning om människor förbättrades förmodligen inte tack vare henne. Men till hennes förvåning höll han alla sina förolämpande tankar och ord till sig själv. Trots att det från stund till stund frustrerade henne något enormt att hon inte gjorde ifrån sig så bra som hon ville, så höll sig överlorden lugn och vänlig.


"Vad har vi här då?" Besten cirkulerade runt henne i luften, drog in hennes doft och slog upprepade gånger ihop sina sylvassa tänder. Därefter gnuggade den sina tassar mot varandra och gav ifrån sig ett gällt, förtjust skratt.
"Jag har inte sett en människa på väldigt länge," fortsatte den med sin hesa, släpiga röst, "ingen så söt som du på ännu längre." Besten strök tungan över sina läppar och höll ut sina långa klor mot henne.

Zhoron var själv rätt imponerad av henne faktiskt, även om han kanske var något dålig på att erkänna det. Men han tyckte att hon hade lärt sig snabbt, och det var roligare än han trott att lära ut. Åtminstone till henne, för han tyckte iallafall att deras lektioner var väldigt trevliga.
"Kan jag komma in?", ropade han in med en lätt knackning på hennes dörr, var för väluppfostrad för att gå rätt in.

Selena gav ifrån sig ett lite skrämt utrop när hon fick se besten över henne. Vad var det där ens för nåt? Vad det än var så var det minst sagt iallafall inte bra. Verkligen inte. Varför hade hon fått den idiotiska idén att ge sig hit på egen hand? Det var väl just typiskt henne att komma med såna idiotiska idéer. Som vanligt. Och nu fick hon sota för det. Precis som när de tagit sig hit från början, även om det var långt ifrån lika illa som hon hade trott utan tvärtom. Skrämt försökte hon börja springa, skulle säkerligen inte ha en chans att försvara sig mot den där saken. Hon hann inte många meter innan hon dock snubblade till på en rot och föll pladask - typiskt hennes förbannade klumpighet. Hon drog sig upp på fötter igen, förväntade sig att besten skulle vara över henne vilken sekund som helst nu efter att ha ramlat så.

Elyse ryckte till då det knackade på dörren. Hon hade en längre stund stått framför spegeln och betraktat sin spegelbild. Precis som vanligt var hon iklädd mörka kläder. En tunika och ett par åtsittande byxor. Håret hängde utsläppt. Hon skuttade med lätta steg fram till dörren för att öppna dörren för Zhoron. Hennes blick vilade på hans ansikte en stund innan hon släppte in honom i rummet. Han var vacker på ett hypnotiserande sätt. Alla alver var vackra. Hon kände sig så alldaglig jämfört med dem. Det fanns ingenting intressant alls med henne: hennes personlighet var tråkig och hennes utseende var på en helt annan nivå. Söt var hon som bäst i människornas rike, men här? Och Zhoron.. Han var något helt annat. Med en knappt hörbar suck satte hon sig ner på soffan och la benen i kors.
"Så.. var börjar vi?"


Aaryan fick plötsligt en känsla av att något var fel. Väldigt fel. Utan ett ord lämnade han sitt rum, sprang genom korridoren med långa och bestämda steg. Det dröjde inte många sekunder förrän han antagit sin bestform. Det fanns inte mycket han inte kunde ta sig an och försvara både sig själv och andra mot i den här formen. Han tog sig in till skogen på bara några sekunder, blev alldeles till sig av raseri då han såg ett fult väsen över Selena. Det blev alldeles svart i huvudet då han slängde sig över odjuret. Han morrade, rev och klöste med sina långa klor och borrade sina sylvassa tänder i odjurets hud. På bara några ögonblick var det över. Aaryan tog ett långt skutt fram till Selena innan han återtog sin mer mänskliga form.
"Är du okej?" andades han och betraktade henne med oroliga ögon.

Zhoron log tillbaks och klev in. Hon var bedårande vacker idag, långt vackrare än någon av deras alvkvinnor enligt honom. Han slog också han sig ner på soffan, gav henne en bok han haft under armen.
"Prova att läsa", sade han snällt.

Selena såg storögt på besten som gav sig på monstret. Hon hade rätt snabbt kommit upp på fötter igen, och i samma sekund som Aaryan förvandlades tillbaks till sig själv var hon med några snabba steg framme och kramade om honom. Hon var rätt uppskärrad, sen gjorde väl hennes känslor för honom att hon gärna var nära honom. Hon nickade som svar på hans fråga.
"Tack", sade hon.

Hon tog nervöst boken från honom och slog upp första kapitlet. Trots att hon gjort små framsteg så var hon fortfarande ganska blyg när det kom till att läsa högt. Hon kunde bara föreställa sig vilka tankar som snurrade runt i Zhorons huvud. Elyse harklade sig lätt och kliade sig på näsan med pekfingret innan hon långsamt började läsa. Hon gissade fram uttalet till vissa ord, andra hade hon inte ens en aning om vad de betydde.


Han stelnade till en aning då han kände hennes smala armar om sig, men slappnade snabbt av och omfamnade henne i en hård kram. Inte hade han förväntat sig att en människa skulle få honom att känna på det här viset, men Selena var speciell på många vis.
"Vad gör du här förresten?" frågade han sedan med sträng röst. Hon borde veta bättre än leta sig ut till gränsen på det här sättet.

Zhoron fick erkänna att han på något vis var stolt över henne och att hon lärt sig så fort. Han hade bara behövt rätta henne på några fåtal ord med hur dem uttalades, men de var få. Då hon klarat kapitlet galant log han brett.
"Jättebra ju, du har verkligen lärt dig snabbt", sade han direkt hon var klar. På ett vis kändes det tråkigt att hon var klar - det skulle betyda att han inte längre hade en ursäkt att träffa henne lika ofta som innan, han hade kommit på sig själv med att vilja träffa henne allt oftare.

Selena blev alldeles varm inombords då han besvarade kramen, hade verkligen aldrig väntat sig att känna såhär för honom - eller någon här för den delen - när hon kom hit. Hon rodnade dock något, blev plötsligt mycket mer medveten om hur nära varandra de var. Hon drog sig lätt undan så att hon kunde se på honom, såg dock lite generat ner, lite generad över att ha rusat fram och kramat honom sådär.
"Förlåt. Jag gav mig iväg för att få tänka lite och tänkte inte riktigt på vart jag gick", sade hon ärligt.

"Nja," mumlade hon generat och ryckte avfärdande på axlarna. Zhoron överdrev en aning där. Så duktig var hon inte. Elyse räckte honom boken innan hon reste sig upp från soffan, fingrade på tyget till sin tunika som om det var något väldigt intressant med det. Hon visste inte var annars hon skulle fästa blicken.


"Det märks. Jag låser in dig på ditt rum om det behövs, det här är ingen plats för en människa att röra sig på." Aaryan gav henne en sträng blick och klickade lite med tungan. Det fanns spioner över allt. Inte ens träden gick att lita på för vissa rapporterade direkt till Amarantha. Det var en kvinna man inte ville träffa. Nu hade han dock lagt en förtrollning över Selena som dolde hennes doft. Det viktigaste var att han höll sig inom rimliga gränser.

Zhoron log litet mot henne, höll inte med henne där riktigt.
"Jodå", sade han envist och tog emot boken, följde henne med blicken då hon reste sig. Var det bara han som inbillade sig eller verkade hon nervös?
"Uppriktigt talat så vet jag inte hur mycket mer jag kan lära dig. Vilket är tråkigt, för det innebär att jag inte längre kommer ha en ursäkt för att besöka dig", sade han lite retsamt, med ett nästan beklagande leende mot henne.

Hans ord fick Selenas kinder att bli än mer röda, såg fortfarande generat ner. Det var så typsikt henne att lyckas med nåt sånt här, klantig som hon var.
"Förlåt", sade hon igen tyst. Hon hade mest bara velat komma iväg och få tänka ifred, att kunna tänka klart när Aaryan var i närheten var ju omöjligt. Hon såg tyst upp på honom.
"Varför räddade du mig?", frågade hon sen, hon var ju bara en idiotisk människa.

Elyse fuktade läpparna och vände sig om mot honom.
"Jag antar att en överlord har viktigare saker för sig än att hitta på ursäkter för att umgås med en människa," påpekade hon med honungslen röst. Hon tänkte inte ljuga för sig själv: hon hade uppskattat tiden de spenderat tillsammans. Hon hade fått en helt annan bild av Zhoron, och det skulle faktiskt bli tråkigt att inte umgås lika mycket med honom då deras så kallade lektioner tog slut.


Aaryan nickade långsamt. Nu var den saken slutdiskuterad. Hittade han henne i den här delen av skogen igen.. Han ville inte ens tänka på det eller hur illa det kunde gå. Tänk om han inte hunnit fram i tid? Vilken obehaglig tanke.
"Skulle jag ha lämnat dig åt ditt öde?" frågade han och tryckte handen mot sitt hjärta, som om orden smärtade honom. Han flinade lätt åt henne innan han började vandra tillbaka.