Efter Plugget

"Tja." börjar Idun, hon hade inte tänkt på det förr. Det var bara något som alltid gått väl för henne. Folk gillade henne, såg upp till henne, ville vara som henne utan att veta vem hon var.
"Antar att det har att göra med hur man målar upp sig för dem man har om sig. Att man är den alla vill att man ska vara." svarade hon fundersamt, för rent krasst kände ingen henne och visste särskilt inte mycket om henne.
"Det har jag väl alltid varit bra på." hon rycker på axlarna. Vem hon egentligen var visste hon väl knappt själv. Idun under alla leenden, under allt smink, alla påhitt och den perfekta ytan.
Hon skrattar sedan, diskussionen blev ovanligt djup och då med honom.
"Smart." log hon åt hans förslag.
"Lika smart som alltid." mumlar hon sedan och går till hörnet där hon börjar sortera böcker.
"Det jag menar är att popularitet och kändisskap gör en ändå ensam." sa hon lät en bok sväva över till rätt avdelning och såg på honom. Visste att han inte hade varit populär och inte verkade bry sig om det heller. Han verkade så självsäker i sig själv.

[i]Att man är den alla andra vill att man ska vara

Idun besvarar hans leende, han verkade bli genuint glad av den lilla komplimangen. Han kanske inte fick så många? Hon hade inte ens en aning om vad han gjort sen de slutat skolan. Men ja i skolan hade han väl inte så många heller och då var väl det bara lärarna som genuint uppskattade hans sätt.
"Jo, det gjorde jag, typ högsta betyg i de flesta ämnen." sa hon och rykte på axlarna.
"Men vet inte om jag kan kalla mig smart för det, inte som du." hon vänder sig mot honom. De hade faktiskt en vettig diskussion nu och hon ville ta tillvara på det.
"Det krävdes sjukt mycket av mig och på sätt och vis var det väl din förtjänst att jag fick de betygen. Jag tävlade alltid mot dig även om jag inte sa något." hon suckade och rykte på axlarna.
"Men egentligen är jag inte smart. Jag kan inte koncentrera mig det minsta. Bokstäver kan hoppa och minsta lilla ljud när jag läser gör mig distraherad." hon visste inte varför hon sa det till honom. Orden bara flöt så bra ut och skolan var ett avslutat kapitel även om hon hade svårt med det i vardagen också. Det var inget hon nämnt till någon för att folk skulle veta hur dum hon var. Hjälp hemifrån hade hon självfallet inte heller så därför visste hon inte att det fanns hjälp för det trolldrycker.

Hur kommer det sig egentligen att de inte har haft liknande konversationer innan? Att de gick sju hela år utan att hålla en endaste vettig konversation sinsemellan? Såhär på efterhand låter det ju bara absolut absurt att de inte brukade kunna gå tre meter ifrån varandra utan att ryka ihop.
”Bara för att du inte kan koncentrera dig betyder det inte att du inte är smart..man kan vara smart på olika sätt och det finns många olika definitioner man kan applicera”, säger Caleb och återgår till att ställa i ordning en rad med böcker. Han borstar bort dammet från ryggarna och har snart gjort hela hyllan ren och fin med ett litet knyck på staven. Magi är väl egentligen det enda han duger till, för han är helt socialt inkapabel och värdlös på i princip allting annat utöver det.
”Tävlade du mot mig? Hm, antar att det måste ha varit förfärligt jobbigt”, mumlar han fortsättandes efter en kort paus och drar på mungiporna. ”För mig är det tvärtom från dig, vi är helt olika. Istället för att bokstäverna börjar flytta på sig och koncentrationen brister kan jag inte sluta sluka all information som sätts framför mig. Fotografiskt minne”, förklarar tjugotreåringen avslutande och vänder sig återigen mot Idun. ”Varför har vi inte haft någon vettig konversation innan?”

Idun skrattar, smart på olika sätt? Ja, kanske.
"Hur som, räknades den smartheten inte i skolan eller det dagliga livet. Det var bara på Quidditchen jag kunde glänsa och känna mig duktig utan att anstränga mig." sa hon och log svagt åt minnet, första gången hon flugit på en kvast.
Hon log mot honom, han sa faktiskt något snällt till henne, något hon uppskattade enormt.
"Det var förfärligt jobbigt, men något som höll mig motiverad. Något som fick mig plugga sena kvällar, för att sedan festa på helgen." hon skrattade lätt, hon hade trots allt gillat tiden på Hogwarts. Tiden i skolan hade inneburit mat varje dag, en trygghet och tja något som kunde kallas gemenskap.
Hon sveper med staven, översta bokhyllan är ren och hon sätter upp de första författarna på A.
"Jag önskar att jag har haft det, verkligen det skulle underlätta så." hon kunde inte ens föreställa sig hur det kunde vara.
Hon möter hans blick och rycker på axlarna.
"Vet inte, vi har väl inte haft tid att lyssna på varandra." svarar hon, men hon uppskattade det dock. Det var längesedan hon haft en så intressant och djup diskussion med någon.

”Tro mig, det fanns en hel del hinder för mig under skoltiden, men det var aldrig plugget som kom ivägen”, muttrar Caleb och sänker blicken mot sina fötter. ”Och sedan så ödslade jag heller ingen tid på att festa under helgerna, vilket kan förklara varför det gick lite lättare för mig. Du förstår, om man inte dricker så blir man inte full och därmed slipper man bakfyllan”, predikar han och nickar nöjt för sig själv. Inte för att han aldrig druckit alkohol, men principen stämde ju faktiskt. Under skoltiden hade han däremot inte druckit en endaste droppe och än idag var han ingen stor hejare när det kom till att sörpla i sig sprit. Det var varken bra för kroppen eller sinnet. Eller nåja, det lättade väl lite på sinnet under de närmaste timmarna, men efter det blev livet genast surt igen.
”Vi var unga, så tid hade vi allt..antar att det snarare berodde på att ingen av oss hade någon motivation. Jag menar, jag störde mig väldigt mycket på dig och dina vänner”, erkänner Caleb försiktigt och himlar med de svarta ögonen. Störa sig på var nog lite av en underdrift, men men.

Idun nickade till och hostade till av dammet då hon blåste av från en gammal bok.
Hur du blir den perfekta hemmafrun.
"Vi borde ha en vintage retro hylla med. Är säker på att folk skulle finna dessa intressanta." sa hon och lät boken sväva över affären och ner i hans famn.
"Jag förstår att du inte hade det så lätt. Eller i efterhand förstod jag det. Inte då." sa hon och skrattade lätt till om hans predikning om alkohol.
"Låt oss säga att det ligger i mina gener att dricka och jag hade redan provat det innan jag började skolan." sa hon tyst, men vände samtidigt bort blicken. Det syntes att det var något mer, något hon inte ville dela med sig av.
"Vi var fett störande." skrattar Idun erkännande.
"Men det var du med." flinar hon och blinkar åt honom.

Med ett höjt ögonbryn sneglar Caleb ner mot boken som fallit rakt i famnen på honom. Jo minsann, det var ju ett väldigt intressant koncept. Återigen festhandlar försiktigt på mungiporna och skakar frånvarande på huvudet.
”De flesta skulle nog ha delade meningar, eller vad tror du? Vissa skulle kanske tycka att det är intressant, andra kanske finna den rolig medan de kvarvarande möjligen skulle se den som stötande. Personligen tycker jag att den är ganska intressant eftersom den speglar dåtidens samhälle..det är typ historia vid det här laget”, säger han och börjar bläddra mellan sidorna, med båda ögonen som fastklistrade vid bladen. Det är först när Idun nämner det där sista som han kollar upp och blänger på henne. Hur i helskotta kunde en tystlåten enstöring vara irriterande för omgivningen? Nu skulle hon allt behöva komma med en riktigt bra förklaring.
”Förklara för mig på vilket sätt jag var irriterande”, knorrar Caleb missnöjt och slår igen boken, som han sedan stoppar tillbaka där den hör hemma. Rätt författare på rätt plats, ordning, ordning, ordning!

"Snarare i ett historiskt utbildande syfte, tänkte jag. Se varför dagens samhälle har sina värderingar beroende på hur man ansåg det vara förr." hon log snett och såg sedan upp på gökuret som gav ifrån sig ett ljud, klockan var redan ett, kanske dags för lunch?
"Fan" muttrade hon då hon mindes att hon glömt att ta sina tabletter. Hon drar fram en plåtask med tabletter ur jeansfickan och sväljer ett par. Hon hade fått starka smärtlindrande tabletter. Hon hoppades verkligen att de skulle hitta på något bättre nästa gång hon kom till Mungus.
Hon tänker på hans fråga, ja varför var han irriterande?
"Jag minns första gången i 1an när vi skulle läsa inför klassen. Jag stakade mig och kunde inte få fram ett ordentligt ord, du himlade med ögonen och såg himla överlägsen ut." hon mötte hans blick, just det minnet hade etsat sig fast i hennes minne.
"Sen såg jag dig väl alltid som sådan överlägsen, tyckte jag var en dum idiot. Plus att Slytherins i allmänt såg ner på mugglarfödda och Hufflepuffs." hon ryckte på axlarna, det var egentligen ingen bra förklaring.
"Det är dock bevisat att min far var trollkarl, han erkände mig på sin dödsbädd, eller snarare när det gick bra för mig." inte för hon visste om han brydde sig om det, men det var bra att ha det sagt.

Under tystnad betraktar Caleb hur Idun fiskar fram den lilla asken och därefter hur hon sväljer några stycken. Till en början tänkte han fråga vad det var hon tagit, men sedan hindrade han sig själv. Det är aldrig bra att börja nysta i folks personliga affärer, eller vad man nu skulle kalla dem för.
”Du tänkte aldrig på att jag alltid himlar med ögonen?” Frågar han retsamt innan han återigen blir allvarlig. ”Däremot kan jag tala om för dig att jag aldrig varit speciellt överlägsen egentligen. Kanske i skolan från ett studerande perspektiv, men annars är jag ganska underlägsen. Inte på ett eller två sätt, utan på precis alla plan. Ungefär den raka motsatsen till din situation antar jag, även om du verkar vara för skadad för att fortsätta spela.” Caleb rycker frånvarande på axlarna och torkar ännu en gång av händerna på byxorna. Magen gav ifrån sig väldiga klaganden vilket tydde på att det var dags att äta. Matlådan stod och väntade på honom inne i det lilla rummet bredvid trappan. Inte heller stod den bara där, utan den hade nästintill börjat kalla på honom. Nej, galen är han inte, men ibland gör hunger konstiga saker till personer som tjugotreåringen. Mat var en väldigt viktig del av livet.