Sagornas slut (PRS)

"Tack" log Lilith till svar.
"Men du är väl bra på läkekonst? Örter och så?" frågar hon, alla alver kunde väl sådant, eller? Men vem visst? Hon själv kunde inget av den magi hon borde kunna som skogsrå. De på barnhemmet hade sytt ihop hennes rygg där det vanligtvis syntes en ihålig stam. Detta var något ett skogsrå kunde dölja likt de spetsiga öronen och en svans. Ett skogsrå kunde förvandla sig till en vacker människa för att locka till sig män och sedan döda dem.
Lilith ville kunna denna förmåga för det igensydda såret värkte och hon skulle kunna vilja få fram svansen för att låta den vara fri. Samtidigt var hon tacksam att den var dold annars skulle väl barnhemmet klippt av den.
Lilith såg på klänningen och nickade sedan åt sin ryggsäck.
"Jag har ett ombyte jeans och tröja om du vill låna, klänningen får plats i min ryggsäck." sa hon och nickade åt den lilla militärgröna ryggsäcken. En sådan ryggsäck hade barnen fått, den hade en förtrollning över sig så den rymde mer än vad det såg ut.

Vilya nickade.
"Det kan jag, både med örter och magi. Båda delar var min mors och morfars expertis" sa hon och log.
"Är det någonting du behöver ta hand om nu?" frågade hon sedan och tittade på Lilith uppifrån och ner. Hon såg inte skadad ut, men kläderna täckte ju en del. Hon log när Lilith berättade att hon hade fler uppsättningar kläder.
"Det hade varit väldigt snällt" sa hon och log. Hon hade aldrig haft på sig människokläder, om hon skulle vara ärlig så såg de obekväma ut. Men allt var ju visserligen obekvämt när man jämförde med alviskt hantverk.

Lilith började gräva i ryggsäcken på ett sätt som det syntes att det var mer plats i ryggsäcken än vad det såg ut att vara. Efter ett tag drog hon fram ett par jeans, en tröja, jacka och ett par skor.
"Hoppas du kan ha dem, men du ser ut att ha min storlek." log hon och gav henne kläderna och tvekade sedan innan hon tog av sig jackan och drog upp tröjan så att ryggen syntes. Ett sår som gick längst hela ryggen och hade dåliga stygn blev synligt. På vissa ställen var det inflammerat och varade med, det såg inte alls bra ut. Syftet med barnhemmet hon levt på var förvisso att ta hand om dem, men största delen att göra soldater och då gjorde det inget hur det gick med barnen.
"De sydde igen hålet för jag vet inte hur jag ska dölja det. Men det gör ont och jag vet inte vad jag ska göra." sa hon erkännande. Hon hade inte heller haft någon att fråga om hjälp heller.

Vilya tog emot kläderna och rynkade näsan lite mot skorna.
"Skor. Har inte haft det sedan innan kriget" sa hon med ett litet skratt. Hon lade ner sakerna på marken bredvid sig och såg hur Lilith visade sin rygg. Den var i rätt dåligt skick. Hon satte sig på knä och lutade sig framåt för att se bättre.
"Det är väldigt infekterat. Jag får nog dra upp stygnen och ta hand om infektionen sedan. Vi ska se.....". Hon öppnade sin egen väska och drog ut några flaskor. Det var tur att hon hade samlat ihop örter och annat för inte så länge sedan, så hennes förråd var välfyllt. Hon drog fram ett par rosa blomblad och höll fram dem mot Lilith.
"Blanda dessa i vatten och drick; det kommer fungera som smärtstillande, det kommer kännas lite när jag håller på" sa hon och log medlidsamt.

"Går också helst utan." sa Lilith och nickade åt sina egna bara fötter.
"Men de fungerar mycket bra när man går bland människor, väcker inte så mycket misstankar då." sa hon medan hon tveksamt blandade de rosa bladen i vatten. Hon var inte orolig att hon skulle bli förgiftad eller så, men hon var orolig att ta bort stygnen.
"Men är det inte hopsytt vet jag inte hur jag ska dölja det. En ihålig trädstam brukar inte människor ha där ryggen är." svarade Lilith oroligt, men drack sedan lydigt drycken. Hon la sig sedan på mage på en filt. Hon blundade hårt, hon ville inte visa hur rädd hon i själva verket var. Lilith hade ingen god erfarenhet av läkarvård och operationer.

Vilya såg till att Lilith hade druckit upp hela innan hon satte sig på knä vid hennes sida.
"Det kan komma att kännas lite, jag ska försöka vara så försiktig som möjligt" sa hon och drog sin väska närmare sig där hon hade sina grejer. Hon höll sina händer över Liliths rygg.
"Release" mumlade hon och de sneda, dåligt sydda stygnen lossnade. Trädstammen som Lilith pratade om blev genast synlig. Vilya tog vatten i en skål och blandade några av örterna till en kräm.
"Jag kommer röra vid de inflammerade områdena nu, så du vet" sa hon för att förvarna Lilith innan hon så försiktigt som möjligt lade blandningen på de irriterade ställerna.
"Let your power shine through. Heal what has been hurt, take the pain away and make it undone" sa hon och lade bandage över de inflammerade områdena för att hålla örtblandningen på plats.
"Nu borde det inte ta allt för lång tid för det att läka, det borde vara mycket bättre redan i morgon bitti" sa hon och stoppade ner sina saker i sin väska.

Lilith var spände sig så av rädsla att hon skakade. De läkarbesök hon hade varit med om hade varit full av smärta, påtvingade och sällan med bedövning. Men det Vilya gjord, det gjorde förvisso ont, men inte alls som hon trott. Liliths andetag blev en aningen tyngre då Vilya började tvätta, men det hela var egentligen en angenäm känsla. Det var som om något försvann och då inte enbart smärtan utan även som de bojor som höll henne fast för att passa in. Ryggen var fri, hennes inomboende träd kunde andas och det hela var en otrolig lättnad. Lilith var osäker på om hon ens ville ha stygnen där igen, kanske räckte det om hon täckte det med en tröja? Hon hade gärna vilja träffa ett annat skogsrå som kunde lära henne att dölja och bli sitt vanliga jag med.
"Tack, tack verkligen." sa hon tillslut då allt var klart. Hon var trött och låg kvar på filten.
"Det känns mycket enklare nu, frihet, som om jag kan andas ordentligt på flera år. Inte bara för att smärtan nästan är försvunnen, men mycket stygnen som höll min stam fast." förklarade hon sömnigt och hoppades att Vilya skulle förstå. Drycken hade gjort Lilith sömnig och Räv kom och la sig vid hennes sida.

Vilya log.
"Glad att jag kunde hjälpa till" sa hon och betraktade hur Räv lade sig bredvid sin följeslagare. Hon reste sig upp.
"Du kommer vara trött ett tag, jag föreslår att du försöker sova så hoppas vi på att det känns bättre imorgon" sa hon och plockade upp sitt svärd. Hon gick bort en bit från deras lilla lägerplats och höll svärdet i högerhanden, med bladet framför ansiktet. Hon slöt ögonen och försökte lyssna på vinden, djuren och alla andra rörelser som fanns i skogen. Hon började röra sig smidigt, medan hon svängde svärdet framför sig, blockerade och slog imaginära motståndare. Vilya behövde inte sova på länge, men träna var aldrig något som hon inte behövde göra, man kunde alltid bli bättre.

Lilith sov snart tungt, sömnen kom och hon kunde inte hindra den. Samtidigt visste hon att Räv skulle varna henne om det var något och nu hade hon Vilya med. Alven hade hittills visat att hon var att lite på, visst man visste aldrig men Lilith trodde på henne. Alven hade hjälpt henne och hon hade aldrig känt sig så fri i hela sitt liv.
Eller det kanske hon hade, innan kriget, innan tre års ålder då hon fortfarande fått vara barn och hade en familj.
Lilith sov tungt och djupt hela natten, en sömn som hon behövde. Snart gick solen upp och dess strålar sken rakt i hennes ögon så att hon gäspande satte sig upp.

Vilya tränade en bra stund innan hon gick och lade sig. Hon somnade fort, och vaknade när solen var påväg att kasta sina första strålar på Jorden. Hon gäspade och satte sig upp. Hon tog tag i sitt svärd igen och ställde sig upp. Vilya började med samma rutin som hon hade gjort på kvällen; hon övade varje morgon och varje kväll, precis som hennes far hade lärt henne att göra. Efter en bra stund hörde hon hur Lilith rörde på sig, så hon öppnade sina ögon och stannade upp i sin rörelse. Hon log.
"Godmorgon, hur känner du dig?" frågade hon och gick fram till deras sovplats. Hon satte sig på knä och gjorde i ordning en eld. Hon hade visserligen kunnat göra det med magi, men hon försökte begränsa det till när hon verkligen behövde använda det, mest för att undvika att fel folk råkade se henne.