Dracos enda önskan

”Draco.” avbröt Luna och reste på sig. ”Det är lugnt. Vi hade kul ihop och den natten efter Gryffindor-festen fick du mig att känna något jag aldrig känt innan men jag förväntar mig ingenting. Jag vet att alkohol kan göra en helt galen. Och särskilt om ens hjärna är så full av smygspruttar och onda tankar som din.”

Draco skrattade till lite.

”Ja, särskilt då.” sa han. ”Hejdå.”

Luna svarade inte, utan började i tystnad samla ihop sina saker och Draco lämnade biblioteket och den roligaste tiden på länge för att gå in i ett grått, tyst och kallt Vid-Behov-Rum för att försöka laga ett skåp som skulle användas till bara dåliga ting.

Jag tyckte det här partiet var så bra för här ser man att det är skratt och humor som gör att Draco dras till Luna. Kontrasten blir så tydlig till hans hemska uppdrag som han egentligen inte alls vill göra. Detta utvecklar sig också till medkänsla i slutet av kapitlet. Luna tycker nog redan synd om Draco men här blir det uppenbart att även han bryr sig om henne.

Som vanligt ett stort tack till alla som läser! Alla kommentarer gör mig så himla glad!


Kapitel 6 Mrs. Norris

För att försöka bevisa för sig själv och för Blaise att Draco hade inget intresse överhuvudtaget för Luna Loony Lovegood undvek han henne strikt under hela resten av oktober och näst intill hela november. Han skulle inte ljuga, den första veckan eller kanske dom första två så saknade han Lunas umgänge men det var ganska lätt ersatt av att låtsas bli ihop med Pansy igen. Han kanske inte kände att det var helt rätt, egentligen, men Pansy var väldigt skön att få ut alla sina aggressioner på, och tro på att Draco hade fullt upp med aggressioner. Han hade minst två sammanbrott på Moaning Myrtles toalett i veckan och minst tre i Vid-Behov-Rummet. Alltid efter en gråtattack kände han sig svag och irriterad och som den sämsta dödsätaren i världshistorien och därför var det skönt att ha Pansy att svära åt eller putta bort om hon kom för nära.

En tisdagskväll satt han bredvid Pansy i soffan och hon klängde och pussade och kallade honom för ”Drakey”, och samtidigt sved det som vanligt i vänsterarmen. Han undrade varför det gjorde det hela tiden och funderade på om han skulle skriva ett brev till sin mamma och fråga. Det stod mellan det eller sitta här och bli trängd mellan Pansy och Blaise, så valet var enkelt.

”Jag kommer snart. Jag ska skriva ett brev.” sa han och reste på sig.

”Jag kan följa med.” sa Pansy.

”Nej, det får du verkligen inte.”

Draco lämnade Slytherins sällskapsrum och det slog honom att han inte ännu bytt om från sin skoluniform. I vanliga fall skulle han nog vänt om och bytt om men han orkade inte gå tillbaka in till Pansy nu. Han rörde sig mot uggletornet och skrev ett brev till sin mamma sedan efter det blev han strosandes i korridorerna, ville inte komma hem till Slytherin innan Pansy lagt sig.


Han vandrade runt i timmar. Funderade på sig och sin familj. På Voldemort och Dumbledore. På Hogwarts och vad det skulle bli utan Dumbledore. Paniken började växa i honom och han styrde stegen mot Moaning Myrtles toalett. Han var så rädd. Han var så rädd att bli dödad. Att göra Lucius besviken. Han var så rädd för att leva.

När han öppnade dörren till toaletten och precis skulle låta alla känslor släppas ut fick han syn på Luna. Hon petade på sin egna spegelbild och pustade ut.

”Inte en klon den här gången heller. Bra.” sa hon och vände sig sedan om.

Dracos bleka ansikte bröt ut i ett leende.

”Pratade du med din spegelbild precis?” frågade han samtidigt som hans puls sänktes och ett lugn spred sig genom honom.

”Kloner är listiga.” sa Luna allvarligt. ”Dom börjar alltid med att agera spegelbild, så man inte ska misstänka dom som kloner. Sen, när man minst anar det, så står man där med sig själv bredvid sig. Och vad ska man säga till sig själv?”

”Jag skulle nog inte pratat så mycket med mig själv, jag hade nog testat att hångla med mig själv istället.” sa Draco och ryckte på axlarna. ”Se vad grejen handlar om. Varför alla vill ha mig.”

Luna skakade på huvudet och skrattade lite. Draco log och insåg att han saknat henne även om han aldrig skulle erkänna det för sig själv, henne eller någon annan.

”Vill du gå en runda?” frågade han henne och hon nickade.

Dom gick ut från toaletten tillsammans och rörde sig tillsammans genom korridorerna. Hon hade också fortfarande på sig sin skoluniform och Draco gissade på att hon var utelåst nu igen.

”Du har inte berättat för mig om din mamma.” sa Draco lågt.

Luna sa ryckte på axlarna.

”Det har väl inte kommit upp på tal.” sa hon.

”Var det en..” Draco svalde. ”Dödsätare, som dödade henne?”

Snälla snälla Luna svara nej. Draco skulle inte kunna leva med att det var en som han som skulle dödat Lunas mamma.

Luna öppnade precis munnen för att svara när en välbekant katt dök upp bakom dom. Draco reagerade först och tryckte in Luna i ett hörn samtidigt som han drog upp hennes luva på skoluniformen. Han drog upp sin egna också. Han visste att han själv inte hamnade i större problem om han blev påkommen med att vandra runt på nätter och kvällar men Luna hade inte råd att göra av med fler elevhemspoäng till Ravenclaw.

Draco ställde sig så nära Luna att han kände hennes andetag i sitt ansikte.

”Stå helt still bara.” viskade han. ”Filch’s katt är här. Men hon kan inte se vilka vi är om vi står såhär.”

Luna nickade långsamt och tittade in i Dracos ögon. Han tittade tillbaka och lutade sig lite närmre henne, så nära att läpparna bara var millimeter ifrån hennes. För första gången på flera veckor glömde han bort den svidande armen. Han glömde bort allt han egentligen borde göra. För första gången på flera veckor levde han i nuet och nuet var att han var så så så nära Luna och för första gången på flera veckor kysste han någon han verkligen ville kyssa.


Dom kysstes fram tills dess att Mrs. Norris lämnat korridoren för att hämta Filch. Då var Draco den som drog sig undan.

”Jag tror att.. vi måste bege oss hemåt.” viskade han utan att kunna bryta ögonkontakten.

Luna nickade bara och drog ner luvan igen. Draco funderade på något att säga men han kände sig mållös. Han kunde inte förstå varför. Han brukade vara väldigt kvick i huvudet och hade alltid nånting att säga men nu stod det helt still. Det kanske var smygspruttarna.

”Vad såg du, lille vän?” hördes plötsligt Filch’s röst. ”Elever i korridorerna?”

Draco tittade med panik på Luna.

”Shit. Jag hade inte väntat mig att dom skulle komma tillbaka så snabbt..” sa han.

”Det är ingen fara. Jag kan gå ut så kan du gå åt andra hållet och springa härifrån.” sa Luna lugnt och sansat.

”Va? Nej, du kan ju inte..”

”Jag kan ju alltid låtsas gå i sömnen.”

Innan Draco hann säga emot försvann Luna bort mot Filch och hans katt medan hon låtsadessnarkade ljudligt. Draco skrattade innan han sprang åt motsatt håll.

Det är så bra! Så levande beskrivet i första stycket om hur Draco känner sig. Det är väldigt synd om honom i sjätte boken. Väldigt bra beskrivet också hur han tänker när han vandrar omkring ensam på slottet och paniken växer.

Och man känner verkligen hur det jobbiga skjuts undan när han träffar på Luna.

”Kloner är listiga.” sa Luna allvarligt. ”Dom börjar alltid med att agera spegelbild, så man inte ska misstänka dom som kloner. Sen, när man minst anar det, så står man där med sig själv bredvid sig. Och vad ska man säga till sig själv?”

”Jag skulle nog inte pratat så mycket med mig själv, jag hade nog testat att hångla med mig själv istället.” sa Draco och ryckte på axlarna. ”Se vad grejen handlar om. Varför alla vill ha mig.”

Så typiskt dem båda! Igen!

Väldigt spännande skrivet att man inte får veta. Att mrs Norris dyker upp precis när Luna ska svara på frågan om sin mamma.

Det är helt uppenbart att han förändras när han är i Lunas sällskap: Han brukade vara väldigt kvick i huvudet och hade alltid nånting att säga men nu stod det helt still. Det kanske var smygspruttarna.

Och skratt i sista meningen. Skrattet är en viktig länk mellan dem ♥

Super bra längtar till nästa!

Hellu! Har läst lite nu och tycker det är bra, även om jag inte direkt är en Druna-shipper...

”Jag skulle nog inte pratat så mycket med mig själv, jag hade nog testat att hångla med mig själv istället.” sa Draco och ryckte på axlarna. ”Se vad grejen handlar om. Varför alla vill ha mig.”

Omg same... Fast jag skulle gjort det för att se hur det kändes, inte för att någon vill ha mig för ingen vill det. Maybe cuz there are no lesbians or bisexuals (in my age) at my school, men ändå

”Jag kan ju alltid låtsas gå i sömnen.”

Innan Draco hann säga emot försvann Luna bort mot Filch och hans katt medan hon låtsadessnarkade ljudligt. Draco skrattade innan han sprang åt motsatt håll.

Shiiiit vad jag skrattade där haha, tur att ingen är hemma

Ser fram emot mer ♥

Tack för kommentarerna Avis Fortunae, Ouis och Pride Potter! Vad kul att du fortfarande tycker att berättelsen är bra, Jade Potter, även om Druna kanske inte riktigt är din cup of tea... än Här kommer nästa del. Om någon vet vad "ROBE" heter på svenska kan ni gärna kommentera det, för jag har helt glömt!, så ändrar jag. Robe är då alltså den här "kappan" dom har på sig i skoluniformen som är i elevhemmets färger.


Kapitel 7 Grönt blev till blått

Om Draco visste vad orden betydde, hade han nog behövt erkänna för sig själv att han blivit förälskad i Luna Lovegood. Men allt Draco växt upp med var bara mörker och ilska och därför hade han svårt att sätta fingret på varför han alltid kände ett pirr i magen i Lunas närhet. Det kunde pirra till bara när hon bara gick in i Stora Salen och han såg henne på håll eller om han passerade henne i korridoren och ”råkade” snudda vid hennes hand med sin egna.

Om Draco varit som alla andra förälskade tonårspojkar skulle han varit lyckligast i världen. Han skulle somnat med ett leende på läpparna och alltid blivit röd som en tomat i ansiktet när Luna sa hej. Men Draco var inte som alla andra tonårspojkar, han var en dödsätare som även snart skulle klassas som kallblodig mördare. Så istället när han såg Luna och det pirrade till så blev han sur och tittade bort, förstod inte vad hon gjort med honom.

Det fanns mycket fel med Luna, försökte Draco intala sig. Hon var vän med Potter, Granger och Weasley. Hon var den utfrysta, den konstiga. Hon var bara i vägen för Draco och hans planer och hon tillhörde helt fel sida. Hon tillhörde den andra sidan. Den, kanske, ”goda” sidan.

Varje gång Draco och Luna möttes hälsade hon på honom med både för- och efternamn. Så som Luna hälsade på dom hon ansåg vara sina vänner. Draco brukade för det mesta inte svara men hon verkade inte bli arg för det vilket gjorde det ännu svårare för Draco att ignorera det som skulle kunna vara förälskelse.

En morgon i tidig december satt Draco som vanligt och tittade bort mot Luna som satt vid Gryffindorbordet med sina vänner. Han hoppades att hon hade det bra med dom.

Plötsligt vände hon sig mot Draco och vinkade. Draco tittade då genast bort och hoppades att ingen annan i salen märkt att det var Draco hon vinkade till. Han kände sig plötsligt irriterad. Han hade aldrig svarat på hennes hej och han hade inte gjort några försök att prata med henne, varför vinkade hon då? Var det inte uppenbart att han inte var intresserad av en vänskap med henne?

”Var det till dig?” sa plötsligt Blaise bredvid Draco.

”Vadå?” sa Draco och låtsades vara förvånad.

”Loony vinkade?”

Draco ville förhäxa Blaise som kallade Luna för Loony, men han visade inte sin ilska utan tittade istället bort mot Luna igen. Hon tittade inte längre åt Dracos håll.

”Nej. Det tror jag inte.” sa Draco.

Blaise verkade inte helt övertygad men Draco orkade inte lägga ner energi på att förneka att det var honom Luna vinkat till.



Draco drämde argt ner sin ryggsäck på bordet längst in i biblioteket där Luna satt, med sina stora helt fantastiska oförstående ögon och läste på om en mugglarprodukt. Hon tittade förvånat upp på honom och han slog med båda händerna i bordet.

”Vinkar du till mig nu också?” sa han ilsket. ”Det funkar inte, Luna! Det har jag ju redan sagt till dig. Och du sa att du förstod. Så, vad håller du på med när du vinkar?”

Luna ryckte på axlarna.

”Jag tänkte att du ville något eftersom du tittade på mig.” sa hon .

Draco tittade över axeln så att ingen såg dom prata.

”Du måste sluta vara så orolig, Draco. I slutet av dagen så är det ingen annan som bryr sig om vad du gjort, eller vem du umgåtts eller setts med förutom du själv.”

”Det spelar ingen roll, Luna. Jag kan inte umgås med dig och det beror inte på någon annan. Det beror bara på mig själv. Jag är..”

Farlig. En dödsätare. En mördare.

”Jag är..”

En fiende. Den onda. Den elaka.

”Kan jag få kyssa dig igen, Draco Malfoy?”

Lunas drömmande röst och hennes sätt hennes mun såg ut när den formade hans namn kastade Draco över kanten. Han ville ha Luna och han ville ha henne nu.

”Du behöver inte ens fråga.” viskade han.

Draco kastade ännu en blick över axeln innan han så efterlängtat drog Luna och hennes läppar intill sig igen.

Han kunde inte förstå vad det var som kändes så rätt med att kyssa Luna. Han hade kysst många tjejer under sin tid på Hogwarts och en del av dom till och med flera gånger. Men att kyssa Luna var alltid något särskilt. Det kunde varit något med att det var ett helt par nya läppar, inte Pansys som det brukade vara. Det kunde också vara att när Draco då och då slog upp ögonen mötte han Lunas stora ögon som hon höll öppna nästan hela tiden.

Att hångla längst in i biblioteket var ofta något som ledde till lite mer och för Draco och Luna var det inget undantag. Deras mantlar åkte av men bara Dracos översta knappar hann bli uppknäppta innan han hörde hur steg närmade sig. Även om första insikten han fick var att vända sig om och förstelna människan med sin trollstav som kom i vägen för något så fantastiskt och pirrigt som offentligt sex med Luna Lovegood så avbröt Draco kyssandet och slängde ner sin klädnad i ryggsäcken, Luna gjorde samma sak och slängde sedan väskan över axeln. Draco gick åt ett håll och Luna åt det andra.

Kanske var det skönt att Luna råkade vara Harrys vän och att Harry var Dracos ärkefiende, för då var hon verkligen okej med att fortsätta hålla deras fysiska relation hemlig.


Morgonen efter hånglandet i biblioteket låg Draco och kunde inte sluta röra vid sina läppar. Den här morgonen hade han vaknat precis så som en normal förälskad tonårspojke, med ett leende på läpparna och ett pirr i magen. För första gången i sitt liv accepterade han att vara normal och han hade nog aldrig varit lyckligare än just då, i det ögonblicket.

Blaise låg i sängen till höger om Dracos och betraktade sin vän. Någonting var märkligt med Draco och det visste han om, det hade han vetat redan sen tågresan till Hogwarts, men nu var det någonting mer. Någonting annat.

”Det kanske är dags att bege oss.” sa Blaise och satte sig upp, han var redan klädd i sin skoluniform med Slytherins färger och sin silver- och grönfärgade slips. ”Så du får klä dig nu, Draco.”

Dom skulle ha förvandlingskonst med McGonagall och om det var något hon var strikt med så var det att alla skulle vara fullkomligt påklädda i sin skoluniform.

Draco nickade och reste sig upp. Han klädde på sig sin skjorta och sina byxor och letade runt lite i rummet efter sin klädnad innan han kom på att han slängt ner den i sin ryggsäck häromkvällen. Han log igen åt minnet med Luna men leendet försvann lika drastiskt när han plockade upp sin mantel och den inte hade gröna detaljer, utan blåa.

Blå som i Ravenclaw.

Ravenclaw som i Luna Lovegood.

Snabb kommentar bara, ska läsa kapitlet senare! Jag tror att "robe" är det som kallas för "klädnad" i den svenska översättningen.

Å gud vad spännande! Längtar verkligen till nästan kapitel! Hur ska Draco lösa de här! Hur kommer Blaise att reagera om han ser den blå färgen!?

Spännandeeee Undrar vad som kommer hända nu? Han kommer nog få PANIK... Undrar också hur Blaise kommer reagera? "Robe" är "klädnad" på svenska

Tack Avis Fortunae och Pride Potter för hjälpen med översättningen. Nu har jag ändrat "robe" till mantel och klädnad.