PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Ayden log snett emot henne, fick tänka efter lite vad han skulle svara då han egentligen gillade det mesta.
"Lite allt möjligt, allt som har en gripande story egentligen. Vad gillar du att läsa?", frågade han nyfiket, han var uppriktigt nyfiken på vad hon var för en person. Hittills hade han bara fått ett gott intryck av henne.

"Böcker med romantiska handlingar." Ett genuint leende spred sig på Caelias läppar. Det var något hon verkligen tyckte om att läsa, för någon romantik hade hon ju inte i sitt liv. Hon kunde bara hoppas att hon skulle träffa hennes själsfrände någon dag, en person som hon skulle få uppleva villkorslös kärlek med. Hon hade fortfarande hopp vilket var väldigt viktigt.
"Förutom det så tycker jag om att läsa poesi."

Ayden lyssnade och kunde inte låta bli att besvara leendet.
"Jo, romantik är alltid ett stort plus", höll han med, kanske var det ett sätt att drömma sig bort när man själv inte hade någon kärlek. Han lade huvudet lite på sne av hennes nästa ord, poesi var något han aldrig varit särskilt insatt i.
"Intressant, det har jag inte läst särskilt mycket av. Historia däremot tycker jag kan vara intressant", sade han, kanske för att kunna där drömma sig bort till en tid med en bättre värld.

Caelia nickade instämmande till det han sagt angående historia. Det hade hon läst sedan barnsben så hon var påläst om det, milt sagt. Lässtunderna hade inte varit de mest behagliga dock av flera olika anledningar. Hennes far var inte den mest kärleksfulla mannen, inte ens mot hans familj. Men hon hade lärt sig mycket under uppväxten, och hon skulle inte vara den person hon var idag om det inte vore för allt hon gått igenom under sina sjutton levnadsår.
"Jag har inte sett dig förut," konstaterade hon efter en stund, "var är du ifrån?"

Han hade väntat sig att den frågan skulle komma ifrån många, och hade därför också varit förberedd på den. Han vågade definitivt inte säga för mycket - skulle han råka försäga sig visste han att det skulle resultera i att han blev avrättad. Visste man om att han levde skulle han vara ett stort hot mot Adarlan - och han hoppades på att bli det i framtiden också, men han behövde sätta igång saker här först. Och det hade han redan börjat lyckats med, det började gå allt fler rykten om hans rebeller efter att de faktiskt lyckats döda ett par adelsmän. Men han måste vara försiktig, för kom det ut vem han var eller bara att han var med bland rebellerna innebar det döden.
"Jag kommer ifrån Themor, men jobbar som smed för en mindre adelsman här. Han fick för sig att jag kunde gå hit istället när han fick förhinder", sade han, bara hälften var lögn. Han jobbade ju som smed och kom från Themor. Det var ingen fara att dölja, att han kom därifrån var ofarligt och dessutom visste han med sig att han hade en lite lätt dialekt därifrån med. Men han ville inte göra sig av med dialekten heller, den var en del av hans fosterland som han älskade.

Caelia studerade honom vaksamt. På dialekten hade hon ju förstått att han inte var från Adarlan. Det som gjorde henne fundersam var att adelsmannen han jobbade för skickat hit honom, som om han vore en springpojke. Att han kommit förbi vakterna med någon annans inbjudningskort var också en intressant punkt. Men Ayden utgjorde ingen fara och det här var bara en bal. En bal som borde vara öppen för vanliga bybor också, inte bara adelsmän och folk från rika släkter. Hon valde att inte fundera särskilt mycket över det för klokare skulle hon inte bli.
"Jag hoppas du har en trevlig kväll då." Hon vände sig om igen för att kunna beundra stjärnhimlen.

Ayden hade varit förvånad över hur lätt det varit att ta sig in, och det hade också varit rätt bra - han hade fått reda på en del som de kunde använda till rebellerna. Tänk om dem bara visste hur lätt de gav information till sina egna fiender, hur lätt de släppte in sina egna fiender på slottet. För han kunde egentligen inte kalla sig något annat, han hatade kungen som styrde. Om man nu kunde kalla det styre, Ayden skulle snarare vilja kalla det tyranni. Men han ansträngde sig väl för att inte visa sitt missnöje och hat, för det var en alltför stor risk. Minsta lilla och han skulle åka in i fängelset - om han hade tur.
"Detsamma", instämde han, det var inte hans första bal men det kunde han inte gärna avslöja. Men det var hans första i Adarlan, vilket han fick erkänna var lite intressant då dem verkade ha lite annorlunda seder än vad dem hade i hans hemland.
"Blir det inte ensamt att leva såhär?", frågade han, kanske var det en lite väl personlig fråga men han tog risken. I sina unga dar hade han inte hunnit märka av det så mycket, men han visste skillnaden - i byn var en annan slags gemenskap, alla var lika värda. I ett slott blev man lätt nästan utanför på grund av sin titel, och det blev säkert bara värre med åren.

Caelia rynkade lätt på pannan och sneglade på honom, inte helt säker på hur hon skulle tolka hans fråga eller hur den hade varit menad. Givetvis var det ensamt att leva på slottet. Det var sällan folk pratade med henne för att de var intresserade av henne som person. De hade alltid baktankar. Men hon hade några få vänner som hon värdesatte högt. Utan dem visste hon inte vad hon skulle ta sig till.
"Tyvärr får vi inte välja vilken familj vi föds in i eller hurdan position i samhället vi får. Det enda vi kan göra är att försöka göra det bästa utav situationen, och det bästa utav våra liv." En dag skulle hon bryta sig loss från det grepp hennes far hade om henne. Men den dagen var inte ännu kommen.

Ayden lyssnade, och hon hade verkligen rätt i sina ord. Vissa dagar önskade han att han kunde ha fötts in i en helt vanlig familj, då kanske han skulle ha fått leva med sin familj utan några tragedier. Men samtidigt trodde han också att det fanns en mening med att just han hade överlevt massakern av hovet, att det var meningen att han skulle kunna hämnas dem senare och kunna återställa Themor till sin forna, självständiga glans. Att han skulle rädda folket. Han var iallafall tvungen att tro det, för att inte förlora hoppet helt.
"Du kanske inte tror det från en simpel smed, men jag vet hur det är", sade han, kunde inte säga mycket mer än så då han ju inte direkt kunde avslöja att han var mycket mer än en smed.

Med nyfikenhet i blicken betraktade hon honom igen. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men det var något speciellt med honom. Hon gav honom ett litet leende innan hon vek bort blicken. Ayden må bara vara en smed men det betydde inte att hon underskattade honom. Han var precis lika mycket värd som någon annan. Hon må ha en högre position men de var båda människor. Varför skulle ens liv betyda mer än en annans? Att tänka så i dagens samhälle var naivt. Det fungerade inte så och det visste hon själv. Hon hoppades dock att det var så världen en dag skulle se ut. Att folk skulle kunna leva i fred. Men för att komma dit skulle förändringar behöva ske. Och krig.