Förmågan att dansa med Pirater (PRS)

Jane fick runt och serverade gästerna vin och fyllde friskt på deras glas. Hon skrattade och talade med männen som blev alltmer kärvänliga ju mer tiden gick och ju mer de fick i sig. Jane stod ut med allt och gav dem glada leenden. Det var så hon blivit upplärd och även om hon tillhörde Lien så var hon där för att serva och behaga gästerna.
Hon höll ett öga på Mary med och drog henne ofta från giriga manshänder. Mary skulle få lära sig tids nog och Jane tänkte hindra det sålänge hon var här även om det inbebar att de var på henne.
Hon kastar ett öga på Lien med och märker hur mycket hon dricker. Jane hoppas att hon vet vad hon gör även om hon förstår sin vän.
Snart är middagen slut, det dras upp till dans och några par går ut i den sommarljumma trädgården. Jane sätter Mary och andra unga kvinnor att duka av medan hon går runt och serverar.

Lien accepterade handen som erbjöds till henne, och de fördes ut på dansgolvet. Hon visste inte vem mannen var, men hennes blivande man verkade inte ha något intresse för henne, utan talade endast med hennes far. Hon såg på mannen i hennes ålder, utan att vara direkt intresserad av honom. Trotts mängden alkohol hon fått i sig, gick det hyfsat lätt att röra sig över dansgolvet och hon bytte parter några gånger, innan hon hamnade i famnen på Sinjin och log. Hon kände honom bättre än många av de andra, och en av de få som hon såg som sin vän. Hon log svagt emot honom.
"Hur olycklig är du?" viskade han och hon gav honom en trött blick.
"Lika lycklig som du hade varit om du tvingat gifta dig" svarade hon medan han snurrade henne igen innan de stannade och han började föra ut henne ur salen. Lien slängde en blick på sin blivande man, som hade lämnat rummet tillsammans med hennes far och hon himlade med ögonen och följde med Sinjin ut.

Jane gick ut för att servera i trädgården, hon ser Lien och Sinjing på håll. Bra, då visste Jane att Lien hade det så bra som hon kunde med tanke på situationen. Inte för att hon kände mannen personligen, absolut inte det passades inte att Jane umgicks med sådana. Men Lien hade talat om honom och från det visste Jane att han var en bra man.
Jane går längre in i trädgården och ser ett gäng fulla adelsmän omringa något, någon. Hon går närmare och ser att det är Mary, de håller för hennes myn och har börjat...
Jane släpper brickan och tränger sig fram mellan dem, än hade det inte hänt något.
”Vad i helvette håller ni på med?” skäller Jane utan att tänka på sin egen säkerhet eller vad detta övertramp kunde leda. Hon knuffar undan den förvånade mannen och hjälper upp Mary på fötter.
”Gå till köket.” mumlar hon åt den gråtande flickan ochMary går stapplande där ifrån. Jane ska just ta sin bricka då en av männen griper tag i hennes handled.
”Så lätt kommer du inte undan. Då tar vi dig istället, hellre en mognare kvinna.” flinar han och får skratt till svar av de andra. De var fulla som stryk allihopa, men Jane kom inte undan från dem.
”Fan heller.” skrek hon och sparka han i skrevet, varpå hon fick ett slag i magen så hon tappade andan och for mer i marken. När hon väl återfått andan skrek Jane, det enda sättet att få hjälp. En man håll för hennes mun och en annan försökte dra upp hennes kjolar trots att hon sparkades och fick i ett par rejäla sparkar. Mannen slog henne över ansiktet för att hon skulle sluta och hon fick en sprucken blödande läpp som tack.
Hon bet honom och skrek igen då han släppte taget om hennes mun, hoppas bara någon vettig var i närheten.

Lien var glad att det inte behövdes några ord, utan att hon kunde gå bredvid Sinjin ändå. Hon var dock än mer tacksam att få människor kom upp till henne när hon gick bredvid den andre mannen, att ingen främling försökte tala med henne om saker hon inte fann intressanta.
"När far ni?" frågade Sinjin efter en stunds tystnad.
"När bröllopet har stundat, så i övermorgon" sa hon bittert, utan att försöka dölja vad hon kände.
"Du får åtminstone ta med dig Jane, det är någon du känner" sa han tröstande och Lien nickade. Sinjin visste inte om hennes och Jane's förhållande, utan han såg det bara som att hon slapp vara ensam, och det var sant, hon slapp vara ensam. Det fanns fler människor hon gärna haft med sig, Sinjin var en av dem, men Jane var bättre än ingen, långt bättre än ingen, en av de bästa hon kunnat få med sig.
"Jag tror det är för att drottningen vill bli av med henne"
"Du kan ha rätt" sa Sinjin skämtsamt, medan han plockade en blomma åt henne och placerade den bakom hennes öra, medan de fortsatte längre in i trädgården.
"Hörde du något?" frågade Lien plötsligt och de båda lyssnade.
"Nej"
"Jag inbillar mig kanske saker" sa hon skämtsamt medan de fortsatte gå, hon tyckte verkligen att hon hört ett skrik, men det kan enkelt ha kommit inifrån slottet, eller ifrån någon som roade sig i parken. De kom fram till båthuset och Lien såg på Sinjin och skrattade.

"Här har jag inte varit på många år, inte sedan vi nästan blev påkomna"
"Vi var inte mer än tonåringar då"
"Drottningen hade blivit vansinnig ifall hon såg oss" Lien log stort och Sinjin log lika stort, innan hon drog honom till sig och deras läppar möttes. "En gång för gamla minnens skull?"
"Som ers höghet befaller" svarade Sinjin innan han fördjupade kyssen.

Tillslut låste en av männen hennes händer bakom ryggen i ett järngrepp och la en stark hand över hennes mun så inte ett ljud kom från henne.
De drog sig längre in i en mer avlägsen del av trädgården och Jane orkade inte mer. Från att skrika och sparkas låg hon försvarslös på marken. Tårar sakta rann ner för hennes kinder och kved tyst då männen kom över henne. Hon lät det bara ske och hoppades på att det skulle ta slut.
Snart lämnade de henne i en liten hög på marken. Jane kröp ihop och tårarna rann sakta. Det var dessa män som hon och Lien skulle till, dessa män som hade noll respekt för ett nej.
Hon vågade inte gå in i slottet där festen var i full gång. Hennes klänning var trasig, smutsig och blodig, hon visste inte ens om benen skulle bära henne.
Hon var rädd, hon hade ont och tänk om hon skulle få barn? Hon var livrädd för det och hade därför undvikit det. Världen var inte nådig mot ogifta kvinnor med barn.
Det hon och Lien gjorde skulle aldrig resultera i barn och inte de gånger hon tvingats ihop med män av drottningen heller. Då tillfredsställde hon dem på annat vis, men detta?
Jane drog sig upp till sittande ställning och lutade sig mot ett träd. Månen hade gått upp och det hade mörknat. Det var tyst i trädgården, många hade väl dragit sig in till privata sovrum. Hon undrade om de skulle börja leta efter henne. Vad skulle hon ens säga då? Läppen var sprucken och klänningen trasig. Många skulle tycka det var hennes eget fel. Helst av allt skulle hon vilja finna Lien, men hon visste inte var hon var eller om hon kunde störa. Festen och allt var trots till hennes ära och hon skulle gifta sig något som hon inte ville. Jane ville inte störa henne med detta, men samtidigt var hon den enda hon hade.

Jane hör fotsteg som närmar sig och snart ser hon sin far. Eller ja inte för att han hade erkänt henne, men likheten var slående. Han såg på ner på henne och verkade inte veta vad han skulle säga om hela hennes uppenbarelse och rödgråtna ansikte.
"Jag hörde att ni skulle ge er av." sa han tillslut och mötte hennes blick. Första gången han ens talat till henne.
"Här, den har tillhört min mor." sa han slutligen och kastade åt henne ett hängsmycke, som hon fångade.
"Lycka till, hoppas det går bra för dig." sa han slutligen och utan fler ord begav han sig åter till slottet.
Jane såg något förvånat efter honom, visste inte vad hon skulle tycka. I handen höll hon en blå medaljong, med gyllne lejonhuvud och ingraverat ett snirkligt L på. Familjen Leijonhufvud vapen. Det var ändå som ett tyst erkännande från fadern, att han erkände henne. Janes tårar föll igen oviss om alla känslor som for inom henne.

Lien låg bredvid Sinjin, och hon vände sig emot honom, vilket resulterade i att de båda skrattade, som om de vore två tonåringar. Förvisso var de unga, men inte så unga, ändå betedde de sig så.
"That was fun" sa Lien och Sinjin nickade.
"I agree. Det var för länge sedan vi gjorde något sådant här" Sinjin la en hårslinga bakom hennes öra, och hon log. Hans sätt var annorlunda jämfört med Jane, inte på ett dåligt sätt, bara annorlunda. Hon gillade det verkligen, kanske var det för att det inte var några känslor involverade, utan det hade bara varit för skojs skull. För att glömma allt inför bröllopet, för att göra något dumt, något där hon inte hade behövt tänka.
"Kanske för att det inte är passande för en prinsessa"
"Eller för att du har någon annan?" Sinjin såg på henne och Lien höjde ett ögonbryn och log ett svagt leende, men hon svarade honom inte. "Så det finns någon annan?"
"Någon, som om det endast skulle vara en" sa hon skämtsamt, hon ville inte riskera något, mer för Jane's skull än hennes egen.
"Och du gick inte till mig" Sinjin låtsades vara besviken, samtidigt som de stod upp.
"Jag trodde du var upptagen med Johanna" bet Lien tillbaka, samtidigt som hon rättade till sin klänning och Sinjin hjälpte henne knäppa den.
"Hur vet du något om det där?" frågade han förvånat och Lien log bara, samtidigt som de började gå tillbaka emot slottet.
"Lycka till imorgon" sa Sinjin och kysste hennes hand innan de gick åt olika håll, och Lien sökte sig till sin kammare, för att få några timmars sömn innan morgon dagen.

Jane vågade sig tillslut in i det tysta slottet. Här och var pågick samtal och fest ännu. Men Jane smet förbi dem alla i skuggorna. Sen vem skulle bry sig om en tjänarinna? Jane öppnade sakta dörren till hennes och Annas rum. Jane smög in, Anna sov och Jane tände ett litet ljus. Anne var döv så höra kunde hon inte och Jane var noga med att inte väcka henne med ljuset. Jane drog av sig den smutsiga och trasiga klänningen, drottningen skulle slå ihjäl henne om hon visste och hon skulle bära den imorgon.
Sedan tvättade hon sig så gott hon kunde oC drog på sig en enkel klänning. Hon gjorde allt så snabbt hon förmådde och skyndade sig sedan till Liens rum för att hjälpa henne med klänningen.
Jane var än i chock efter allt som hänt under kvällen och visste inte hur hon skulle hantera allt. Tillslut knackade hon på dörren och klev in till Lien. Det som syntes mest var Janes kritvita ansikte och den spruckna läppen.
”Förlåt att det blev så sent.” nästan viskar hob fram med sprucken röst innan tårarna börjar falla. Hon som ville hålla dem inne, Lien hade nog med bekymmer för morgondagen.