Gröna Grodor [prs]

Aloy log emot Hilde innan hon skrattade.
"Jag har bott i en gammal herrgård hela min uppväxt, och visst det var mysigt men inte min grej. Dessutom hade nog mugglarna funderat om vi byggde en herrgård mitt bland dem." Aloy öppnade dörrarna och klev in i det mysiga huset och började visa runt Hilde.
"Känn dig fri och gå vart du vill, knacka till tvillingarnas rum bara, tonåring du vet" sa hon leende. "Om du vill får du också leka runt i min musikstudio ifall du vill också. Det kan vara riktigt roligt"
Aloy pekade emot en dörr innan de gick upp till övervåningen.
"Här är gästrummet, saknar du något är det vara att fråga" rummet var ljust, mysigt och välkomnande med utsikt över poolen. "Vårt rum ligger längre ner"
Aloy kunde inte sluta le emot Hilde, hon var så glad att träffa henne igen, att få ha henne där. Hon hoppades att Hilde skulle bli sig själv när hon var här, så som Aloy visste att hon kunde vara.
"Om du behöver något säg bara till, och om du vill höra något åt det också bara att säga till"

”Gärna, jag jag inte rört gittarr eller pensel och pennor sen skolan.” sa Hilde och log svagt mot Aloy. Hon följde med på rundturen av det stora huset och visste att här skulle hon trivas och kanske kunna leva med. Hon löste upp den strama hårknuten och lät det blonda håret falla samt sparkade av sig högklackade skorna och bar dem i handen. Detta var något hon absolut inte fick göra hemma, men det var så hon trivdes.
Hon kände sug redan nu mer avslappnad än hon gjort på evigheter och allt var Aloys förtjänst.
”Tack verkligen att ni tar emot mig. Det kanske inte syns men jag är er evigt tacksam.” sa hon då de gick in i det enorma och ljusa sovrummet och hon ställde väskan mitt på golvet.
”Om du inte har något emot byter jag gärna om innan jag gör något annat. Här har de ingen kontroll över mig.”

"Låt oss införskaffa målar saker sedan, ja så länge du inte vill använda tvillingarnas gamla fingerfärg" sa hon leende, glad över att Hilde ville börja måla igen, det var ett gott tecken.
"Inget att tacka för, jag är bara glad att du är här" sa hon ärligt innan hon hörde ett högt ljud ifrån Jax's rum.
"Byt du om så kollar jag bad som hände"

"Hans fel" sa Jax med en gång Aloy klev in i rummet och pekade på Opie.
"Inte alls! Jax ville kolla ifall han kunde få tv:n att lyfta genom tankekraft"
"Jag lyckades ju"
"Du hade också sönder den"
Aloy suckade men log emot dem båda.
"Ni får inte använda magi utanför skolan, inte i någon form! Och ja vill du ha en ny tv får du jobba för det"
"Men vi har råd att köpa en ny" protesterade Jax.
"Sant, men det är mina och era fars pengar. Ifall du har sönder något får du jobba för att få tillbaka det" sa hon bestämt och Jag blänger på henne men visste att han inte skulle vinna den striden.
" Vad behöver jag göra?"
"Jag gör en lista" sa hon vänligt till honom "men du kan börja med att städa upp"
"Jag hjälper dig" sa Ope och hon log emot dem båda, glad över att ha dem i sitt liv.

Hilde drog av sig den obekväma kjolen, skjortan , kavajen och strumpbyxorna och hängde upp de i garderoben. Hon öppnade sedan väskan och rotade efter något mer användbart, något som hon gillade men inte fick ha.
Hon hittar ett par jeans och en svart T-shirt. Hon ser sig i spegeln, visst hade hon förändrats på 15 år. Hon var äldre och det satte sina spår, hon var blek och mer mager än förr med. Hela hon såg ut som en som var trött på livet. Det var hon, eller hade varit. Nu kändes det som om lite kom tillbaka. Hon bar kläder hon gillade, förvisso inte så hon gick klädd förr men det kan ju ändras. Bara det att håret var utsläppt och hon slapp de höga klackarna gjorde en enorm skillnad.
Hon visste att hon måste bryta med allt hennes föräldrar sagt och gjort för att må bra. Hon hade gjort det förr och hon visste hur svårt det skulle bli. Bara det att bära dessa kläder nu gav henne lite panik.
Men hon svalde det hela och gick sedan ut genom sovrumsdörren för att se var Aloy befann sig, eller det hördes ganska tydligt. Tvillingarna hade tydligen gjort sönder TVn och städade då Hilde kom fram till dem.

Aloy vände sig om emot Hilde när hon kom gående, med ett stort leende. Tvillingarna såg på dem båda, innan de skrattade.
"Jag trodde inte städning var något ni fann så roande?" sa hon och höjde ett ögonbryn.
"Som om det är det vi skrattar åt" sa Jax och himlade med ögonen.
"Nej vi finner det bara roande hur du lyser upp när du ser Hilde. Nästan som om hela världen är en bättre plats med henne där. Det är nästan lika mycket som när pappa är i närheten" sa Opie.
"Well seendes att Hilde är en av mina närmaste vänner, så är jag otroligt glad att se henne, och världen är en bättre plats med henne i den" sa hon leendes åt sin vän.
"Du ser inte på dina andra vänner så" påpekade Jax och Aloy slutade nästan le.
"Det är för att vi inte är lika nära. Förutom er far så har jag få nära vänner kvar. Sirius hamnade i fängelse, och även om han är ute är saker och ting inte det samma, särskilt inte när han är närmare er far. Severus gick och joinade Voldemort, och även om han är tillbaka är det inte samma sak, vad han gjorde är oförlåtligt oavsett vad Dumbledore säger. James och Lily dog, och seendes att Lily var min bästa vän sedan unga dar, blev saknaden stor. Det lämnar Remus och Hilde kvar i mitt liv, vilket gör att jag är otroligt glad när jag ser dem" sa hon ärligt till sina söner som tystnade innan de reste sig upp och kramade om henne. Hon kramade dem tillbaka, glad över att de var som de var.
"Förlåt, det är så enkelt att glömma att du kände Harry's föräldrar, att Lily var din bästa vän" sa Jax och hon gav honom en puss på pannan.
"Precis som det är ännu svårare att tänka sig att du var vän med professor Snape, särskilt då han ser ut att hata allt och alla" sa Opie och hon pussade även honom.
"Vi levde alla ett annat liv då. Och ja Severus...det blev vad det blev" sa hon enkelt. Hon hade inte pratat med honom sedan de lämnade skolan och han joinade dödsätarna. Han hade försökt skriva till henne men hon hade valt att inte svara. Sedan när Dumbledore tagit tillbaka honom hade hon undvikit honom och tillslut hade han accepterat det. Hon tänkte sällan på honom längre, inte fören tvillingarna började skolan och ställde frågor till varför Severus behandlade dem annorlunda och hon berättade delar av historien. Under åren har de fått veta nästintill allt.
"Tv:n städar inte upp sig själv" sa hon sedan innan hon vände sig om emot Aloy. "Så vill du köpa färg?"

Hilde log genuint pt Aloys ord, det kändes som om hon inte lett på evigheter. Att hon betydde så mycket för Aloy, ja det var sådant hon bara kunnat drömma om och hon var så glad att få vara här.
Bara att vara här, vara med Aloy och ja tvillingarna hon kände sig genast mycket bättre än vad hon gjort på åratal.
Förvisso hade hon och Aloy talat mycket genom åren, talat om allt som hade hänt. Men det var inte detsamma som att ha henne i närheten. Som att när hon vaknat mitt i natten i panik och inte haft någon där.
De hade förlorat så många, så många från Fenixorden döda och inte bara Lilly och James, sedan Sev som svikit dem och Hilde visste hur hårt det tagit Aloy. Hon hade alltid ställt upp på honom under hennes skolår och detta var vad som skedde.
Sedan det med Sirius det hade tagit Hilde så hårt att hon inte orkade och flydde till Sverige vilket var hennes största misstag.
Sirius hade förvisso blivit fri, men levt under flykt och de hade inte haft kontakt.
Hilde tog sakta Aloys hand när Sev kom på tal, som stöd eller vad som helst.
Då tvillingarna gick tillbaka till sitt städande som både hon och Aloy kunde fixa med en sväng på staven, men hon gissade att det ingick i deras uppfostran.
”Jo, gärna.” log hon mot Aloy.
”Jag vet att det är bra för mig. Jag gillade förr, gör det säkert än.” sa hon medans de gick ut.
”Får se hur det går, far använde crusio på mig senast jag försökte.” mumlar hon så bara Aloy hör. Ingen annan behövde veta, men hon måste berätta för Aloy om hon reagerade på ett visst sätt.

Aloy log emot Hilde och drog in henne i en omfamning innan hon låter händerna vila runt den andres axlar, så glad att ha henne nära.
"Ja men då så, låt oss gå och handla en massa målar saker" säger hon leende, om det kunde få hennes vän glad skulle hon köpa en hel målaraffär till henne. Men när hon nämnde sin far stannade Aloy och såg på Hilde.
"Kommer han hit och ens försöker något så, hm well, döda kanske är ett starkt ord, men han skall få se iallafall! Han kommer inte åt dig här!" sa hon bestämt, innan hon vänder som emot tvillingarna. "Vi åker i väg en stund, riv inte huset, och ring om det är något!"
"Okey, riv huset, och ring inte om det händer. Got it" svarade Jax och Aloy himlade bara med ögonen medan de gick ut till bilen igen, och Aloy körde dem till närmaste butik med konstmaterial.
"Bara att välja vad du än vill ha" sa Aloy, samtidigt som hon började vandra runt bland hyllorna, inte riktigt på jakt efter något.

”Jag hoppas han inte kommer hit. Jag vill inte att ni far illla. Om ja det händer och döda är det enda alternativet ska jag göra det själv.” svarade Hilde med ett snett leende. Hon kunde förbannelser, svartkonst och de oförlåtliga förbannelserna. Det var en del av hennes uppfostran, likt många andra familjer som sympatiserade med Voldemort var det så. Hon hade dock sällan använt dem om hon inte blivit tvingad till. Detta var en av många delar hon och Sirius hade gemensamt i och att slå sig fri från dessa släkten innebar konsekvenser.

I affären ingick Hilde i en innre kamp med sig själv och med fadern som inte var där. Hon visste själv att hon måste komma över många varierar för att bli lycklig och fri och detta var en av dem.
Hilde går bland hyllorna och packar beslutsamt ner papper, pennor, färg och målardukar.
Efter ett långt tag var hon klar och går fram till Aloy. Hon är blek och ser ut som om hon skulle börja gråta, men samtidigt log hon. För tillfället visste hon inte vad hon skulle göra, en del av henne ville bara slänga allt och springa därifrån.

Aloy såg på Hilde och la en stadig arm runt henne, samtidigt som hon log stort.
"Bra val, jag gillar det här märket" sa hon och såg på pennorna, samtidigt som hon förde Hilde emot kassan, hon gav inte kvinnan en chans att ångra sig. Hon visste att Hilde ville ha sakerna, men att det gick emot vad hennes familj sagt. Aloy var så tacksam över hur hennes familj var, att de aldrig försökt tvinga henne till något. Att trotts att de var renblodiga var okej med att hon valt en karriär som artist, och inte bara i trollkarls världen, utan även i mugglarvärlden. Att de också varit okej med att hon gifte sig med någon som inte var renblodig, utan halvblod. Förvisso var båda Remus föräldrar magiker, men de hade båda varsin mugglar föräldrar, men hennes föräldrar hade aldrig brytt sig om det, inte ens att han var varulv. Aloy var så tacksam för allt det där, särskilt när hon såg hur Hilde's familj var! Hon log åter emot kvinnan bredvid henne när de kom fram till kassan.
"Wow vilka fantastiska saker du valt" sa den unga killen på andra sidan disken och började knappa in varorna medan han såg på dem. "Jag ve vem du är! Du är Aloy! Artisten"
"Hej" sa Aloy och log emot honom då han bara blinkade. "Skulle du kunna fortsätta scanna varorna?"
"Förlåt, jag kan bara inte fatta att du är i min butik!"
"Well, min vän ville ha konst tillbehör, så vi kom hit"
"Det är så colt" sa han innan han gav henne priset och Aloy betalade utan att tveka innan hon gav honom en autograf och ett leende, tog påsen och lämnade butiken med Hilde.
"Något mer du vill ha?"

Hilde stirrade på killen i kassan som verkade få ett spel över att ha Aloy där. Hilde hade inte levt med Aloys kändisskap, visst visste hon att vännen var känd. Men hon hade inte upplevt det som nu.
Hilde hann inte ens protestera över att Aloy betalade innan allt var klart.
"Jag glömmer hela tiden att du är känd." skrattar Hilde till då de går ut ur affären. Hon var något chockad över hela situationen även om det nu var vardag för Aloy. Hilde hade trots allt känt henne innan hon blev känd och efter det hade de varit skilda åt.
"Tack så mycket förresten." sa Hilde sedan och stoppade in allt i bilen. Hon visste att Aloy köpte för att hon ville så hon tänkte inte protestera om att hon faktiskt hade egna pengar.
Hon funderar sedan, vad skulle hon mer kunna tänkas att köpa när hon ändå var igång.
"Jag känner mig som när jag var en rebellisk tonåring." skrattar Hilde och kände sig för stunden mer som sitt gamla jag.
"Men nya kläder. Jag har bara dessa jeans och sedan bara tråkiga kjolar och skjortor. Vill ha en skinnjacka." flinar hon och studerar vännens klädstil.
"Har du kvar min gitarr förresten?" frågar hon. Hennes gamla gitarr hade hon lämnat hos Aloy då den skulle bli förstörd hemma. Den var förvisso inte som Aloys instrument utan en vanlig gammal gitarr som hon älskade och saknat.