[prs] yehet x aoji

Dante öppnar ögonen och lutar huvudet åt sidan för att kunna kolla på Henry. “Det beror ju på om du kan tänka dig lite djupare frågor, eller om du vill hålla det ytligt. Det är upp till dig, helt enkelt. Jag är bara nyfiken.” säger han med en suck. Han stänger ögonen igen och rynkar på pannan, funderar en stund.

Han har ju såklart hört en del grejer om Henry förr - dels från vad Samuel har berättat, dels från vad andra människor har sagt när de har nämnt honom. Och från sina egna intryck av honom, så verkade Henry som en väldigt.. olycklig själ, om det var okej att beskriva någon så. Trots det gulliga utseendet och hans snälla attityd så förstod Dante att det låg något mer under ytan.

“Du sade innan att du hade andra vänner, som precis som du, inte var särskilt förtjusta i alkohol. Varför känner du så kring alkohol? Finns det någon speciell anledning till det? I så fall, varför dricker du det?” frågar han, förvånad över att han trots allt hade kommit ihåg vad Henry hade sagt.

Ytliga eller djupa frågor? Ja.. den berusade Henry som nu sitter och leker med sina egna fingrar, drar, vrider, klämmer, bryr sig faktiskt inte. Han skulle nog kunna berätta alla sina pinsamheter i det här skicket. Om han varit nykter däremot.. ja, då skulle Henry rygga tillbaka och försöka vrida på dialogen. De mörka ögonen ser på Dante i tystnad, ger honom en liten nick som ryser på att han får fråga vad han vill. Usch.. Han kommer ångra sig under morgondagen. Men det skulle han ha gjort annars också.

Trött glider Henry ner i sängen och rullar ihop sig till en liten boll och gäspar högt. Som en hundvalp. Det brukar man beskriva honom, antingen en hundvalp, en katt eller en koala. Och han är fullkomligt okej med det. Han sluter ögonlocken en kort stund innan han vänder sig på rygg och sträcker ut sina armar åt vardera håll.

"Jag gillar inte lukten.. mamma var alkoholist väldigt länge innan hon dog.. jag gillade inte hur hon förlorade kontrollen, hur hon betedde sig med alkohol i systemet.." försöker Henry förklara med ett litet fnissande. Som att allt mörker i hans liv är skrattretande. Humoristiskt. "Och idag drack jag för att det hjälper mig glömma bort saker och ting, får mig att glömma bort alla mörka tankar och påminnelser. Plus är jag mycket roligare som berusad."

Dante förväntade sig verkligen inte att Henry skulle våga svara så ärligt på hans frågor. Men, trots förvåningen så var han väldigt tacksam över att Henry vågade öppna upp sig så pass mycket inför honom, trots att det antagligen var mest alkoholen som talade. “Jag är ledsen.. för det där med din mamma, alltså.” började Dante försiktigt, och harklade sig. “Och jag tror verkligen inte att du är ensam i att dricka för att glömma bort grejer.. Tror alla gör det för att antingen distrahera sig själv eller glömma bort allting för en stund.” förklarade han, innan han hamnade i tystnad igen.

“Jättetöntigt kanske, men vill du köra sanning eller konsekvens?” frågar Dante med ett lågt skratt, innan han sätter sig upp ordentligt i soffan. “Kanske blir lite tråkigt när vi bara är två, men vi är ju trots allt på en fest. Jag börjar! Sanning eller konsekvens?” frågar Dante med ett flin på läpparna.

I ärlighetens namn så visste han inte varför han ville köra en sådan barnslig lek - speciellt med tanke på att det bara var dem två i en källare på en fest där det fanns många andra roligare grejer att göra. Men, han ville testa gränserna, ville se vad som skulle kunna ske innan det eskalerade helt.

Henry rynkar på ögonbrynen innan han skakar lätt på huvudet. Det är många som velat diskutera modern med honom, och hur det ryktades att han begått självmord. Det är alltid lättare att vara berusad när de frågorna kom. Och kanske det varit så för modern också..
"Ingenting att vara ledsen över. Det var länge sedan." Säger han med knappt hörbar röst, och sluter ögonlocken en kort stund medan han lyssnar på Dantes röst. Hans ord låter snälla, men han påminner sig om att det antagligen är fejkad medlidande. Precis som alla andra. Och Samuel hade ju delat med sig om hur bortskämd och arrogant den äldre är. "Jo, jag vet att det är fler som gör det. Mycket, mycket fler."

"Sanning eller konsekvens?" Upprepar Henry förvånat innan han tyst skrattar till. Jo, det brukar väl vara vanligt att köra såna typer av spel under fester, mer krav än det varit på mellanstadiet. Men Henry har aldrig riktigt förstått sig charmen med det. "Okej, visst.. konsekvens."

“Kyss mig.” Säger Dante, hans röst ovanligt seriös och tydlig. Rummet faller i tystnad och det blir en märkbar förändring i stämningen mellan dem. “Oj, herregud, vad säger jag!” Utbrister Dante, hans röst gäll av paniken som börjar växa. “Jag menar, jag skämtar bara.. Eller ja, det beror ju på om du vill.” Förklarar han, hans röst liten och osäker.

Tystnaden faller igen över rummet och Dante börjar nervöst klia sig i nacken, hans nu panikfyllda, fortfarande alkoholpåverkade gärna, söker desperat efter en lösning till den stela situationen. Vem tror han att han är? En töntig 12-årig kille som inte vet hur man tar initiativ till grejer på ett moget sätt? Fast det är ju delvis sant - han har ju inte direkt lyckats utvecklas sedan mellanstadiet.

“Om du vill så kan jag följa dig hem om du vill, eller så kan du sova över hos mig om det blir för jobbigt att gå hem när du mår så här.” Säger Dante plötsligt, hans röst fortfarande liten och osäker. Han undviker dock Henrys blick, som ett litet barn. Istället kollar han ner på sina händer som ligger i hans knä, samtidigt som han rullar tummarna.

Ögonen är stora som tefat när Dante öppnar munnen och kommer en konsekvens. Kyssa? Honom? Henry rynkar på ögonbrynen och börjar försiktigt massera tinningarna, han kan verkligen känna vilken förskräcklig bakfylla han kommer få när han vaknar upp. Dock sätter han sig upp, överraskad på sen genuina ånger som den äldre visar. Han verkar genuin.. inte arrogant eller självupptagen. Och när han sedan frågar om han kan följa honom hem.. ja, det är väldigt snällt. Dock kanske Henry är naiv som tror på det.

Han kryper fram till den andre under tystnad och stryker försiktigt en timme över hans kind. Kanske han är tillräckligt nykter för det åtminstone.
"Jag vill," medger han med ett svagt, välkomnande leende. "Men helt ärligt vill jag spara det tills jag är nykter någon gång, och faktiskt kan komma ihåg det."

Han tar tag i den längres händer och drar med honom upp från sängen, benen vacklar till medan ansiktet blivit allt blekare.
"Får jag stanna hos dig?" Åh, nyktra Henry skulle aldrig göra något så dumdristigt. Usch. "Vill inte gå hem och störa min bror."

Dante kollar överraskat upp när han känner madrassen sjunka något när Henry kommer närmare. Han lägger sin hand försiktigt över Henrys och möter försiktigt hans blick, nervositeten överväldigande. Han nickar åt Henrys förklaring, även om han fortfarande är lite väl full för att förstå den egentliga meningen bakom det hela. Men, han övertalar sig själv att det är det klokaste Henry kan säga i en situation som detta.

Ett lågt skratt lämnar honom samtidigt som Henry drar upp honom, och han snubblar framåt innan han snabbt lägger sina armar runt den korte för att få tillbaka balansen. Hans min blir seriöst när Henry frågar om han kan följa med honom hem, och han nickar snabbt som svar. “Absolut.” säger han, försiktigt, hans röst något krasslig.

Han släpper den ena armen, men behåller den andre runt Henry, och börjar sakta men säkert röra sig mot trappan uppåt. Han låter Henry gå före honom uppför trappan för att kunna stötta honom ifall han plötsligt skulle tappa balansen. När de öppnar dörren utåt och kommer ut i hallen så lägger han sin hand på Henrys ländrygg för att leda honom till ytterdörren. Han tar först på sig sina ytterkläder innan han försöker hjälpa Henry med sina. “Så, redo?” frågar Dante innan han öppnar dörren och lägger sin arm runt Henrys midja.

Henry känner sig aningen handikappad när den äldre slingrar en arm om den mindre killen när de rör sig upp för trappen. Flera gånger håller han på att snubbla till, och Dante blir hans lilla kudde i dessa fall. Med sin lurviga kappa omkring sig, ocy en värmande mössa på huvudet nickar han exalterat mot den minst tjugo centimeter längre killen.
"Redo!" Svarar han med ett glatt litet leende, innan han skuttar ut ur huset med Dantes varma armar omkring sig.

"Vill du fortsätta med sanning eller konsekvens?" Frågar Henry med stora ögon när han försöker balansera på balansgången han funnit på vägen. Benen vinglar till lite för mycket, men han bryr sig inte. Nej, han lever väldigt farligt. "Kan ta sanning nu om du vill." Med ett litet fnissande skuttar han upp på Dantes rygg och slingrar sina armar om honom.. opsie.

Dante skrattar till när Henry plötsligt hoppar upp på hans rygg, men han är snabb med att fånga honom. Han placerar sina händer under hans knän och gör en liten studs för att Henry ska komma längre upp på hans rygg. Han fortsätter gå framåt, först försiktigt med långsamma steg för att inte riskera att tappa balansen med den extra vikten, men ökar sedan till sin normala fart.
“Visst, jag ska bara försöka komma på en bra fråga.” svarar han med ett leende på läpparna, för att sedan koncentrera blicken framåt och tänka på saken.

“Nu vet jag inte detaljerna om ditt liv, men jag tror Samuel har nämnt någon gång att du har ett ex.. Om jag minns rätt. Varför tog det förhållandet slut?” frågade han. Det var såklart en känslig fråga, men han antog att man kunde lära sig mycket om en person beroende på hur och varför de har valt att gå skilda vägar med sina ex.

Utmattat lutar Henry sitt huvud mot den äldres axel, sluter ögonlocken en kort stund. Jo, när han är berusad blir han först och främst väldigt klängig, högljudd och rolig, tillskillnad från sig själv som nykter.. sen blir han olidligt trött. Han drar in Dantes doft som slingrar in från håret, och gäspar tyst. Samuel, Samuel, Samuel.. hade Henry trott att de skulle konversera om något annat än vad Samuel sagt? Nej. Antagligen är det Samuel som snackat om hans alla problem också. De ska ju vara hemliga..

Han biter sig hårt i underläppen innan han klänger sig fast ännu hårdare för att inte ramla ner. Även om de kanske är strax över en meter ner till marken så känns det som femtio.. Henry öppnar ögonlocken och stirrar framför sig.
"Han började på Yale, universitet." Berättar han efter en lång stunds tystnad pillar försiktigt på Dantes jacka. "Jag saknar honom, men det skulle bara vara jobbigt för oss båda, så det var ömsesidigt."