Myth or reality (Privat)

Eric tog Aleries arm under hans egen och ledde henne ut genom dörrarna. Hans föräldrar verkade nöjda med hans agerande i alla fall.
”Jag tänkte att Prinsessan kanske inte ville behöva stå framför fyra vuxna och konversera med mig” sa han och kastade en snabb blick på Alerie när de gick mot den stora porten som ledde ut. Han hade faktiskt hört mycket gott om slottsträdgården, det skulle vara kul att se den på riktigt.
”Jag har fått höra att rosorna här ska vara helt fantastiska” sa han, även om han själv kände hur forcerat samtalet var. Men vad skulle han göra, han kunde ju bara försöka sitt bästa.

---

Ava gick genom staden. Hon tittade upp mot himlen. Det var nog en timme eller två kvar till solnedgången, men hon behövde komma bort till havet för hon skulle inte hinna få tag på Sjögap innan dess. Hon svalde och gick tillbaka till öppningen till staden när hon såg att den var stängd. Hon kom fram till den enorma porten och möttes av en vakt.
”Klockan är 19” sa han och tittade på henne som om hon skulle veta vad det betydde. Förmodligen att hon inte kunde ta sig ut. Det kändes som hon hade svalt en sten när hon stapplande, halvspringandes tog sig igenom staden åt andra hållet igen. Vad skulle hon göra nu?

Återigen så var hon tvungen att anstränga sig för att inte dra slita bort armen ifrån honom. Varför var han tvungen att ta i henne på det här viset, som om hon var ett barn som behövde ledas rätt? Men hon visade inget utan log bara svalt mot honom och följde med. När hon hörde vad han sa så ville hon himla med ögonen, men lät bli. Hon hade absolut föredragit att stanna inne i salen, där hade det kanske inte varit ett lika stort krav att hon skulle tala alltför mycket. Nu var hon tvungen, hon kunde ju inte ignorera honom. Så hon log återigen och svalde irritationen.
"Det var omtänksamt av er" sa hon. Hon var ju ändå tvungen att bete sig som det förväntades av henne. Eric verkade dessutom inte heller riktigt veta vad han skulle säga.
"Åh, då har ni hört helt rätt. De är underbara" svarade hon automatiskt åt det han sa härnäst. Hon tyckte faktiskt väldigt mycket om trädgården och rosorna, men hon hade svårt att få det att låta genuint i den här situationen.

Eric log. Det verkade som om det gick rätt så bra i alla fall. Inte för att de som sagt hade så mycket val.
"Visst är det skönt att kunna bo så här tryggt som vi gör?" sa han och såg sig omkring i den vackra trädgården. Han hade verkligen haft en trygg uppväxt, precis som alla andra kungligheter. Det var ett privilegie, en stor fördel jämfört med andra. Han hörde plötsligt hur någon utanför muren ropade, det verkade vara en av vakterna. Han tittade mot ljudkällan och sedan på Prinsessan.

---

Ava sprang genom staden, och folk tittade konstigt på henne. Hon snubblade här och var men lyckades hålla sig på fötterna. Vart skulle hon ta vägen nu? Om det inte fanns ett vattendrag skulle hon avslöja hela sitt folks existens. Det fick bara inte hända. Hon sprang förbi vakterna, som ropade något efter henne, men de följde henne inte. Hon rörde sig mot skogen, mot någonstans hon kunde gömma sig.

"Jo, visst är det det" svarade hon och log än en gång. Tryggt? Ja, visserligen. Men Alerie hade aldrig riktigt reflekterat över det, hon hade mer fått känslan av att de höga, tjocka murarna var kvävande. Det kändes som att hon var instängd, vilket hon faktiskt var större delen av tiden som hon tillbringade i slottet. Det fanns ju en anledning till att hon tog sig ut så ofta hon kunde.
"Men detta är en säker stad, så jag är säker på att många delar vår känsla, om än inte fullt så stark. De har ju inga murar omkring sig" lade hon till. Det var verkligen en säker stad, vilket var en stor anledning till att hennes föräldrar ens tillät att hon gav sig ut ifrån slottet. Plötsligt hörde hon hur någon av vakterna verkade ropa på andra sidan muren, och Eric vände blicken mot henne. Alerie rynkade på pannan och befriade sin arm från honom för att undersöka saken. Hon gick fram till en mindre port där hon öppnade en lite lucka och tittade ut.
"Vad är det som står på?" frågade hon nyfiket vakten som stod utanför.
"Det var en ung kvinna som sprang förbi här. En annan vakt säger att han såg henne här tidigare idag också, så vi håller ögonen öppna. Hon verkar dock inte farlig utan bara förvirrad, så prinsessan behöver inte vara orolig" informerade vakten henne, och Alerie tackade honom hastigt och stängde luckan. Det kändes ironiskt att de nyss pratat om hur säkra de var, bara för att bli avbrutna av att någon okänd person strök omkring längs med slottsmurarna. Dock så verkade det ju inte vara någon fara, och Alerie kände sig fortfarande främst oroad över trolovningen.
"De sa att det inte var någon fara, bara någon kvinna som sprang förbi dem" berättade hon för Eric.

Eric höjde på ögonbrynet. Galna människor fanns i varje stad, han hoppades bara att det inte skulle bli någon risk för dem. Han nickade bara med ett leende, och reagerade när en av tjänsteflickorna kom fram till dem.
"Ers Majestäter" började hon med en lätt bugning,
"Middagen är serverad" sa hon och Eric vände sig mot Alerie med ett leende.
"Perfekt, jag funderade precis på det" sa han och vände sig mot det stora slottet som förmodligen skulle vara hans bostad i resten av hans liv.

---

Ava föll ner till gräset mitt i skogen och kände de kyliga, gröna stråen mellan fingrarna. Hon kurade ihop sig och kände hur tårarna föll över gränsen. Hon var inte ledsen egentligen, mest bara frustrerad.
"Allt jag ville göra var att rädda dig, far" viskade hon för sig själv och kände hur hennes hopp började rinna från henne. Hon hade aldrig hört om en sjöjungfru som hade överlevt flera timmar på land, utan att ha återfuktat kroppen minst en gång. Hon kunde ha huvudet ovanför vattenytan hur länge som helst, så länge kroppen fick vatten då och då. Hon svalde och tittade in mot skogen. Om hon hade riktigt, riktigt tur så kanske det låg ett vattendrag i närheten, men hon hade inte jättelång tid på sig att hitta den förrän hennes ben skulle försvinna för natten.

Eric svarade inte ens på det hon hade sagt utan nickade bara och log, vilket irriterade henne. Om han nu tvunget skulle se till att de kom ut hit för att tala så kunde han väl åtminstone göra just det. De blev avbrutna av en tjänsteflicka, och Alerie kände sig lättad. Äntligen kunde de gå tillbaka in. Just nu trodde hon inte att hon skulle kunna få i sig något alls, men hon uppskattade avbrottet från det stela samtalet hon haft med prinsen.
"Tack, vi kommer genast" sa hon och log mot tjänsteflickan. Eric hade redan börjat gå, och Alerie följde lugnt efter. Hon önskade att hon kunde få stanna där ut i trädgården ensam, men det var inte ett alternativ just nu. De klev in i salen igen, och Alerie mådde nästan illa över de glada, beundrande blickarna hennes föräldrar kastade på Eric. De var uppenbarligen väldigt nöjda över sin plan, tänkte hon bittert. Eric hade satt sig vid bordet, och Alerie gick och satte sig mitt emot honom i brist på någon bättre plats att sitta på. Hennes föräldrar började genast prata med Eric, men Alerie lyssnade knappt på vad som sades. Hon petade frånvarande i sin mat, och då och då stoppade hon faktiskt något i munnen. I tankarna var hon redan långt borta från den här platsen.

Eric samtalade länge med Kungen och Drottningen, med sitt charmigaste yttre påslaget. Då och då kastade han blickar mot Prinsessan, men såg att hon inte verkade speciellt intresserad av att delta i samtalet alls. Han kunde inte heller bryta samtalet med Kungen och Drottningen för att tala med henne, så han fick helt enkelt fortsätta kommunicera med de vuxna.

Ava låg en stund på gräset och lät de värsta tankarna fara genom huvudet. Vad hände egentligen med en sjöjungfru som var för länge på land? Torkade hon ut? Förmodligen, men det var ingenting som Ava ville ta reda på. Hon bet sig i läppen och satte sig upp. Hon reste sig och tog sig längre in i den lilla skogen, när hon hörde ljudet av vatten som krusade sig på ytan. Var det verkligen sant? Hon kände en lättnad rusa över kroppen när hon trevande gick framåt, och visst var det sant. En liten, liten sjö glittrade i mitten av en liten dunge. Ava hade nog aldrig varit så här glad i sitt liv. Hon tittade upp mot himlen, där solens sista strålar letade sig genom träden mot hennes ansikte.

Alerie insåg efter en stund att det vore märkligt av henne att inte säga något alls, och hon var väl medveten om att hennes föräldrar skulle bli rätt arga på henne om de ansåg att hon betett sig otrevligt. Så hon började lyssna lite bättre på vad som faktiskt sades kring bordet och låtsades se intresserad ut. Hennes föräldrar nästintill förhörde Eric kring hur det var i deras egna kungadöme för tillfället och verkade väldigt nöjda över vad han berättade. Först när hennes mor frågade Eric om hans föräldrar om de var nöjda med de rum de hade fått under deras vistelse så reagerade Alerie på riktigt. Skulle de stanna här länge? Ganska snabbt så insåg hon att det egentligen var helt rimligt med tanke på omständigheterna, hon hade väl bara fortfarande inte vant sig vid tanken på att hon numera var trolovad med Eric. Hon skulle alltså gifta sig om ett tag. Hela konceptet kändes helt främmande, och hon visste inte om hon ens skulle ta in det när hon väl stod där på sin bröllopsdag. Det här borde vara något hon skulle se fram emot och som gjorde henne lycklig, men hon kunde inte skaka av sig känslan av att det hela var så fel.

Eric log och pratade med Kungen och Drottningen om deras rum, som var riktigt fina, och hur nöjda de var över att stanna här en period. Måltiden gick väldigt fort, och plötsligt hade de ätit sig igenom tre måltider. Det verkade som om de nu var ursäktade att gå från bordet, vilket Eric ärligt talat tyckte var rätt skönt. Även om han var drillad i att föra sig på rätt sätt i ett samtal och under långa middagar så var det skönt att kunna andas och tänka på annat samtidigt. Han vände sig mot Alerie.
"Det var fantastiskt gott" sa han och log brett, mest för att känna att han faktiskt pratade med henne också, och inte bara hennes föräldrar.

---

Ava tittade på det glittrande vattnet och kände en varm känsla i benen, liknanden den som hon hade gjort tidigare på dagen. Hon tittade mellan träden och såg de sista solstrålarna lämna horisonten, och hon kastade sig framåt. I samma stund som hennes överkropp träffade vattenbrynet på sjön kände hon den välbekanta känslan av en ljusblå fiskstjärt. Hon kravlade sig ner i vattnet och kände hur hon njöt. Hon hade bara varit ifrån det några timmar, men hon hade saknat det som om det hade gått flera år.

Alerie log snabbt när Eric vände uppmärksamheten mot henne.
"Visst var det?" svarade hon, och kände sig otroligt lättad över att det hela var över. Åtminstone för ikväll. Hon hade kommit undan med att sitta och nicka och humma instämmande under middagen istället för att faktiskt behöva föra en riktig konversation framåt. Snart skulle hon återigen få vara ifred på sitt rum och tänka över saker och ting. Hon hade fortfarande känslan av att det var totalt kaos i hennes huvud, och hon tvivlade på att det skulle försvinna snart. Hennes far hade rest sig upp och talat lite högtidligt om hur trevligt det var att ha dem här, hur fint det här första mötet hade gått och att han såg fram emot att hon och Eric skulle lära känna varandra bättre under de kommande dagarna. Alerie kunde inte komma på något hon ville mindre än just det, och för ett ögonblick så övervägde hon att stanna kvar och tala med sina föräldrar om den här trolovningen. Men med en suck så bestämde hon sig för att det inte var något som hon orkade med just nu, inte när hon redan hade så mycket att tänka på. Det var förmodligen ändå lönlöst att försöka få dem att ändra sig, särskilt när Eric och hans familj redan var här. De skulle finna det otroligt pinsamt att behöva skicka hem dem igen bara för att deras dotter var obekväm med arrangemanget.