Voldemort's Victory

Cara höll vinglaset mellan händerna, kanske var vin inte vad hon bore dricka men hon kände att tea inte skulle göra mycket för henne just nu. Hon behövde något annat att lugna ner sig med. Förvisso gjorde inte vinet mycket för henne, men mer än vad teat skulle gjort.
"Är du okej?" Jezebel röst var öm och hon vände sig halvt emot honom där hon stod i hans armar, studerande staden.
"Det är mycket att ta in" började hon, och det var inte en underdrift, hon hade svårt att ta in allt rörande Solara. Att allt hon sagt varit en lugn, förvisso hade hon inte sagt allt till den andre heller men hon hade inte ljugit, snarare undanhållit information. Hon hade aldrig sagt att det var bra om det inte varit det. När hon bott med Draco och han behandlat henne som värst, hade hon endast sagt att hon levde, inte att hon hade det bra. Hon hade sagt att hon inte umgicks så mycket med någon ifrån skolan, inte för att de ville döda henne, nej hon hade sagt att det var för att hon jobbade mycket, vilket var sant till början. Men det verkade som nästan allt Solara skrivit varit lögn. Cara kände att hon var arg över att hennes vän gjort så, men för stunden lät hon det vara.
"Let me know if you need anything" sa Jezebel och hon nickade, samtidigt som hon tog hans hand, väntandes på att Solara skulle bli färdig.

Solara klev in i det överdådiga sovrummet och kände att hon bara ville slänga sig i sängen och sova. Men hon gjorde det inte, det var inte hennes säng och hon hade ingen rätt till det. Istället öppnade hon garderoben och letade bland Caras kläder. Fick fram ett bar svarta byxor som hon med stavens hjälp krympte så de passade i midjan. En svart tröja och skinnjacka till det. Hon drog på sig sina stövlar som faktiskt var ganska nya och betraktade tillslut sin spegelbild. Hon såg bättre ut, mer levande även om spåren syntes i hennes ansikte och hon knappt var mer än skinn och ben. Hon sätter sedan upp håret i en hästsvans och rotar fram smink ur sin ryggsäck och sminkar sig svart runt ögonen, en vanlig sminkning från förr likt sin far. När hon äntligen var klar stoppade hon staven i stöveln och drog på sig sin ring. Ett leende spred sig över sina läppar, nu såg hon mer ut som sin fars dotter än som en mugglare.
Tillslut öppnade hon dörren och gick till köket där Cara och Jezebel befann sig.

Cara vände sig om när dörren öppnades och hon log, seendes den Solara hon mindes, förvisso magrare, men ändå.
"Nu känner jag igen dig" sa hon skämtsamt, samtidigt som Jezebel granskade henne.
"Ja hon passar ju in med de andra dödsätar patrasket om inte annat." sa han med avsky. Cara visste att Jezebel avskydde allt som hörde hennes far till och inte för att han stått på den goda sidan, nej det var för hur de var emot henne. Att han reagerade så starkt för henne värmde alltid, ingen annan av hennes partner hade någonsin gjort det. Ingen annan hade förstått hur hon känt, hur folk krävde saker av henne utan att ge, hur hon behandlades. Jezebel såg allt och han stod på hennes sida utan att tveka. Hon vände sig om och gav honom en kyss för att visa sin tacksamhet. Det var sällan ord behövdes mellan dem, de förstod varandra ändå, något som aldrig hänt med Draco. De var sådan skillnad mellan de två att hon inte kunde låta bli att förvånas, trotts all tid som gått.
"Låt oss åka" sa hon när hon vände sig tillbaka emot Solara, tog hennes och Jezebel's hand och transfererade dem till Diagongränden.

Solara skrattade till åt Caras ord.
"Eller hur, nu kommer jag nog göra ett bättre intryck på banken." skrattade hon och gav Jezebel en blick som antingen sa att hon ville strypa honom eller kasta en snöboll på honom, vilket som. Men åter höll hon tyst även om hon kände för att ge svar på tal.
Hon hade aldrig tillhört dödsätarna även om det var hennes fars önskan. Efter kriget hade han dock sagt att hon skulle gå med, vilket aldrig hände för att han dog och hon flydde landet. Dödsätare var aldrig något hon ville bli, men hon ville göra sin far stolt och nöjd. Nu hade hon åter gjort honom besviken med att inte gå med, hon var ingen bra dotter.
De landar i Diagongränden, som inte alls är sig lik sen förr. Gatorna är tomma och knappt någon människa syns till, de flesta affärer är igenbommade. På vissa ställen har dock nya affärer öppnats, affärer som förr var i Svartvändargränd.
De få människor som var ute försvann snabbt åt olika håll och Solara fick för sig att allt kanske inte var så bra. Cara kanske inte var så populär som Voldemorts dotter, det tydde i alla fall människornas undvikande på.
De börjar gå mot den stora banken, Solara försöker hitta den forna gångstilen, inte den hon använt på senaste tiden då hon farit runt bland gränderna och satt skräck i mugglare.

Cara kunde inte ha brytt sig mindre när människor flydde undan ifrån henne och Jezebel, hon var nästan glad över det. Hon ville inte träffa någon av dem, inte se deras ansikten, höra deras röster. Hon ville hjälpa Solara och sedan återvända hem till sig, kanske besöka Severus, kännandes att hon behövde hans närhet ett tag, för att bli lugn, så som hon blivit när hon varit barn. Ifall han hade tid, skulle hon besöka honom efter det här, bestämde hon sig för.

Deras steg ekade mellan de nästan tomma gatorna, och för en sekund saknade hon den gamla tiden, glädjen, rösterna, människorna, färgerna allt som funnits där och spridit lycka, men den tiden var förbi. Hon ökade takten en aning som för att lämna det gamla bakom sig och det verkade fungera, minnena försvann och snart var allt åter dystert där de gick.

Dörrarna till Gringotts öppnades och de klev in, stegen ekandes över stengolvet. Alferna såg på henne, blickar blandade av rädsla, avund och nyfikenhet. Precis som de få människor som fanns där inne. Förmodligen var de förvånade över att hon begett sig dit. Det var sällan någon såg henne nuförtiden, inte på gatorna, inte på mötena, inte någonstans. En del hade kanske hoppats hon dött, något hon nästan ville håna dem för, men hon förblev tyst tills hon kom fram till den sista alfen.
"Solara önskar få tillgång till sitt valv" befallde hon i en röst som sa att hon inte önskade några problem.

Solara stirrade på alfen som bugande satt bakom skrivbordet.
"Åh, inte ska det vara ett problem om miss Scabior vill öppna sitt valv." pep alfen fram då Solara gav honom nyckeln.
"Jaså, så lät det inte i morse när jag var här." muttrade Solara och gav alfen en blick som sa precis vad hon tyckte om det hela. Alfen försökte inte låssas om hennes kommentar utan vinkade till sig en annan.
"Ta miss Scabior till hennes valv." sa han till den bugande alfen och Solara vände sig mot Cara.
"Tack, detta gick ju lättare än förväntat. Vill du, ni följa med? Annars klarar jag mig själv nu." log hon, hon ville samtidigt hålla kvar Cara men inte begära för mycket av henne, vilket hon redan gjort.
Solara tystnade, visste inte vad hon skulle säga mer.
"Jag kommer befinna mig i mitt fars hus sen. Du eller ja ni är välkomna dit om du vill." sa hon tillslut, hon ville inte att de skulle bara försvinna från varandra igen. Hon bjöd tillochmed in Jezebel för att på något sätt visa det. Inte för att han skulle uppskatta det, men hon ville visa tacksamhet mot Cara och ett förlåtande att hon ljugit, hon ville förklara allt.

Cara suckade, alfernas sätt hade irriterat henne långt innan hennes far tagit över. Hon hade aldrig gillat dem, och ifall de inte hade varit behövliga hade hon dödat dem för länge sedan. Men hon fann det praktiskt att kunna ta sig till sitt valv, och fick stå ut med de oförskämda varelserna.
"Vi kan följa med, vem vet, de kanske får för sig att kasta dig överbord annars" hon gav alfen en kall blick, en som den inte låtsades om där de gick emot vagnen. "Tack"
Cara visste inte vad hon skulle svara Solara. Förr hade hon älskat en sådan inbjudan, men nu var det som hon nästan glömt hur man var social och samtalade med människor. Korta stunder gick bra, men en längre period? Hm hon visste inte, hon såg aldrig någon annan än Jezebel, men kanske skulle hon försöka.

Väl ute på gatan igen kände hon sig lättad, hon var inte klaustrofobisk, men att vara så långt ner under marken var ändå en aning skrämmande, vetandes att utan alferna kom man inte ut. Jezebel gav henne en lätt puss på pannan och hon log emot honom innan hon vände sig om emot Solara för att fråga om hon behövde något annat när några ur familjen Weasley närmade sig, tillsammans med några gamla Slytherin elever, de som inte blivit glada över att hennes far vann, Pansy bland annat. Hon misstänkte att det var mer för att Pansy avskydde henne för att hon fått Draco, och all makt, än hon avskydde Voldemorts ideal.

"Ne men ser man på, är det inte mörkrets princess, som är ute och går" Bara att höra Pansy's röst fick Cara att vilja skicka henne till helvetet. Hade kvinnan inte varit odräglig emot henne under skoltiden endast för att hon velat ha Draco hade hon inte brytt sig om henne.
"Vi hoppades att du skulle ha dött" sa Percy och Cara suckade, hon avskydde honom nästan lika mycket som Pansy, till och med innan allt.
"Ledsen att göra er besvikna" sa hon kallt innan hon vände sig mot Solara. "Skriv om det är något"
Hon ville egentligen inte avsluta deras möte så, men hon ville inte stanna kvar med dem heller.
"Kolla hon springer i väg! Inte lika modig utan pappas mannar runt dig!" sa Ginny.
"Eller utan Draco!" la Pansy till och Cara suckade, kände att det var under hennes värdighet att svara och hon skulle just transferera sig därifrån när hon hörde de välbekanta orden ifrån den dödliga förbannelsen, av ren vana kastade hon sig åt sidan, för en sekund glad över vad hennes far lärt henne, men hon såg snart att Percy inte lyckats med att kasta den och hon kunde inte låta bli att skratta, samtidigt som Jezebel hjälpte henne upp.
"Better stick to what you know, like knifes" sa hon nedlåtandes, syftandes på ärret hon hade i ansiktet.
"Du borde aldrig ha fått fötts!" Percy blängde på henne och hon skulle just få svara när Jezebel ryckte tag i honom.
"Misstycker du?" frågade han och hon log kallt emot Percy.
"He's all yours" svarade hon. Percy hade blivit likblek, Jezebel's ryckte hade förekommit honom, och snart försvann de båda och hon vände sig om emot Ginny och Pansy som var de enda kvar. Ginny såg genast mer osäker ut, utan sin bror, Pansy såg rasande ut, och för en sekund övervägde Cara att döda dem, men lät bli, och transfererad sig därifrån, hem.

Solara skrattade till, hon trodde inte att alferna skulle kasta av henne, vad skulle de tjäna på det liksom? Hon var inte precis någon som förargade någon eller gjorde något väsen av sig som de kunde störa sig på.

Väl ute på gatan med en nyckel och galleoner i fickan kände sig Solara bättre till mods. Nu hade hon äntligen sin tillflyktsort och tak över huvudet. Kanske skulle hon få ordning på sitt liv?

Mitt i hennes tankar möter de tre bekanta ansikten och deras beteende chockar Solara, eller ja inte Pancys men de andra. Solara trodde att de var om inte vänner, men stod ut med varandra? Hade så mycket förändras? Tydligen för i nästa nu skickade Pancy en misslyckad förbannelse mot Cara.
Det hela skedde mycket snabbt och Solaras hjärna som vanligen kändes seg som kola, hängde knappt med. Hon var inte beredd på en sådan sammandrabbning och var inte i skick för det, en full gammal mugglare var en sak, men inte det här.
I nästa nu stod hon själv med Pancy och Ginny och bestämde att det var dags att sticka, hon var inte i skick att möta någon särskilt som hon för tillfället knappt kunde stå på fötterna.
Hon trasfererade sig därifrån och något skakigt landade hon utanför en stor villa ute på landet. Villan stod orörd till skillnad från de närliggande husen som en gång tillhört grannskapet. Men detta hus var skyddad med diverse förtrollningar, inga mugglare kunde se det och ingen som inte var inbjuden kunde komma in i villan, här skulle hon vara trygg.

Cara satt med benen slängda över armstödet, läsandes en bok, eller åtminstone försökte hon. Hon kunde inte riktigt koncentrera sig, utan hon var fortfarande förvånad över Solara, och irriterad efter mötet med de andra. För en sekund övervägde hon att åka till Jezebel, bara för att få höra Percy's ljuva skrik och se honom lida. Bara tanken fick henne att le, men hon rörde sig inte. Hon orkade inte se mannen, bli påmind om det förflutna. Men kanske skulle Percy's död få de andra att hålla sig borta ifrån henne förgått. Hon visste att det var önsketänkande, men ändå. Förr eller senare kom de alltid tillbaka, nu förtiden endast för att försöka döda henne, förr, endast för att be om hjälp. Hon hatade dem allihop för det! Hon hade inte kunnat gå till någon av den när hon behövde hjälp. De hade alla vänt henne ryggen långt innan, för att hon inte kunde hjälpa dem med allt, vilka vänner hon haft...

Cara tittade fundersamt emot dörren när det knackade och hon suckade, vem i helvete ville henne något? Hon tog staven i handen medan hon gick emot den svarta dörren och öppnade, endast för att stå öga mot öga med Draco. Toppen, dagen kunde inte bli bättre.
"Vad vill du?" fräste hon innan hon hann tänka vilket resulterade i en örfil innan han klev in i lägenheten och hon visste att det inte skulle sluta bra, men hon följde efter, hon hade inte något direkt val.

Solara gick genom de svarta metallgrindarna som omgärdade övervuxna trädgården. Hon gick över grusgången som behövde rensas och ett gäng nissar sprang framför henne in i en buske. Undra hur många nissar hon hade fått på de tio år hon låtit huset stå?
Hon kommer fram till det vita huset och kliver upp på verandan, det behövdes målas, men annars var det inte så farligt som man kunde tro.
Beslutsamt sätter hon i nyckeln i dörren och öppnar. Här hade hon inte varit sedan fars begravning, då hon lämnat allt och flytt, mycket hade hänt sedan dess.
Hon kliver in i den något dammiga hallen, låter dörren stå öppen så det kunde vädras och fortsätter vidare. De rum hon passerar i öppnar hon fönster tills hon kommer till köket.
"Mary?" ropar hon tveksamt och öppnar dörren rädd för att hitta ett lik av en husalf. Men mitt på köksbordet står hon och putsar ett par silverbägare. Alfen rycker till, vänder sig om och ler sedan över hela sitt ansikte.
"Åh, miss, ni är tillbaka." piper alfen och får nästan tårar i ögonen. Solara går fram till alfen och kramar om henne, glad att finna någon i livet.