Fantasy roll PRIVAT

”Jag har druckit en massa i mina dar, men inte nu och jag är säker på min sak.” flinade Ylvali åt hans nervösa sätt och såg nästan förnärmad ut sen.
”Hund? Snarare varg.” muttrade hon något ilsket, att ta henne för en simpel hund liksom.
Hon såg sedan efter Jamie och så på de andra rummen. Varför var de här ens? Var de båda andra som henne? Det skulle förklara en del. Alec hästdoft och hans läkekunande och nervösa blick när hon nämnde det.
”Bli inte rädda nu.” sa hon tillslut efter en lång tystnad och förvandlar sig till en enorm svart varg med lysande blåa ögon. Sedan förvandlar hon sig tillbaka, ser på dem båda beredd att fly om de reagerade fel.

Alec lyssnade på Ylvali med snarare mer fundersam och allvarlig min istället nu. Han log snett.
"Inte superstor skillnad i doft", sade han ärligt, visst dem var olika men ändå snarlika. Han följde fundersamt henne med blicken, kunde det hända att hon var något liknande honom? Kanske skulle det förklara en hel del ju, han såg fundersamt på henne. Han höll sig helt lugn, sånt här var ju närapå normalt för honom ju då han själv kunde förvandla sig på ett vis ju. Han kunde aldrig bli nåt annat än kentaur, men han kunde åtminstone gömma sin riktiga form i rullstolen. Han nickade lite svagt och fundersamt för sig själv.
"Misstänkte nästan det", mumlade han för sig själv. Han suckade lite.
"Tja, gissar att det inte är nån idé för mig heller att ljuga längre då", sade han ärligt, rullade bak rullstolen lite så han skulle få plats innan han klev ur rullstolen, ställde sig upp som den fullstora kentaur han var med kolsvart päls och högrest, i mankhöjd var han runt 170-180 cm och över två meter totalt.

Jamie kollade då upp på Alec och sedan på Ylvali och suckade smått. Har inte direkt mött folk som sig själv så detta kändes bra att veta att hen inte var ensam i världen om att vara konstig på så sätt.
"Okej, det allt förklarar lite kanske varför vi var här," sa han och kollade sedan ut.
"Och det jag försökte säga att det var nog ingen fäst över att det inte fanns något," sa de sen lite små pinsamt.
Hen tog sitt långa hår i hand och började smått nervöst borsta igenom det med sina fingrar med ett leende.
"Jag kan inte direkt förvandla mig men jag kan göra det här," sa Jamie då och gick mot soffan och drog ut en fjäder och började forma den i konstiga former innan den blev en hett röd och sedan tillbaka till dess original form.

Ylvali visslade imponerat till av Alecs storlek.
"Trodde inte kentaurer kunde bli så stora, har aldrig träffat någon." sa hon imponerat och vände sig till Jamie få han började tala. Stackarn så nervös han var. Var han sådan som person eller bara till en början?
Hon log uppmuntrande då han tog till orda och visade sin förmåga med fjädern, eller snarare metallen.
"Det är ju toppenbra." log Ylvali glatt och nickade fundersamt.
"Så du menar att vi är här för vi har något gemensamt? Som vad? Kentaur? Skepnadskiftare och metallbendare?" visst hade de unika förmågor, var unika. Men vem hade placerat dem här och varför?

Alec kunde inte låta bli att le roat utav Ylvalis reaktion. Han hade väl inte riktigt samma sätt att se på saken kanske när han själv var kentaur, men han gissade att han nog såg rätt stor och imponerande ut. Trots allt var han ju faktiskt rätt stor, som en fullstor häst plus mänsklig överkropp ju. Han ryckte lätt på axlarna.
"Vi är inte så vanliga numera och vi som finns gömmer oss", sade han ärligt och lyssnade på dem.
"Även om det skulle vara därför, varför skulle vi ha hamnat här? Det borde väl finnas nån mer anledning än så?", frågade han lugnt, man märkte han var mycket mindre nervös och mer självsäker nu när han avslöjat vad han var, då kunde han vara mer sig själv.

Jamie öppnade sedan dörren och kollade runt ordentligt. Inget förutom en tom trädgård med en skog runt sig och lätta ljud av vatten fallande ner för en bäck som lät en bit bort.
"Kanske det är något konstig kult sak som händer, eller så är vi döda." sa Jamie smått sarkastiskt, hen hörde inte direkt att de sa det på sånt sätt. Men försiktigt klev de ur huset och kollade runt igen noga för att vara helt säker på att det var säkert.
"Det här blir bara konstigare och konstigare," sa dem innan de vände tillbaka till de andra två, "vi är inte inlåta och det värkar inte som att det finns några fäller eller något sånt." De tog fjädern igen och knöt allt sitt hår i en hög häst svans.

Ylvali gick ut genom dörren, ut i trädgården i den friska luften. Hon drog djupa andetag innan hon la sig ner i gräset med halvslutna ögon. Det var skönt att vara ute, hon älskade det.
Hela henne väsen skrek om hon var inne alltför länge och hon hade till och med i sitt liv levt flera månader i skogen med riktiga vargar. Född på ett barnhem utan att någon ville ha henne eller saknade henne var det enklare att fly. Så fly hade hon väl gjort sedan dess? Inte kunnat ha någon nära? Dricka för att fly vardagen, ja allt.
Hon såg på de andra två och log snett.
"Så vad tror ni? Är syftet att vi bara ska umgås eller något mer? Någon måste ha kidnappat oss och gjort sig besvär med att ta oss hit." flinade hon till.
"Har ni ingen som saknar er förresten? Om någon skulle leta?" frågar hon.

Alec suckade lite, varför skulle dem gå ut direkt? Typiskt människor. Då var han ju tvungen att klämma ner sig i rullstolen igen, ifall att någon skulle se dem på utsidan. Under mycket suckande och muttrande backade han in i rullstolen igen, stelt efter att ha varit fast i den ett bra tag. Han rullade därefter efter dem andra två ut ur huset, och lyssnade på dem.
"Jadu, gissar det återstår att se", sade Alec lugnt och ryckte på axlarna.
"Jag har åtminstone ingen", sade han. Det var enklare så, att inte ha någon nära sig. Att inte ha någon som ställde för mycket frågor.

Jamie skrattade smått åt det som Ylvali gjorde och kollade sedan på Alec med ett leende som talade om att de var ledsna över att tvinga ner honom till hans stol. Men när frågan om familj kom upp kollade då Jamie ner på marken innan de pustade ut smått.
"Mina föräldrar på semester och jag bor inte direkt hemma häller, min rumskompis flyttade nyss ut, så tror inte att jag har någon som skulle märka av att jag är borta riktigt." Suckade Jamie och klev ett par steg till och kollade mot vägen ut ifrån denna lilla öppning som huset stod vid.
Det kanske kunde följa vägen och se om det fanns fler hus som de kanske skulle kunna ta hjälp av.

Ylvali såg på Alec som knölade ner sig i rullstolen.
"Åh, förlåt, tänkte inte på att du var tvungen att ta den där." sa hon ursäktande. Det måste vara jobbigt att ha något man måste dölja så. Hon själv i sin mänskliga form kunde morra när hon var arg, gny när hon var rädd och ibland bete sig som en lekfull vargunge, men hon kunde dölja det mer. Även om symptomen blev värre ju närmare fullmåne det blev. Hon blev då mer sugen på rått kött och att springa i skogen.
"Så då kommer ingen att sakna eller leta efter oss heller." svarade Ylvali, inte hon heller pep på att tala om sina familjeförhållanden hon inte hade.
"Så ska vi dra oss ner på stan? Eller byn och se oss om?" frågar hon de andra innan det skulle bli mörkt. Hon ser åt Alecs håll.
"Jag kan skjutsa dig om du vill, eller du kanske fixar det själv?"