The elements

Om någon i deras omgivning förstår varför Celine krävs ljuga är det Amari, men självklart ska hon hålla det emot henne.
"Till och med du borde fatta att ljuga är nödvändigt," svarar hon nonchalant men med samma, vänliga tonfall. Uppenbarligen vill den här flickan provocera henne, få henne att göra bort sig och misslyckas med uppdraget. Det är så lätt att läsa av såna saker, planer som försigår i huvudet på hon bredvid. Dock kommer de aldrig att fungera, det är nämligen Celine helt beslutsam vid och tänker inte ge med sig. Det betyder däremot inte att det inte är frustrerande, för det är det. Alla orden slår hem, precis som den andre vill. Antagligen för att de inte är något annat än sanna, syskonen är som små robotar. Gör allt Cummings vill av dem, men på något sätt har deras känslor klarstått. Kanske inte Jeremiahs så mycket, men definitivt Celines. "Jag kommer att berätta för honom, men det betyder väl ändå inte att jag inte får lära känna honom, eller? Om du tror att jag blint och kallt skulle tvinga med honom dit har du fel." Även om de vetat av varandras existens ett bra tag nu, så är det rätt självklart hur lite Amari faktiskt kan och vet om den lilla artonåringen. Om familjen. Eller så kanske hon vet mer än vad Celine vill medge, och usch vilka irriterande tankegångar det är. Hon gnager sig i den brustna underläppen, vänder blicken mot den jämnårige och möter de ljusa ögonen.
"Jag kanske ser dum ut, men både du och jag vet att det inte är sant. Klart det inte är rätt, men du borde vara tacksam att det är jag som är här och inte någon av mina syskon. Mänskligt är det inte rätt, men om vi någonsin ska utvecklas kräver det att man undersöker honom. Tar hand, och lär honom kontrollera sina krafter. Vet du vem som är bäst på att göra det?" frågar hon och höjer lite på de välplockade ögonbrynen. "Cummings." Därefter återgår hon till sitt te, och ger sin fulla uppmärksamhet till den förvirrade stackars pojken.
"Det har gått en del rykten om dig.. med alla krafter. Du måste vara väldigt rädd." påpekar hon, den här gången på engelska. Dominic är inte korkad, han skulle nafsa upp om hon verkade avlägsna Amari från samtalet.

Amari förstod att Celine satt och ljög för pojken, men varför hon hade ljugit om att hon var en vän till henne förstod hon inte riktigt. Hade det inte varit betydligt enklare för henne att med en gång försöka vända Dominic emot henne genom att påstå något om att hon var någon som ville honom illa? Detta var visserligen bättre för Amaris del då Celine inte verkade vilja vara alltför oförskämd mot henne eller tvinga henne att gå därifrån på något sätt, och det var ju knappast som att hon kunde ändra sig nu. Gjorde hon det så skulle hon bara verka alltmer opålitlig inför pojken när hon ena sekunden kallar någon en vän för att sedan i nästa påstå att hon vill dem illa.
"Men visst är det väl just det du kommer göra i slutändan, du och dina syskon? Jag har tyvärr väldigt svårt att tro att din kära far skulle acceptera att ni kom tillbaks tomhänta med förklaringen att pojken helt enkelt inte ville följa med" svarade hon torrt. Även om Dominic nu skulle välja att frivilligt följa med dem tillbaks till Mr Cummings så skulle det inte vara ett ärligt beslut om det hela var ett resultat av Celines och de andras manipulation. Amari trummade med fingrarna på sitt ben och såg henne med en ganska mörk blick. Hon skulle aldrig förneka att även hon hade vissa själviska motiv och att hon skulle försöka övertala Dominic, men hon hade inga planer på att basera allt på en lögn om att det hela var bättre än vad det var.
"Ta hand om" upprepade hon hånfullt. Visst, Cummings och hans robot-hustru verkade otroligt omhändertagande. "Jag hoppas nästan att du tror på det där själv, för om du kommer försöka intala honom om det trots att du vet att det inte är så så är du en vidrig person Celine. Och jag hoppas du inser att bara det att du använder dina syskon som något slags skräckexempel för att få det du gör att framstå som bättre kanske pekar på att Cummings uppfostringsmetoder kanske inte direkt är ultimata". Amari kunde köpa att Celine kanske hade någon slags tanke på att hon ville pojken väl, men hennes far? Inte en chans. Han kanske skulle få ut något som han ansåg var av värde ur Dominic, men pojken skulle bli helt förstörd om han blev en del av den familjen. Celine började därefter tala på engelska med honom, och Amari kände sig tacksam över att inte längre vara helt oförstående när de talade. Självklart så hade Celine inte gjort det för hennes skull, men ändå. Hon vände blicken mot pojken och lyssnade intresserat.

Ögonbrynen dras ihop, en rynka stryker sig över pannan av alla ord som slängs ur läpparna på den andre.
"Nej, vi kommer inte tvinga med honom. Han kommer vilja det själv," viskar Celine med blicken fast i sin lilla, dekorerade tekopp. Jösses, Amari kan verkligen gå rakt på sak, vara oerhört känslokall när hon väl vill. Som att hon inte har några som helst känslor, som att hennes huvud är fylld med spån och ingen vett alls. Amari är fylld med dubbelmoral, hycklare. De bägge två är där av samma anledning, en självisk anledning och på något sätt tycker hon att hon är bättre? Visst kanske hon inte ljuger, kanske hennes föräldrar skulle behandla Dominic bättre än deras familj. Men det är definitivt inte rättfärdigat. Celine har inte valt att bo hos Cummings, att vara ett experiment, men hon vet att världen blir bättre av det. Att de får reda på mer om Dominic kommer det ge stora poäng, och hjälpa allihop. Nej, i hennes ögon behöver den jämnårige sluta vara självupptagen och främst tänka på alla de positiva saker Cummings gör. Fullkomligt perfekt är inte Amaris familj heller, vilket vid det här laget är uppenbart. Hårstråna reser sig på hennes armar, och hon lutar sig mot flickan, de mörka ögonen är stora, påträngande. "Nej, vi alla har väl fattat att hans metoder inte är optimala. Jeremiah har fått ett drogberoende pågrund av det, självmordsförsök har tagit plats. Jag tänkte inte ljuga för honom och låta honom tro att det är en underbar plats, jag tänkte vara ärlig. Jag kanske är en vidrig person, men jag är inte någon förskräcklig hycklare som dig. Bägge två vet att han kommer få bättre hjälp hos Cummings, och jag hade inte tänkt låta honom bli misshandlad. Tro det eller ej. Sluta låtsas som att du vet vad som försigår hos oss, och vad det är vi vill ha med honom att göra. Någonsin tänkt på att kanske vi, lilla syskonskaran inte har samma motiv som vår pappa? Inte? Nej, kanske du borde sluta håna hela jävla tiden och tänka dig lite för." Ja... hon blev sårad, även om hon är van vid det så är det som en käftsmäll i ansiktet varje gång. Celine ställer sig upp från sin plats i soffan, drar till sig sin vackra tunna kappa och den lilla väskan.
"V-vart ska du?" frågar Dominic och stirrar på dem var för sig. Han ser efter henne när hon rör sig ut ur kaféet, klackarna klickar försiktigt mot golvet. "Celine?" Åh, namnet låter så gulligt på franska, herregud. Den yngre pojken reser även på sig, ser ursäktande mot Amari innan han följer efter ut. Hans dagar är verkligen fyllda med överraskningar.
"Förlåt, hon är inte en vän.. tänkte bara vi kunde låta det glida undan, men när hon öppnar sin dumma lilla mun.. Jag orkar inte med henne just nu." Teater teater. Hon må vara lite ärrad, men det är inte som att hon genuint bryr sig om Amaris åsikter, och hon brukar verkligen inte bete sig så dramatiskt i vanliga fall.

När Amari äntligen fick någon slags reaktion annat än sarkasm från Celines sida så var det den absoluta motsatsen till vad hon hade velat. Hon hade svårt att hejda känslorna av ånger som vällde upp inom henne över det Celine sagt, trots att de dämpades en aning av irritationen hon fortfarande kände gentemot henne. Helvete. Uppenbarligen så hade hon träffat en öm punkt, men hon hade inte haft en aning om Celines broders drogberoende eller att det hade skett självmordsförsök inom familjen. Det var inte som att de umgicks med resten av folket i staden särskilt mycket, och allt hon visste var vagt skvaller hon hört från andra och saker hennes föräldrar berättat. Det var allmänt känt att Cummings hade adopterat alla barnen för att kunna undersöka och experimentera med dem och deras krafter, och Amari hade alltid sett det som något väldigt fel. Det var som att han inte ens såg dem som människor. Men hon hade inte vetat att det var såpass illa som Celine beskrivit det, hade hon gjort det så hade hon inte varit lika hård. Hon tyckte inte om Celine, men det var inte som att hon inte kunde känna någon empati för henne emellanåt. Och nu hade hon dessutom gått, och Dominic hade följt efter henne. Amari ville dunka huvudet i bordet åt sin idioti. Istället så lade hon ansiktet i sina händer och suckade uppgivet. Det hon inte förstod var hur Celine, trots det hon berättat om sin bror och de andra, fortfarande försvarade Cummings. Som om det var ett nödvändigt ont att experimentera på människor, på barn, för... vad? Information? Även om det var så så måste det finnas betydligt mer humana sätt att göra det på än sättet Cummings gjorde det. Och trots att Celine själv medgav att hans sätt var långt ifrån optimalt så ville hon ändå få med sig Dominic dit. Hon hade visserligen sagt att hon inte tänkte låta honom bli misshandlad, men Amari kunde inte låta bli att tvivla på att Celine skulle kunna ha något som helst inflytande över det. Åh, varför skulle hon vara så fruktansvärt dum och envis?? Irritationen började nu ta över hennes ångerkänslor. Fan, vad skulle hon göra nu? Att rusa efter dem var lönlöst, det skulle bara få henne att se galen ut. Dessutom så var hon ganska säker på att Celines syskon kunde finnas i närheten, och de skulle inte tveka inför att stoppa henne. Amari funderade en stund, frustrerad över att allt hade gått så snett så snabbt. Celine hade nämnt något om att de kanske hade andra motiv än hennes far, och även om Amari tvivlade på om det var sant så ville hon ändå veta om det låg något i det, och vad ville de isåfall? På något sätt så skulle hon behöva ta sig nära både dem och Dominic igen, hon var bara tvungen att tänka sig för den här gången. Särskilt eftersom de nu visste att hon var där med.

All den där irritationen som byggts upp för varje gång Amari uttalat ett ord hade blandats med sårande minnen från det förflutna. Alla som varit med om när de två känslorna slår i varandra förstår ändå att det är långt ifrån en bra blandning. Det var inte meningen att förlora kontrollen på det sättet, dela med sig av saker som hänt under det höga taket som är rikligt med detaljer. Munnen hade öppnats och Celine hade inte kunnat stänga den. Hon hade skällt på den jämnårige på ett sätt som hon inte gjort innan, inte med någon sarkasm indragen, eller litet hån. Varför det blivit som det blivit vet hon inte, men troligen gör det ingen skillnad hos Amari i vilket fall som helst.
"Du behövde inte ljuga om det," försäkrar Dominic i ett försök att vara tröstande. Han är verkligen rar, oskyldig och alldeles förvirrad rent allmänt. Han är det perfekta offret för utnyttjning, och Celine tycker inte om det. "Vi hade kunnat gå därifrån." De mörka ögonen glider mot kaféet. Hon har världens chans att vända Dominic ifrån den jämnårige flickan, inte ge henne någon chans alls. Men som sagt, artonåringen är faktiskt inte on rakt igenom, hon har ett hjärta som verkar visa sig allt mer den här dagen. Hormoner? Kanske.
"Nej, nej. Hon kan nog vara snäll mot dig också, vill bara inte behöva konversera med henne." förklarar hon och nickar glatt mot den yngre killen. Vad håller hon på med? Hon hade kunnat ta tillfället i akt och veva in Dominic i sin famn, så att ingen annan skulle ha någon chans.. eller nej, riktigt så är det inte. Killen litar inte på henne fullt ut, vilket är svårt att göra efter bara två timmars konversation. Celine låter blicken glida ner mot armbandsuret igen. "Jag borde däremot börja röra mig hemåt.. vart bor du någonstans? Vi kanske kan ses lite imorgon om du vill?" Att gå långsamt fram är det mest optimala i det här sammanhanget.
"Lite varstans.. har inte någon direkt regelbunden sovplats." de där orden får den där lilla rynkan i pannan att uppenbara sig igen. Stackarn. Det här med hemlöshet är definitivt något hon lägger på minnet att ta upp, väldigt viktig information.
"Okej," påbörjar hon trevandes och rotar i sin lilla väska efter ett papper. Där skriver hon upp den lilla lägenheten de bor i, och sträcker fram lappen till honom. "Om du känner dig ensam får du alltid komma till mig och mina syskon, de kan vara lite läskiga ibland dock."

Amari satt kvar inne på kaféet och såg ut på gatan genom fönstret med hakan vilandes mot sin hand. Hon hade bestämt sig för att stanna kvar en stund, både för att ha tid att fundera och för att hon helst inte ville riskera att stöta på Celine igen. Det störde henne något fruktansvärt att Dominic hade följt efter henne så enkelt, och hon var säker på att Celine vid det här laget förmodligen smutskastade henne totalt. Hon förväntade sig inget annat. Vissa saker hon sade kanske var välförtjänta, men hon tvivlade inte på att flickan även skulle hitta på saker. Trots detta så skulle hon bli tvungen att försöka tala med Dominic igen. Det var hur det skulle gå till som var den riktigt svåra biten vid det här laget. Just vad hon skulle säga skulle kanske visa sig svårt det med, men hon bestämde sig för att ta en sak i taget och inte jaga upp sig alltför mycket. Genom fönstret så hade hon sett hur Celine och pojken stod och pratade, och hur hon hade skrivit något på en lapp och gett till honom. Så förmodligen hade det handlat om var han kunde hitta henne om han ville. Amari drog frustrerat ihop de kraftiga ögonbrynen, varför gick detta så lätt för Celine och så dåligt för henne? Antagligen så handlade det om planering, men det svaret gillade hon inte. En lite barnslig reaktion, men hon kunde inte låta bli att känna så.
Hon skulle alltså behöva träffa Dominic själv, och för att göra det så hade hon inte riktigt något annat val än att driva runt på stadens gator runt det här området och hoppas på det bästa. Å andra sidan så skulle det kanske fungera om hon istället tog reda på var Celine och de andra bodde för tillfället och se om hon träffade honom där. Hon gissade på att chansen att han skulle ta sig dit var ganska stor, med tanke på den tillit Celine lyckats skaffa sig på den ganska korta tiden. Det enda problemet med det var att hon skulle behöva följa efter antingen Celine själv eller något av hennes syskon, och den tanken lät inte särskilt tilltalande. Inte för att hon hade något problem med själva handlingen, utan snarare för att syskonen förmodligen var betydligt bättre på sådant än vad hon själv var, och hon ville helst undvika att bli upptäckt. Till och med nu så kände hon sig aningen paranoid över att lämna kaféet och bege sig hemåt, för tänk om hon skulle stöta på något av syskonen? Celine hade tidigare sagt att Amari borde vara glad över att det var just hon som hon pratade med och inte något av hennes syskon, och även om hon inte hade fäst någon större uppmärksamhet vid det då så visste hon att det var sant. Hellre Celine än någon av dem.

Kanske Celine kommer ångra sitt agerande senare, gett Amari än en chans att snappa upp Dominic hur deras fingrar. Dra med honom för sina egna själviska anledningar. Även om det är en stor möjlighet så ångrar hon sig definitivt inte, att smutsprata om andra kan hon verkligen vara duktig på, dock finner hon inte någon lust för det. De mörka ögonen skickar en sista blick mot det välkomnande, söta kaféet innan hon börjar vända på klacken. Benen skyndar sig över huvudvägen där hästar drar på människor och vagnar. Namnet på gatan de bort på för närvarandet har Dominic fått, så om han själv känner för att komma till dem är det ett plus. Annars får de helt enkelt oskyldigt leta reda på honom.
"Hur gick det?" frågar Jayden som likt vanligt sitter med näsan nertryckt i en gammal tidning. Artiklarna står på franska, men precis som för Celine är det inget problem för de andra syskonen. Språk har varit något av ett huvudlära för dem allihop, ett måste för att bli accepterad av Cummings.
"Det gick fint antar jag, stötte på Amari som självfallet fann nöje i att försöka förstöra för mig." förklarar den unga flickan och hänger upp den lilla kappan, och börjar rota efter någon frukt i skafferiet. Jobbiga dagar gör henne hungrig. Hazel och Jose har lämnat lägenheten för att gå till marknaden, handla mat och kanske något fint att ta med sig hem. Nu vill ju Cummings att de ska skynda sig, att de inte har all tid i världen att turista sig. Lyssnar de på det? Nej. Det är inte alltid man kommer till Frankrike direkt.
"Varför måste alla vilja komma i vägen för oss? Vi är snälla!" gnäller Jeremiah som ligger utslängd över soffan med en cigarett mellan läpparna. "Ska vi gå och fånga upp henne, hålla henne fången tills vi fått Dominics all tillit?"
"Definitivt inte Jeremy! Tänker du med lilltån eller?" frågar den äldsta brodern och slänger ifrån sig tidningen. Den tatuerade, unga mannen himlar med ögonen. "Visst vände du honom emot henne?"

Det hade gått en stund efter att Amari hade sett Celine gå därifrån genom fönstret, och hon bestämde sig för att tillslut ge sig iväg. Chansen hon skulle råka stöta på henne igen var förmodligen väldigt liten vid det här laget. Hon reste sig lugnt upp och gick tyst och relativt obemärkt ut från kaféet. Majoriteten av de övriga gästerna hade tappat intresset för henne efter att Celine hade gått ut därifrån på sitt lätt dramatiska sätt, och det var knappt någon som ens höjde på blicken när hon gick förbi. Utanför så hade det börjat blåsa en del, och Amari rös till och drog den svarta, aningen för stora kappan hon bar tätare omkring sig. Den var hennes fars från början, men den passande honom inte numera, vilket hade gjort Amari väldigt nöjd då hon alltid hade gillat den kappan. Visserligen så passade den inte riktigt henne heller, men det var inte så farligt. Hellre lite för stor än för liten. Hon var särskilt glad över att ha den nu när hon var såpass långt ifrån sin familj, och hon kände ett litet stygn av saknad vid tanken. Det kändes underligt att vara helt ensam i en stad där hon inte kände en enda person. Eller ja, nu visste hon ju att Celine och hennes syskon befann sig här de med, men de räknades knappast. Med en suck så körde hon ner händerna i fickorna och började gå hastigt längs med gatan påväg mot stället hon för tillfället bodde på. Något som hade beskrivits som en lägenhet av mannen som hyrde ut det åt henne, men som snarare liknade ett mycket litet vindsutrymme utan plats för mycket mer än den säng och den ytterst lilla kokvrån och badrummet som redan fanns där. Det var verkligen inte mycket att hurra för, men det var åtminstone en plats att sova på. Och det spelade väl egentligen ingen större roll egentligen då hon knappast planerat att bjuda hem någon, och större delen av dagarna skulle hon ändå förmodligen spendera utomhus.
Under vägen hem så insåg hon ganska snabbt tack vare sin kurrande mage att hon skulle behöva stanna till på marknaden för att skaffa något att äta. Hon ångrade att hon inte hade beställt något tidigare när hon ändå hade befunnit sig på kaféet, men hon hade varit för distraherad av annat just då för att ens komma på tanken. Dock så blev hon distraherad ännu en gång när hon väl kom till marknaden och ganska snabbt fick syn på två bekanta figurer. Först trodde hon nästan att hon börjat inbilla sig saker, för hur stora var oddsen att hon skulle se just dem här efter den dagen hon just haft? Men det var definitivt två av Celines syskon hon såg. De verkade vara påväg därifrån och hon var rätt säker på att de inte hade lagt märke till henne. Instinktivt så började hon följa efter dem på håll. När en chans att ta reda på var de bodde dök upp på det här viset så kunde hon helt enkelt inte ignorera den. Visst fanns det en risk att de skulle se henne, trots att de var yngre än hon så var de förmodligen bättre på detta än vad Amari var. Men hon var ändå långt ifrån usel på att smyga, och vad skulle de ens göra om de såg henne annat än att be henne att dra åt helvete? Det fanns helt enkelt ingen anledning för henne att inte ta vara på detta tillfälle.

"Hazel, det börjar bli mörkt.. kom nu," väser Jose och drar försiktigt i sin storasysters tröjärm. Även om han tränat länge för att få bort sina rädslor så är han fortfarande mänsklig. Att få bort rädslan för mörkret är något både han och Cummings kämpar för, men det är praktiskt taget omöjligt. Helt perfekt kan man inte vara. Dock verkar det inte som att Hazel lyssnar, utan håller ut varenda litet ljud runt omkring sig. Inklusive sin lätt skräckslagna lillebror. De gröna ögonen är fästa på det vackra lilla smycket liggandes över marknadsbordet innan hon sträcker lite på sin rygg.
"De har så fina saker här.. ser du? Om jag bara tagit med mer pengar," rösten är drömmande medan Joses grepp om den sin systers handled hårdnar drastiskt.
"Mhm, väldigt intressant!" rösten sprutar med ironi medan de börjar röra sig bort från marknadsstånden. "Jag vill tillbaka, ta en kopp te och trycka i mig karameller. Är hungrig som satan också Hazel!" dramatiskt lyfter han på armarna, och skuttar upp mot en kort liten balansgång.
"Vi har mycket annat att tänka på, vilket te vi ska ta är inte en av dem." Jose stannar upp en kort stund, öronen vickar till och ignorerar Hazels uppnosiga lilla kommentar. Stegen bakom dem är jämna, långsamma som att personen inte vill gå förbi dem. Hmh.
"Det har du väl rätt i antar jag." Jose hoppar ner från träet och slänger en karamell i munnen, systern kommer nog komma på deras sällskap förr eller senare. "Tror du Celine gjort ett bra intryck på honom?" Som om det ens behövs någon tanke att svara på den frågan. Det är ju självklart, men Jose har bara en liten baktanke.
"Klart hon gjorde, och skulle nog du också ha gjort omm du nu inte varit så hemskt dålig på att spela teater," hennes fingrar rufsar till de mörka lockarna på sin brors huvud innan hon försöker knuffa upp den tunga dörren.

Solen sjönk allt längre ner på himlen, och Amari kände sig tacksam över skymningen. Bristen på ljus fick det mesta att se lite skumt ut, och hon hoppades på att det skulle hjälpa henne om syskonen på något sätt skulle märka att de var förföljda. De skulle isåfall se henne, men förmodligen inte se att det var just hon. Hon tvivlade inte på att de skulle berätta om händelsen för de andra när de väl kom hem, och det skulle nog inte vara särskilt svårt för Celine att gissa sig till vem det varit, men det brydde hon sig inte om. Det enda hon var ute efter just nu var att ta reda på var de bodde och slippa ännu en konfrontation med någon ur den familjen, den med Celine hade varit mer än tillräcklig för en dag. Såvitt hon visste så hade syskonen än så länge inte lagt märke till henne, hon var tack och lov inte den enda som gick omkring på gatorna vid den här tiden vilket förmodligen gjorde saken enklare för henne, men hon skulle inte blir förvånad om det visade sig att hon hade fel. Men irriterad skulle hon garanterat bli.
Efter en förvånansvärt kort promenad så verkade de vara påväg att ge sig i en byggnad där hon antog att de bodde. Förmodligen i en betydligt rymligare lägenhet än hennes egna, tänkte hon lite surt. Än så länge hade de inte visat något tecken på att ha sett henne, och hon kände hjärtat slå lite snabbare inom henne. Äntligen verkade något gå rätt. De hade stannat till i dörren, och Amari vek av från huvudgatan in på en smalare gata mellan två höga byggnader. Hon lutade sig mjukt mot den ena väggen och andades ut. Det räckte såhär, hon behövde inte veta deras exakta adress, även om det var lite frestande. Nu visste hon åtminstone vart de befann sig. Hon drog en hand genom det mörka håret och kastade en blick ut på gatan hon nyss gått på. För att komma hem så skulle hon behöva gå tillbaks samma väg hon nyss gått eftersom hon inte hittade särskilt bra i staden än, men det kändes som en dum idé att ge sig ut där igen direkt med syskonen så nära. Å andra sidan så var det minst lika dumt att bara stå här och vänta om det nu var så att de faktiskt hade märkt henne. Amari svor lågt för sig själv åt situationen och började röra sig längre in på den smala gatan i brist på bättre alternativ. Hon kände att det var bäst att ta sig därifrån nu.