if only, if only [prs]

Han studerade noga hennes ansikte, det var inte svårt att förstå att hon inte uppskattade hans kommentarer. Det var dock bara något fröken fick stå ut med: hela världen cirkulerade inte om henne. Det var inte bara hon som var offret, utan hon var skyldig precis som Jackson var. Tur var det för de båda ungdomarna att de kommit ur de giftiga förhållandet. Inte för att det angick Cayden något vidare och han brydde sig egentligen inte något vidare heller. Enda anledningen till att han satt där var för att han varit dum nog att låta Jacksons tjat stiga i huvudet på honom.
"Förlåt, det var inte min mening att få dig att känna dig som om dina känslor och tankar inte spelar lika stor roll som Jacksons." Den ursäkten var åtminstone delvis genuin. "Han hade några kvinnliga bekanta han verkade vara nära med, men jag kan inte säga mer än så." Cayden hade inte varit intresserad av att ta reda på vad Jackson hade sysslat med. Hans relationer med andra angick ju inte direkt Cayden heller. Ändå hade han satt sig i den här soppan så det verkade som om han för tillfället varken visste ut eller in.


"Jag gillar inte ditt tonfall." Mike stirrade stint på Leo, tyckte inte om att den yngre mopsade upp sig. Tydligen behövde han en liten påminnelse om hans plats i flocken. Förhoppningsvis skulle Mike inte behöva upprepa påminnelsen. Han växlade blicken mellan ungdomarna, lämnade dem efter en stund ifred då situationen verkade vara under kontroll. Kanske han hade gjort ett misstag genom att ge Leo ansvaret för nykomlingen? Bara tiden kunde visa det. Faye vilade handflatorna mot sina lår och andades långsamt ut innan hon vände blicken mot Leo. Att skifta tillsammans lät bättre i hennes öron än att göra det ensam, men lika rädd över förvandlingen var hon ändå. Hon skulle ju inte kunna kontrollera sig. Det var Leo förstås medveten om men det fick henne inte direkt att känna sig bättre till mods.
"Okej," viskade hon, knappt hörbart och nickade lite.

Det är väl klart att Scarlette förstår att det är lika mycket hennes fel, det var hela dynamiken som inte fungerat. I slutändan var det hon som gjort slut, och att Jackson inte brytt sig om henne innan har ingenting med saken att göra. Det är klart att Lettie förstår att de bägge två varit offren i förhållandet, det enda hon inte tyckte om var Caydens konstanta påminnelse om Jackson. Hur ska hon kunna tala om sina känslor, hur hon känner när den andre alltid drar upp honom? Det hade varit han som erbjudit sig att lyssna, men kanske det bara varit en stor, fet lögn.
"Nej jag vet, vem skulle göra så med flit?" svarar hon med ett genuint litet leende innan hon ställer ifrån sig den halvfulla tekoppen. Jodå, Jacksons vänner har hon ju stött på, både kvinnliga och manliga. En av Letties bästa vänner, Jeremiah är av det manliga könet, så avundsjuk på det sättet har hon ingen rätt att vara. Och det är hon inte. Jackson har precis som hon många vänner av det andra könet, det var mer om exet legat med någon annan hon syftat på. Men det är ju klart att Cayden inte skulle avslöja något sådant. "Jag tror jag borde gå iallafall.. regn kan ju vara rätt mysigt också." Bra, gå därifrån Scarlette, gå därifrån. Det hela hade blivit så obekvämt så snabbt, och allt det här med Cayden kändes bara konstigt. Att den äldre skulle lyssna blev inte riktigt av, det blev mer anklagande, förklarande om vad hon gjort mot Jackson.. Ja, antagligen förtjänar hon det, men det betyder inte att hon är redo för det. "Ehm tack för.. lyssnandet."

"Jag vet, men det är det enda som fungerar när jag inte gillar ditt nedvärderande," muttrar Leo utan att ge den äldre en enda blick till. Även om sjuttonåringen varit först med att komma till klanen för två år sedan, så verkar Mike vara väldigt uppnosig pågrund av sin ålder. Kanske sjuttonåringen kan vara lite för uppnosig ibland, men han har mer erfarenhet, vilket Mike mer än ofta glömmer bort. Han tar ett djupt andetag, sluter ögonlocken en stund. Ibland kan han förlora kontrollen, bli argare än han trott. Elak och dryg. Men vanligtvis brukar han kunna hålla god ton, visa respekt. Leo vänder sin uppmärksamhet till Faye och ser ursäktande mot henne. "Förlåt, jag förlorar kontrollen ibland.." rösten är svag innan han försiktigt tar hennes hand i sin, och stryker sin tumme över den sköra huden. "Okej, det kan vara väldigt svårt i början, men jag lovar att jag alltid kommer vara här. Om du ångrar dig, och inte vill fortsätta så påbörjar vi något annat. Låter det bra?"

Det genuina leendet som prydde den unga kvinnans läppar var vackert. Det fick henne att se piggare och friskare ut. Mungipor som pekade neråt och en dyster glans i blicken klädde henne inte. Cayden harklade sig tyst då hon menade att hon skulle börja röra på sig. Den här pratstunden hade inte riktigt gått som han velat. Men han fick försöka en annan gång på nytt, förhoppnigsvis skulle samtalet ge ett bättre resultat då. Han tänkte inte be henne stanna. Han hade ingen orsak att göra det och det skulle bara verka lustigt. Därför nickade han lätt samtidigt som han förde koppen mot sina läppar för att dricka en klunk av den varma drycken.
"För all del." Cayden tvivlade på att Scarlette var särskilt tacksam över det hela, att hon tackade honom var garanterat enbart för att vara artig. "Kanske vi ses igen." Världen kunde vara rätt så liten ibland så det var inte en helt omöjlig tanke att de skulle stöta på varandra igen. Speciellt inte om deras umgängeskretsar var de samma. Som han förstått det var Scarlette vän, eller åtminstone bekant, med några av Jacksons vänner. Cayden stod inte dem så nära men det gick lätt att ordna.


Då den jämnårige tog ett försiktigt grepp om hennes hand sneglade hon mot hans tumme som strök över handryggen. Gesten gav henne en känsla av lugn. Nervositeten och ängsligheten var visserligen starkare. Då han pratade vände hon blicken mot hans ansikte, studerde honom noga och letade efter minsta lilla tecken på att han ljög för henne. Faye kände sig lite skeptisk till hans löfte. Tänk om han skulle bryta det? Nej, så fick hon inte tänka. Det skulle inte tjäna till någonting gott. Hon behövde lita på honom för att han i sin tur skulle kunna lita på henne.
"Okej," upprepade hon igen. Rösten var inte mycket starkare den här gången men den var mer bestämd, hon skulle ta sig genom det här. Det var vad hon intalade sig själv. En vacker dag skulle hon kanske tro på sina ord också.

Vad bra, Cayden tänkte inte protestera den här gången.. det underlättar en hel del för den unga kvinnan.
"Kanske," svarar Scarlette med samma, genuina leende strykande över de rosiga läpparna. Kanske de träffas igen, men förhoppningsvis kommer det inte vara av samma omständigheter. Att den äldre mannen inte kommer att påbörja en sådan konversation som de nyss haft. Ja, Lettie förtjänar det antagligen.. men än en gång, hon orkar definitivt inte med det. Den taniga armen tar tag i sin handväska, låter den glida över armen och vila på den smala axeln. Det känns inte så tilltalande att gå ut ur det härliga kaféet med den prasslande brasan, ut till den dundrande regnet. Men det kändes som det bästa alternativet, att sitta och må dåligt över det som sägs tilltalar henne ännu mindre. Benen för henne mot den lilla brickan, ställer undan den i princip fulla koppen, innan hon vänder sig mot Cayden igen. "Du ska inte gå än, eller?"

Att Faye är så accepterande och påtaglig underlättar en hel del för Leo, han hade dömt henne alldeles för tidigt.. även om nu hjärtat svider till när han ser på henne, så bestämmer han sig för att ignorera det. Att hjälpa den jämnåriga flickan kommer först.
"Okej," upprepar han tyst och nickar. Förhoppningsvis kommer de hitta en metod som fungerar för Faye hyfsat snart. Så att hon kan finna acceptans för sig själv, och försöka kontrollera smärtan och skiftningen. "Slut ögonlocken, och försök att skingra alla tankar som du har. Skiftningen brukar kunna triggas igång av sig själv på så sätt, särskilt när du precis blivit riven.." det är svårt att förklara det hela, lärarkunskaper är inte direkt något Leo har så mycket av. Visserligen är han duktig i skolan, men att försöka förklara och lära ut har han väldigt svårt för. "Vill du att jag ska skifta först?"

Han började med att skaka på huvudet som svar på hennes fråga. Cayden skulle nog sitta kvar en stund till. Något emot regn hade han inte, tvärtom tyckte han det var ett riktigt mysigt väder på något sätt, men han ville sitta en stund i lugn och ro och sortera tankarna. Något emot Scarlettes sällskap skulle han väl inte ha haft, men som sagt tänkte han inte böna och be om att hon skulle sätta sig ner igen, föreslå att de pratade om någonting annat istället.
"Jag sitter kvar ett tag till." Cayden nickade lätt åt henne som för att säga adjö, riktade sedan sin blick mot en stor tavla som prydde väggen framför honom. Vad exakt den skulle föreställa visste han inte, men konst var väl inte alltid gjord att förstå sig på.


Hon slöt ögonlocken och gjorde precis som Leo sa, försökte jaga in alla tankar som snurrade runt i huvudet i en mörk vrå. Hon försökte slappna av men uppenbarligen gjorde hon inte tillräckligt bra ifrån sig eftersom ingenting hände. Med en tyst suck drog hon sina naglar över låren, spände därefter musklerna innan hon slappnade av igen. Ingenting. Det gjorde inte henne arg utan gav henne snarare en känsla av hopplöshet. Men så snabbt kunde hon inte ge upp.
"Jag vet inte, kanske det skulle hjälpa skiftningen att komma igång för mig?" Faye bet sig löst i underläppen och såg fundersam ut. Fick hon se honom skifta kanske det skulle få henne att bli tillräckligt irriterad över att själv misslyckas, att skiftningen kanske skulle triggas igång? Eller så var det helt fel metod att gå på.

"Okej," svarar Scarlette med ett kluvet ansiktsuttryck och tänderna gnagandes i underläppen. Ibland kan hon inte riktigt kontrollera sina ansiktsuttryck, hon är så lätt att läsa av vid vissa tillfällen. Förutom när hon ljuger, det är hon duktig på, med års av erfarenhet i bakfickan blir det bara lättare och lättare. Och skuldkänslor får hon inte heller. "Ha det bra." Med de tysta orden rör hon på klacken, öppnar den tunga dörren och lyssnar på den lilla klockan som plingar till när hon går ut i regnet. Kängorna kommer direkt i kontakt med en vattenpöl, och regndropparna dalar ner över hennes rosiga kinder. Det är kallt, alldeles för kallt när benen börjar röra på sig i kylan. Molnen täcker över både solen och månen, gömmer stjärnorna riktigt bra. Det är endast gatlyktorna som lyser upp det fräkniga ansiktet, innan hon trär hörlurarna över det flätade, blonda håret.

Att Faye inte riktigt klarar av det första gången är ingenting som förvånar Leo, han hade blivit mer förvirrad om hon faktiskt gjort det. Att skifta på kommando är rätt svårt, särskilt när man är ny till det hela.
"Klandra inte dig själv," uppmuntrar sjuttonåringen medan han långsamt och försiktigt släpper taget om den ömma handen. Med ett försäkrande litet leende stryker han en av händerna genom de mörka lockarna. "Okej." Han nickar lite för sig själv, sluter ögonlocken och fokuserar på vinden som drar i hans kappa. Kläderna kommer gå sönder, men så får det vara. Han har inte direkt någon lust att strippa sig naken där och då. Musklerna börjar arbeta, knäckas, varje ben förflyttas och bryts. En riklig smärta, men som blir lättare och lättare att vänja sig vid.

I ögonvrån såg han hur hon vände på klacken och lämnade kaféet. Så som regnet öste ner skulle inte dröja många minuter förrän hon var genomblöt från topp till tå. Men det var hennes bekymmer. Cayden gäspade uttråkat innan han med en rynkad panna studerade tekoppen. Drycken var inte längre särskilt varm men han tänkte inte dricka upp den heller. Den hade inte riktigt fallit honom i smaken. Han sträckte sig snart efter en tidning från bordet bredvid för att bläddra i den, försökte låtsas som om han var intresserad av vad som hände i världen. Mycket sådant skrevs det inte om i tidningen faktiskt utan det handlade mest bara om evenemang i staden, gubbar som blivit av med körkortet för att de kört i fyllan och så vidare bortåt. Samma nyheter från dag till dag som ingen riktigt orkade bry sig om längre helt enkelt.


Det var lättare sagt än gjort att inte klandra sig själv. Faye hade alltid haft höga krav på sig själv. Hon ville alltid prestera bra. Inte riktigt för sin egen skull utan för att hon ville bevisa något för andra. Att hon dög, att hon var bra. Eller så ville hon bara ha uppmärksamhet. En tyst, något sorgsen suck lämnade hennes läppar innan hon naglade fast Leo med blicken. Det såg otäckt ut och ljuden som hördes från benen som förflyttades, knäcktes och så vidare fick nästan håren att stå upp på armarna. Samtidigt var det nästan beundransvärt. Han kunde skifta då han valde att göra det. Antagligen skulle hon också lära sig det en dag men det var på ett vis en imponerande syn.

Hela konversationen och situationen är för Scarlette skrattretande. Att hon ens bryr sig så mycket om hur folk ser på henne, eller hur de uppfattar henne som person är så fruktansvärt patetiskt. Varför hade hon lagt tanke och tid på vad det varit Cayden sagt? Nu i efterhand känns det bara som att den andre velat få henne att bli fylld med skuldkänslor, som att hon inte redan är det. Allt hon sagt hade blivit jämfört med Jackson, och nu fattar hon att Cayden inte alls varit bussig för att se hur hon mår. Lettie skakar på huvudet för sig själv, det är bara att stryka ett sträck över hela scenariot. Du kommer antagligen inte behöva stöta på mannen igen, och Jackson likaså. Vad säger du om att försöka får se, inte tänka på exet? Fingret rör sig mot låset, knappar in koden till kulturskolan och skyndar sig in för att skydda sig mot regnet. Luvan glider försiktigt från hennes lilla huvud, och med en besvärad suck börjar hon tassa ner mot danssalen som hon låser upp med nyckeln. Att känna ägaren har sina fördelar. Mobilen kopplar hon till hörlurarna, och en cover av let her go spelas upp. Lettie sluter ögonlocken en kort stund, hänger av sig jackan och väskan, innan hon påbörjar den koreografi hon ska visa upp.
(har skickat koreografin till dig innan owo)

De mörka ögonen är inborrade hos Faye medan skiftningen håller på att sluka den nätta, muskulösa kroppen. Dock tvingas Leo att sluta dem, känner hur pälsen växer och tränger igenom huden, hur ögonen blir kallt blå, svala och skrikande. Pälsbollen faller ner mot det våta gräset och gömmer sig bakom sina små tassar. Ett litet gny lämnar vargens mun, som tur är har pälsen samma lena, skinande känsla. Ren. Ändå börjar Leo att slicka sig om framtassen, upp mot benet. Gullig? Jodå, Leo som varg är definitionen av gullig. Som en stor, lurvig hund som alla vill gosa med. Ögonen glider dock tillbaka mot Faye, hjärnans tröga kugghjul påminner honom om vad det är de faktiskt ska göra, och jobbar med. Dumma Leo, du har inte tid att göra dig själv lite renare, det får du göra senare. Hjälp din barndomsvän nu din tröga lilla rackare. De ljusa ögonen granskar Faye, innan han nickar mot henne. Försök du.

Efter en stund reste han sig upp från stolen och drog upp huvan. Därefter lämnade han kaféet. Det regnade fortfarande men det öste inte ner så som det gjort för bara några minuter sedan. I horisonten kunde man se en klarare himmel men det skulle ändå dröja innan regnet avtog helt. Cayden körde ner tummarna i byxfickorna medan han gick längs med den smala asfalterade vägen som var menad för fotgängare. Något direkt mål hade han inte, han bara gick dit benen tog honom. Tydligen ville hans undermedvetna att han skulle spendera några minuter i skogen eftersom det var vid ett skogsbryn som han hade stannat upp. Han lyssnade till skogens ljud i den svaga vinden och slöt ögonen. Det hade tagit honom lång tid att verkligen lära sig att uppskatta skogen och naturen. Det var här han kände sig som mest hemma. Så fridfullt.


Inte för ett ögonblick vände hon uppmärksamheten från Leo. Andlöst och med lätt uppspärrade ögon betraktade hon förvandlingen. Snart stod en svart varg framför henne, iakttog henne med sina ljusa ögon. Fayes läppar var lätt särade. Otroligt. Obegripligt. Vad hade nyss hänt? Då vagen, Leo, nickade mot henne tog hon ett djupt andetag innan hon slöt ögonen igen. Hon spände musklerna innan hon lät dem slappna av i tur och ordning. Fortfarande hände ingenting. Leo hade fått skiftningen att se lätt ut, som om det faktiskt bara var att slappna av och koncentrera sig. Varför lyckades hon inte då? Vad gjorde hon för fel? Det var faktiskt nästan skrattretande.

Kroppen dunkar av utmattning när låten går till sitt slut, känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen. Försiktigt tar hon ett tag om sin tröja, lyfter upp den en aning för att komma öga mot öga med blåmärken över revbenen, höftbenen och hela ryggraden. Varje steg gör ont, och ändå drivs hon till att fortsätta dansa, träna. Scarlette stirrar in i sin spegelbild, låter de ljust blåa ögonen glida över fiskbensflätorna och de rosiga, fräkniga kinderna. Hon skakar på huvudet åt sig själv, de där hemma har nog redan ätit sina pannkakor, du behöver inte oroa dig. Hon greppar tag om sin jacka, känner hur huden knottrar till sig och kylan blir alldeles för påträngande när hon stiger ut ur kulturhuset. Regnet piskar inte lika mycket som det gjort innan, men den gör henne kallare, får axlarna att resa sig och benen att skynda sig mot busstoppet. Förhoppningsvis hinner hon.

Leo själv hade också haft de där tankarna om sig själv i början, hur frustrerande det var att inte kunna skifta. Visa sig duktig. Man kan känna sig bedrövlig, inte tillräcklig, och det är nog något Faye tvingas gå igenom precis just där och då. Kanske de kan prova en annan metod.. utan att förvarna barndomsvännen backar han lite, gräver ner de små tassarna i den blöta jorden, visar de vassa tänderna mot henne. De är långa och farliga, och tillsammans med det arga morrandet ger de ett ja, rätt läskigt intryck. Dock är han beslutsam, om Fayes undermedvetna känner doften av fara, då kanske hon skiftar per automatik? Värt ett försök, inte sant?