Gatans barn (Privat)

Sam skrattar till ett genuint och glatt skratt, hon gillar pojken och även den mer reserverade av dem.
"Ja, snälla gör inte stackars Sammie ponken besviken nu." flinar hon okynnigt medans hon nickar åt hållet de ska gå.
"Jag kan inte lova er riktigt kaffe, men kaffe kokat på sump fungerar ju det med." ler hon och visar dem in i gränder. Hon hade ändå lärt sig att gå ganska så snabbt utan att belasta foten alltför mycket.
"Det är hos en gammal dam och när ni är där håller ni fingrarna i styr." säger hon varnande och spänner blicken i dem båda. Inte för att det fanns så mycket att stjäla men ändå.
De svänger in i ytterligare en gränd och snart är de framme.
"Jag brukar hjälpa henne med ved och vatten och så." förklarar hon och knackar på en dörr efter de gått upp för ett par trappor. Försiktigt öppnas en dörr och en sliten gammal kvinna står där.
"God dag Mary, jag tog med mig några jag hittade på gatan. Vi tänkte hjälpa dig med vatten och ved." säger hon i en hög och tydlig ton ty Marys hörsel började bli dålig. Hon visste inte vad hon skulle presentera de båda männen som för vänner var de ännu inte, de var egentligen inget till varandra.
"Åh, gud välsigne er. Jag sätter genast på kaffet." ler Mary varpå hon tar vattenhinken och ger den åt Rent samt vedkorgen och ger den till Axel. Sedan visar hon dem åter ut på gården.
"Vatten finns där i brunnen." pekar hon åt Rent och hoppar fram till veden och lyfter den gamla rostiga yxan.
"Tänkte om jag klyver och ni bär upp så har vi delat på arbetet." sa hon och svingar yxan med van hand och klyver många vedträn så de går mitt itu och lägger dem i korgen.

"Kaffe kokat på sump är min favorit," uppmuntrar Axel skämtsamt, det inte är fullkomligt sant direkt. Det spelar inte direkt någon roll vad det är för dryck som serveras, för sjuttonåringen har det alltid varit tanken som räknats och detta är ett av dessa stunder. Precis som man kunnat tänka sig är Axel och Ren på sin vakt, helt naturligt under omständigheterna. De noterar varje liten sväng, innergård de går över och ser till att memorera vägen tillbaka till deras vanliga gårunda. Kanske det är bäst så, hålla sig borta från det stökiga kvarteret nu när polisen verkar vara ute efter honom. Av vilken anledning? Har någon av hans kunder tjallat på honom? Det brukar alltid vara mer pinsamt för de fullvuxna männen som betalar honom än för honom själv, han är van. Vissa poliser tycker synd om honom, ser honom som en försvarslös liten pojke med tanke på kroppsbyggnaden. Vissa är lite hårdare, men de är ännu strängare på männen än honom själv. Så fängelse eller hängning kommer det verkligen inte bli för honom, dock kanske de skickar honom till någon misslyckad socialtjänst, det har hänt en del gånger.
Arbetet går smidigt framåt, Ren har inget problem med att visa sitt missnöje. Nej han hade inte tackat ja till något ut av det, han hade bara svansat efter sin kompis för att han ville se till att polisen inte fick händerna på honom. Och så är han fast här, med en hink med vatten i famnen medan tiden tickar förbi. Axel själv däremot har ingenting emot att gå ifrån sin vardag, det är lite rofyllt. Han behöver inte tänka på de tankarna som krossar hans hjärna då och då, han håller minnena om händer på sin kropp borta, det är väldigt nyttigt för honom, Ms Carew har fått förståelse för det.

Sam är något road över Rens totala missnöje över hur det hela utvecklade sig. Men en kopp kaffe och att bära vatten var väl ändå inte så farligt? Tänker Sam och hoppar upp för trappen medans de andra två bär sitt. De kommer in i rummet och Mary hade dukat fram kantstöttakoppar av olika slag och ett fat med gårdagens vetebröd.
"Det doftar underbart." ler Sam charmigt mot Mary som besvarar leendet genom att hälla upp kaffe till dem. Hon ställer ifrån sik kannan på spisen och höjer ett frågande ögonbryn mot Sams fot.
"Har troligen stuka den." säger Sam som svar och utan ett ord går gumman till ett litet förråd där hon förvarar diverse saker. Hon knäböjer framför henne och drar av skon och strumpan varpå Sam gör en smärtsam grimas men säger inget. Gumman rengör såret innan hon lindar hårt om och räcker sedan Sam en krycka.
"Den tillhörde min saliga man, men du behöver den bättre nu." ler hon och Sam ställer sig upp och ger henne en varm kram.
"Tack snälla du, det hade du inte behövt men det var exakt vad jag behövde." ler hon och möter de andras blick, ja hon hade räknat ut detta, hoppas på att det skulle bli såhär.

Det hela kändes rätt påtvingat tillslut i början hade det däremot gått smidigt och fint för allihop. Det verkar dock som att Dam haft en liten baktanke i det hela, be om hjälp från den snälla damen istället. Axel misstycker inte, det hade väl varit det han varit ute efter från första början, men nu kändes det bara onödigt att ha tagit tiden att rota bland alla de där hyllorna i onödan. Eller obödan och onödan, Axel hade trots allt velat hjälpa till så gott han kan, tyvärr kan han inte mycket inom vården.. åh naiva lilla Axel, nu kommer Sam slänga fina tabletter i sopporna där du hör hemma.
"Vad bra att du fått det gjort," säger han vänligt innan han klappar Ren på axeln, och han piggnar upp lite. "Tack så jättemycket för kaffet.. men vi borde väl börja röra på oss."

"Tack så hemskt mycket för hjälpen. Kanske jag kan återgälda det någon gång, kanske vi ses." ler Sam som ett avsked till dem båda. Hon skulle snart också ge sig av, men Mary ville ha sällskap och fyllde på ännu en kopp.

Det hade börjat skymma då Sam kom ut från Mary och skyndade på sina steg. Hon måste finna en sovplats innan mörkrets inbrott. Det fanns en övergiven lada i utkanten utav staden dit många som inte hade tak över huvudet begav sig. Så Sam, mycket lättare till sinnes hoppade iväg dit.
I ladan var det halvbra ljus ty taket höll på att ramla in på vissa ställen. De bästa platserna var självfallet redan upptagna. Men det syntes inte som det skulle bli regn i natt så Sam klarade sig med den delen som inte hade tak. Sorlet i ladan var ännu ganska ljudlig och alltfler kom för att söka skydd för natten.

"Det är ingen fara, det var bara trevligt," säger Axel med ett glatt, uppmuntrande leende över ansiktet. Ren nickar instämmande, det hade varit trevligt. De två nya ansiktena har varit snälla, och det har varit länge sedan han faktiskt fått dricka lite kaffe.
"Verkligen, tack så mycket." lägger den äldre till, som för engångsskull öppnar munnen i det nya huset. När man är på sin vakt hela tiden är det väldigt svårt att hålla en munter ton, men nu känns det ofarligt och välkomnande. Därför gör det det hela lättare. Axel skickar iväg ett lätt, tacksamt leende mot både Sam och damen, Mary som bjudit dem på kaffe. Kanske de kommer bli vänner i framtiden, vem vet. Dock har han inte riktigt tid för att oroa sig över det, eller glädjas över det för närvarandet.

Dock skulle det kanske ha varit bättre för de två ungdomarna att stanna där hos Mary till mörkret tog över gatorna och de kunde gömma sig. Men de bägge två hade känt att de bara steg in och störde.. de skuldkänslorna skulle däremot ha varit bättre för dem två än det som händer under eftermiddagen därnäst. De hinner gå en liten bit på den välkända, smutsiga gatan innan någon pekar pekfingret mot Axel som en beskrivning. Ren, som den uppmärksamma lilla livvakt han är ser detta, och granskar de två bekanta ansiktena.
"El," Axel vänder blicken ditåt, får ögonkontakt med den äldre av detektiverna en kort stund, sekunderna tickar förbi. Högt. Tick tack tick tack. När de två männen däremot börjar gå mot de två, höjer Axel på huvudet och sätter fart in mot den lilla gården.

Sam sätter sig vid ett gäng killar och en av dem överräcker en egenrullad cigg till henne. Visst detta kanske motsatte sig vad hon just tänkte om droger. Men en cigg då och då innehållande något hon inte ville veta var inte så farligt, dessutom gav det en härlig bortdomnande känsla. Nej, hon var inte beroende, det var väl mer för gemenskapen. Hon la sig ner och la sitt huvud i en av flickornas knä, Sally. Även hon en av dem som sålde sig på gatan.
Sakta börjar Sallys fingrar dra genom Sams hår och Sam blundar och njuter medan hon drar ett bloss. Detta var livet och mellan hon och Sally fanns det inga krav. Sam av förstående själ skulle aldrig gå till sängs med någon, då skulle hela hennes fasad avslöjas. De andra gatubarnen särskilt killarna retade henne för det, men det föll i god jord hos kvinnorna då Sam kunde ge dem pengar ändå om så krävdes.

Som sagt var det mycket som liknande sig var dag, att stjäla från överklassen, tjäna pengar oberoende av vad det är han behöver göra. Men det här är en del som Axel varit rätt duktig på att hålla sig ifrån. Poliser i de där löjliga uppknäppta kostymerna har han varit med om, men däremot är de där detektiverna med de långa kapporna nya. Fint och varmt klädda. Benen börjar röra på sig av sig själv med en kort uppmaning av Ren.. springa har han alltid varit duktig på, långt, länge. Dock verkar det som att den yngre detektiven verkar vara minst lika duktig, benen rör sig fort, glider in på nya gator, över stängsel och skuttar över fruktstånd. Axel hör mannen bakom sig ropa, men kan inte urskilja orden. Han är bara helt fokuserad på att komma undan, vilket han definitivt tyvärr misslyckas med. De springer länge över Londons gator, tills de kommer ut på utkanten av London där flera vänner bosatt sig för kvällningen. Axel känner hur någon griper tag om hans händer knuffar ner honom mot marken så att gruset rispar hål i den rosiga, puffiga kinden. Jävla as.
"Du är riktigt snabb du," muttrar detektiven irriterat och tvingar upp den lilla sjuttonåringen på marken, läppen börjar blöda och de mörka ögonen glider över området. Försöker hitta någon han känner, vid ladan finns de säkert.. men men.
"Wood, var försiktig med honom."

Tumultet utanför ladan gick väl ingen undan, inte efter att en pojke skrek och alla trängde sig för att se vad som stod på. Allt som oftast höll sig alla för sig själv, eller i små gäng. Men här vid ladan i utkanten av staden och med endast två män, ja här hade de övertaget. Ur ladan strömmar det av barn och vuxna i alla dess åldrar, former och skapelser. Ett hat mot överheten höll dem samman och männen just nu representerade dem.
De båda männen hade inte märkt den stora ansamlingen men då de såg upp var de omringade av säkert 40-50 människor.
"Skulle släppa honom om jag var du." sa Sam som haltat sig längst fram för att se vad som stod på och till sin förvåning såg Axel. Kunde den pojken inte gå en meter utan att åka fast?
"Tror jag är säkrast det." sa en annan kille och kavlade upp sina ärmar. Hela folksamlingen såg med mord i blicken på de båda männen.

Det hade faktiskt inte varit planerat av Axel att sticka dit, verkligen inte. Benen verkar ha fört honom till det enda stället där folk står upp för gatubarn, och de personerna är andra gatubarn eller arbetsklassen. Men det hela hade orsakat en större scen än vad både detektiverna och Axel velat. Axel hade endast viljat hinna till det där förbaskade hotellet där han kan sova ifred, inte förstöra den lugna stämningen i ladan. Han blickar upp mot Sam som haltat fram till den bedrövande scenen. Även Robb som klivit fram. Ja, hela den bilden borde väl visa väldigt bra hur särbehandlade alla fattiga, hemlösa eller de i arbetsklassen är. Försiktigt torkar han bort lite blod som dalar ner över underläppen innan han höjer blicken mot de två, långa detektiverna. De verkar inte direkt särskilt förtjusta av alla blickar som hänger på dem.
"Släpp honom Wood," bestämmer den äldre av dem, och båda av sjuttonåringens händer blir återigen fria. Aj, händerna värker från det hårda taget. "Förlåt allihop, vi håller endast på med en utredning och kan behöva gossens hjälp. Ingen skada skedd!" Axel känner sig utstirrad, kanske det endast är av Sam, dömande blickar. De andra känner han rätt väl. "Axel, eller hur?" Sjuttonåringen möter de vänliga, blåa ögonen som detektiven har innan han nickar lätt på huvudet. Efter att detektiverna fått folkskaran att lugna ner sig en del börjar de skingra sig, vilket lättar en hel del på sjuttonåringens rädda hjärta.