(PRS) Love has no limit

Ivy nickade och vinkade innan hon gick genom folkvimlet och bort mot slottets murar. Hon ville mer än gärna erbjuda Leah och Sandra sovplatser, men hon kunde ju inte avslöja sig nu. Hon klättrade över muren igen och upp för repet, vilket var den svåra biten. Hon halade upp repet igen och gömde det bakom krukorna på balkongen. Hon gick in i sitt rum och drog av sig kläderna och tryckte bak dem i garderoben. Ivy satte på sig en klänning och hann precis flytta på stolen framför dörren när hon hörde en knackning.
”Prinsessan? Är ni anständig?” hördes en bekant röst utanför. Det var Eric, en av vakterna. Han var den som Ivy tyckte om mest, för han såg henne för den hon var, en ungdom och inte en fågel i bur. Hon öppnade dörren, och Eric kom in. Han tittade på hennes rufsiga hår och smutsiga fötter från topp till tå och skakade på huvudet.
”Vill jag veta?” frågade han och Ivy skakade på huvudet.

Hon började fläta sitt hår när hon kände hur Eric tog tag om hennes handled. Han drog hennes arm mot sig och tittade på det öppna såret. Ivy drog tillbaka armen.
”Jag skar mig på en glasskärva” sa hon, och såg hur Eric förstod att det inte var sanningen. Han drog ut en låda från skrivbordet, och plockade upp lådan som hade legat där i en evighet. I lådan fanns bandage och andra saker för att ta hand om sår. Han drog fram en stol och satte sig på den. Han tecknade åt Ivy att sätta sig framför honom, vilket hon gjorde. Han tog tag i hennes hand och började tvätta såret och linda om den.
”Tack för att du inte säger något” sa hon tyst och hon kände hur han tryckte hennes hand för att visa att han hade hört henne. Han reste sig upp.
”Ni får nog se till att komma ner snart, Ers Majestät vill gå en runda” sa han med ett litet leende innan han blinkade med ena ögat och gick ut genom dörren.

Leah svalde hårt och kollade runt efter en sovplats där det i alla fall var lite bekvämt. Hennes blick fastnade på en liten gräsplätt där det även fanns ett träd att luta sig mot så hon började gå ditåt. Hon sjönk ner mot trädet och la sin syster bredvid sig och la sin kofta om henne innan hon tog en bit bröd och började tugga på det. För andra var det kanske bara torrt bröd men för henne kändes den tunna skivan som hon tog som en festmåltid. Hon började fundera på mötet med den unga kvinnan, vem var hon? Hon kändes som en person som behandlade Leah som en jämnlike och inte bara ett kryp som de flesta andra gjorde, Det som förvånade Leah mest var nog att hon började fråga om prinsessan och kungen. Varför började hon göra det? Hade hon någon relation till dom? Plötsligt bildades en klump i Leahs mage, tänk om kungen sänt ut folk för att se vad folk sa om honom och så hade hon pratat illa om honom, tänk om kungens vakter skulle ta hennes syster ifrån henne eller rent av döda henne för att hon talat illa om stadens regent. Hon försökte skaka av sig tankarna medan hon istället började fundera på hur hon skulle skaffa mat när det de fick av kvinnan tog slut och vart de skulle sova nästa natt, detta var tankar som hon i princip varje dag funderade på för att ligga ett steg före.

När Ivy var ren igen flätade hon klart håret och satte fast tiaran där den skulle sitta. Hon öppnade dörren och gick ut ur sitt rum. Hon hade inga skor på sig, för det var alltid mycket skönare att gå barfota. Det var det enda som hon inte följde när det kom till reglerna. Hon hade kommit att bli känd som Barfotaprinsessan bland de som jobbade på slottet när hennes far inte hörde. Hon tyckte om det.

Hon rörde sig genom korridorerna och ut genom de stora portarna. Hon gick bort till slottsträdgården och fontänen, vid vilken hennes far satt på en bänk. Han var blek och tunn, mannen som en gång hade varit stor och stark såg så liten ut där han satt, lutad på en käpp. Ivy slog sig tyst ner bredvid honom, och hon kände hans parfymdoft, doften han alltid hade på sig.
”Ivy, mitt hjärta” hälsade hennes far, och hon lutade huvudet mot hans axel. Hon kände hur han tog tag i hennes bandagerade hand och höll upp den.
”Vad har du gjort?” frågade han förfärat och Ivy skakade på huvudet och drog handen till sig.
”Det är bara en skråma, far, jag skar mig på en glasbit” sa hon och fadern verkade acceptera förklaringen.
”Far..” började Ivy, och tvekade något.
”Det är något jag måste tala med dig om” sa hon och tittade bort mot trädet hon använde för att klättra över muren. Hennes far nickade och tittade på sin dotter.
”Känns det inte som om Camelot är väldigt…. Orättvist?” började hon, och knöt händerna i knäet. Hon ville egentligen inte diskutera sånt med honom när han inte var på topphumör, men hon hade fortfarande en knut i magen efter att ha träffat Leah och Sandra.

Leah slöt sakta ögonen med en arm om sin syster. Hon hade inte sovit på över ett dygn. Hon hann knappt vila i en sekund innan någon rykte tag i hennes arm.
- Ett dyrt armband är stulet från juveleraren och du brukar vara i farten när något är borta sa en man kyligt och drog upp henne på fötter så att hennes lillasyster förskräckt vaknade. Han började känna igenom hennes kropp och även hennes lillasysters kropp men det var såklart inte där.
- vart har du gömt det? Röt han och höll hårt tag i hennes arm. En mängd människor gick förbi och kollade på dem men det var ingen som ens försökte rycka in.
- Jag lovar, jag har inte stulit något sa Leah hjälplöst och stod framför sin syster för att skydda henne. Mannen tog fram en piska och hon förstod vad som väntade. Hon tänkte skydda ansiktet men var inte tillräckligt snabb. Piskan slog rakt över hennes ansikte och hon kved till och slöt ögonen av smärta av det djupa såret som nu var över hela hennes ansikte.
- jag hoppas att det där ska lära dig att inte röra saker som inte tillhör dig sa han innan han släppte hennes arm och började gå därifrån som att inget hänt. Sandra såg förskräckt på henne och Leah kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- det är okej älskling, det gör inte så ont sa Leah och sjönk ner på marken och torkade bort det blod som fanns i hennes ansikte. Hon kokade av ilska och lusten av att slå mannen bubblade inom henne. Hon undvek det dock eftersom hon visste att allt bara skulle bli värre då.

Diskussionen gick bättre än förväntat. Ivys far lyssnade på vad hon hade att säga, även om hon inte direkt berättade hur hon kunde veta hur fattiga blev bestraffade i Camelot. Ivy tittade på honom, och såg hur han funderade. Efter en stund reste han sig upp, långsamt. Ivy höll honom under armen, och tillsammans gick de in mot slottet igen. Väl där tillkallade hennes far till sig några av vakterna, bland annat Eric. De stod runt ett bord, med ett pergament. Kungen harklade sig.
”Jag har bestämt, tillsammans med min dotter, att Prinsessan av Camelot ska få yrka sin första order” sa han samtidigt som han började skriva, med lätt skakande hand. Han tittade på Ivy, som harklade sig.
”Jag har beslutat att vi behöver ha mer bevakning att piskningslagen följs” började hon och tittade på vakterna. Hon var osäker, men ett leende från Eric fick henne att fortsätta.
”Därför vill jag ha mer övervakning om just det i Camelot. Jag vill att de som blir slagna trots lagen får någon kompensation, och att de som utför våldet ska få någon form av straff” sa hon och vakterna nickade. Ivy tittade på sin far, som nu hade skrivit klart pergamentet där det hon precis hade sagt blev mer formellt uttryckt. Han höll fram fjäderpennan mot Ivy, som med skakig hand placerade sin namnteckning längst ner. Hon tryckte på det kungliga sigillet under sin namnteckning, och tittade på dokumentet. Hennes första kungliga order. Det kändes konstigt, men bra på samma gång. Hon backade ett steg och hennes far höll upp pergamentet mot Eric.
”Sätt upp detta i Camelot, så att rikets befolkning ser den” sa han. Eric bugade sig först för kungen, och sedan för Ivy, med ett litet leende riktat mot henne. Han försvann tillsammans med de andra vakterna, och hon pustade ut. Hittills hade det gått bra, nu skulle resten gå ihop också.

Leah såg hur kungliga vakter kom in till staden för att sätta upp någon form av lappar. Slaget hade dock gjort mer skada än hon trott och hon hade så ont att hon inte orkade resa sig och läsa vad det var, Dessutom hade det inte slutat blöda än. Hon lutade sig mot trädet och slöt ögonen och märkte inte att Sandra rest sig upp och sprungit mot vakterna. Hon såg upp på Erik med stora ögon och knackade honom försiktigt på benet.
- kan ni hjälpa mig? Min syster blev piskad i ansiktet och hon har jätteont sa Sandra försiktigt. Leah öppnade ögonen och såg Sandra stå och prata med en av vakterna. Hon försökte resa sig men yrseln tog över.
- Sandra kom genast tillbaka hit sa hon högt för att få sin lillasyster att gå undan.

Eric hade precis satt upp en av lapparna när han hörde en röst bakom sig. Det var en liten flicka som bad om hjälp. Han tittade bort mot den äldre tjejen som hon pekade mot, som blödde i ansiktet. Eric tvekade inte en sekund, utan hoppade av hästen och gick fram till tjejen. Han var lång, så han satte sig ner på ett knä för att komma i ungefär samma höjd som henne.
”Får jag lov att titta på det?” frågade han och försökte se såret genom hennes fingrar. Han lade en försäkrande hand på hennes axel.
”Jag ska inte skada dig något mer, jag ska försöka hjälpa dig” sa han och tittade på den unga kvinnan. Hon såg ut att vara i Prinsessans ålder, och om lotten hade givit henne ett annat liv så kanske de hade varit vänner. Han var glad att Prinsessan inte var här just nu, hon hade blivit förfärad av både ilska och ledsamhet.

Leah såg på honom när han kom fram till henne och hon tog sakta bort händerna.
- det är ingen fara, jag klarar mig och ni ska absolut inte ägna tid åt mig sir sa hon artigt och försökte ge honom ett leende som misslyckades totalt och istället förvandlades till en grimas av smärta.
- Sandra vad har jag sagt till dig om att prata med okända människor? Vi ska inte störa dem ellerhur? Sa hon till sin syster som kollade ner i marken och ryckte på axlarna.
- ja jag vet, vi fattiga ska inte ta upp deras viktiga tid sa hon lågt och lekte med sina fingrar. Såret hade hamnat väldigt nära hennes ena öga vilket gjorde att hon hade haft en enorm tur, men mannen hade gjort det väldigt hårt så såret hade tyvärr blivit ganska djupt.

Eric avfärdade hennes prat om att de inte skulle prata med honom genom att vifta med ena handen. Han studerade hennes kind. Det var tyvärr ett väldigt djupt sår, det skulle inte läka ihop av sig själv.
”Jag tror du kommer att få sy det, det ser djupt ut” sa han och tittade på tjejen.
”Vad heter du? Jag heter Eric” sa han med ett litet leende. Han hörde hur en av hans kollegor ropade på honom. Han vände sig om.
”Jag sköter det här, ni kan rida tillbaka!” ropade han tillbaka, och kollegan nickade. Han vände sin uppmärksamhet mot tjejen igen.
”Kan du stå upp?” frågade han och lade en hand på ryggen för att hjälpa henne till en mer upprätt sittande ställning.

Hon hörde vad han sa om att sy det.
- jag är verkligen ledsen men det kommer inte hända, jag har inga pengar för att träffa en läkare sa hon och såg på honom. Hon försökte resa sig upp själv, hatade att få hjälp av andra utan ville klara sig helt själv. Hon kved dock till och allt började snurra och hon fick luta sig mot trädet för att inte falla ihop igen. Sandra såg oroligt på Leah.
- kommer du att dö? frågade hon tyst och Leah såg på henne med ett litet leende.
- nej det kommer jag inte, det krävs mer än ett sår i ansiktet för att ta kol på mig sa hon mjukt och rufsade till sin systers hår och Sandra nickade sakta.