Winter is coming

Jaha ja, det verkar som att Aidan tänker stå fast vid sin ståndpunkt, även om det är helt uppenbart för den äldre alven. Earendil rynkar på ögonbrynen i tystnad och slår sina handflator mot varandra ett par gånger innan han torkar av dem.
"Det är inte så att jag vill tro på det Aidan, om jag styrde över det hade jag inte tagit upp det överhuvudtaget." kontrar den äldre och himlar med ögonen. Rynkan i pannan blir dessvärre större ju mer den andre öppnar munnen, och han kan inte göra mycket mer än att stirra på honom. "Jag har inte jämnt något monster Aidan, det tror jag verkligen inte att du är. Men bara så att du vet har det inte blivit svårare för mig att läsa av dig sen sist vi sågs, spelar ingen roll hur mycket du, eller ni nekar till det. Ärren, och din rädsla för silver, och din mammas reaktion avslöjade er." Nu är det ju så att Earendil är rätt mycket mer uppmärksam än de flesta andra, därav att han snappat åt sig allt som hänt i hushållet. Så kanske familjen kommit undan om han inte haft en tendens att låta sina ögon och öron analysera allt. "Även om vi inte pratat på länge så hoppas jag att du förstår att du fortfarande kan lita på mig."

"Jodå, vi har pratat!" svarar den fullvuxna alven med ett nöjt litet leende på läpparna, aningen besviken över att inte kunnat prata mer invecklat om det med tjugotvååringen.. som nu hoppat upp på bordet. "Jag borde dock röra mig hemåt, se till så att allt står okej till med Aelene. Att hon inte tagit död på någon." med ett ursäktande leende rör han sig mot öppningen till köket, glömmer inte att skicka iväg en lätt, mer seriös blick mot barndomsvännen på bordet.
"Är det okej om jag stannar ett tag till?" frågar Ilbryn som kommer instigandes med armarna fyllda med örter. De blå ögonen, och de långa öronen är det enda som sticker fram mellan mängden örter, vilket får honom att se väldigt bedårande ut. Precis som alltid.
"Det är väl klart att du får." svarar Earendil med ett leende, han är tacksam över att Jaenya låtit den yngre svansat efter henne, det uppskattas verkligen. "Tack så mycket." säger han till vännens mamma, innan han låter de långa benen föra honom ut ur köket.

I slutändan var Aidan ganska glad över att Earendil valde att lämna värdshuset. Då kunde han inte ställa några fler jobbiga frågor som ändå bara resulterade i att tjugotvååringen kände sig äcklig och värdelös.
”Åh, men ska inte du också stanna då?” Frågade Jaenya den äldre alven och såg ytterst besviken ut.
”Sluta, han får väl gå om han så vill det”, skyndade sig sonen att säga, innan han gled ner från bordet och fiskade upp skålen med de hackade rotfrukterna. Utan att säga någonting mer, slängde han ner dem i det heta vattnet som kokade för fullt i en av kittlarna.
”Aidan”, började modern strängt och sände iväg en ogillande blick mot sonen. ”Bete dig”, fortsatte hon kort därefter och lade fram ytterligare en skärbräda och kniv på bordet. ”Ilbryn, vill du rensa jordgubbarna?” Och med de orden blev hon sedan tyst och koncentrerade sig uteslutande på att knåda ihop smör, mjöl och socker till en deg.
”Vadå bete dig? Jag beter mig väl ändå alldeles utmärkt?” Muttrade Aidan bistert och började rensa örterna, som sedan också fick åka ner i kitteln.
”Nej, tyvärr så gör du ju inte det”, svarade Jaenya, minst lika bistert, och fortsatte knåda ihop ingredienserna. ”Om du ska vara otrevlig kan du lika gärna gå ut och hjälpa Aella i salen. Där kan ni vara ohyfsade tillsammans”, sade hon morskt och pekade mot dörröppningen där Earendil stod.

Visst, Aidan hade kanske inte betett sig jättebra, men han hade faktiskt en anledning! Alven var och snokade omkring i hans hemligheter och det var någonting han inte uppskattade för fem öre. Varför han var så förbaskat övertygad om att få den andre att tro annat visste han inte, men då han skämdes över sitt tillstånd ville han att så få som möjligt skulle veta. Det räckte liksom med att resten av familjen visste. Han var heller verkligen inte i något behov av att någon skulle få för sig att undersöka allting närmare. Då skulle de ju så småningom hitta de två gravarna och slänga honom i någon av de snuskiga fängelsehålorna. Nej fy vad jobbigt allting blev helt plötsligt. Först hade han ju blivit glad över att få se Earendil igen, men nu var han mest förbannad på honom för att han inte gav med sig.
”Visst, jag kan gå och duka fram några av de där silverfaten vi brukar ha”, snäste Aidan efter att tankarna slutligen lugnat ner sig och hjärtat klapprade aningen långsammare.
”Men sluta, Aidan!” Utropade modern besvärat och slutade brottas med degen. ”Nu får du väl ändå ge dig..”
Men tjugotvååringen hörde inte sin mors lilla utrop, utan höll redan på att hjälpa sin syster med just silverfaten - trots att huden brändes sönder och gjorde honom gråtfärdig. Är man arg så är man.

Earendil blir helt ärligt besviken, även om han inte har någon rätt att vara det. Han hade inte kommit till värdshuset överhuvudtaget om det inte varit för de yngre syskonen, och kanske han förtjänat Aidans kyliga, men barnsliga beteende. Uppenbarligen vill den yngre bli av med honom, han hade sett så lättad ut när den fullvuxna alven berättat att han tänkt bege sig.
"Det är okej," påbörjar han med ett svagt leende, inte det där uppiggande, strålande leendet han haft innan. Utan ett påtvingat ett. Modern hade precis som alven uppfattat den där längtade tonen i sonens röst. Han hade inte haft rätt i att fråga Aidan de frågorna, om den yngre inte vill ha hjälp får han väl helt enkelt knipa ihop. Dock får Aidan skylla sig själv, hjälp har blivit erbjuden och han hade ignorerat det. Finns inget mer Earendil kan göra åt saken. "Jag kanske kommer och hälsar på dig senare Jaenya." Ja, hälsa på Jaenya. Aidan orkar han nämligen inte oroa sig för just nu. De långa benen börjar återigen att röra på sig efter att ha lämnat en puss på sin lillebrors panna, där han står och rensar jordgubbar. Jahapp, vilken händelsefull dag. Nästa gång får det vara Fearenduil som tittar till syskonen, noterar han för sig själv.

"Du kan inte mena allvar?" frågar han när de blåa ögonen landar på den lilla gestalten mitt på herrgården. Pilen är spänd och hennes ögon smala som springor. "Vem är det du låtsas skjuta på?"
"Det vet du mycket väl!" tjuter Aelene och putar besviket med läpparna när Earendil griper tag om henne, och slänger henne över axeln. "Earendil, du skulle bara våga!" Han bryr sig inte dock, nej fingrarna rör sig per automatiskt över hennes mage, kittlar det lilla kräket till hon gapskrattar mot gräset, som även det kittlar. De bägge två faller ner mot gräsplätten i slutändan, delar små fnissningar. Aelene är inte en plåga hela tiden, ibland kan hon få den äldre att känna sig mindre besvärad. Det kan vara väldigt skönt under dagar som dessa.
"Kom igen, dags för läxläsning." med vickande ögonbryn hjälper han den ynkliga kroppen upp på fötter, innan de slår följes in till herrgårdens väggar.

”Du vet att dina händer typ är alldeles sönderbrända?” Påpekade Taeron när han tassade ut mot köket, med Alyssa tätt bakom sig.
”Ja, men det spelar ingen roll. Jag är mänsklig och människor bränns inte av något fånigt silver”, svarade Aidan bestämt, trots att smärtan ilade upp längsmed armarna och genom resten av kroppen.
”Men Aidan, sluta med det där!” Ropade den äldsta av systrarna och skyndade genast frma till tjugotvååringens sida, där hon slet silverfaten ur händerna på honom och lät dem falla till golvet. ”Vad håller du på med?” Undrade Alyssa med tårar i ögonen och fattade tag om den äldres händer. ”Snälla, gör inte illa dig själv på det där sättet, det gör ingenting bättre..absolut ingenting”, fortsatte hon frankiskt och sökte efter Aidans blick, som genast gled undan.
”Jag har inte träffat Earendil på flera år och det enda han verkade intresserad av var min attack”, viskade den längre av dem och började blinka bort sina egna tårar. ”Han vet..jag har ingen aning om hur, men han vet.” Rösten höll inte riktigt mot slutet och Aidan gled ner mot golvet med tårarna forsande. ”Det är allt folk någonsin verkar bry sig om så snart de får reda på det”, snyftade han fortsättningsvis och gömde ansiktet i händerna, samtidigt som Alyssa och Aella gled ner bredvid honom.
”Det är inte sant, Aidan, och du vet det”, började den yngsta systern och strök honom försiktigt över ryggen. ”Vi bryr oss inte, eller hur?” Fortsatte hon och log uppmuntrande.
”Nej, vi bryr oss inte ett smack”, försäkrade Alyssa genast och torkade hastigt bort tårarna från broderns kinder. ”Och vem bryr sig om den där prinsfjompen ens? Han är säkert ändå bara bortskämd och vet inte någonting om det verkliga livet.”

Till en början hjälpte orden och lugnade ner tårarna, även om de fortfarande föll.
”Förstår du, Aidan?” Envisades Aella och började istället fingra med de ljusbruna lockarna, lade dem tillrätta igen efter det lilla utbrottet.
”Jo”, mumlade den äldre och nickade långsamt. ”Men det känns så jävla dumt..jag vet inte ens varför jag bryr mig så mycket”, förklarade han och lät blicken glida mellan de två unga kvinnorna. Han älskade dem verkligen förbaskat mycket när allt kom omkring, mer än någonting annat på jorden. Eller rättare sagt så älskade han sin familj överhuvudtaget, som stod vid hans sida genom både vått och torrt. Så egentligen hade han en väldans tur, trots att det verkligen inte kändes som det i den stunden; med tårarna som letade sig nerför kinderna och händerna som smärtade värre än någonsin innan.

Öronen vickar till av broderns sagda namn. Ilbryn låter blicken glida ut från köket innan han torkar av sina händer och ger en ursäktande blick mot Jaenya. Efter det vänder han på klacken, stormar ut och blänger mot hela gruppen av syskonen som sitter och försöker trösta Aidan.
"Vet ni vad," påbörjar han. Ja, Aelene hade gått överstyr innan, misstolkat den snälla damens ord. Men de här tre, snälla? Nej fy fan. "Ni har ingen förbaskad rätt att snacka sån jävla skit, om saker ni inte ens vet någonting om. Du kanske kände min bror förut Aidan, men uppenbarligen är du inte samma person som du en går var. Prinsfjompen är inte bortskämd, är ni verkligen så förbaskat uttråkade att ni behöver snacka skit om folk? Förlåt Aidan, om det lät som att Earendil bara brydde sig om din attack. Men jag la märke till det också, och så gott jag vet ville han bara hjälpa dig. Men vad vet jag, kanske alla förväntar sig en massa dåligt från folk som ni." Ilbryn skakar på huvudet åt dem, jösses vilken lust han har att ge dem allihop en käftsmäll eller två. "Min bror har varit med i krig, sett vänner dö, våldtäkter, mördade barn. Precis som jag gjort, så kanske ni inte vet ett jävlaste dugg om livet utanför." De förtjänar varendaste ord som sägs, iallafall i Ilbryns ögon och öron. Att de suttit och pratat sådär om hans bror, som de inte verkar känna ett endaste dugg, gör honom så hemskt besviken och arg att det inte går att sätta ord på det. "Hoppas ni får något annat för er än att prata strunt om oss, ni har ingen aning om hur våra liv ser ut, precis som vi inte har någon aning om hur era ser ut. Om ni, eller ja du Alyssa, förväntar dig respekt så borde du visa det själv." det är det enda han säger innan han marscherar ut genom dörren, och stänger den försiktigt för att inte störa den snälla kvinnan i köket. Usch och fy för dem, usch.

Jaenya hade verkligen haft det trevligt med Ilbryn i köket, och därför blev mer ön besviken när alven lämnade rummet utan att komma tillbaka. Istället för att ha lagt dövörat till, hade hon lyssnar på det som sagts och kunde inte låta bli att hålla med. Alyssa och Aella fick det att låta väldigt grovt och nedvärderande, vilket hon visste att Earendil inte var. Precis som den yngre alven nyss sagt, hade han säkert bara agerat av oro, vilket var väldigt omtänksamt och värmde moderns hjärta något enormt.
”Nej, vet ni vad?” Utbrast hon skarpt när systrarna började käfta emot i samband med att dörren stängdes. ”Allting ni sa var helt bortom all acceptans och jag är grovt besviken på er alla fyra”, grälade hon. ”Inte nog med att ni alla har betett er som idioter, ni har även förolämpat två av de finaste själarna jag någonsin träffat på! Imorgon går ni alla upp i gryningen och släpar er till deras kvarter och ber om ursäkt, hör ni det?” Jaenya andades tungt i några sekunder, blängde på sina barn, innan hon vände på klacken och försvann tillbaka in i köket med dörren smällandes efter sig.
”Alltså, jag sa faktiskt ingenting”, började Taeron och följde hastigt efter sin mor. När han sedan stängt dörren efter sig, blev allting komplett tyst. Nåja, förutom Aidan som snyftade värre än han nyss gjort.
”Det var inte så jag menade”, snörvlade han och skakade på huvudet. ”Jag förklarade bara hur det kändes för mig och..och nu känner jag mig bara ännu mer värdelös”, ylade tjugotvååringen och kom upp på fötter. Stegen styrdes snabbt uppför trappan och han skyndade sig in i sovrummet, med dörren smällande efter sig. Dagarna innan månens tre olika faser, var han vara en enda stor sörja av könslor och ilska. Det var väl troligen därför som han agerat på det sätt han gjorde, men det systrarna sagt höll han ju egentligen inte med om. Nej, Aidan mindes mycket väl alla Earendils historier om krig, våld och sorg. Han förstod att allting inte var så jävla enkelt. Men både Alyssa och Aella verkade ha skaffat sig en helt annan uppfattning. Kanske han skulle bli tvungen att berätta hur det egentligen stog till, förr eller senare. Äsch, det gick ändå inte att göra någonting om saken då allting redan gått till helvetet.

Samtalet ute på balkongen varar i säkert drygt två timmar, solen hinner gömma sig bakom molnen och luften under kvällskvisten blir allt svalare. Men Earendil finner inte styrka nog att ställa sig upp, Fearenduil och fadern hade lämnat honom ensam där han nu sitter. De ljusblåa ögonen bevakar bäckarna, de små vattenfallen som rinner för fullt och blommorna som växt till sig rejält. Med en djup suck drar han av sig halsbandet runt nacken, och stirrar ner på det vackra, detaljerade halsbandet som varje alv bär. Det är underligt hur det fungerar, magin i den som är anledningen till få alvers död. Saken med att gifta sig med en människa, en dödlig är att även alven blir dödlig. Ger bort halsbandet till den person man älskar, en påminnelse om deras kärlek för varandra och att döden bara är en annan tröskel. Nu är det ju så att Earendil inte har några problem med att vara dödlig, inte än iallafall.. men att gifta sig med en människa som han inte ens älskar? Ge bort sin odödlighet för någon som man aldrig pratat med? Ja, Haemir hade gjort det.. och han är lycklig. Men Earendil är hyfsat säker på att det inte kommer vara samma fall för honom. Familjen kommer gifta bort honom för att stå bra till med Lannister familjen. Han kniper ihop ögonlocken innan han sätter på sig halsbandet igen. Ett tag har han kvar iallafall, och kanske de äldre alverna beslutat något annat vid det laget. Med en bedrövad suck ställer han sig upp från sin plats vid den vita, stora balkongen där en gammal vän sitter och spelar en vacker melodi på sin harpa. Dags att kolla till småsyskonen igen.

"Vad pratar ni om?" frågar Earendil när han kikar in hos de två tvillingarna, som sitter tillsammans i Aelenes säng med nattlinnena på. "Får jag vara med?" Jodå.. han kan verkligen uppskatta sina småsyskons sällskap ibland, idag är en av dessa tillfällen. Mer än Fearenduils.
"Din vän." svarar flickan snabbt och flyttar lite på sig för att den andre ska få plats. "Jag blir så fullkomligt irriterad på dem. De snackar mycket om hur folk inte borde ha några fördomar, att alla måste betala för familjen och bla, bla, bla. Sedan snackar de en massa skit om oss? Förstår inte hur du kan umgås med någon sådan."
"Jaenya är faktiskt riktigt snäll.." protesterar Ilbryn tyst medan han gnager på en liten druva, kvällssnack.
"Jaenya är en riktig ängel," lägger Earendil till och lägger sig ner på rygg med en djup suck. "Ni vänjer er vid det där, nästan alla delar deras åsikter, ser oss som bortskämda och att vi inte vet något om världen. Ironiskt hur vi vet så mycket mer än dem, tycker ni inte?"
"Jo..." tvekar Aelene med rynkade ögonbryn, fingrarna rör sig över hennes blonda lockar och sätter fast dem i en vacker fiskbensfläta.
"Försök att se det på det positiva, vad lite de vet i jämförelse med er. Bli inte arroganta, men kom ihåg att ni antagligen är mindre bortskämda, och vet mer om omvärlden en dem. Det lättar en hel del faktiskt."

Aidan låg där i sin säng och snyftade resten av eftermiddagen. Ansiktet låg under denna tid tändstift begravt mot kudden och tjugotvååringen kunde verkligen inte sluta snörvla. Han kände sig så förbaskat kass över allt skit som systrarna sagt, även om han känt sig åtmsintone lite tröstad just i den stunden. Men Ilbryns ord hade slagit honom hårt och präntat in sig i skallen på honom. De upprepades om och om igen, så pass frekvent att Aidan var tvungen att pressa händerna över öronen. Det gjorde så ont, allting gjorde så förbaskat ont. Och det värsta med det hela var att han inte visste varför det kändes så. Inte berodde det i grund och botten på orden som spelades upp gång på gång, inte heller pågrund av Aelenes lilla utbrott tidigare under dagen. Nej, han kunde inte sätta fingret på det. Plus att koncentrationen var som bortblåst och den enda bilden som speglade sig mot hornhinnan var gungan nere vid bäcken.

På kvällen var det däremot en helt annan visa. Värdshuset var fyllt till bredden med gäster och både Aidan och resten av familjen Oxengrave hade det tufft med att göra alla nöjda. Taeron, Aella och Alyssa stod i köket tillsammans med mordern medan de andra tre filurerna höll till ute i matsalen. Tjugotvååringen ägnade den största delen åt att gå omkring och bära på en massa bägare med öl, medan Raemar serverade maten som tillagades inne i rummet intill.
”Hur många öl hade ni beställt nu igen?” Undrade han lätt stressat och ställde ner brickan vid ett av borden.
”Tretton”, grymtade en av männen till svar och Aidan började kvickt fördela bägarna mellan de tretton personerna som höll till i sällskapet.
”Och här kommer er helstekta gris”, fortsatte Raemar och ställde ner ett gigantiskt far där den där grisen verkade ha hamnat. Av någon anledning fann den yngre brodern detta brutalt och fel, men han påpekade ingenting där och då. Efter attacken höll han sig för det mesta till fisk och grönsaker av olika slag. Han ruskade slutligen på sig och plockade upp brickan igen, för att fortsätta bort mot ett av de andra borden. Och så upprepade han samma fras som han gjort precis innan, som per automatik. Det var ändå ungefär samma visa vid alla bord, så varför lägga någon större vikt vid det hela? I slutändan köpte de ändå precis lika mycket mat och dryck, varesig man varit supertrevlig eller tvär och brysk.

De pratade långt in på natten, lät samtalet om dagens händelser glida åt sidan. Tvillingsyskonen är väldigt duktiga på att få Earendil på andra tankar, vilket han verkligen behövt i en tid som denna. Ja, allt som hänt vid värdshuset hade dragit en del på hans energi, men så hade samtalet han haft med fadern och Fearenduil också gjort. Han behöver komma på andra tankar..
"Sir Earendil," påbörjar en av barnmorskorna upprört när hon svansar förbi syskonens delade rum. "Ni håller dem vakna! De två behöver sin skönhetssömn."
"Behöver vi inte alls!" protesterar Aelene lulligt, och griper tag om sin storebrors hand när han gör ett tappert försök i att ställa sig upp. Tröttheten riktigt lyser i hennes ögon, och Ilbryn snarkar tyst. Kanske han pratat lite för länge med dem iallafall..
"Förlåt," viskar han till barnmorskan, skickar iväg ett trevligt, ursäktande leende som får henne att rodna innan hon går därifrån. Ha. "Kom igen, sängdags för er två." Den här gången orkar flickan inte med några proteser och sjunker ner i sängen med ansiktet rakt på kudden. Därefter bär Earendil upp sin lillebror, och tar med honom till hans del av rummet. Det är ett vidunder att syskonen inte rivit ögonen ur varandra efter all den tid de spenderat tillsammans... eller ja, Aelene hade faktiskt varit väldigt nära på att göra det mot Ilbryn. Inte en trevlig syn, alls.

När ompysslandet blivit klart släcker han i taket, och rör sig upp mot sitt egna rum en trappa upp. Kroppen sjunker ner mot den stora bädden och stirrar upp i taket. Ibland önskar han verkligen att Haemir stannat där hos dem, honom kan han prata med allt om.. deras irriterade småsyskon, deras arroganta storebror. Haemir är nog den enda som Earendil kan tänka sig dela med sig av dessa tankar till. Förut kanske Aidan varit en av dem, men som sagt. De gled ifrån varandra. Plus hade han verkligen inte förstått vad problemet var, alvers liv och deras magi är konstiga grejer det. Ingen som växer upp med det kan förstå det till hundra procent. Särskilt inte Aidan eller hans familj. Vad är fel med att bli bortgift liksom? Eller att ha ett dödligt liv? Ja, just nu vill han verkligen ha en viss Haemir där, som kan upplysa honom och berätta att det inte alls är så farligt. Men det är ju lögner.

Det var inte förrän långt in på natten som Aidan slutligen föll tillbaka ner på den mjuka madrassen och slöt ögonlocken. Kvällen hade varit lång och mycket pengar hade ramalt in allt eftersom timmarna passerat. Egentligen var det väl inte så farligt med tanke på hur mycket hans arbete faktiskt gynnade familjen, men det var ändå ett tungt arbete i slutändan. Tjugotvååringen rullade runt i sängen så att han låg på rygg istället, för att sedan sätta sig upp och betrakta sina två sovande syskon. De hade gått och lagt sig för närmare en timme sedan, medan de äldre tagit hand om de sista beställningarna och städat undan allting. Grovstädningen skulle de däremot ta under morgondagen och det viktigaste var mest att all disk blivit ren.
Inom några minuter hade även Aidan letar sig in i drömmarnas värld. Allting var lugnt och fridfullt, bäckarna porlade och fåglarna sjöng sina vackra visor. Gungan som hängde i den gamla eken svajade lätt i vinden tills en gestalt slog sig ner på den. Personen var kortare än tjugotvååringen och det blonda, korta håret rufsades lätt till av den svala sommarbrisen. Earendil. Det pirrade till i magen på den yngre när han närmade sig gestalten, sakta men säkert. Fötterna smög över det frodiga gräset och när han blott var någon meter ifrån den andre, försvann allting som i ett slag. Aidan blinkade till och försökte desperat att röra vid den vackra alven, men fingrarna bara gled rätt igenom den nätta kroppen.

”Aidan, upp med dig. Vi ska dra till din kompis och be om ursäkt”, väste Alyssa och skakade om sin äldre bror. Även om denne äldre bror inte var fullständigt vaken, kunde han höra irritationen i hennes stämma.
”Men det är halvmåne idag och jag orkar inte”, klagade Aidan och gömde sig under täcket, försökte återvända till drömmen med hela sin viljestyrka.
”Det spelar ingen roll, vi kommer vara hemma innan kvällen ens hinner närma sig”, försäkrade hon och drog envist bort täcket. ”Och värdshuset håller ändå stängt idag för att du ska få vara ifred, så gaska upp dig och gör mamma glad”, fortsatte hon och fattade tag om de betydligt större, grövre händerna.
”Men..tänk om det blir som den där gången när jag skiftade innan kvällen, vad tänker ni ta er till då?” Knorrade tjugotvååringen och kämpade emot Alyssas försök till att få upp honom ur sängen.
”Du kan vara lugn, jag tänker ta med mig en kedja och ett skärp. Kan binda fast dig runt ett träd om det skulle bli så illa, så försök inte ens slingra dig ur!” Nåja, det hade varit värt ett försök i alla fall.